afUttermark
Swashbuckler
- Joined
- 17 Oct 2011
- Messages
- 2,004
Jag kom ut ur skogen strax bakom kyrkan, på ryggen bar jag vedkonten. I bältet den lilla späntyxan. Mor hade skickat ut mig i skogen för att plocka späntved och nässelskott. På vägen hem var jag satt att hämta hem far från templet.
Templet till Gudarna låg på en liten höjd alldeles utanför byn och bär begravningsplatsen slutade tog skogen vid. I templet huserade fader Wulfrid, och hans tjänare Ruprecht. Tempelbyggnaden var byns enda stenbyggnad och hade byggts samma år som Wulfrid svor sig trogen Shamash.
Jag ställde konten med späntved jämte kyrktrappan. I vapenhuset hängde jag av yxan och kniven. Man hörde röster från sakristian. Fars släpiga trinsmyriska dialekt och fader Wulfrids hurtiga kardiska.
Wulfrid skrockade. Jag korsade tempelsalen där Gudarna stod i sina nischer eller alkover. Flest blomster och marackels låg vid Enkis och Shamash statyerna. Jag gled in genom dörren till sakristian där jag hamnade snett bakom far. Ljuset från den milda försommarsolen fyllde rummet och belyste den läspulpet där far och prästen stod och läste högt ur en ålderdomlig bok. Min far läste högt på folkspråk fast att texten var på gammal kejserlig Jori. Prästens ögon var skumma så far brukade hjälpa honom med att läsa texterna ur någon av de heliga böckerna för att hjälpa fader Wulfrid med predikningarna. Detta trots att far inte var svuren till något av de stora templen. Han brukade jorden och hade kvinna och en hoper barn. Jag och mina syskon.
Prästen och far kontrade med citat och liknelser. Ögonen på den gamle må varit grumliga men minnet var det inget fel på. Min far påpekade det och den gamle strålade av självbelåtenhet. Innan de dök ner i ytterligare en tolkningsfråga angående djur och skräddarverktyg.
Prästen skrockade och far log brett, de skämtade om kameler och nålsögon. Far berättade för prästen om när han sett kameler med egna ögon när han varit i Samkarna land. Han försökte förklara att de var stora djur, högre än hästar med puckel och små runda öron. Prästen skrattade och menade på att kamelen är en ödla som skiftar färg. Och att han sett en sådan i sin ungdom på en resa i Erebos.
Far log och sa något på det gammelkejserliga tungomålet som jag inte förstod men som fick prästen att brista ut i ett högljutt flabb samtidigt som han plirade åt mitt håll.
Jag vände mig bort från dem och strosade ut i tempelsalen, jag lät far och prästen ha sina skämt om barn och ungfolk ifred. Som brukligt gick jag bort till min favoritplats i templet och tittade på statyn som föreställde Inashtar. Hennes blick var stolt, nästan upprorisk och den fick mig ändå att känna mig trygg eller fri.
Far ansåg att av alla Gudar, var det bara Inashatar som var värd att tända ljus för. Och det far ansåg, ansåg även jag. Mor min, tyckte oftast eget men jag tyckte som far.
Min far hade svårt för herremän. Han hade uppfostrat oss att till att följa den gyllne regler som Shamash ålagt dem som brukar jorden, men han hade liten tilltro till kungar och herremän.
I vår byggd där var grevinnans ord lag, fast hon inte var edsvuren konung eller prästerskap i något land. Grevinnan var snarare en fredlös, som nesligt dräpt sin kungs fogdar, i min fars ögon var det i och för sig en god sak. Men när nu ståthållaren på slottet lät sina rovriddare terrorisera bygden kunde min far knappast låta bli att kritisera ett sådant uppförande.
Detta var ord som han språkade med min mor på sena kvällar när han trodde vi barn sov.
Kungen satt i Faltrax och Drottningen i Ekeborg men det var veckor bort. Så den fredlösa grevinnan var vårt ok att dras med, sa far.
Här i Knipe Vad, var de flesta tempelbönder, det betydde att templet upptog skatt. Prästerna var enligt far gott nog åt folk. Man behövde inga kungar och riddersmän som trätte för minsta lilla oförrätt. Det räckte gott att Bröderna från Shamashtemplet reste runt i bygderna och tog upp skatterna efter skördefesten på hösten. Ändå var inte far tempelbonde. Hans gård Vitvatten och granngården Nästgård var undantagna, vi och dem som bodde där var kronobönder. Fast kungens fogdar vågade sig inte hit så varken far eller Jaques som ägde Nästgård, hade betalt skatt på ett årtionde, muttrades det om i byskvallret.
Att far min förutom att inte betala skatt, hade hästar stack i ögonen på vissa. Ingen sa något om det till far men jag och mina bröder fick ofta försvara vår familjs heder från gliringar och tillmälen från de andra gårdarnas barn. Trots att far lånade ut sina hästar vid plöjning och trots att han knappt tog ett dagsverke som tack, muttrade folk i stugorna.
