Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Blå Tuppens rökstinkande ölstuga var inte ett ställe där Nagreburgs välbeställda medborgare skulle gå in, undantaget sådana herrar som fann nöje i att umgås med smutsiga och grovmunnade skökor.
Tobrit var matrosklädd i vida byxor hopsnörda vid anklarna, linneskjorta och yllejacka och såg ut som hälften av gästerna. Sjåare och sjömän söp, svor och gjorde affärer med några hamnhoror som hade sin arbetsplats i några skjul runt hörnet. Tobrit var nykter, men som en del av förklädnaden doftade munnen och jackan öl.
”En stor”, sade han till mannen som skänkte upp öl.
”Mörkt eller ljust?”
”Ljust.”
Karlen fyllde en stånka. Tobrit räckte över några sekiner och sade: ”Finns det någon från skeppet Vingen här?”
Karlen nickade. ”Två bord till vänster om ingången. Tre sjömän.”
Tobrit såg ditåt men det dunkla skenet av talgdankar och oljelampor räckte inte för att urskilja ansiktena på karlarna runt bordet. ”Tack, det är jämna pengar.” Han grep stånkan och banade sig fram till bordet bredvid det utpekade. ”Finns de’ nå’n pall hä’?” sade han till sjömännen som trängdes runt ett tärningsspel. Rösten sluddrade som om han vore berusad. De makade på sig så att han fick plats att se hur tre stenkuber dansade över spellådan och halvsekiner bytte ägare i rask takt. Såvitt han kunde se gick det hederligt till, men ingen av deltagarna var heller yrkesspelare.
Matroserna från Vingen satt nu alldeles bakom Tobrits rygg och han riktade sin uppmärksamhet mot deras samtal, samtidigt som han gav sken av att följa täningarnas skutt med blicken. Först hörde han brottstycken av en redogörelse för en skökas yrkeskunnande, men snart övergick samtalet i surt gnäll över båtsmans favoriserande av sina två släktingar i besättningen. Tobrit lade namn och beteenden på minnet. De tre verkade vara gamla supbröder för de jämförde den nuvarande båtsmannen med flera andra som de tjänstgjort tillsammans under tidigare. Trots allt var han inte den värste, eftersom han sällan grep till den åttasvansade katten för att näpsa de besättningsmän som han ogillade.
Tålamod är en av de viktigaste egenskaperna hos en kunskapare och efter fyra år besatte Tobrit detta i stor mängd. Han lät sinnena fyllas av allt som skedde runt omkring så att hans färdighet i att utge sig för att vara nagreburgisk sjåare eller sjömän finslipades ytterligare lite grann när det gällde rörelser, sätt att tala och yrkesuttryck.
Efter mer än en väkt reste sig de tre matroserna. De lämnade ölstugan med ostadig gång, men var tillräckligt klara i huvudet för att svänga åt rätt håll utanför porten. Tobrit följde strax efter. Mörkret var en god vän inför de kommande våldsamheterna. Han följde en sidogränd i rask fart och mötte sedan matroserna från motsatt håll i ett folktomt gatuavsnitt. De två dolkarna glimmade i Velox’ sken som en sabeltigers huggtänder. De berusade männen var hjälplösa offer när den kallblodige knivmannen högg och skar. Deras försök till motanfall avvärjde han utan att bli andfådd. Han undvek direkt dödande stick, utan nöjde sig med att skada armar och ben. För att fullborda sitt bluffmakeri stal han deras få mynt och försvann springade i mörkret innan matrosernas nödskrik hade fått fram undsättning. Det var inte första eller sista gången Tobrit misshandlade oskyldiga i tjänsten och han hade sedan länge lärt sig att undertrycka sin avsmak. Brottet var nödvändigt som del av ett större skeende – han måste resa med det där skeppet – och det var skäl nog.
