Nekromanti Speltimmen v44 2019

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,579
Location
Rissne
Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

1. Helst ett nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,579
Location
Rissne
När min familj blev med dator, kring 1994-1995 nån gång, så var det en stor händelse, en milstolpe, för min del. Jag hade innan dess kunnat spela lite datorspel hemma hos en av få vänner jag hade – han hade en arkitekt till farsa och det fanns således pengar i det hemmet att köpa dator för. Mina tidigaste datorspelsminnen är av jag och kamraten som typ i tio-elvaårsåldern eller så försökte förstå oss på sådana legendariska spel som Space Quest och Leisure Suit Larry, som spelades på en gammal IBM XT utan hårddisk. Spelen kom på 5.25-tumsdisketter. Ja jisses.

Hur som helst: vi skaffade en dator. Jag minns det som att pentiumdatorerna var det nyaste fräsigaste, vilket var skälet till att morsan hade råd att på avbetalning köpa en 486:a. Men vilken 486:a det var! En IBM Aptiva, 486 DX2/66 med 4 mb i RAM-minne, Soundblaster 16-ljudkort och en CD-rom. Det var ganska inte det senaste-häftigaste men det var ändå ganska nytt och häftigt. Med datorn följde spelet Theme Park och en handfull barnspel. Jag har fortfarande kvar CD-skivan och manualen till Theme Park…

Hur som helst: Jag ville ha fler spel. Och naturligtvis betydde det att jag piratade spelen – det fanns inte pengar att köpa med, och det var oerhört lätt att piratkopiera även om internet inte fanns. Detta var eran då piratspelen spreds på disketter mellan enskilda individer; cd-brännarna blev allmän egendom först några år senare.

Iallafall. De två första spelen jag piratade, och som jag minns som det andra och det tredje "riktiga PC-spelet" jag spelade på den här gamla 486:an, var Wolfenstein 3D och Aladdin. Kort därefter fick jag tag på Doom 2.

Men nu har alltså Disney och Virgin Interactives gamla Aladdin- och Lion King-spel fått dig en finfin samlingsrelease i form av Disney Classic Games: Aladdin and The Lion King.

Jag har spelat över en timme av Aladdin hittills, och några minuter av lejonkungen. Aladdin är trots allt det spel jag faktiskt har en (ganska stark) nostalgisk koppling till.

I den här samlingen finns flera versioner av respektive spel – i fallet Lion King så har de till exempel med både SNES-spelet och Mega Drive-spelet samt Game Boy och Game Boy Color-versionerna. SNES-versionen av Aladdin är inte med, sannolikt för att den utvecklades av Capcom snarare än Virgin. Det här gillar jag, och det är ju också ungefär det jag förväntar mig från Digital Eclipse, som ju tidigare bland annat ligger bakom den lysande Mega Man Legacy Collection. Det enda jag egentligen saknar är att kunna spela Gameboy-versionerna med originalfärger (alltså färgskalan "grönt till mörkgrönt").


Men jag spelade alltså en bit in på Aladdin. Det är som jag minns det – oerhört vackert, bra kontroller, intressant level design, ibland frustrerande plattformande och sisådär hit detection. Väldigt spelbart. Jag körde ju DOS-versionen när det begav sig och den finns inte med här, men såvitt jag kan avgöra är den huvudsakliga skillnaden att Mega Drive-versionen låter grafiken uppta större del av skärmen och har en tydligare livmätare. Grafiken i sig och känslan i själva spelet är väldigt bekant, och vissa hopp och sådant sitter fortfarande i muskelminnet. Även om jag ju spelade på tangentbord när det begav sig…

Just för Aladdin så finns det dessutom en "Final Cut"-version som sägs ha lite buggfixar och allmäna quality of life-förbättringar. Jag reagerade inte på dem, men det är säkert bra.

