Nekromanti SRR- Krönika del 5. Isildon.

Elias_UBBT

Veteran
Joined
14 Jun 2001
Messages
80
Location
Lund
I samma ögonblick som vi vände oss om såg vi hur Dagor kollapsade. Vi blev ju alla förfärrade och rusade fram för att hjälpe vår vän. Vi upptäckte snart, och fick det även konfimerat av byns invånare, att det var en sjukdom som förvisso inte var dödlig, men som tvingade in offret i en orolig sömn som varar i veckor. Glada över att ha återfunnet vår vän, men nedslagna av han tillstånd, hittade vi en bonde som vår vän under en tid jobbat åt och som lovade att ta hand om honom.
Vi bestämde oss nu för att fortsätta med vårt uppdrag. Vi visste ju sedan tidigare att det var fiendens befällshavare som hade vår magiska sten i sin ägo och bestämde oss för att leta rätt på honom. Som om vi blev kompenserade för oturen med Dagors sjukdom så fick vi veta att fiendens huvudläger låg bara ett tiotal stenkast från byn och att vi förmodligen skulle hitta befällshavaren där. Våra modiga Karn och Carnil bestämde sig för att utforska lägret och uppge att de var intresserade av att gå med i armen. Efter att de utforskat lägret och till och med lyckats tala med en något berusad befällshavare fick vi veta att han inte längre hade vår sten, utan att hans rådgivare hade tagit den och flytt till sitt torn. Vi fick även veta att rådgivaren var en stor magiker vid namn Isildon!
Vi bestämde oss snabbt för att sätta efter denne som setts ge sig av öster ut. Vi fick även veta att det fanns en Gondoriansk utpost här mitt i fiendeland! Vi ändrarade efter detta våra planer och bestämde oss för att även besöka denna utpost på vägen, då de kanske hade mer information om var Isildon skulle kunna befinna sig.
Sagt och gjort, efter några dagars färd mot sydöst fann vi oss snart i den gondorianska utposten och fick veta att Isildons torn låg rakt norr ut ifrån utposten. Genast blev detta vårt mål då vi tänkte att detta måste vara var Isildon gömde sig. Vi provianterade igen och begav oss ut i ödemarken. Något ont annande var vi nog allihop då vi red mot gränsen till den mörke herrens före detta land. Vi skulle dock ej överträdda denna, då Isildons torn låg i bergen som bildade gränsen.
Efter en dags ritt mot norr slog vi läger, som vanligt fick jag och wathkab hålla vakt större delen av natten, då de dödliga måste ligga i sitt konstiga omedevetna tillstånd, som de kallar sömn, så länge.
När morgonen grydde fortsatte vi vår resa, följandes vägen och ridspår som jag personligen, medans de andra diskuterade, hittat. Snart kom vi till en stor klyfta som ledde in bland bergen, likaså följde vägen denna in i dunklet. Vi red vidare innåt och skymtade snart silluetten av ett stort torn framför oss. Försiktighet var viktigt så vi band fast hästarna bakom ett stort stenblock och lät wathkab smyga före och speja. Då han inte kom tillbaka blev vi oroliga och drog våra vapen medans vi försiktigt smög framåt. Snart kunde en skepnad ses på marken. VI sprang förskräckta fram då vi såg att det var wathkab. Som tur var hade han bara lätt tuppat av och han var snart på benen igen. Då vi antog att han blivit anfallen tog vi det nu ännu försiktigare. Vi smög sakta längs klippväggen mot tornet då vi plötsligt blev överskade av mröka skepnade som kastade sig ut för klippkanten med dragna vapen och anföll oss. De var många och vi kunde snart konstatera att det var "de tunglösa" (se föregående krönikor för mer information). Vi slogs hjältemodigt och dräpte de trots att de var många fler och var väl utrustade. När vi var klara tittade vi oss omkring och upptäckte till vår förskräckelse att Karn låg slagen till marken. Vi skyndade oss fram till honom bara för att konstatera att denna tappra krigares livslåga hade släckts. Sorgen mildrades dock något då vi förstod att han dog tappert i strid och lyckades att såra sin motståndare dödligt innan han föll.
Dock är det på sin plats med en tyst minut för vår gode vän.

