Nekromanti Spelmöte 1: Call of Cthulhu

[Björn_UBBT]

Spelmöte 1: Edge of darkness del 1 [varning: spoilers!]

Karaktärerna (Alla är Miskatonic University studenter med ett ohälsosamt intresse för det ockulta):

Carl Green: Ett geni med en hunger för utmaningar. (Spelas av Daniel)

Peter Chernekov: En desillusionerad Första världskrigs veteran som tidigare haft kontakt med det okända. (Spelas av Emil)

David Knight: En ockult intresserad man som har ett mörkt förflutet. Han söker en lösning i det ockulta på ett misstag han gjorde för några år sen. (Spelas av Viktor)

ca 16 maj, 1928. Arkham: Det hela började med att gruppen fått ett telefon samtal från en sjuksköterska som blivit ombedd att ringa dem. Hon meddelade att en gammal vän till dem, Professor Rupert Merriweather, vill träffa dem omgående. De hade tidigare diskuterat det ockulta med denna professor även om de inte hade hört någonting från honom sedan han blivit sjuk för ungefär ett år sen. De samlades rätt tidigt på morgonen vid entrén till Miskatonics universitets sjukhus där professorn låg inlagd. De hittade snabbt Professorns rum. Där inne låg professorn, endast halvt med medvetande. Bredvid honom så stod en gråtande kvinna i 60 års åldern och en man i 30 års åldern som inte verkade gilla studenternas närvaro. Mannen, som hette Bertrand, Ruperts son ansåg att studenterna inte hade något där att göra. Men då vaknade professorn till och bad hans fru (kvinnan) och Bertrand att lämna dem ensamma en stund.

Professorn kom snabbt till saken när hans familj lämnat rummet. I hans ungdom så var professorn medlem i ett hemligt ockult sällskap som kallades "Det mörka brödraskapet" som bestod av 6 st personer. De hade köpt en stuga vid en litet samhälle utanför Arkham kallat Ross's corners där de hade genomfört flera ockulta ritualer. Tyvärr så hade endast en utav dessa fungerat... med hemska resultat som följd. En varelse hade släppts lös, men som tur var så var den bunden till stugan. Fast nu fruktade han att varelsen skulle komma lös när han, den sista i gruppen dog. Så därför så hade han anförtrott de tre studenterna uppgiften att fösa tillbaka varelsen från vår värld eftersom han visste att trion hade kunskaper i det ockulta. Professorn hann ge studenterna en ask som skulle kunna hjälpa dem i sin uppgift innan han började hosta blod och försjönk i koma. De tre studenterna ropade snabbt på doktorn som föste ut dem ur rummet.

Efter en snabb utfrågning av Bertrand om stugan och det mörka brödraskapet, som inte gav någonting alls förutom att det gjorde Bertrand mer irriterad, så gick gruppen till universitets bibliotek. David hade genast känt igen hieroglyferna på asken de fått eftersom han har studerat hieroglyfer tidigare, men han kunde inte tyda dem. De satte sig i ett lugnt rum i biblioteket och bestämde sig sedan för att titta igenom innehållet i asken. Inuti så fanns det ett papper som bevisade äganderätten för ett hus, adressen till ett hus i Ross's corners, en läderinbunden svart dagbok och inuti asken så fanns det även symboler som David kände igen efter att ha funderat lite. Enligt en bok han had läst så kom de från den legendariska kontinenten Mu som enligt legenderna låg i stilla havet. Han förstod dock inte vad de betydde.



Med lite hjälp av en bok om hieroglyfer som Carl hittat så lyckades David tyda hieroglyferna på utsidan. Det stod:

Seeker of wisdom, Servant [son] of Setheth
Deliverer of people [slaves] of the water,
bearer of of the nar-loth-hotep,
child of thoth, seeker of wisdom

Det blev de dock inte särskilt mycket klokare av. Peter och David började tillsammans att studera dagboken medan Carl sökte efter fler användbara böcker. De kände sig ganska illa till mods efter att ha läst dagboken som berättade om vad som hänt det mörka brödraskapet. Dagboken berättar även att man troligtvist kan få bort varelsen genom att genomföra samma ritual som användes för att mana fram den fast baklänges. De fick även reda på att varelsen tydligen var någon typ utav guide till själavärlden. Nu hade det börjat bli sent och gruppen bestämde sig för att åka till stugan nästa dag.

