Speltimmen v9-12

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka (även om trådarna kommer en gång i månaden).
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Mitt mål är att förbättra mina stats på SteamHour. Det vill säga, ha färre spel jag aldrig startat eller som jag spelat väldigt kort tid.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[krank]

Det är knappast ett nytt spel för mig men efter 110 timmar ungefär har jag spelat klart grundkampanjen i Persona 3 Reload till Switch 2.

Det är ett sjujädra spel, alltså. Dels är det ju till grundformen ett klassiskt turbaserat JRPG vilket ju är precis vad jag vill ha egentligen. FFVII Remake var ju mest ett actionspel, och även Expedition 33s jäkla timing-system gör att det sjunker några snäpp för mig. Det är såhär jag vill ha det, liksom.

Sedan är det ju också ett lifesim. Grund-spelloopen är ju alltså att man spelar en gymnasieelev som går på lektioner och skapar (och stärker) sociala band med folk, och minst en gång i månaden går man istället och besöker en stor dungeon där man slåss mot monster och levlar. Ju starkare ens sociala band är desto fräsigare summons får man, och jag tror att ens summons påverkar i andra riktningen också.

Men spelet är såklart mer än sin mekanik – det är ett spel om att växa upp och hitta vänner och räkna ut vad man vill göra med sitt liv, möta motgångar och förändras av dem. Karaktärerna i plotten blir kära, erkänner sin kärlek, fortsätter vara vänner när kärleken inte besvaras (och blir ihop när den gör det). De tvingas ge upp sina drömmar och byter ut dem mot andra, men tycker ändå att det går bra för det finns viktigare saker här i livet. Det är ett spel om hur viktigt det är att inte isolera sig, utan engagera sig i andra människor och göra det på deras villkor. Och ett spel om att tiden är begränsad och man hinner inte med allt – man får göra sina val och prioriteringar och sedan försöka hitta sätt att vara OK med dem.

Kort sagt – ett sjujädra spel. Och jag tror inte det bara handlar om att jag plöjt ner 100 timmar i det och därför måste intala mig att det är bra.

Jag spelade det på normal svårighet och tyckte inte att jag gjorde speciellt mycket grindande, men jag hade verkligen noll problem. Det är inte ett svårt spel på det sättet. Jag var nästan konstant överlevlad, kändes det som. Kanske för att jag envisades med att slåss mot varje monster och alltid välja Exp-boost när jag kunde? Oh well.

Man får inte hata JRPGs, man får inte hata enformig dungeoncrawling. Jag tyckte det blev ny estetik i dungeonen tillräckligt ofta och att gamla fiender med ny färg och nya krafter/svagheter räckte för mig. Men är man känslig för enformighet är det nog fel spel.

Nu vet jag inte om jag ska fortsätta med Persona 5 eller om jag ska köra P3-DLCn. Kanske båda. Jag lär inte köra P5 på Switchen dock; det finns ju bara i lågupplöst 30fps-version (ingen Switch 2-patch i sikte).

BETYG: 95

 

[krank]

Jag har spelat fem timmar Persona 5 idag, och jag förstår 100% vad min kompis menade när han om Personaspelen sade att "det är typ samma spel, bara olika story". Vissa saker har nya namn, en del knappar är annorlunda (oklart ifall detta beror enbart på att det är ett annat spel eller om det också beror på plattformsbyte), men i stort sett så är det ju exakt samma. Dungeons är "Palats" och de är typ i folks huvuden snarare än i en extra timme mitt på natten. Men man har samma lifesim-kontra-dungeoncrawl (även om just rutinen i lifesim-delen inte hunnit komma igång än), man har Personas som man kan byta mellan för man är extra speciell, fiender har svagheter, utnyttjar man svagheterna kan man göra all-out-attacks…

Det som är nytt är väl att man tydligen skaffar nya Personas genom att övertala dem, som i SMT-spelen, snarare än att man bara får dem randomly när man vinner strider.

Storyn och miljöerna är klart mörkare – skolan man går i är mer sliten och de vuxna som jobbar där är klart sämre vuxna. Det blir allvarligare, och det blir allvarligt fortare. I like it. Jag fattar varför folk tycker att P5 är ett så bra spel.