Strax före solhöjdsmålet klev Tobrit in i hamntavernan Silverkatten. I halvdunklet stod pallarna upp och ner på borden medan två tanter skurade golvet. De öppna fönsterluckorna kunde inte helt fördriva en sur odör från gårdagskvällens spyor och piss. Vid dena här tiden på dagen var skänkrummet tomt. Städerskorna kände igen honom och grymtade bara till hälsning. Han fortsatte ut i köket och fann den han sökte lutad över diskbaljan. ”Ljus och frid.”
”Ljus och frid. Nå, vad har du att berätta?” sade diskaren.
”Det inträffade visst en olycka inatt. Så kapten Gerit på karacken Vingen anställde en ny matros i morse. Jag ska inställa mig i afton för att gå min första vakt”, sade Tobrit.
”Utmärkt. När kliver akademikerna ombord?”
”Imorgon kommer de första, så ingen av dem kommer att se mig som nykomling i besättningen.”
”Du har skött det här klokt.”
”Tack.”
”Min man i Viketun har meddelat att furstinnan skickar två akademiker till expeditionen. Om hon börjar kasta tärningar på det här spelbordet räknar jag med att de är viktade. Ta reda på vad hennes folk egentligen är ute efter och utnyttja det efter bästa huvud.”
Tobrit log. ”Jag var hemma i Hutremen när hon kom dit från Digerveden för två år sedan. Det blev visst stort rabalder sedan?”
”Sant, och du om du vill ha huvudet kvar på nacken så rotar du inte mer i den saken. Den är glödhet.”
”Uppfattat.”
”Här har du mer guld.” Diskaren räckte över en tung börs. ”Om du tar dig till bosättningen Stenudd där borta hittar du min karl på hamnkaptenens kontor. Han heter Karstit. Han känner till de två grundläggande lösenorden.” En våt hand for fram i ett farväl. ”Jag ser fram emot att möta dig igen om ett år eller så. Bryt ett ben på vägen.”
”Det gör jag också.” Tobrit lät pengarna försvinna in i sjömanskläderna och grep den utsträckta handen i ett uppvänt manligt handslag. ”Bryt benen själv.” Hutremens spionledare i Nagreburg var givmild när det gällde pengar, men hård när det gällde framgång. Det skulle inte duga att återvända tomhänt.
Tobrit var matrosklädd i vida byxor hopsnörda vid anklarna, linneskjorta och yllejacka och såg ut som hälften av gästerna. Sjåare och sjömän söp, svor och gjorde affärer med några hamnhoror som hade sin arbetsplats i några skjul runt hörnet. Tobrit var nykter, men som en del av förklädnaden doftade munnen och jackan öl.
”En stor”, sade han till mannen som skänkte upp öl.
”Mörkt eller ljust?”
”Ljust.”
Karlen fyllde en stånka. Tobrit räckte över några sekiner och sade: ”Finns det någon från skeppet Vingen här?”
Karlen nickade. ”Två bord till vänster om ingången. Tre sjömän.”
Tobrit såg ditåt men det dunkla skenet av talgdankar och oljelampor räckte inte för att urskilja ansiktena på karlarna runt bordet. ”Tack, det är jämna pengar.” Han grep stånkan och banade sig fram till bordet bredvid det utpekade. ”Finns de’ nå’n pall hä’?” sade han till sjömännen som trängdes runt ett tärningsspel. Rösten sluddrade som om han vore berusad. De makade på sig så att han fick plats att se hur tre stenkuber dansade över spellådan och halvsekiner bytte ägare i rask takt. Såvitt han kunde se gick det hederligt till, men ingen av deltagarna var heller yrkesspelare.
Matroserna från Vingen satt nu alldeles bakom Tobrits rygg och han riktade sin uppmärksamhet mot deras samtal, samtidigt som han gav sken av att följa täningarnas skutt med blicken. Först hörde han brottstycken av en redogörelse för en skökas yrkeskunnande, men snart övergick samtalet i surt gnäll över båtsmans favoriserande av sina två släktingar i besättningen. Tobrit lade namn och beteenden på minnet. De tre verkade vara gamla supbröder för de jämförde den nuvarande båtsmannen med flera andra som de tjänstgjort tillsammans under tidigare. Trots allt var han inte den värste, eftersom han sällan grep till den åttasvansade katten för att näpsa de besättningsmän som han ogillade.
