Speltimmen Juni 2024

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,784
Location
Rissne
Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:
  • Helst ett nytt spel varje vecka.
  • Helst spela minst 60 minuter.
  • Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.
Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Mitt mål är att förbättra mina stats på SteamHour. Det vill säga, ha färre spel jag aldrig startat eller som jag spelat väldigt kort tid.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.
 

Jocke

Bäst i rollspel
Joined
19 May 2000
Messages
4,092
Location
Sthlm
I helgen spelade jag Silent Hill: the short message som är en ungefär två och en halv timmes lång walking simulator. Det handlar om Anita, en tysk tonåring som bor i en stad där allt är skit. Hon finner sig av nån anledning fångad i ett övergivet lägenhetskomplex som de lokala tonåringarna, mest hennes kompis Maya har målat graffiti i. CW självskadebeteende, självmord, psykisk ohälsa.
De tunga ämnena spelas på allvar och inte för effektsökeri. Som en person som själv tampas med psyket och anhörig till människor med självskadebeteenden så tycker jag fiktion om den görs på rätt sätt är ett bra sett att närma sig de här delarna av en själv från ett annat håll, nästan så att jag inte rekommenderar det till någon som inte har någon erfarenhet av ämnena.
Jag tyckte att det var bra och inte för mycket. Behövde dock kolla en karta för sista sekvensen med monstret.
Det finns ett par scener där Maya spelas av en riktig skådis och jag hade nog tyckt de vart bättre att ha en animerad figur i stället.
4 av 5.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,784
Location
Rissne
Jag har köpt och spelat lite drygt två timmar av Andika. Det är ett vansinnigt snyggt och konstnärligt genomtänkt äventyrsspel. Eller ok, "walking sim med mycket enkla inslag av pussel", kanske. Man följer en inte-speciellt-lyckad-eller-omtyckt nunna vid namn Andika, i något slags fiktivt och antagligen alternativhistoriskt östeuropeiskt land. Det är möjligt att hon är besatt av djävulen. Eller att hon bara typ… fantiserar att hon är en tv-spelskaraktär. Eller så är hon bara psyksjuk. Det är lite oklart, och däri ligger lite av lockelsen med spelet, för mig.

Plus att det verkligen är makalöst snyggt. När man pulsar runt i den snyggt renderade snön är det verkligen otroligt snyggt – fotspår, blötsnö, krispigt lager, etc etc. Det här spelets environmental artists bör få löneförhöjning. Ödsligt och vackert och vemodigt.

Jag kommer eventuellt att försöka klara det här spelet innan helgen är slut. Det borde jag klara; det ska enligt howlongtobeat bara varadrygt fyra timmar långt…

BETYG. 95


Jag har också återigen testat spela spel streamade till min Nvidia Shield. Nu har jag, tror jag, isolerat problemet jag haft med Moonlight/Sunshine-kombon, som gjort att Moonlightklienten ganska ofta bestämmer sig för att disconnecta (helt utan ens ett felmeddelande). Enligt officiella wikin har det med bluetooth at göra – något med antennerna för wifi och bluetooth. Så om jag skickar många signaler med min bluetoothhandkontroll (som man ju gör när man spelar) så störs wifin ut. Lite småkass hårdvarudesign det där…

Men, det passar med mina observationer (jag får bara krasch om jag gör en massa grejer, att bara stå stilla och streama funkar). Och nu när jag körde med handkontroll kopplad till datorn istället för Shielden så funkade det utmärkt. Oh well.
 
Last edited:

Ondsint roBot

Veteran
Joined
13 Aug 2023
Messages
92
Jag har spelat några timmar av Capes. Det är en korsning av Midnight Suns och gamla Freedom Force. Någon i teamet var tydligen med och gjorde det senare spelet. Det ser ut att vara en Xcom-klon, men det saknar overwatch och cover. Istället är det närmast ett pusselspel där det gäller att räkna ut hur mycket man kan få ut av varje karaktär. Det enda slumpmomentet är vad fienden gör när det är deras tur.

Capes är ett småputtrigt spel med hyfsad superhjältekänsla. Knappast en odödlig klassiker, men om man gillar genren så kan det underhålla i några timmar. Jag kommer nog att spela igenom det.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,784
Location
Rissne
På tal om Midnight Suns så har jag nu spelat det i lite över en timme. Det räckte för tutorialen och det efterföljande karaktärsskapandet och sen introt som följde, men inte för att spela igenom första uppdraget.