Jag skrev om det här spelet 2024 också, men då spelade jag ju bara en timme. Och herregud vad man inte hinner komma någonstans i ett Personaspel på en ynka liten timme…

BETYG: 95

Eftersom det inte finns en version som kör i 60fps på Switch 2, och eftersom spelet dessutom inte vill erkänna att jag har en Nintendoprenumeration (vilket krävs för nätverksfunktionerna vilka de nu är) så kör jag det på Steam via Sunshine (eller snarare forken Apollo) + Moonlight-kombo, precis som jag gjorde med Andika. Det funkar otroligt smidigt och bra, får jag väl säga. Hemma-streaming är helt enkelt en väldigt trevlig lösning på att vilka sitta i sin fåtölj framför sin TV utan att behöva dra långa HDMI-kablar över hela hemmet…

 

[JohanL]

Jag skaffade Europa Universalis 5 och började spela. Det kanske inte kommer som en jättechock att den här sortens simulationism är något jag gillar.

Krönikan om Birger III

1342 - 1403, kung (1373 - 1403) över Sverige, Norge, Skåne, Danmark, Island och Grönland. Gift med Elanora av Schauenburg (1342 - 1405).

Kung Birger III:s far var Magnus IV "den falske" (absolut katastrofala ledarskapsvärden och dessutom Craven/Sinner/Indulgent som sina Ruler Traits), ökänd i stora delar av Europa som en helt exceptionellt dålig kung, så när prins Birger föddes år 1342 hoppades alla på en bättre tronarvinge. Dessa förhoppningar slogs snabbt i spillror när prins Birger visade sig vara en idiot som barn, och bara en heroisk utbildningsinsats gjorde att han kunde komma upp i en i alla fall medioker administrativ förmåga (medan det bokstavligen finns sjuåringar som är bättre på diplomati och militaria). Snart visade det sig att all begåvningen i stället hamnat hos hans tre lillasystrar (ett geni, en specialbegåvning, och en med bara skyhöga förmågor i största allmänhet). Genom olika undantag och liknande kom kung Birger III:s kabinett under hela hans regeringstid att bestå av dessa tre, som gjorde sitt bästa för att kompensera för kung Birgers tillkortakommanden. (Kung Birger III:s Ruler Traits var Well-Connected, Gredy, Industrious och Ruthless, vilket trots allt var ett uppköp jämfört med Kung Magnus). Under Birger III:s regeringstid stärktes den norska personalunionen och en omfattande kampanj grundade svensk verkstadstillverkning, med investeringar i trä, järn, koppar, verktyg, vapen, skjutvapen och till och med kanoner. Hans regeringstids triumf var det framgångsrika kriget mot Danmark där den svenska galärflottan kontrollerade de danska sunden och invecklade trupplandsättningar besegrade den större danska armén, varefter Danmark blev en lydstat till Sverige. Regeringstidens bottenmärke blev när hans och hans fars påvefientliga politik till slut kom ikapp honom under andra halvan av hans regeringsperiod och fick honom exkommunicerad, något som hans inkompetens gjorde att han inte kunde komma ur på annat sätt än att dö. Sverige spendare mer än ett årtionde på Prestige 0.

Utan någon manlig arvinge tog hans andra dotter Katarina över som styrande drottning (den första, Rikissa, dog som sextonåring) med oimponerande men adekvata styrelseförmågor för första gången på 70 år. Hon reparerade förhållandet med Påvestaten så mycket att Sverige fick ett kardinalssäte i Stockholm, och hon skapade norra Europas bästa artilleri direkt under kunglig kontroll. Bjälboätten kommer att övergå i Welf-ätten i nästa tronskifte... och kanske är det lika bra?


Kan ni ens tänka er hur populär berättelsen om Birger III och hans systrar (och dotter) skulle vara i vår samtid?

Betyg: Kanonbra spel, om man tycker om vanliga Paradox-spel men önskar att de var mer invecklade och detaljerade. Vilket kanske inte alla gör...