Nekromanti Speltimmen v48 2018

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

1. Helst ett nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[Jocke]

Jag har spelat kanske fyra-fem timmar Assassins Creed: Odessy.

Det är något som gått förlorat i Assassins Creed serien. Jag har känt det sen 3:an som var ett så tydligt steg ner från Revelations. Faktum är att varje gång jag tänker ”Assassins Creed är ju rätt så fräckt” så är det Revelations jag tänker på. Det hade liksom allt (och ett uselt tower defence minispel). Gammal Etzio, lönnmord, gigantiska underjordiska labyrinter och såklart att man klättrade på snygga historiska byggnader i Konstantinopel.

Odessy lät mig förvisso klättra upp på
en jättestor staty nästan direkt. Men med levers, random utrustning, jättemånga sidequests och en total frånvaro av Hassasinerna och Tempelriddarna gör att det inte blir kul. Att kartan är en version av den grekiska halvön lika liten som Malmö flyger inte alls lika bra som när det är en liten stad. Väldigt mycket av spelet innehåller också det som är trist med Ubisofts open-World spel. Jag känner mig trött på Ghost Recon och Far Cry av att spela Odessy. Storyn är helt okej än så länge dock, man är nån slags hyresvärd som mest drar runt och hjälper folk med grejer. Sen får man i uppdrag att mörda sin farsa och det leder till att man måste ifrågasätta vem man är - eller något.

3 av 5

 

[krank]

Den här veckan har jag mest spelat det ganska tråkiga spelet Min dator hatar mig och vill explodera så snart jag spelar något krävande.

Det är ett alldeles för svårt spel för mig. Min erfarenhet av att mecka med datorhårdvara är att svårighetsgraden ökar i takt med ens kompetens: det känns som att jag numera får svårare problem att lösa än när jag visste mindre om hårdvara.

Jag har testat att uppdatera windows, upp- och nedgradera drivrutiner till grafikkortet, uppdaterat Bios, rengjort fläktar, återställt Bios-inställningar och hela datorn till fabriksnytt via recovery-USB från tillverkaren, ställt ner grafikinställningar, testat installera på olika hårddiskar och kört spelen med eller utan extern skärm. Men oavsett vad jag gör så får jag samma problem: spelar jag ett spel som pressar både GPU och CPU samtidigt så kukar grafikkortet ur efter 4-60 minuter. Jag har testat detta med Anthem, Star Wars Jedi: Fallen Order och Final Fantasy XV. Wolfenstein II gav inte samma problem, men verkar inte vara så CPU-intensivt. Jag har spenderat alldeles för mycket av min modesta lediga och vakna tid den här veckan med att söka på felmeddelanden och windows event-koder och testat skumma lösningar från olika forum.



Nu har jag gett upp, och kommer att försöka lämna in laptopen på service på tisdag, när jag har vägarna förbi Webhallen.

BETYG: 0. Fuck you.

Det här är sista gången jag köper en gaming-laptop att ha som primär dator. Från och med nu återgår jag till vad som var min vana fram till och med denna: Bra stationär som huvuddator, en helt OK laptop för de gånger jag ska resa bort eller så.


Jag ska försöka hinna spela något VR-spel eller så på min stationära ikväll eller i morgon. Annars får det här vara "veckans spel" för mig.

 

[Max Raven]

Jag har spelat lite Crying Suns.

[IMG2=JSON]{"data-align":"none","data-size":"full","src":"https:\/\/j4i2w7h7.stackpathcdn.com\/wp-content\/uploads\/2018\/06\/Crying-Suns-game-download.gif"}[/IMG2]

Det är en fjärran framtid, den långa natten har fallit, Endast Du, En Tidigare Admiral, Kan Rädda Resterna Av Det Fallna Korrupta Imperiet... Ni har sett det här förr. Klyschor åsido känns spelet välskrivet så här långt och estetiken är charmig. Spelmekaniken, dock...