Aladdin till DOS är anledningen till att jag sedan blev besviken på i stort sett alla plattformsspel jag spelade på PC. Under många år så fanns det ju liksom inga riktigt bra plattformare där. Jazz Jackrabbit kanske, men inget på nivån av till exempel Mega Man eller annat som fanns till konsoller. Det kom en version av Megaman X efter ett par år, men den fick jag bara tag på demot till. Men om Virgin kunde göra Aladdin, vad hindrade de andra utvecklarna? Spontant känns det som en kompetensfråga ("hur gör man en bra platformer") snarare än en hårdvarufråga.

Iallafall. Aladdin håller bra än; Lejonkungen likaså. Jag gillar verkligen känslan i de första banorna i Lejonkungen; de fångar bra känslan av att vara en liten animerad lejonunge som utforskar och testar och lär sig vilka djur man ska akta sig för och så vidare. Jag kan inte rekommendera gameboy-versionen dock – trots att det var den jag själv hade och spelade i timtals (för det gjorde man; man spelade de spel man hade oavsett om de var bra). Dess kontroller är… extremt dåliga. Jag räknade efter en stund ut att anledningen till att Simba inte ville hoppa ibland var att man inte kunde avbryta "vända sig om"-animationen med ett hopp, bara "springa"-animationen och "stå still"-animationen…

Hur som helst: Varför ska man spela den här samlingen istället för att bara rycka fram sitt gamla SNES eller något? Tja, det finns tre grejer jag tycker den här samlingen tillför:
  • Save states. Standard i alla emulatorer sedan urminnes tider, men de behövs verkligen här. Synd att man bara får ett save state per spel bara. Men de här spelen har alltså inga passwords eller batteri-saves så utan save states så får man helt enkelt stå ut med att köra igenom hela spelen i en sittning.
  • Rewind. Fusk? Japp. Men det ökar spelbarheten ganska mycket att, när man tycker att det är motiverat, kunna spola tillbaka några sekunder och försöka igen. Det här ger också framför allt Aladdin vibbar av Prince of Persia: Sands of Time vilket jag tycker är en rätt bra grej. Och en del av de där hoppen är verkligen bara orättvisa.
  • Dokumentärer. Ett gäng dokumentärfilmer om skapandet av respektive spel. Intressanta grejer ifall man är intresserad av bakom-scenerna-stuff.
Sammantaget är jag glad att jag köpte den här samlingen. Jag fick dock rabatt på GOG eftersom jag sedan tidigare köpt Aladdin och Lion King separat, så jag betalade bara typ 90 spänn.

Kanske kommer jag rentav efter alla dess år att kunna klara av hela Aladdin på det här sättet?

BETYG: 90+
 

Tant Ragnar

Gamle usling
Joined
23 Jun 2016
Messages
2,117
För att spinna vidare på nostalgi- tråden. Vilket spel är din motsvarighet till "comfort food", det vill säga, vilket spel plockar du upp och spelar med jämna mellanrum med samma känsla av glädje som när du spelade det första gången?

För mig är det super Mario 3. Många varma minnen av fredagar hemma hos en klasskompis med nintendo, godis och rollspel.

Det är inte många spel som håller över tid/teknikskiften men smb3 utnyttjade verkligen NES till fullo, samtidigt som dess art direction var perfekt anpassat till den begränsade grafiken. Och banor samt kontroll är fortfarande näst intill perfekt i design (sen får krank tycka vad han vill om sliriga kontroller :wink:).

Tack vare att det inte fanns möjlighet att spara är det främst värld 1 och 2 som jag hade spelat, och det är ofta dessa två världar som jag spelar igenom när jag plockar fram spelet igen. Jag vill minnas att arga solen på andra världen var någon sorts gräns för vad jag klarade som barn, och om jag mot förmodan klarade den gav jag oftast upp på stora fisken på tredje världen.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,579
Location
Rissne
Tant Ragnar;n335015 said:
För att spinna vidare på nostalgi- tråden. Vilket spel är din motsvarighet till "comfort food", det vill säga, vilket spel plockar du upp och spelar med jämna mellanrum med samma känsla av glädje som när du spelade det första gången?
Indiana Jones and the Fate of Atlantis.