Efter att ha vilat och läckt oss med diverse helande blad som vi haft med från Gondor bestämde vi oss för att hämnas vår vän och förgöra den ondeskefulle Isildon som helt klart var allierad med de tunglösa och kanske till och med en av de. VI gick in i tronet med stor försiktighet. Vi hittade inte mycekt av intresse förrän iplötsligt stod öga mot öga med en fult beväpnade ridare. VI blev genast mistänksamma och förberedde oss på strid. Det visade sig dock att ridaren var där i samma ädla syfte som oss andra och trots att vi inte litade till 100% på honom lät vi honom gå med oss upp till vad som troligen var Isildons rum på översta våningen. Hans namn var Ordef. Efter att ha trampat länge i vad som verkade vara en oändlig trappa med diverse fällor i kom vi upp till en stor dör. Vi öppnade denna och steg in. Till vår förvåning var det ett tomt rum och taket var borta! På golvet låg ännu en riddare med en kniv genom hjärtat. Detta var tydligen den andre riddarens vapenbroder. Vi såg snart att Isildon själv hade klättrat ner för det otroligt stora tornet. Vi rusade ner och snart red vi efter honom i stormande fart. För att göra en lång färd kortare red vi i snabb fart långt och följde hela tiden Isildons spår. Då han red sin häst till döds och sedan tog en ny och även upprepade detta mönster flera gånger fick han ett visst försprång. Vi kunde inte förmå oss att göra samma sak. Efter en flera dagar lång jakt mot sydöst kom vi snart till ett område med klippor och massor av grottor. VI bestämde oss för att kolla igenom någon av dessa då Isildon kunde gömma sig här. Vi vandrade in i en av grottorna och hörde snart ett rytande framför oss.
En fortsättning på krönikan följer snarligen.

/Mellith av Edhellond

------------------------------
Dum vivimus vivamus
Elias
 

Makaron_UBBT

Veteran
Joined
8 Jul 2001
Messages
38
Location
Lund
Re: SRR-Krönika del 5, Den eviga eldens broderskap

Högaktningsvärde,

Jag färdas nu snabbt söderut i jakt på ordensbroder Luciens baneman och den svarta kristall som han sägs bära på. Därför kan jag inte personligen avlägga en rapport om det som timade vid Isildon förrädarens torn. Jag hoppas dock att det här brevet når fram som det ska, trots den opålitliga budbärare som jag tvingats använda mig av.