17 maj Gruppen möttes vid 9 tiden vid biblioteket. Det första de gjorde var att gå till sjukhuset. De hade viss obesvarade frågor som de hoppades att Professorn kunde svara på. Tyvärr så visade sig att Professorn hade gått vidare kvällen innan. Så de fick klara sig själva.

Efter en kort diskussion huruvida de skulle åka buss eller cykla till Ross's corners så bestämde sig gruppen för att åka buss. En kort stund funderade de på att leta upp en utav de ockulta böcker som nämnts i dagboken men eftersom bussen snart skulle gå så bestämdes det att de endast skulle ta med sig sin utrustning och mat.

När de ställde sig vid busshållplatsen så började det att dugga, som tur var så kom bussen relativt snabbt. Bussresan var kort och vädret blev bara sämre desto närmre de kom till Ross's corners. Väl framme vid det lilla samhället så gick de in till den lokala General storen, där de möttes utav en tjock dam i en blommig klänning. Där köpte de några lyktor, en yxa och även ett överprisat paraply. Inköpet av yxan skapade inte lite misstänksamhet från kvinnan när sällskapet började att fråga efter Professor Ruperts stuga. Hon gav dem dock en vägbeskrivning och gav dem en varningens ord att huset anses hemsökt av områdets barn. Hon bad dem även att hålla utsikt efter en kvinna som heter Ruth som försvann dagen innan när hon hade varit ute i skogen. Utan att gruppen visste om det så kontaktade hon även, områdets självutnämnda polis, Pa så att han skulle hålla ett öga på dem.

Gruppen hittade stugan utan problem och undersökte husets utsida. Fönstren var igenbommade och ytterdörren låst. Dock så var bakdörren trasig så de kunde ge in den vägen (så de behövde inte använda yxan) De fick snabbt uppfattningen att någon hade nyligen besökt huset. Det låg flera nyöppnade tomma burkar med bönor och dammet på golvet hade rörts runt. Plötsligt hörde de något från källaren. Peter smög sig försiktigt ned i källaren, med sin M1911 i ena handen och lyktan i den andra. Han ropade för att kontakta den eventuella besökaren där nere i källaren, men det kom inget svar. Allt han kunde se var gammal bråte. Han gick längre ned, samtidigt som Carl och David också började att gå nedåt.

Plötsligt kunde Peter höra något som lät som andetag och mumlade ord. Då kunde han se något i ögonvrån och kände något tungt kasta sig över honom. Han ramlade omkull och för ett ögonblick se ett smutsigt människoansikte. Det hela gick väldigt snabbt och den smutsiga mannen kröp/sprang upp för trappan trots upprepade försök att stoppa honom.

Efter en snabb undersökning utav källaren så hittade de mannens filt och några oöppnade bönburkar. Det gjordes även en genomsökning av rummet ovanför. En cigarrlåda hittades i en utav hyllorna som innehöll två stycken askar fyllda med mystiska pulver och även en instruktion över hur ritualen skulle utföras.

Kort därefter avslutades vårat första möte.

Reflektioner: Blev lite besviken på mitt eget spelledande. Hade höga förväntningar på mig själv (kanske för höga) eftersom jag pluggat ganska mycket på äventyret. Bl.a. så gick inte sammanfattningen utav dagbokens innehåll så bra som jag hoppats. Sedan så hade jag hoppats på mer rollspelade från karaktärernas sida.

Men det var ett kul spelmöte i alla fall och jag tyckte att vi hann ganska långt på endast två timmar. Speciellt eftersom en bit användes för att kort förklara regler och välja rollpersoner.

 

[Jonas Ferry]

Bl.a. så gick inte sammanfattningen utav dagbokens innehåll så bra som jag hoppats. Sedan så hade jag hoppats på mer rollspelade från karaktärernas sida.

De här två reflektionerna blir jag nyfiken på. För det första, hur sammanfattade du dagboken nu och hur ville du ha gjort i efterhand? Var problemet att förmedla upplevelsen av att läsa en bok utan att helt enkelt ge spelarna det viktiga? Kan du göra något annorlunda nästa gång du ska förmedla text i äventyret?

För det andra, när du säger "rollspelande", menar du då att du skulle vilja att spelarna pratade mer som sina rollpersoner och interagerade mer med varandra i roll? Vad tycker spelarna om det? Om de är inriktade på att "lösa" äventyret kanske de inte är särskilt intresserade av att diskutera saker i roll. Om du däremot vill få fram mer interaktion med dina SLPer kan du alltid försöka göra dem intressantare att prata med, att de inte spiller sina bönor direkt utan kanske har egenheter och egna viljor.

