Teknologiskt 80-tals sci-fi: nedgången, övervuxen monumental-funktionalism (uppskalad sovjetbetong), små kassettband och så inihelvete mycket kablar och avgasrör. En dator är en druvklase grönsvarta proto-CRT-skärmar över en tardis-ring av tangentbord och manuella omkopplingsstationer. Mer vred och switches än lampor. De rostande metallpanelerna luktar olja - inte plast.
Människor bor i stora, glest belägna bunker-städer: under jorden, i berg ovanför molntäcket eller på havsbotten. Utanför dessa känns människan liten: höga, branta bergskedjor, slitna wire-broar över bottenlösa raviner, ständigt förändrade djungler av jättelika träd, och så ändlösa öknar. Man använder fordon, eller lufttäta, smidiga skyddsdräkter. Kontakt med atmosfären ger Annihilation (2018) body horror. I sällsynta fall kan man också utveckla mystiska krafter. Det fåtal som överlever detta är förändrade, ofta våldsamma eller åtminstone oberäkneliga: de är “Touched”. Sådana nedkämpas eller fördrivs, med ett smalt undantag: den som har användbara krafter, men ser ut och talar som folk, kan erbjudas plats i det förband som utgör städernas huvudsakliga försvar mot omvärlden.
Jordnära eller ganska diskreta specialeffekter: mer spotta syra än kasta eldboll, ingen pastell - tänk daller i luften och tryckvåg. Snabbhet utan fartränder. Krafternas otyglade natur och framför allt deras ursprung driver allmän fruktan och misstro bland vanligt folk. Endast de som gång på gång bevisat sin duglighet och lojalitet får röra sig på öppen gata, och då bara i särskilda “blandade” kvarter. De “rena” människorna har specialutrustade elitförband som kan hävda sig väl mot små grupper Touched om så skulle behövas, men de förlitar sig hellre på inbördes hackordning. Bättre behandlade övre skikt inom den förtryckta minoriteten bringar ordning i leden.
Rollpersonerna skickas ut i den oförlåtande omvärlden för att lösa städernas problem: undersöka en utpost som plötsligt tystnat, vakta en medicinförsändelse, hämta urgammal teknologi från ruiner av någon tidigare epok. Eftersom rollpersonerna redan är “berörda” behöver de inga skyddsdräkter. Från städernas perspektiv är de billigare än stridsvagnar, och man slipper äventyra riktiga liv.
Spelstilen är lågmäld och nykter, riskerna verkliga och avvägda. Offra allt för folk som avskyr dig. Superkrafter, men helt utan glamour. Underkläderna innanför byxorna. Motståndet kan visserligen vara olika sorters monster från befläckad natur, men lika gärna desperata eller hämndlystna grupper av förskjutna (hur hantera?) eller trupp från konkurrerande stad. Kanske just de “rena” man eskorterar ger omoraliska eller vansinniga order, eller får panik under en lång, oväntad helvetesstorm och vill konfiskera gruppens dricksvatten.
Går det att få det här konceptet intressant? Något som saknas eller måste bort? Kommer du på några exempel där liknande har gjorts bra? Risker?
Människor bor i stora, glest belägna bunker-städer: under jorden, i berg ovanför molntäcket eller på havsbotten. Utanför dessa känns människan liten: höga, branta bergskedjor, slitna wire-broar över bottenlösa raviner, ständigt förändrade djungler av jättelika träd, och så ändlösa öknar. Man använder fordon, eller lufttäta, smidiga skyddsdräkter. Kontakt med atmosfären ger Annihilation (2018) body horror. I sällsynta fall kan man också utveckla mystiska krafter. Det fåtal som överlever detta är förändrade, ofta våldsamma eller åtminstone oberäkneliga: de är “Touched”. Sådana nedkämpas eller fördrivs, med ett smalt undantag: den som har användbara krafter, men ser ut och talar som folk, kan erbjudas plats i det förband som utgör städernas huvudsakliga försvar mot omvärlden.
Jordnära eller ganska diskreta specialeffekter: mer spotta syra än kasta eldboll, ingen pastell - tänk daller i luften och tryckvåg. Snabbhet utan fartränder. Krafternas otyglade natur och framför allt deras ursprung driver allmän fruktan och misstro bland vanligt folk. Endast de som gång på gång bevisat sin duglighet och lojalitet får röra sig på öppen gata, och då bara i särskilda “blandade” kvarter. De “rena” människorna har specialutrustade elitförband som kan hävda sig väl mot små grupper Touched om så skulle behövas, men de förlitar sig hellre på inbördes hackordning. Bättre behandlade övre skikt inom den förtryckta minoriteten bringar ordning i leden.
Rollpersonerna skickas ut i den oförlåtande omvärlden för att lösa städernas problem: undersöka en utpost som plötsligt tystnat, vakta en medicinförsändelse, hämta urgammal teknologi från ruiner av någon tidigare epok. Eftersom rollpersonerna redan är “berörda” behöver de inga skyddsdräkter. Från städernas perspektiv är de billigare än stridsvagnar, och man slipper äventyra riktiga liv.
Spelstilen är lågmäld och nykter, riskerna verkliga och avvägda. Offra allt för folk som avskyr dig. Superkrafter, men helt utan glamour. Underkläderna innanför byxorna. Motståndet kan visserligen vara olika sorters monster från befläckad natur, men lika gärna desperata eller hämndlystna grupper av förskjutna (hur hantera?) eller trupp från konkurrerande stad. Kanske just de “rena” man eskorterar ger omoraliska eller vansinniga order, eller får panik under en lång, oväntad helvetesstorm och vill konfiskera gruppens dricksvatten.
Går det att få det här konceptet intressant? Något som saknas eller måste bort? Kommer du på några exempel där liknande har gjorts bra? Risker?