Strax innan en ny dag var till att gry, så närmade vi oss Isildons torn och ju närmare vi kom desto mer kompakt blev mörkret omkring oss. Allt var tyst som i underjorden och någon slags svart dimma verkade ha lagt sig över hela området, vilket gjorde att sikten var i det närmaste obefintlig. Antagligen en produkt av Isildons orena läror. Då och då tyckte jag mig se svarta människolikande skepnader i utkanten av mitt synfält, men de smälte bort likt skuggor när jag försökte fånga dem med min blick. Jag red fram och rapporterade lågt för broder Lucien det jag tyckte mig se, varpå han nickade som för att säga att även han sett och att vi skulle vara på vår vakt. Så lösgjorde sig tornets mörka siluett ur dimman. Vi höll in våra hästar. Jag tittade upp, tornet verkade sträcka sig upp i evigheten, dess krön förlorad i den svarta dimman, någonstans högt där uppe. Vi ställde ifrån oss våra hästar i en liten klyfta bakom tornet, spände på oss våra hjälmar och begav oss bort mot porten. Porten visade sig vara olåst och gled tyst upp när vi puttade till den. Rummen på bottenvåningen var alla tomma och vi drog snart slutsatsen att Isildon måste befinna i något av de övre gemaken. När vi kom fram till trappan som ledde upp tornets krön och rummen där uppe, så beordrade broder Lucien mig att hålla vakt vid trappans fot. Detta med tanke på de skuggor som vi sett dansa omkring utanför tornet. Tiden gick, tills plötsligt en grupp svartklädda och en Dunadain uppenbarade sig vid bortre änden av korridoren. Vi stod som förstenade och tittade på varandra. Jag resonerade mig fram till att det inte kunde handla om allierade till Isildon, för då hade de inte uppträtt på det försiktiga och nästan smygande sätt som de gjorde, men var de allierade till mig, eller ännu en fiende. Plötsligt började en av de svartklädda, som lät som en alv, att skrika åt de andra att de skulle skjuta mig. Jag ropade då åt dem att berätta vem de var och i vilket ärende de var här, samtidigt som jag beredde mig på att rusa fram. Alven fortsatte att nästan paniskt skrika åt de andra att de skulle skjuta mig, men en annan av de svartklädda, som tydligen hade noterat min avvaktande hållning, frågade istället vem jag var och vad jag gjorde här. Jag presenterade mig, utan att avslöja mer om vårt uppdrag än att vi var ute efter Isildon. Detta godtogs, om dock misstänksamt och de fortsatte sitt genomletande av bottenvåningen. En stund senare återvände de till trappavsatsen för att anträda trappan upp mot krönet. Eftersom jag inte kunde stoppa dem, men ej heller släppa förbi dem och därigenom låta dem överraska broder Lucien, så bestämde jag mig för att ta täten uppför trappan. Vi passerade ett flertal fällor på vägen uppför ett till synes oändligt antal trappsteg, och klev till slut in i de övre gemakens första nivå. Där var det tomt, så vi fortsatte vidare uppför en kort trappa upp mot det översta tornrummet. Väl uppe omvärvdes jag av kalla bergsvindar som virvlade ner genom resterna från det bortslitna taket. På golvet låg en tom svart kåpa, och lite längre bort broder Lucien, till synes död med en kniv i hjärtat. Ett skrapande ljud fick mig att vända blicken mot en av fönstergluggarna. Där satt det en korp och hackade på ett svart lina fäst vid en änterhake. Vid det här laget så hade även de övriga hunnit upp och en av dem, en halvalv vid namn Mel, kastade en dolk mot korpen som dock missade. Korpen fortsatte att envist hacka på linan. Jag tog några snabba steg fram mot gluggen, varvid korpen flaxade iväg i ett moln av svarta fjädrar, och väl framme så lutade jag mig ut för att se vad som kunde finnas längre ner. Genom de svarta dimmorna som slickade tornets vägg, så såg jag en svart gestalt som snabbt klättrade nedåt, vilket jag rapporterade till de övriga. Några av dem rusade då mot trapporna för att genskjuta klättraren, medans dunadanen, Carnil som han heter, drog sitt svärd och kapade linan. Samtidigt som detta skedde så hörde jag stönanden från broder Lucien, så jag rusade bort till hans sida, slet av min hjälm och lade örat mot andningshålen på hans hjälm. Han viskade med sprucken röst att de svartklädda hade tagit den svarta kristallen och att jag måste ta tillbaka den, vilket jag svor på vid den eviga elden samtidigt som broder Lucien drog sitt sista andetag. Därefter drog jag upp broder Luciens kropp på axeln och rusade ner efter de överiga. Väl ute på gårdsplanen sprang jag bort mot våra hästar och band kvickt fast broder Luciens kropp över ryggen på hans häst. Just när jag var klar hörde jag rop och såg kort därefter en svart skugga som sprang förbi. Jag kastade mig då upp på min häst och red efter med broder Luciens kropp på släp. Den jag jagade hade dock en häst som väntade, en snabb häst som snart drog ifrån. Jakten fortsatte dock, hela vägen ut från bergen och ut mot öppna slätten där jag tillfälligt höll in hästen och såg mig omkring. Långt bort i söder fick jag då syn på den svartklädde som fortfarande piskade på sin häst i rasande tempo. De övriga av mina nyligen allierade hann vid det här laget upp mig och vi satte alla av efter den flyende. Jakten fortsatte i mördande tempo söderut och vidare längs floden bort till en liten där vi stannade till för att fråga oss fram om var den svartklädde hade tagit vägen. Det visade sig då att han hade försvunnit bort över bron och vidare söderut. Några av de andra ville fortsätta jakten medans spåret fortfarande var färskt, men jag lyckades övertyga dem om att det var vansinne, då det bara skulle leda till våra hästars död och utan dem skulle vi aldrig hinna ifatt någon. De hade dessutom inte stridshästar som min Kameron utan bara vanliga vagnshästar, som säkerligen skulle ha dött inom en halvtimme. Så det blev att vi sov några timmar medans våra hästar vilade ut sig. Jag sov i ett par timmar och gick sen upp för att skriva den här rapporten och skicka den med broder Luciens kropp tillbaks till Templet. Om någon timme fortsätter jakten. Jag ska inte svika, jag återvänder med kristallen, eller inte alls.

Må den eviga elden lysa upp världens mörker

Ordef, aspirant och riddare av den eviga elden
 

Anders

Hero
Joined
1 Apr 2001
Messages
822
Location
Göteborg
Ack, denna "powergaming"...

Förvånande nog har Mel denna gång svarat för en sanningsenlig beskrivning av händelseförloppet. Dock måste jag i egenskap av spelare säga att jag hoppas på en snar återkomst från din sida, mr Dream. Det är nämligen uppenbart att sällskapet förfaller allt mer åt ”powergaming” och jag ställer min förhoppning till att du är personen att vända på denna utveckling. Kommentarer i stil med ”hehe, det där kommer jag få massa EP för”, ”oj, där missade du chansen att plocka nära tusen EP”, ”jag har +15 i den grundegenskapen, så högt har inte du va?” o.s.v. hörs allt oftare. Vänder man ryggen till en stund så kan man räkna med att Conan Barbaren dyker upp på videon. Ett vänligt försök från min sida att påtala detta förfall möttes av att någon muttrade något om ”Torsten Teaterfjant”.

Till närvarande personer vill jag påpeka att det faktum att jag själv vid måhända ett eller annat tillfälle yttrade vissa kraftutryck och könsord över den bristande assistansen från tärningarna inte ska tolkas som ”powergaming”. Det var bara ett uttryck för att tärningarna berövade mig möjligheten att på ett estetiskt sätt gestalta min karaktärs förehavanden. /images/icons/smile.gif
 

Countess_Malin

Veteran
Joined
6 Aug 2001
Messages
58
Location
Lund, Sverige
Re: Ack, denna "powergaming"...