Vad tror du?

 

[Björn_UBBT]

Det misstaget jag gjorde var väl mest att jag inte hade memorerat det hela tillräckligt bra, så jag läste i princip direkt från boken. Det hela kändes väldigt hackigt och hade inget flyt.

Menar mest att de inte verkar ha någon lust att prata med varandra "in character"... alla diskussioner sker i princip "out of character"

Det känns som att åtminstone en utav spelarna bara är intresserad av mysterielösande och pussel. Ibland så kan det bli ganska stor förvirring p.g.a. de inte diskuterar in character.

Exempel:

Spelare 1: Ja, men jag cyklar till universitetet för att leta upp några bra böcker och så fixar ni proviant och sånt.

Spelare 2 & 3: Ok

Jag: Jaha, men du måste ha ett speciellt tillstånd från biblioteks chefen för att få låna böckerna eftersom böckerna är antika.

Spelare 1: Jaha, men då struntar jag i det.

Jag: Men du cyklade ju dit?

Spelare 1: Nej, det gjorde jag inte. Vi bara diskuterade det...

Det blir lätt att missuppfatta saker när de inte pratar in character... vilket är irriterande. Men jag antar att jag får acceptera att de inte vill köra in character snack... Får väl bara försöka att vara mera tydlig... och försäkra mig vad de ska göra innan jag lämnar ut några resultat av deras handlingar...

 

[Björn_UBBT]

Spelmöte 2: Call of Cthulhu

Försökte att komma på något roligare sätt att skriva rapporten på, men jag lyckades inte komma på någon bra metod som kunde täcka hela händelse förloppet... Detta spelmötet skedde för en vecka efter det första, men har blivit försenat p.g.a. diverse anledningar.

Spelmöte 2: Edge of darkness del 2 [varning: spoilers!]

Emil (Peters spelare) kunde ej närvara denna gång, därför så blev Peter en spelledarperson tillfälligt.

David började förbereda sig inför ritualen. Som gruppens ockultism ”expert” så tog han sig på ansvaret för att läsa instruktionerna. Eftersom besvärjelsen skulle läsas baklänges så skrev David ned hela besvärjelsen baklänges för att underlätta uppläsandet. När det blev klart så började diskutera hur de skulle sköta uppläsandet när de plötsligt hörde något utanför huset. David och Carl sprang ut och gömde sig bakom huskrönet med en yxa för att kunna överraska den eventuellt fientliga besökaren. När de hörde att besökaren nått den öppna dörren så sprang de fram bakom honom och lyckades skrämma honom. Besökaren var ”Pa” Peters, mannen som är ”lagen” i Ross’s corners. Han ville titta till de mystiska männen som besökte det gamla övergivna huset. De förklarade att de är vänner till Professor Merriweather och de troligtvist skulle stanna kvar över natten. Pa blev misstänksam men bestämde sig för att avvakta och hålla ett öga på personerna eftersom det inte hade gjort något ännu.