Mor kallade dem häxekona bakom hennes rygg. Aldrig till henne. För vid förlossning och kalvningar ville man gärna ha mor min med om något skulle gå snett.
Den enda i vår familj som ingen tittade snett efter var Fredja, min storasyster. Skönare mö fanns knappast, enligt alla. Fager som en ros, mild som ett sommarregn och skön som en soluppgång, sade man på bygden. Jag var rädd för henne, hon var nio år äldre än mig och hyste inga känslor. Varken glädje eller sorg strålade ur hennes ögon, hon blev aldrig arg eller sur, men inte heller glad eller någon annan känsla.
Jaques var bysmed så hans barn fick inte heller utstå något spe. Som bonde var det inte riskfritt att komma på kant med smeden. En hel del arbeten som var nyttiga för bönder gjordes av smedkunnigt folk. Av barnen i byn så var Jorn, smedens yngste son, en vän. Han retade mig aldrig och förr hade vi lekt, men nu när Jorn var lärling och jag hade börjat gå i fars fotspår så var tiden för lek förbi. Numer när vi träffades vid bäcken, som skiljde våra gårdar åt, brukade vi skölja av oss dagens vedermödor, och samtala en stund innan kvällsvard och vila.
Jorn behövde tvaga sig var kväll, sotig som han blev av att skyffla kolet och sköta bälgen. Fast ibland täljde vi så klart en och annan barkbåt. Mina vann alltid. Jörn sa att det berodde på de magiska runor jag skar in i barkbåtens köl. Föga anade han att det var alldeles rätt.
Anledningen att mina båtar alltid vann var att jag förstärkte dem med magiska runor.
Magin var stark i min familj, folket i bygden hade rätt mor var häxa. Mors krafter låg att hon kunde sejda, och spå väder. Hon kunde tala med djur, brygga läkande brygder och spjälka brutna ben. Och om en förlossning drog ut på tiden oavsett om det var en kalv eller ett barn som skulle föds kallade man på mor. Hon var redan en klok gumma fast hon inte ens levt ett halvt liv.
Far var rödhårig, tatuerad på underläppen, vänsterhänt och behärskade sju språk. Far hade studerat magiska texter i Kandra, i Tempelstaden, Krilloan och i biblioteket i Fahar Garad. Han var kunnig i ordens magi. Skolad i kloster. Upplärd till att kopiera förbjudna texter i Shamsh brödernas tjänst. Han hade kopierat skrifter åt de vetgiriga prästerna i många år innan han träffade mor i. Då hade han bytt sin lekmannarock och stadgat sig på ett ögonblick och därefter hade Frejda kommit.
Far ansåg att jag uppvisade en förståelse som få var förunnade, han kallade den gåvan.
Om jag ristade eldsrunan på en barkbit och förseglade runan med en droppe blod kunde jag få den att brinna. Ristade jag en vattenruna på en barkbåt och förstärkte den med blod vann den alla lopp. Mor avskydde denna sortens blodsmagi, far uppmuntrade mig.
Och lärde mig kraftrunor både från alver, dvärgar, nordmännen och de gamla kejsarnas skrifter.
Kanske var det magins fel att det gick som det gick
Templet till Gudarna låg på en liten höjd alldeles utanför byn och bär begravningsplatsen slutade tog skogen vid. I templet huserade fader Wulfrid, och hans tjänare Ruprecht. Tempelbyggnaden var byns enda stenbyggnad och hade byggts samma år som Wulfrid svor sig trogen Shamash.
Jag ställde konten med späntved jämte kyrktrappan. I vapenhuset hängde jag av yxan och kniven. Man hörde röster från sakristian. Fars släpiga trinsmyriska dialekt och fader Wulfrids hurtiga kardiska.
Wulfrid skrockade. Jag korsade tempelsalen där Gudarna stod i sina nischer eller alkover. Flest blomster och marackels låg vid Enkis och Shamash statyerna. Jag gled in genom dörren till sakristian där jag hamnade snett bakom far. Ljuset från den milda försommarsolen fyllde rummet och belyste den läspulpet där far och prästen stod och läste högt ur en ålderdomlig bok. Min far läste högt på folkspråk fast att texten var på gammal kejserlig Jori. Prästens ögon var skumma så far brukade hjälpa honom med att läsa texterna ur någon av de heliga böckerna för att hjälpa fader Wulfrid med predikningarna. Detta trots att far inte var svuren till något av de stora templen. Han brukade jorden och hade kvinna och en hoper barn. Jag och mina syskon.
Prästen och far kontrade med citat och liknelser. Ögonen på den gamle må varit grumliga men minnet var det inget fel på. Min far påpekade det och den gamle strålade av självbelåtenhet. Innan de dök ner i ytterligare en tolkningsfråga angående djur och skräddarverktyg.
Prästen skrockade och far log brett, de skämtade om kameler och nålsögon. Far berättade för prästen om när han sett kameler med egna ögon när han varit i Samkarna land. Han försökte förklara att de var stora djur, högre än hästar med puckel och små runda öron. Prästen skrattade och menade på att kamelen är en ödla som skiftar färg. Och att han sett en sådan i sin ungdom på en resa i Erebos.