Så… hm. Spelet heter Midnight Suns, men använder diverse Avengers som dragplåster eftersom inte en jävel vet vilka Midnight Suns är. Eller OK, folk vet kanske vem Blade är? Men Ilyana/Magik? Nico Minoru? Är det ens ett team som etablerats i serierna? Spelet får det att låta som att de åtminstone haft en story innan det här. I alla fall, de avengers som är med försöker lägga sig liksom mellan att ha en egen identitet och att vara "we have MCU at home", och det går… sådär. Det är samma problem andra Marvelspel har: Man vill casha in på MCU men man har inte rättigheterna, och resultatet blir marknads-knockoffs som bara är precis tillräcklgit MCU:iga för att få oss att tänka på Downey Junior och notera hur mycket deras Iron Man inte är honom.

Plotten är ganska fantasy; Lilith har Ctrl+C, Ctrl+V:ats från Diablo 4 (seriöst, hon ser till och med likadan ut) och släppts lös av Hydra, och nu har de goda återuppväckt en medeltida riddarkartaktär som man själv spelar, för att besegra henne igen.

Gameplaymässigt… Två lägen: ett där man springer omkring, ganska standard 3rd person RPG-aktigt. Ett som är taktiskt. Det taktiska läget är lite som ett rutnätslöst Xcom där ens actions är kort som man drar och spelar ut. Det funkar rätt bra, förutom att kameran är mer eller mindre permanent satt väldigt, väldigt lågt så det går inte att få nån X-comsk överblick alls. Manm kan hålla nere Shift för att höja kameran nån meter, men det är absolut inte tillräckligt och jag skulle vilja göra det permanent. Oh well, kanske låser man upp kamerakontroll senare? Just nu är det mest störigt iaf.

Grafiken är fin, men alla filmsekvenser ser ut som att de kommer från typ tidig PS3-era. Mycket bättre när de använder spelmotorn för att rendera.

Jaja, det verkar väl vara ett helt OK spel ändå. Kanske inget jag kommer prioritera att återvända till, dock.

BETYG: 85+
 

JohanL

Myrmidon
Joined
23 Jan 2021
Messages
6,623
Spelet får det att låta som att de åtminstone haft en story innan det här.
Titeln refererar Midnight Sons, en titel för team/crossover mellan de mer skräck/ockulta Marvel-hjältarna. Har funnits i åtskilliga konstellationer.

Så de har tagit idén med en blandning ockulta karaktärer, plus några som bara är tyngre namn. det känns verkligen inte som något underskott på rättigheter.

Men det är verkligen jätteskumt hur disjunkta spelets två moder är - en normalsuperhjältegrej och en utforskande med häxstuff som känns som Buffy. Bra fightsystem, dock - jag körde mycket Magik.
 

Jocke

Bäst i rollspel
Joined
19 May 2000
Messages
4,092
Location
Sthlm
Jag spelade också just igenom Midnight Suns och DLC. Spelet är egentligen en dating-sim, men man avbryts för att göra helt ok strider med ett kortspel.
Men huvud-spelet är utan tvekan det andra. Att måla tavlor med Iron Man, mecka med Ghost Rider, prata hemligheter med Magic osv.
Den bra konflikten i storyn är inte ond/god utan att c-laget Midnight Suns och A-laget Avengers har svårt att jobba tillsammans. Iron Man tycker att alla ska lyssna på honom pga tekniskt geni, Magic menar att hon är mycket mer än en magisk taxi, Blade surar rent allmänt. Superhjälte såpa i högform.
4 av 5.
Också - jag missade att man på konsol aktivt måste fixa igång DLC, som är en story om en helt annan slags vampyrer med ett helt gäng nya hjältar så jag trodde jag bara inte kommit tillräckligt lång för att det skulle dra igång, så det var lite konstigt att spela den storyn under akt 3.
 

JohanL

Myrmidon
Joined
23 Jan 2021
Messages
6,623
Jag älskar vilket monumentalt arsel Johnny Blaze är, för övrigt.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,784
Location
Rissne
Jag har spelat 70 minuter av Still Wakes the Deep.

Här är en knepig grej: Jag älskar skräckestetik. Skitiga, mörka miljöer, snyggt designade monster etc. Men jag är helt ointresserad av att bli skrämd. Jag gillar inte ens när det är spännande. Att gå runt på helspänn, få panik, vara stressad etc tilltalar mig helt enkelt inte. Jag vande mig av med det lite, tror jag, innan jag fick medicin mot mina mer eller mindre permanenta spänningshuvudvärkar som blev värre när jag spände mig.