Ha! säger jag å det bestämdaste!!! Seriös som man är så bryr jag mig naturligtvis inte om sånt som powergejming och EP... Fast, nu råkar det ju vara så att min karaktär råkar vara en sjuhelsikes fajtare, även om tärningarna inte jobbade åt min fördel denna gång... Det är klart att jag vill fajtas! Annars blir jag ju uttråkad, och det vill vi väl inte?!

Tilläggas bör, att vi alla saknar herr Dream och hoppas på ett återseende inom kortast möjliga tid!
 

Adragoor

Warrior
Joined
24 Jun 2001
Messages
260
Location
Lund, Skåne
Låt herr Arcana kasta första stenen...

Jag vill påminna herr Arcana om hans extremt generösa utdelande av BP vid gårdagens skapande av DoD-karaktärer, vilket ledde till att jag kunde höja mitt FV i dubbelyxa till inte alls blygsamma 25 från början. (Och detta trots att jag även höjde flera andra färdigheter rätt rejält.) Är detta inte en uppmuntran till powergaming så säg!!!

Agh zadrau pôtul ilur Exarhep iz zanashrob bugd agh stâzob majât-snoshgronk tiul rausuga...
 

Anders

Hero
Joined
1 Apr 2001
Messages
822
Location
Göteborg
lathet och powergaming är två skilda ting...

Ah, här ser vi ett tydligt exempel på den powergaming jag talar om: Adragoor diskuterar sin RP utifrån hur många poäng den får och hur höga FV den har... /images/icons/wink.gif

Nåja, faktum är ju att jag redan varit SL en gång för äventyret ni ska spela. De som lirade då hade haft sina RP ganska länge och hunnit bli bra så svårighetsgraden är satt efter det. Av de tre rollpersonerna blev en dräpt och en fick en arm avslagen och då hade de ändå ganska mycket tur... Eftersom jag av naturen är lat (d.v.s. smart som jag och många andra föredrar att kalla det, men det är en annan fråga) vill jag inte sitta och plocka med att göra äventyret lättare och inte heller vill jag att mitt arbete ska vara förgäves genom att ni stryker med direkt. /images/icons/wink.gif Dessutom så är det ju med en rutinerad RP i sällskapet och jag tänkte att ni skulle bli ledsna och kinkiga om han är fem gånger bättre än er, så nu är han bara fyra gånger bättre... Faktum är att det var dennes spelare som utövade påtryckningar om att era gubbar skulle få vara bättre än normala nybörjargubbar. Eftersom han ändå läser forumet så kan jag avslöja att det inte beror på att han är juste och frikostig person utan på att han vill ha en god anledning att tvinga er att utföra alla farligheter medan han själv kan stå och gömma sig... /images/icons/smile.gif (det ligger faktiskt en hel del sanning i det!)

Jag hoppas bara att jag inte skämmer bort er inför framtiden, ni kan nämligen räkna med att det kommer bli klart sämre RP om ni gör gubbar hos mig i framtiden. De ni har nu är specialgjorda för ett visst äventyr. Faktum är att jag sedan länge har rykte om mig att vara en "griodlarspelledare", så ta tillfället i akt! /images/icons/smile.gif
 

Adragoor

Warrior
Joined
24 Jun 2001
Messages
260
Location
Lund, Skåne
Re: lathet och powergaming är två skilda ting...

Aha! Där ser man... Anledningen till att folk får mycket XP i MERP nu när vi spelar är att jag insåg att den nuvarande kampanjen behövde kortas av. Så för att se till att den häftiga finalen inte blir någon mesig halvmesyr ger jag er många XP. Det hade ju f.ö. varit rätt trist om vi skulle behöva spela 60 äventyr enbart bestående av orcherslakt bara för att era RP skulle bli tillräckligt bra för att inte dö omedelbart om ett par spelmöten... (Då hade det ju definitivt blivit powergaming) Dessutom vill jag till mitt försvar säga att MERP är ett dungeonbashingspel i grunden, och spelar man någotsånär enligt reglerna är snack om anfallsbonusar och erfarenhetspoäng rätt naturligt. Samtidigt måste jag säga att stämning därmed kan brytas. Alltså kan det ju bli mindre powergamingrepliker från iaf mig i fortsättningen, om nu folk tolkar en del uttalanden så...

Vad tycker resten av spelgruppen om vår påstådda powergaming? (Som om "powergaming" skulle vara en dödssynd. Så länge man har kul så...)

Agh zadrau pôtul ilur Exarhep iz zanashrob bugd agh stâzob majât-snoshgronk tiul rausuga...
 
Top