Eller kanske The Dig.

Eller kanske Terror from the Deep.

Eller kanske Megaman X.

TFTD är det enda av dem jag inte spelat färdigt. Jag återvänder till alla dessa i princip nån gång per år eller så.
 

Tant Ragnar

Gamle usling
Joined
23 Jun 2016
Messages
2,117
Åååå jag älskade fate of atlantis. Har inte spelat det sedan "det begav sig", kan vara läge att köra igenom det igen!

Vilken var din favorit-"path" genom spelet, ensam tänka, ensam slåss eller med tjejen?
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,579
Location
Rissne
Tant Ragnar;n335018 said:
Åååå jag älskade fate of atlantis. Har inte spelat det sedan "det begav sig", kan vara läge att köra igenom det igen!

Vilken var din favorit-"path" genom spelet, ensam tänka, ensam slåss eller med tjejen?
Jag har nog i princip bara spelat igenom det tillsammans med Sophia. Jag är helt ointresserad av slåssande så jag har aldrig spelat igenom spelet den vägen, och det har alltid känts som ett "misslyckande" att inte få med sig Sophia så det är vad jag brukar välja.

Men jag har tänkt att jag vid tillfälle ska testa "tänka ensam"-pathen bara för att se vilka pussel som blir annorlunda och så.

Jag kommer nog att sakna Sophia, dock. Jag gillar henne skarpt som karaktär. Om inte annat för att spelet ju är en rejäl korvfest redan, och att då åtminstone ha EN kvinna som dessutom har lite riv och klös tycker jag helt klart lyfter det hela.

Fate of Atlantis är nog mitt favoritspel of all time, tror jag. Det är så fantastiskt bra. Bra voice acting, kluriga pussel, OTROLIGT snygg pixelart, bra musik, intressant story.

När jag hade 999 spel i mitt Steambibliotek så visste jag precis vilket spel som skulle bli nästa för mig =)
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,579
Location
Rissne
Jag har spelat 74 minuter av Secret Files: Sam Peters.

Jag har alltid gillat Secret Files-serien. Inte alltid världens bästa manus, men fullt dugliga, och en riktigt bra äventyrspels-motor som blandar 2d-bakgrunder med 3d-karaktärer och har de flesta moderniteter man bör kunna förvänta sig av peka-klickaspel såsom en knapp för att visa alla hotspots, ett system med inbyggda hints och att man inte behöver klicka på två saker för att se ifall man kan kombinera dem (kan man inte kombinera dem så går det inte att "klicka ihop" dem alls).

Det här spelet är en spinoff. Mer exakt följer man Sam Peters, som vi senast träffade i djungeln i Secret Files 2. Där var hon potentiellt kärleksintresse för den manlige huvudpersonen; gammal vän sedan skoltiden och berömd arkeolog.

I början av det här spelet har hon retroaktivt bytt yrke till vetenskapsjournalist och röstskådespelas av en helt annan person. Och har fått en ny personlighet dessutom. Utseendet är ungefär detsamma. Men iallafall så spelar vi först igenom hur hon tog sig iväg från vulkan-ön som vi senast såg henne på, och sedan lallar hon iväg på egna äventyr i Ghana. Det verkar såhär långt inte finnas några övriga kopplingar till de andra Secret Files-spelen.


Det här… det här är inte seriens bästa spel. Det känns väldigt lågbudget överlag. Väldigt mycket av storyn, inklusive bakgrunden i början, berättas via stillbilder och text. Peters möter en värld som verkar närmast folktom – hittills har jag bara stött på en enda annan röstskådespelad karaktär, och det var genom en intercom.

