Nekromanti Speltimmen v39 2019

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

1. Helst ett nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[krank]

- Kapten! Skeppet kontakter oss. Det verkar vara en besättning av… barn.

Spoiler

- Put 'em on screen!
- Jo, goe herrn, vi är barn som flyr undan religiöst förtryck på vår hemplanet, där alla tillber de gamla avstängda superdatorerna OMNIs som gudar.
- Sergeant, du är diplomatisk och grejer, kan inte du prata med dem och se om det är något skumt här.
…
- Ja, här på skeppet har vi religiös frihet och allt sånt. Jag är själv en sån som tror att OMNIs är gudar, men det funkar bra för alla är så toleranta här.
- Så du är en av de rättrogna? Fly från skeppet! Vi har planer, och snart ska skeppet med dess kätterska besättning brinna i evig eld!
…
- Ehm, kapten… Det verkar som att de här barnen är religiösa extremist-terrorister.

- Jamen dåså. ÖPPNA ELD!

Jag har hittills spelat typ tre timmar av Crying Suns.

Det är ett väldigt roligt spel. Man spelar en klon av en heroisk kapten, som (antagligen) dött någonstans ute i ett stort imperium. Kloningsstationen man väcks på är superhemlig, och har tappat kontakten med resten av imperiet. Dags att ge sig ut och undersöka, i ett stort krigsskepp!

Man åker från system till system, sektor till sektor. I varje system finns planeter och liknande platser, på varje plats finns något slags slumpmöte.

Ibland blir det strid, och då blir det ett slags ganska långsam realtidsstrategi med goda möjligheter att pausa. Lite som gamla Homeworld, men strikt bara 2D och på ett hexagonalt rutnät med stora skepp på varsin sida. Man har skvadroner av små skepp som man försöker utmanövrera fienden med samtidigt som ens stora skepp laddar sina kanoner, och så. Rätt trevligt, och framför allt bra för oss som inte är så bra på vanliga RTS.

Andra gånger blir det expedition ner till en planet. Eller så får man göra någon form av val baserat på begränsad information.


Steg för steg får man mer information om spelets värld och om hur saker egentligen ligger till.

Det enda som jag egentligen inte är superförtjust med är nog humorn. Den är tack och lov inte med hela tiden, men det finns ett lager av ironisk lampshading metahumor i spelet. Ni vet, sådan som folk tar till när de inte riktigt känner att de vågar ta sin setting på helt allvar utan måste distansiera sig lite från scifi-mumbojumbot. Jag föredrar när scifi-mumbojumbot tas på allvar och körs straight-faced.

Men som sagt, det är en mindre nitpick.

Grafiken är extremt fin. Inte liksom avancerad med en massa raytracing, utan mer kanske den bästa och snyggaste blandningen av pixelart och krispigt kantig 3D jag sett. Estetiskt är det här spelet verkligen mums.


Vi får se hur länge det håller i sig, men just nu har jag verkligen en kärleksaffär med spelet. Det här är något jag verkligen saknat; ett riktigt episkt odyssé-strategirymdspel med en faktisk story som jag faktiskt vill se fortsättningen på och som inte känns som att den bara spikats dit för att "oj visstja man kanske borde haft en story också".

Det jag misstänker kan göra att spelet i slutänden faller för min del är att det är en roguelite – med andra ord, man kan inte spara sitt spel, utan när man får gameover så kastas man tillbaka till början och får behålla väldigt lite av det man uppnådde förra gången. Så målet är i princip att varje gång nå lite längre. Den sortens tröstlösa Sisyfos-grind har aldrig riktigt legat för mig; jag föredrar helt klart grind där man faktiskt hela tiden gradvis rör sig framåt utan riktigt såhär stora setbacks. Det känns mest som ett väldigt tråkigt sätt att få spelets speltid att bli längre.

Men ja, ännu så länge har jag inte tröttnat, och jag kommer UTAN TVEKAN att spela mer av det här spelet idag.

BETYG: 95