Så… Hittills är det här spelet rätt lugnt. Man spelar en skotte som jobbar på oljeplattform med andra skottar. Överlag ett skönt, grabbigt och en smula stereotypt gäng. Huvudpersonen har tjej och ungar i land, och har tydligen bylingen efter sig efter att ha dunkat in skallen på nån jäkel som sa nåt elakt om ens tjej. Man har en chef som är dum i huvudet och maktfullkomlig. Spelet är otroligt bra på att med hyfsat små medel och ganska snabbt måla upp en tydlig bild av platsen man är på och människorna man är där med. Skön stämning, överlag.

Precis nyss hände det något skumt. Borren stötte på något, en luftficka kanske. Saker sprängdes, det blev kaos, nu scramblar vi lite för att hantera situationen. En del av kollegorna verkar det dock ha blivit något mysko med, kanske efter att de fått något slags oljeliknande skit på sig. Och vad är det där mysko lite tentakelliknande som lagt sig kring borren?

Så, ja, skräck på oljeplattform. Ganska effektiv sådan. Grafiskt är spelet snyggt, även om människorna påminner mig om att det är AA så är själva miljöerna (som ju är det man tittar på mest) ruskigt sådär UE5-snygga. Kontrollerna är nice, inklusive lite "prince of persia om prinsen var en normaltjock skotte"-grejer. OK, jag vet inte hur Caz ser ut än, det är ju first person, men jag tänker mig honom som lite normaltjock. Att hans springhastighet bara varkar marginellt snabbare än gånghastigheten tyder ju på det, om inte annat.

Jag har egentligen inte sett så mycket att faktiskt vara rädd för, även om jag nyss hade en sekvens med en av de infekterade kollegorna. Jag såg honom aldrig, så det var mest teoretisk skräck. Spelet ramade in encountern som att jag skulle behöva smyga runt och gömma mig i skåp och grejer, och visade mig en pedagogisk karta som jag gjorde mitt bästa för att memorera… och sen var det ändå inte en speciellt interaktiv grej.

Men jag har hört att det ska finnas element av såna där tråkiga och dryga jagas-av-monster-grejer. Jag antar att den här encountern mest var för övning… Jag ser inte fram emot dem. Men jag vill ändå spela vidare. Vi får se om det blir nu i sommar eller inte.

BETYG: 90
 

Hellzon

Långsamma Vargen
Joined
22 Jan 2002
Messages
2,482
Location
Köping
Steam säger att jag spelat 2 timmar av demot till Heart of the Machine.
Det färdiga spelet finns inte än, men man verkar få spela ett bra tag som en AI som tar över androider i en cyberpunkstad. Det är turbaserat, man får ett visst antal handlingar överlag, och ett visst antal handlingar per android man styr. Och så ska man bygga en hoper mysko byggnader och försvara dem mot de mer våldsamma megakorparna.

UI:t är... sådär, det tog väl halva tutorial innan jag fattade hur man utrustar androiderna. Andra säger att det är helt obegripligt, så illa är det inte men det är iallfall den sortens spel där man har en massa knappar och siffror som modifierar ens androider. Spelet är hyfsat bra på att förklara i tooltips vad som pågår men det finns gott om ikoner i dem som inte förklaras.

Jag lär spela klart demot och ha detta på önskelistan tills det släpps.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,784
Location
Rissne
Nu har jag spelat färdigt Indika. Jag spelar inte färdigt speciellt många spel, så det säger kanske nånting.

Jag har däremot ingen större önskan att spela om det, eller försöka plocka alla achievements eller så. Det var lagom långt – min playthrough tog drygt fem timmar, nästan sex. Fler spel borde ha en så lagom längd. Storyn var ganska spretig, men höll sig. Pusslen var lagom mys-enkla genom hela spelet. Och framför allt miljöerna och sånt fortsatte att vara sjukt snygga genom hela spelet.
 

Hellzon

Långsamma Vargen
Joined
22 Jan 2002
Messages
2,482
Location
Köping
Jag fortsatte på demotemat och spelade igenom demot till ctrl.alt.DEAL. Man spelar en förrymd AI som ska uppnå ett mål genom att "göra affärer" med folk på ett kontor, så att de sen är villiga att göra saker för AI:ns räkning så man kan uppnå målet. Problemet är att det är en deckbuilder, så man är begränsad i vad man kan göra för kontorsnissarna, och i vad man kan be dem göra.
Samtidigt så leder alla sätt att få kort till att folk misstänker mer och mer att det finns en AI som gör skumma grejer, vilket gör saker svårare och antagligen gör att spelet tar slut när folk är 100% misstänksamma.