Manuset är också ganska trist, och dessutom dåligt översatt (från… tyska?). Peters framstår som något slags karikatyr av en "stark vacker kvinna", som i typ varannan mening pratar om hur dåliga män är. Lite… lite som om en gubbig antifeminist skrivit manus för en feminist, om ni förstår.

Här är en sida från introt:



Enligt Howlongtobeat så ska det här spelet vara ganska kort – typ lite drygt två timmar – så det är fullt möjligt att jag lägger ytterligare en timme på det här spelet och klarar av det. Pusslen är helt okej utifrån genrens standard – inte alltför svåra, inte alltför lätta. Och peka-klicka är ju alltid peka-klicka.

Men jag kan inte riktigt rekommendera spelet. Det finns tre andra Secret Files-spel att spela, och åtminstone de två första minns jag som betydligt bättre än det här.

BETYG: 85
 

Attachments

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,579
Location
Rissne
Nu har jag klarat SF:SP. Det tog 2.5 timmar. Slutet var en besvikelse.

Men som jag skrev: peka-klicka är peka-klicka och pusslen var fullt acceptabla. Mot slutet fanns dessutom en labyrint, som jag hade ganska roligt med att kartlägga. Påminde mig lite om labyrintdelen av Indiana Jones and the Fate of Atlantis… Men make no mistake: Det var verkligen det enda som påminde om det spelet.

I slutet gavs man ett val. Det var ganska uppenbart vilket som skulle vara "rätt" val. Och allt man fick var olika slideshows…

Totalt sett tror jag man träffar på typ… tre människor genom hela spelet. Billigt spel att fixa röstskådisar till iaf.

Men… köp inte det här till fullpris.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,579
Location
Rissne
Jag har också spelat 67 minuter av Lost Horizon 2.

Ettan var ett hekt OK peka-klickaspel baserat på samma motor som Secret Files-serien. Tvåan är fortfarande i samma genre, men har tagit steget över till full 3D – vilket faktiskt funkar rätt bra. Det här är inte AAA-spel eller ens AA-spel, men idag är det såpass enkelt och billigt att göra snygg 3D att till och med sådana här A-spel kan se hekt okej ut. Jag ser ingen superstor skillnad mellan företagets förrenderade bakgrunder och de här, utom att de här medger mer dynamiska kamerarörelser, så… yay?

Spelmotorn är lite annorlunda när det gäller kontroller. Det finns bara en "action" när man klickar; sådana här spel har ju generellt rört sig bort från "verb"-systemen of olden times men de brukar åtminstone skilja mellan "använd" och "titta på". Här finns bara en – "interact"; så att säga. Ibland betyder det "plocka upp", ibland "titta på", ibland "använd".

I gengäld har spelet ett slags "förflytta"-action där man klickar och drar för att öppna dörrar och vrida om dörrhandtag och snurra sifferplattan på gamla telefoner. Den är ganska gimmicky, m en det gör inte så mycket. Det finns också ett väldigt dåligt system för QTEs. Jag har inget emot QTEs egentligen, men här är de riktigt dåligt och ospännande genomförda.

Storyn? Tja, man är 1-2 äventyrare att löser pussel för att… tja, det verkar vara någon form av nazistiska krigsbrottslingar och hemliga experiment på gång. Sådär som det brukar. Storyn har inte rikigt hunnit komma igång igen; jag har spelat igenom ett kort intro med en tysk uppfinnare och ett lite längre intro med en brittisk (eller kanske tysk?) hårding på uppdrag i egypten (tror jag). Och nu har jag precis varit en nazijagande Mossad-agent som tagit mig in i ett hus tillhörande en före detta SS-chef.

Spelet ska vara typ 5-6 timmar långt. Jag borde nog spela ettan först, tänker jag. Det finns VÄLDIGT många bra peka-klickaspel just nu, och det här vill jag nog komma tillbaka till en vacker dag.

BETYG: 90
 
Top