När Pa hade gått så fortsätter de studerandet av besvärjelsen. Carl, som är kunnig bevandrad inom kemi studerar pulvren de har hittat. Han kan inte fundera ut vad det silveraktiva pulvret är för något, men han tror att det sträva bruna pulvret är någon typ utav järnoxid. De provade att kasta det bruna pulvret i elden då ett utav pulvren skull slängas i elden vid ritualens. Detta pulver hade den beskrivna effekten på elden och visade sig vara rätt pulver. Det andra pulvret misstänkte de att det var något som kallades ”Powder of Ibn Ghazi” som tydligen skulle hjälpa att göra varelsen synlig. Dock så fattades det en sista sak: en krita att rita pentagrammet. Carl och David bestämde sig att går ut för att titta ifall affären i Ross’s corners fortfarande var öppen. Tyvärr så var den inte det. Lyckligtvist så lyckades de köpa en krita från en utav de andra invånarna boende runt omkring affären. När de återvände så hade solen gått ned och när de var nära nog att se huset så fick de en hemsk överraskning. De hörde ett vinande ljud som växte i styrka, samtidigt så flög en virvel utav ljus ut genom ut genom taket och flög rakt emot dem. Båda lyckades hålla ett relativt lugn och David försökte att kasta lite utav det pulvret som skulle göra varelsen synlig. ”Tyvärr” missade han och både hand och Carl kastade sig ned i skydd mot marken. Varelsen ignorerade dem lyckligtvist och de gick tillbaka in till huset där de mötte en ganska förvånad Peter som var lite illa till mods. Nu när varelsen var borta så provade gruppen att öppna luckan till vinden. De möttes utav en fruktansvärd stank. Vindens golv var tänkt utav döda, halvuppätna djur och ben.
De sista förberedelserna inför ritualen genomfördes. Pentagrammet ritades och ett vaktschema ordnades som bestod av ett rullande schema med halvtimmes pass av mässande och femton minuters pass av vakttjänst. Vakten beväpnades med Peters M1911 och det silvriga pulvret. De första 20 minuterarna av mässande så hände inget, men kort därefter så anlände varelsen tillbaka med ett vinande. Denna gång så var den inte glad efter att ha upptäckt att människorna mässade. Den vankade av och an uppe på vinden. Morrandes och ylandes så att hela huset skakade. Gruppen lyckades hålla lugnet och fortsatte att mässa. Mässandet fortsatte ytterligare några minuter tills varelsen försökte att störa gruppens besvärjande ytterligare en gång. Det började rycka från takbrädornas springor. För ett ögonblick så blev de hoppfulla när de såg röken, de hoppades att varelsen börjat lösas upp och försvinna. Men deras hopp krossades snabbt när droppar av tjock stinkande syra droppande från taket. Peter, som satt och vaktade vid luckan som ledde upp till vinden fick en droppe på armen, men de andra hade tur och blev inte träffade. Lyckligtvist så varade syraregnet bara några minuter innan det slutade. När detta inte avskräckte dem så gjorde varelsen ett sista försök att försöka stoppa dem från att avsluta dess existens i denna värld.

Gruppen hörde plötsligt hjälp på rop ute vid fältet. Peter tyckte sig kunna se någon vid skogskanten som låg och skrek ca hundra meter från huset. Men skriken på hjälp ignorerades av gruppen och efter några minuter så slutade de tvärt. Plötsligt så stod någon i dörren. Varelsen hade en gång varit luffaren som de hade skrämt från källaren bara några timmar tidigare. Nu tittade den på Peter med en död blick. Peter kunde inte få ut mer än ett ”Herregud” från sina läppar innan han lyfte upp sin pistol och avlossade två skott. Carl och David försökte att ignorera vad som hände för att till varje pris fortsätta att mässa. Tyvärr så träffade endast ett utav skotten. ”luffaren” stapplade in i huset och David sprang hämtade yxan som han högg in i ”luffarens” axel. Peter skrek till David att akta sig så att han kan skjuta, samtidigt så blir David övermannad och överraskad av en kvinnlig ”levande” lik som också anfaller honom. ”Luffaren” biter tag i hans underarm, men David lyckas slita sig och fly in i huset igen, släpper yxan och håller sig undan. Peter börjar skjuta igen och lyckas ”döda” luffaren med några välplacerade skott som sjunker ihop. Samtidigt försöker Carl hålla lugnet när han inte längre kan hålla ögonen från det som händer bakom honom vid dörren. Kvinnan stapplar in i huset, men nu så har Peter bara ett skott kvar i magasinet och bestämmer sig för att använda Davids yxa. Men den kvinnliga odöda kroppen lyckas övermanna honom och får ned honom på marken. Lyckligtvist så Tar David upp Peters pistol och blåser ut kroppens hjärna genom att placera pistolen precis vid dess tinning. ”kvinnan sjunker ihop och rör sig inte längre.
När det är fem minuter kvar börjar en rökpelare formas från taket och varelsen, som ser ut som en halvgenomskinlig förvriden massa av lemmar och käftar skriker av smärta. Trots den hemska åsynen så håller gruppen ett relativt lugn. David kastar det silverlika pulvret på varelsen, vilket gör den helt synlig. Varelsen började sedan att lösas upp och försvann sedan helt.

Nu stod gruppen inför ett problem. Vad skulle de göra med luffarens och kvinnans lik? De skulle uppenbarligen misstänkas för mord och ingen skulle tro deras ganska otroliga historia. Det bestämdes att en variant av ”gräv ned och håll käften” metoden skulle användas. Huset skulle brännas ned och sedan så skulle man skylla på luffaren. Kvinnan och luffaren skulle sedan begravas av de nedbrunna husmassorna samtidigt som de blivit nedgrävda i husets källare. Planen genomfördes utan större problem och polisen känner sig inte särskilt intresserade av någon grundlig undersökning av nedbränning av ett gammalt förfallet hus som ingen egentligen kommer att sakna.