Dels blev det lite repetitivt mot slutet, när jag hade två sätt att nå mitt mål men väntade på kort för att kunna genomföra något av dem. Dels kändes det som att det fanns superkombos av kort som jag var för dum för att se, men det är nog inte den sortens spel egentligen.

Nåväl, jag spelade ju klart, så jag har kvar det på önskelistan tills det släpps så får vi se.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,784
Location
Rissne
Jag har spelat 62 minuter av nya Alone in the Dark.

Det… lider naturligtvis av samma problem som de flesta andra skräckspel: förr eller senare känner spelskaparna att de måste göra det spännande och pressat, och lägga in action.

Första delen av spelet var riktigt trevlig. Jag är ju nu helt förstörd av Indika så det tog en stund för mig att vänja mig vid helt normal videospelsgrafik igen, men jag valde i varje fall att spela Jodie Comer istället för David Harbour, när vi nu åkt till ett undangömt psyksjukhus ute i Louisianas träskmarker för att leta efter den förras sjuke mor- eller farbror. Eller ja, karaktären heter såklart inte Jodie Comer men hon spelas av henne. I alla fall, vi bryter oss in i det till synes övergivna huset. Jag tultar runt i rum, letar ledtrådar, hittar nycklar och låser upp nya ställen. Jag blir lite glad när jag ser att spelet har en karta. Jag gillar när spel har kartor. Sen plötsligt, lagom till att Comer hittar till huvudingången och kan släppa in Harbour så finns det plötsligt folk i huset. Vi genomsöker tillsammans den tydligen försvunne far/morbroderns rum och hittar en målning som är mysko och löser ett litet tile-pussel. So far so good. Lite lagom läbbigt, en hel del Lovecraftreferenser och mysigt pusslande och utforskande.

Sen, lagom till slutet av min första timme i spelet, hamnar jag i en situation med monster. Jag möter monstret i en korridor där jag inte kan backa speciellt mycket. När monstret är nära attackerar det, och jag kan inte göra så mycket. Jag kan absolut inte springa förbi det, för monstret blockerar. Jag hinner få in några skott, men alldeles för få, innan monstret kommer fram. Det finns ingen autoaim, inte ens någon indikation med hårkorset att man siktar rätt. Det här funkar inte jättebra när man styr med handkontroll. Efter ett par-tre frustrerande försök, där man såklart inte kan ladda om precis innan striden utan måste gå en bit först, ställer jag ner svårighetsgraden till easy. Nu går monstret ner på tre skott. Det är fortfarande otroligt oklart huruvida det gör någon skillnad var på monstret man skjuter (Huvud? Bål?). Man får inte sådär supertydlig feedback.

När jag dödat monstret går jag ut från korridoren och möter omedelbart ett likadant monster till. Turligt nog skymtade jag det en av mina tidigare vändor och kan ta hand om det också. Efter striden får jag nya kulor. Färre än jag gjorde av med.

Jag tycker inte sånt här är kul. Jag fattar ju att en del tycker det, annars skulle ju varenda skräckspel inte ha med det. Och jag fattar att det är jag som är konstig som inte vill bli skrämd/pressad i ett skräckspel, att det liksom hör till egentligen.

Men jag vill nog egentligen mest gå runt och pussla. Gärna i skräckiga miljöer.

Det här är inte ett dåligt spel, men det är fel spel för mig.

BETYG: 85+
 

JohanL

Myrmidon
Joined
23 Jan 2021
Messages
6,623
Jag spelar Rise of the White Sun (Steam).

Utifrån titeln kanske man börjar gissa någon sorts fantasy, men det är det inte alls - den vita solen det handlar om är Koumintangs symbol, och syns även idag på Taiwans flagga.

1719318948238.png

Japp, vi är i en av världshistoriens allra mest kaotiska epoker, krigsherre-Kina på 1920-talet!

Det här spelet är liksom flera andra i samma stil (som Cauldrons of War-serien) ett enmansprojekt, som bara är möjligt för att spelet (precis som CoW-spelen) är höggradigt abstrakt, med ett fokus på logistik och politik.

1719319934990.png
Halvdussinet krigsherrar bara i en provins, och banditer utöver det.

I de allra flesta strategispel har man någon ordning och reda på saker, och kan räkna med att eventuellt långsamt men effektivt utvidga sin makt på ordnade vis. Det kan du glömma här - allt är kaos, och så fort man tittar på någon detalj är det mer kaos. Spelet handlar om att försöka navigera detta kaos.