Tålamod är en av de viktigaste egenskaperna hos en kunskapare och efter fyra år besatte Tobrit detta i stor mängd. Han lät sinnena fyllas av allt som skedde runt omkring så att hans färdighet i att utge sig för att vara nagreburgisk sjåare eller sjömän finslipades ytterligare lite grann när det gällde rörelser, sätt att tala och yrkesuttryck.
Efter mer än en väkt reste sig de tre matroserna. De lämnade ölstugan med ostadig gång, men var tillräckligt klara i huvudet för att svänga åt rätt håll utanför porten. Tobrit följde strax efter. Mörkret var en god vän inför de kommande våldsamheterna. Han följde en sidogränd i rask fart och mötte sedan matroserna från motsatt håll i ett folktomt gatuavsnitt. De två dolkarna glimmade i Velox’ sken som en sabeltigers huggtänder. De berusade männen var hjälplösa offer när den kallblodige knivmannen högg och skar. Deras försök till motanfall avvärjde han utan att bli andfådd. Han undvek direkt dödande stick, utan nöjde sig med att skada armar och ben. För att fullborda sitt bluffmakeri stal han deras få mynt och försvann springade i mörkret innan matrosernas nödskrik hade fått fram undsättning. Det var inte första eller sista gången Tobrit misshandlade oskyldiga i tjänsten och han hade sedan länge lärt sig att undertrycka sin avsmak. Brottet var nödvändigt som del av ett större skeende – han måste resa med det där skeppet – och det var skäl nog.
Strax före solhöjdsmålet klev Tobrit in i hamntavernan Silverkatten. I halvdunklet stod pallarna upp och ner på borden medan två tanter skurade golvet. De öppna fönsterluckorna kunde inte helt fördriva en sur odör från gårdagskvällens spyor och piss. Vid dena här tiden på dagen var skänkrummet tomt. Städerskorna kände igen honom och grymtade bara till hälsning. Han fortsatte ut i köket och fann den han sökte lutad över diskbaljan. ”Ljus och frid.”
”Ljus och frid. Nå, vad har du att berätta?” sade diskaren.
”Det inträffade visst en olycka inatt. Så kapten Gerit på karacken Vingen anställde en ny matros i morse. Jag ska inställa mig i afton för att gå min första vakt”, sade Tobrit.
”Utmärkt. När kliver akademikerna ombord?”
”Imorgon kommer de första, så ingen av dem kommer att se mig som nykomling i besättningen.”
”Du har skött det här klokt.”
”Tack.”
”Min man i Viketun har meddelat att furstinnan skickar två akademiker till expeditionen. Om hon börjar kasta tärningar på det här spelbordet räknar jag med att de är viktade. Ta reda på vad hennes folk egentligen är ute efter och utnyttja det efter bästa huvud.”
Tobrit log. ”Jag var hemma i Hutremen när hon kom dit från Digerveden för två år sedan. Det blev visst stort rabalder sedan?”
”Sant, och du om du vill ha huvudet kvar på nacken så rotar du inte mer i den saken. Den är glödhet.”
”Uppfattat.”
”Här har du mer guld.” Diskaren räckte över en tung börs. ”Om du tar dig till bosättningen Stenudd där borta hittar du min karl på hamnkaptenens kontor. Han heter Karstit. Han känner till de två grundläggande lösenorden.” En våt hand for fram i ett farväl. ”Jag ser fram emot att möta dig igen om ett år eller så. Bryt ett ben på vägen.”
”Det gör jag också.” Tobrit lät pengarna försvinna in i sjömanskläderna och grep den utsträckta handen i ett uppvänt manligt handslag. ”Bryt benen själv.” Hutremens spionledare i Nagreburg var givmild när det gällde pengar, men hård när det gällde framgång. Det skulle inte duga att återvända tomhänt.
