Jag spelar
Rise of the White Sun (Steam).
Utifrån titeln kanske man börjar gissa någon sorts fantasy, men det är det inte alls - den vita solen det handlar om är Koumintangs symbol, och syns även idag på Taiwans flagga.
View attachment 18567
Japp, vi är i en av världshistoriens allra mest kaotiska epoker, krigsherre-Kina på 1920-talet!
Det här spelet är liksom flera andra i samma stil (som Cauldrons of War-serien) ett
enmansprojekt, som bara är möjligt för att spelet (precis som CoW-spelen) är höggradigt abstrakt, med ett fokus på logistik och politik.
View attachment 18568
Halvdussinet krigsherrar bara i en provins, och banditer utöver det.
I de allra flesta strategispel har man någon ordning och reda på saker, och kan räkna med att eventuellt långsamt men effektivt utvidga sin makt på ordnade vis. Det kan du glömma här - allt är kaos, och så fort man tittar på någon detalj är det mer kaos. Spelet handlar om att försöka navigera detta kaos.
Jag ska ge några exempel. Du har en faktion (som Koumintang), som består av ett antal karaktärer (med en eller flera av rollerna, från bondeledare till brottsling i hemligt sällskap till fackföreningsledare till statsman). Du kan visserligen säga åt dina karaktärer vad de ska göra, men de har ett utpräglat egenintresse. De har en (hemlig) lojalitetssiffra som visar om de kanske planerar att hoppa av, göra uppror, eller försöka mörda någon annan i faktionen i hemlighet. Har de en armé, en provins eller ett vapenlager,är det hart när omöjligt att få dem att lämna dem ifrån sig (vilket är ett ytterligare problem eftersom de tar med sig allt om de gör uppror eller byter sida). De tenderar också att vara snarstuckna, och blir upprörda om någon annan i faktionen är för dominant, om de inte får sitta i regeringen, och så vidare. När som helst kan en av dina karaktärer bli mördad, och då tappar du det mesta som tillhörde den. Du har över huvud taget ingen central kassa utöver vad dina karaktärer sitter på.
De stora scenariona har dussintals och dussintals faktioner, som alla är spelbara. Asymmetrin här är absolut fascinerande - en faktion kanske kontrollerar en fjärdedel av Kina men är djupt korrupt och med grava illojalitetsproblem, en annan är en provinsguvernör som bara vill ha ordning och reda i sin provins, en tredje är ett hemligt sällskap som bedriver bondeuppror och vill återställa kejsardömet (något som är helt görligt, antingen som ny kejsare eller genom att återinsätta Pu Yi (ja, han i
The Last Emperor), en fjärde är en mongolisk stamledare med kanske 300 man och inget land han kontrollerar, en femte kan vara att hela din faktion börjar som tjugo kommunister i en föreläsningssal i Shanghai och måste få ihop ett uppror i staden för att ens få några enheter på kartan. Men på något jäkla vis funkar det, fast det också är
extremt olika svårt att spela olika faktioner. Ett hemligt magiskt sällskap gör
helt andra saker än en krigsherre eller kommunistpartiet.
View attachment 18569
Kinesiska kommunistpartiet förbereder generalstrejk och uppror i Shanghai
Spelet går också all-in på den historiska reserachen. Hundratals karaktärer har en kort biografi. Flera dussin faktioner representeras vid olika tidpunkter. Kända personer som Sun Yat-Sen, Mao Zedong eller baron Ungern-Sternberg (den galne baronen!) är inet bara representerade utan spelbara. Kina är en häxkittel av krigherrar, revolutionärer över hela det politiska spektrat, stamkrigare, kolonialmakter, hemliga sällskap (både magiska bondeuppror och triader), vitryssar i exil, kristna missionärer och hjälporganisationer, banditer och upprorsmän (så mycket banditer!), och så vidare, och så vidare.
Och låt oss inte prata om arméerna. Det är inte alls ovanligt att man kan dela ut ett gevär per tio soldater. Trupperna får bara betalt i absoluta nödfall eftersom man inte har ekonomi till mer (och under tiden som de inte får betalt plundrar de där de råkar stå i stället). Logistiken är vedervärdig. En inte ovanlig upplevelse är att man sätter ihop enn armé man är stolt över med kanske 40 000 man, men efter att man pushat genom ett par provinser har man tagit 75%-iga förluster på dem (stå inte i distrikt med kolerautbrott!). På grund av det allmänna kaoset och banditeriet är supply limits ofta extremt låga. Är man på steppen måste man regelbundet plundra boskap av andra för att hålla igång sina trupper. Det är mycket vanligt att det blir kvar små armésnuttar som man inte har tid att ta hand om blir kvar och blir obetalda medan de förfaller till banditer. På sina håll är det hopplöst att rekrytera en armé som
inte till majoriteten är opium-missbrukare.
De flesta strategispel har fred som standardsituationen. I det här är standardläget att alla är i krig med alla och kan anfalla varandra när som helst, och att man måste vara aktivt allierade för att inte vara i krig.
Och i det här fraktala kaoset ska du försöka uppnå dina Victory Conditions! Det enda positiva är att alla andra också har samma sorts problem som du har. Det är kaoshantering och att valla katter.
Jag är litet osäker om det här är ett bra spel som rent spel betraktat, men som upplevelse är det fantastiskt. Allt är kasst, du skulle egentligen vilja ta dig tid att bekämpa utbrott av svält, kolera och banditer, men har inte riktigt tid eftersom du har en massa annat att göra
också, och när som helst kan det ske katastrofer. Skaffa dig inte några favoriter bland karaktärer eller arméer - allt är förgängligt.
På den dåliga sidan är gränssnittet risigt och spelet är definitivt inte buggfritt (men å andra sidan verkar utvecklaren vara på Discord 18 timmar om dygnet och ibland kommer en buggfix inom ett par timmar från att man påtalat den). Och det är nog inte ett spel för den som inte är hardcore strategispelare - det är hemskt dåligt på att hålla handen åt dig.
En sista sak som är roande är hur relevant allt det här är idag i Kina - spelet har en särskild "Chinese Streamer Mode" som censurerar saker som vissa symboler (särskilt Koumintang- och Taiwan-relaterade) för att de som spelar det där ska kunna undvika den statliga censuren.