Jag ska ge några exempel. Du har en faktion (som Koumintang), som består av ett antal karaktärer (med en eller flera av rollerna, från bondeledare till brottsling i hemligt sällskap till fackföreningsledare till statsman). Du kan visserligen säga åt dina karaktärer vad de ska göra, men de har ett utpräglat egenintresse. De har en (hemlig) lojalitetssiffra som visar om de kanske planerar att hoppa av, göra uppror, eller försöka mörda någon annan i faktionen i hemlighet. Har de en armé, en provins eller ett vapenlager,är det hart när omöjligt att få dem att lämna dem ifrån sig (vilket är ett ytterligare problem eftersom de tar med sig allt om de gör uppror eller byter sida). De tenderar också att vara snarstuckna, och blir upprörda om någon annan i faktionen är för dominant, om de inte får sitta i regeringen, och så vidare. När som helst kan en av dina karaktärer bli mördad, och då tappar du det mesta som tillhörde den. Du har över huvud taget ingen central kassa utöver vad dina karaktärer sitter på.

De stora scenariona har dussintals och dussintals faktioner, som alla är spelbara. Asymmetrin här är absolut fascinerande - en faktion kanske kontrollerar en fjärdedel av Kina men är djupt korrupt och med grava illojalitetsproblem, en annan är en provinsguvernör som bara vill ha ordning och reda i sin provins, en tredje är ett hemligt sällskap som bedriver bondeuppror och vill återställa kejsardömet (något som är helt görligt, antingen som ny kejsare eller genom att återinsätta Pu Yi (ja, han i The Last Emperor), en fjärde är en mongolisk stamledare med kanske 300 man och inget land han kontrollerar, en femte kan vara att hela din faktion börjar som tjugo kommunister i en föreläsningssal i Shanghai och måste få ihop ett uppror i staden för att ens få några enheter på kartan. Men på något jäkla vis funkar det, fast det också är extremt olika svårt att spela olika faktioner. Ett hemligt magiskt sällskap gör helt andra saker än en krigsherre eller kommunistpartiet.

1719321270280.png
Kinesiska kommunistpartiet förbereder generalstrejk och uppror i Shanghai

Spelet går också all-in på den historiska reserachen. Hundratals karaktärer har en kort biografi. Flera dussin faktioner representeras vid olika tidpunkter. Kända personer som Sun Yat-Sen, Mao Zedong eller baron Ungern-Sternberg (den galne baronen!) är inet bara representerade utan spelbara. Kina är en häxkittel av krigherrar, revolutionärer över hela det politiska spektrat, stamkrigare, kolonialmakter, hemliga sällskap (både magiska bondeuppror och triader), vitryssar i exil, kristna missionärer och hjälporganisationer, banditer och upprorsmän (så mycket banditer!), och så vidare, och så vidare.

Och låt oss inte prata om arméerna. Det är inte alls ovanligt att man kan dela ut ett gevär per tio soldater. Trupperna får bara betalt i absoluta nödfall eftersom man inte har ekonomi till mer (och under tiden som de inte får betalt plundrar de där de råkar stå i stället). Logistiken är vedervärdig. En inte ovanlig upplevelse är att man sätter ihop enn armé man är stolt över med kanske 40 000 man, men efter att man pushat genom ett par provinser har man tagit 75%-iga förluster på dem (stå inte i distrikt med kolerautbrott!). På grund av det allmänna kaoset och banditeriet är supply limits ofta extremt låga. Är man på steppen måste man regelbundet plundra boskap av andra för att hålla igång sina trupper. Det är mycket vanligt att det blir kvar små armésnuttar som man inte har tid att ta hand om blir kvar och blir obetalda medan de förfaller till banditer. På sina håll är det hopplöst att rekrytera en armé som inte till majoriteten är opium-missbrukare.

De flesta strategispel har fred som standardsituationen. I det här är standardläget att alla är i krig med alla och kan anfalla varandra när som helst, och att man måste vara aktivt allierade för att inte vara i krig.

Och i det här fraktala kaoset ska du försöka uppnå dina Victory Conditions! Det enda positiva är att alla andra också har samma sorts problem som du har. Det är kaoshantering och att valla katter.

Jag är litet osäker om det här är ett bra spel som rent spel betraktat, men som upplevelse är det fantastiskt. Allt är kasst, du skulle egentligen vilja ta dig tid att bekämpa utbrott av svält, kolera och banditer, men har inte riktigt tid eftersom du har en massa annat att göra också, och när som helst kan det ske katastrofer. Skaffa dig inte några favoriter bland karaktärer eller arméer - allt är förgängligt. Det här är en sandbox på riktigt!