På många plan är det väldigt likt FTL, på gott och ont, i att man hoppar mellan system och gör uppdrag, med en del skeppsstrider. Dock spelar man i kortare kapitel och börjar om från senaste kapitlet man började i när man slutade, och ett kapitel tar 1-1.5 timmar. Man reset:as alltid efter ett kapitel - det finns ingen egentlig motivation till det. Svårighetsgraden är tyvärr inte genomarbetad - jag började köra det på normal men efter en eller två gånger så blev det lite frustrerande. En del av det var att jag missade att man använde bränsle inom system, en del var att slumpen kändes stor när man gjorde markuppdrag och hade events. Mest hade jag problem med hur strider fungerar. Mest verkar de handla om att skicka ut sina små fighterflottor om och om igen - dör ens små fighters går de ner till halva hälsan och ens launch bays kan inte användas en stund. Det samma gäller fiendeskepp. Man har skeppskanoner, men de skjuter väldigt sällan - det enklaste sättet att besegra fienden är att förstöra deras skvadroner, slå på deras skepp med ens överlevande småskepp med några enstaka skott, retirera dem innan fienden får ut sina skadade skepp, och börja om. Det stora problemet är att väntetiden på nya skvadroner är för kort - båda sidor får vänta på att de kan använda sina dockor igen, men de laddas upp ganska fort. Personligen hade jag gärna sett långsammare omladdning, vinsten att överlista datorn är inte tillräckligt stor när de kan dränka en i småskepp... På easy å andra sidan blir det nästan för lätt. Men, Normal är för frustrerande och skeppsstrider inte intressanta nog för att det ska kännas värt det. I FTL var spelet svårt även på Easy, men det gav ändå tuggmotstånd. Jag är helt enkelt kluven - jag tycker inte Crying Suns varit roligt nog spelmekaniskt för att motivera att spela på svårare nivå, men möjligen måste jag öka för att det är lite för lätt nu när jag listat ut strategier och låst upp nya gubbar. Samtidigt har spelet 6 kapitel, och på 5 timmar har jag kommit igenom 2. Det tar sin tid, helt enkelt.

Kommer jag spela igenom det här? Antagligen. Det är möjligen aningen för långt.

Betyg: 87

Uppdatering: Jag testade en run till på Normal, och i det läget så blir det problem med att ren slump kan sabba en hel omgång. Det är lite för ont om skrivet material också, stötte på en del återanvända events - så att köra om ett kapitel känns inte lysande.

 

[krank]

Jag har, på min helt vanliga stationära, arbetat upp mig till 76 minuter av VR-spelet Apex Construct.

Jag gillar VR; det gör jag verkligen. Det är fortfarande liiiite för klumpigt och jag märker att trots att jag numera har ganska låg tröskel in i den virtuella världen här hemma (jag kan säga "hey google, aktivera VR", starta två program, sätta i batterierna i headsetet och vara igång) så drar jag mig lite för det.

Men, jag gillar VR. Och jag gillar att det ändå kommit några spel till VR som faktiskt känns som riktiga spel. Apex Construct är, ännu så länge, ett sådant. Tekniken är inte alltid helt där, spelet saknar en del polish och kontrollerna är ibland lite clunky. Jag hade också gärna sett möjligheten att spara där jag vill.

Men; det är ett komplett spel som känns som ett spel. Man vaknar upp utan minne i något slags väldigt svensk postapokalyps (full av postlådor och varningsskyltar på svenska) men där världen tydligen slitits isär och sedan satts ihop igen fast typ… fel. Så saker och ting är lite småkaotiska, med hus och skog och fordon ihopsmushade lite hipp som happ. Man har blivit väckt av AIn FATHR, som vill att man ska hjälpa honom i kampen mot den jätteonda AIn MOTHR. Jag "har på känn" att det inte riktigt är så enkelt (spelets storytelling är subtil som en slägga i huvudet).

Man teleporterar runt (tack och lov, jag hatar glida-runt-kontroller i VR) och löser snorenkla pussel och skjuter robotspindlar med pilbåge. Det är rätt skojjigt.

Kan jag rekommendera det här? Tja, 200 spänn för ett fullt fungerande och ganska skojjigt, om än varken revolutionerande eller tekniskt fulländat, VR-spel tycker jag är helt OK ändå. Om man har ett VR-headset tycker jag att man borde ha det här spelet, och då inte bara för att man trodde att det var Apex Legends (vilket tydligen många tog fel på tidigare).

Hade man kunnat spara och ladda när man vill så tror jag att jag varit mer sugen på att återvända till det. Framför allt eftersom spelet självt inte verkar spara tillräckligt ofta för min smak? Eller det verkar spara vissa grejer, men inte var någonstans på en bana man var?

Det här med spel som inte låter mig ladda/spara funkar dåligt ihop med att jag är hyfsat vuxen och vill kunna välja hur länge jag ska spela.


BETYG: 90-

 

[Max Raven]

Efter att ha spelat klart Crying Suns (som funkade ungefär så långt som jag spelade - jag tror knappast jag stötte på allt men det var nog det mesta) och Moons of Madness (som är väldigt kort och OK men inte lysande) så började jag på nästa spel igår...

MO:Astray
Om man gillade Iconoclasts pussel-plattformande (och pusselbossar) så kan MO:Astray vara trevligt. Man spelar söt hjärnigel/amöba/möjligt biovapen som ska ta sig ut ur ett forskningskomplex fullt av monstrifierade människor och göra... någonting.

Solid och lite egen hopp-mekanik (som möjligen är lik den i Dandara), powerups och förmågan att läsa tankarna på de stackars varelser du tar över gör spelet intressantare.

Betyg: 95. Det är inte Iconoclast eller Hollow Knight, men misstänker att det är lagom stort i den här takten.