På den dåliga sidan är gränssnittet risigt och spelet är definitivt inte buggfritt (men å andra sidan verkar utvecklaren vara på Discord 18 timmar om dygnet och ibland kommer en buggfix inom ett par timmar från att man påtalat den). Och det är nog inte ett spel för den som inte är hardcore strategispelare - det är hemskt dåligt på att hålla handen åt dig.

En sista sak som är roande är hur relevant allt det här är idag i Kina - spelet har en särskild "Chinese Streamer Mode" som censurerar saker som vissa symboler (särskilt Koumintang- och Taiwan-relaterade) för att de som spelar det där ska kunna undvika den statliga censuren.
 
Last edited:

TobiasEkwall

Swordsman
Joined
26 Aug 2007
Messages
586
De
Jag spelar Rise of the White Sun (Steam).

Utifrån titeln kanske man börjar gissa någon sorts fantasy, men det är det inte alls - den vita solen det handlar om är Koumintangs symbol, och syns även idag på Taiwans flagga.

View attachment 18567

Japp, vi är i en av världshistoriens allra mest kaotiska epoker, krigsherre-Kina på 1920-talet!

Det här spelet är liksom flera andra i samma stil (som Cauldrons of War-serien) ett enmansprojekt, som bara är möjligt för att spelet (precis som CoW-spelen) är höggradigt abstrakt, med ett fokus på logistik och politik.

View attachment 18568
Halvdussinet krigsherrar bara i en provins, och banditer utöver det.

I de allra flesta strategispel har man någon ordning och reda på saker, och kan räkna med att eventuellt långsamt men effektivt utvidga sin makt på ordnade vis. Det kan du glömma här - allt är kaos, och så fort man tittar på någon detalj är det mer kaos. Spelet handlar om att försöka navigera detta kaos.

Jag ska ge några exempel. Du har en faktion (som Koumintang), som består av ett antal karaktärer (med en eller flera av rollerna, från bondeledare till brottsling i hemligt sällskap till fackföreningsledare till statsman). Du kan visserligen säga åt dina karaktärer vad de ska göra, men de har ett utpräglat egenintresse. De har en (hemlig) lojalitetssiffra som visar om de kanske planerar att hoppa av, göra uppror, eller försöka mörda någon annan i faktionen i hemlighet. Har de en armé, en provins eller ett vapenlager,är det hart när omöjligt att få dem att lämna dem ifrån sig (vilket är ett ytterligare problem eftersom de tar med sig allt om de gör uppror eller byter sida). De tenderar också att vara snarstuckna, och blir upprörda om någon annan i faktionen är för dominant, om de inte får sitta i regeringen, och så vidare. När som helst kan en av dina karaktärer bli mördad, och då tappar du det mesta som tillhörde den. Du har över huvud taget ingen central kassa utöver vad dina karaktärer sitter på.

De stora scenariona har dussintals och dussintals faktioner, som alla är spelbara. Asymmetrin här är absolut fascinerande - en faktion kanske kontrollerar en fjärdedel av Kina men är djupt korrupt och med grava illojalitetsproblem, en annan är en provinsguvernör som bara vill ha ordning och reda i sin provins, en tredje är ett hemligt sällskap som bedriver bondeuppror och vill återställa kejsardömet (något som är helt görligt, antingen som ny kejsare eller genom att återinsätta Pu Yi (ja, han i The Last Emperor), en fjärde är en mongolisk stamledare med kanske 300 man och inget land han kontrollerar, en femte kan vara att hela din faktion börjar som tjugo kommunister i en föreläsningssal i Shanghai och måste få ihop ett uppror i staden för att ens få några enheter på kartan. Men på något jäkla vis funkar det, fast det också är extremt olika svårt att spela olika faktioner. Ett hemligt magiskt sällskap gör helt andra saker än en krigsherre eller kommunistpartiet.

View attachment 18569
Kinesiska kommunistpartiet förbereder generalstrejk och uppror i Shanghai

Spelet går också all-in på den historiska reserachen. Hundratals karaktärer har en kort biografi. Flera dussin faktioner representeras vid olika tidpunkter. Kända personer som Sun Yat-Sen, Mao Zedong eller baron Ungern-Sternberg (den galne baronen!) är inet bara representerade utan spelbara. Kina är en häxkittel av krigherrar, revolutionärer över hela det politiska spektrat, stamkrigare, kolonialmakter, hemliga sällskap (både magiska bondeuppror och triader), vitryssar i exil, kristna missionärer och hjälporganisationer, banditer och upprorsmän (så mycket banditer!), och så vidare, och så vidare.

Och låt oss inte prata om arméerna. Det är inte alls ovanligt att man kan dela ut ett gevär per tio soldater. Trupperna får bara betalt i absoluta nödfall eftersom man inte har ekonomi till mer (och under tiden som de inte får betalt plundrar de där de råkar stå i stället). Logistiken är vedervärdig. En inte ovanlig upplevelse är att man sätter ihop enn armé man är stolt över med kanske 40 000 man, men efter att man pushat genom ett par provinser har man tagit 75%-iga förluster på dem (stå inte i distrikt med kolerautbrott!). På grund av det allmänna kaoset och banditeriet är supply limits ofta extremt låga. Är man på steppen måste man regelbundet plundra boskap av andra för att hålla igång sina trupper. Det är mycket vanligt att det blir kvar små armésnuttar som man inte har tid att ta hand om blir kvar och blir obetalda medan de förfaller till banditer. På sina håll är det hopplöst att rekrytera en armé som inte till majoriteten är opium-missbrukare.

De flesta strategispel har fred som standardsituationen. I det här är standardläget att alla är i krig med alla och kan anfalla varandra när som helst, och att man måste vara aktivt allierade för att inte vara i krig.

Och i det här fraktala kaoset ska du försöka uppnå dina Victory Conditions! Det enda positiva är att alla andra också har samma sorts problem som du har. Det är kaoshantering och att valla katter.

Jag är litet osäker om det här är ett bra spel som rent spel betraktat, men som upplevelse är det fantastiskt. Allt är kasst, du skulle egentligen vilja ta dig tid att bekämpa utbrott av svält, kolera och banditer, men har inte riktigt tid eftersom du har en massa annat att göra också, och när som helst kan det ske katastrofer. Skaffa dig inte några favoriter bland karaktärer eller arméer - allt är förgängligt.

På den dåliga sidan är gränssnittet risigt och spelet är definitivt inte buggfritt (men å andra sidan verkar utvecklaren vara på Discord 18 timmar om dygnet och ibland kommer en buggfix inom ett par timmar från att man påtalat den). Och det är nog inte ett spel för den som inte är hardcore strategispelare - det är hemskt dåligt på att hålla handen åt dig.

En sista sak som är roande är hur relevant allt det här är idag i Kina - spelet har en särskild "Chinese Streamer Mode" som censurerar saker som vissa symboler (särskilt Koumintang- och Taiwan-relaterade) för att de som spelar det där ska kunna undvika den statliga censuren.
Det lät väldigt häftigt.
Hade man haft en dator värd namnet och tid hade det nog blivit till att spela
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,784
Location
Rissne
Jag spelade en del Front Mission under resor och så den här veckan, men jag köpte både nya Riven-remastern och Beyond Good and Evil 20th Anniversary Edition. Och nu har jag spelat en timme av den senare.

Spelet som sådant är fortfarande såklart ett bra spel. Egentligen lite för mycket slåss och action för min smak, men ganska lättsamt och så lite lagom plattformspusslande och fota-djur-i-naturen-grejs mellan varven. Jag gillar karaktärerna trots lite, öh, möjligen problematiska stereotyper och så.

Hur som helst… Jag gnällde på original-PC-versionen. Hur står sig den här? Well, den har högre upplösning och ett UI mer anpassat för moderna maskiner, den har hyfsat moderna kontroller och stöd för handkontroll. Förbättrade texturer och grafik.

Däremot är det lite pinsamt när spelet dippar ner till 40fps i vissa sektioner. Nu kör jag visserligen utan mitt 3080-kort just nu, utan bara det inbyggda 3050 som finns i laptopen. Men ändå. Jag ser folk kommentera att de har problem med hack när de kör på en rig med desktop-4090. Hur mycket måste man fucka upp för att få ett 20 år gammalt spel att lagga?

Jag hade också en del tekniska problem. Först kom spelet på fel skärm, och sket helt i vilken skärm jag valde att det skulle köras på. Det krävdes en omstart av spelet för att det skulle komma på rätt skärm – men då kraschade det istället.

Det jag behövde göra var att starta det via Ubisoft Connect. Då funkade det. Typ. Första gången jag kollade på introt gick det ner till 14 fps… Andra gången gick det bättre.

Ubisoft Connect? Ja. Jag köpte spelet på Steam, men eftersom det är Ubisoft så körs spelet alltså via deras värdelösa launcher, som hanterar cloud saves helt separat från Steams system och har egen DRM. Dessutom Denuvo. Dessutom, vad jag läser mig till, ytterligare ett DRM-system.

Så… Fyra lager DRM för ett tjugo år gammalt spel. Lysande. Jag är säker på att det absolut inte riskerar att påverka t.ex. prestandan nånting alls.

(När jag startade spelet från Ubisoft Connect så startade launchern alltså spelet via steam, så… Connect startade Steam som startade Connect… Nivån av inkompetens här alltså…)

Är det här bättre än original-PC-versionen? Ja, betydligt.
Är det här så bra som det här spelet förtjänar? Nä.

BETYG för spelet: 90
BETYG för den här versionen: 80+

Jag funderade på att skaffa spelet till Switch istället, men där ska det tydligen vara låst till 30fps. Ett 20 år gammalt spel. Ja jä…
 

Hellzon

Långsamma Vargen
Joined
22 Jan 2002
Messages
2,482
Location
Köping
Jag har spelat lite mer.

Fortsatte på demotemat med Chants of Sennaar-demot. Man är nån slags kåpförsedd figur som har kommit till en pampig men nästan övergiven stad "utifrån". Man smyger runt, löser lite pussel och framför allt ska man översätta språk som presenteras som tecken - ala Heaven's Vault, fast med grejen från Obra Dinn att du får veta när du gissat rätt på tre tecken.
Det pågår nån slags förtryck av prästerskapet från krigarkastens sida, och de har varsitt språk, så det är inte bara ett språk att översätta. (Krigarna talar till en, men det verkar inte som man får chans att översätta deras tecken i demot.)

Jag kommer inte ifrån att estetiken påminner om illustrationerna i Ultraviolet Grasslands, med ljusa färger och dramatiska miljöer, fast mer stiliserad. Det är ju snyggt. Jag har lagt spelet på önskelistan, men inte köpt det fast det är på rea nu, så betyget blir väl ett rungande kanske.

Sen så var det rea på hela Quake-serien, så jag har kört igenom första episoden på första Quake. När man bedömer "Lovecraftbaserade spel" måste man i mitt tycke göra rum för Quake, där man telefraggar Shub-Niggurath.
Nåväl, ni kan nog historien. Första Quake är fantasyskräck, det finns riddare, monster, zombies, och troll med granatkastare. Spel var lite spretiga på den tiden.

Det har modernt sikte med mus, och lite uppgraderad grafik, jag har inte grävt ner mig i tekniken men det är ändå så man ser vad sakerna på skärmen ska föreställa. Dör man och inte har sparat så börjar man väl om på början av banan, och gubben springer omkring på "rocket skates" som nån smart sa att alla FPS-huvudpersoner gjorde på den här tiden. Men jäklar vad bra det håller ändå. Jag vill spela klart och titta på expansionspaketen som följde med - "The Scourge of Armagon”, “Dissolution of Eternity”, “Dimension of the Past” och “Dimension of the Machine”.

95 på krankskalan.

Jag spelar Rise of the White Sun (Steam).
Ja sen har jag gett mig in på den här galenskapen. Det är sent så jag har bara kört tutorial. JohanL listar väl alla förhoppningar jag har på spelet, jag kan nog bara till-lägga att till skillnad från Heart of The Machine, där gränssnittet ser allmänt ofärdigt ut och det är oklart var man ska trycka för att göra saker, så är gränssnittet i Rise of the White Sun tydligt. Oftast. Det märks att det är en ensam entusiast som gjort det, och flera undermenyer visar snarlika saker, men det finns iallafall tjocka ikoner för allting, och man kan oftast hålla musen över dem för att få hjälp.

Det här vill jag fortsätta med. Svårt att sätta betyg än men det lutar åt 90-95 på krankskalan.
 
Last edited:

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
17,757
Location
Helsingborg
Har börjat spela Soulstice - ett Bloodborne-liknande animespel. Det märks tydligt att det är portat från konsoll, både i menyer och hur det styr. Har den där irriterande östasiatiska kameran som jag har noll kontroll över, vilket ibland gör att jag inte ser var jag är i strid och när kameran byter så byter även karaktären vilken håll den springer åt. Dessutom sjukt irriterande när man ska hoppa över plattformar och kameran är lite sned, så man fastnar i väggen. Är väl ett OK spel i en postapokalyptisk fantasyvärld men en historia som är mer filosofisk än konkret.

Får se om jag spelar såpass länge att jag klarar det.

BETYG: 85
 
Top