Far log och sa något på det gammelkejserliga tungomålet som jag inte förstod men som fick prästen att brista ut i ett högljutt flabb samtidigt som han plirade åt mitt håll.
Jag vände mig bort från dem och strosade ut i tempelsalen, jag lät far och prästen ha sina skämt om barn och ungfolk ifred. Som brukligt gick jag bort till min favoritplats i templet och tittade på statyn som föreställde Inashtar. Hennes blick var stolt, nästan upprorisk och den fick mig ändå att känna mig trygg eller fri.
Far ansåg att av alla Gudar, var det bara Inashatar som var värd att tända ljus för. Och det far ansåg, ansåg även jag. Mor min, tyckte oftast eget men jag tyckte som far.
Min far hade svårt för herremän. Han hade uppfostrat oss att till att följa den gyllne regler som Shamash ålagt dem som brukar jorden, men han hade liten tilltro till kungar och herremän.
I vår byggd där var grevinnans ord lag, fast hon inte var edsvuren konung eller prästerskap i något land. Grevinnan var snarare en fredlös, som nesligt dräpt sin kungs fogdar, i min fars ögon var det i och för sig en god sak. Men när nu ståthållaren på slottet lät sina rovriddare terrorisera bygden kunde min far knappast låta bli att kritisera ett sådant uppförande.
Detta var ord som han språkade med min mor på sena kvällar när han trodde vi barn sov.
Kungen satt i Faltrax och Drottningen i Ekeborg men det var veckor bort. Så den fredlösa grevinnan var vårt ok att dras med, sa far.
Här i Knipe Vad, var de flesta tempelbönder, det betydde att templet upptog skatt. Prästerna var enligt far gott nog åt folk. Man behövde inga kungar och riddersmän som trätte för minsta lilla oförrätt. Det räckte gott att Bröderna från Shamashtemplet reste runt i bygderna och tog upp skatterna efter skördefesten på hösten. Ändå var inte far tempelbonde. Hans gård Vitvatten och granngården Nästgård var undantagna, vi och dem som bodde där var kronobönder. Fast kungens fogdar vågade sig inte hit så varken far eller Jaques som ägde Nästgård, hade betalt skatt på ett årtionde, muttrades det om i byskvallret.
Att far min förutom att inte betala skatt, hade hästar stack i ögonen på vissa. Ingen sa något om det till far men jag och mina bröder fick ofta försvara vår familjs heder från gliringar och tillmälen från de andra gårdarnas barn. Trots att far lånade ut sina hästar vid plöjning och trots att han knappt tog ett dagsverke som tack, muttrade folk i stugorna.
Mor kallade dem häxekona bakom hennes rygg. Aldrig till henne. För vid förlossning och kalvningar ville man gärna ha mor min med om något skulle gå snett.
Den enda i vår familj som ingen tittade snett efter var Fredja, min storasyster. Skönare mö fanns knappast, enligt alla. Fager som en ros, mild som ett sommarregn och skön som en soluppgång, sade man på bygden. Jag var rädd för henne, hon var nio år äldre än mig och hyste inga känslor. Varken glädje eller sorg strålade ur hennes ögon, hon blev aldrig arg eller sur, men inte heller glad eller någon annan känsla.
Jaques var bysmed så hans barn fick inte heller utstå något spe. Som bonde var det inte riskfritt att komma på kant med smeden. En hel del arbeten som var nyttiga för bönder gjordes av smedkunnigt folk. Av barnen i byn så var Jorn, smedens yngste son, en vän. Han retade mig aldrig och förr hade vi lekt, men nu när Jorn var lärling och jag hade börjat gå i fars fotspår så var tiden för lek förbi. Numer när vi träffades vid bäcken, som skiljde våra gårdar åt, brukade vi skölja av oss dagens vedermödor, och samtala en stund innan kvällsvard och vila.
Jorn behövde tvaga sig var kväll, sotig som han blev av att skyffla kolet och sköta bälgen. Fast ibland täljde vi så klart en och annan barkbåt. Mina vann alltid. Jörn sa att det berodde på de magiska runor jag skar in i barkbåtens köl. Föga anade han att det var alldeles rätt.
Anledningen att mina båtar alltid vann var att jag förstärkte dem med magiska runor.
Magin var stark i min familj, folket i bygden hade rätt mor var häxa. Mors krafter låg att hon kunde sejda, och spå väder. Hon kunde tala med djur, brygga läkande brygder och spjälka brutna ben. Och om en förlossning drog ut på tiden oavsett om det var en kalv eller ett barn som skulle föds kallade man på mor. Hon var redan en klok gumma fast hon inte ens levt ett halvt liv.
Far var rödhårig, tatuerad på underläppen, vänsterhänt och behärskade sju språk. Far hade studerat magiska texter i Kandra, i Tempelstaden, Krilloan och i biblioteket i Fahar Garad. Han var kunnig i ordens magi. Skolad i kloster. Upplärd till att kopiera förbjudna texter i Shamsh brödernas tjänst. Han hade kopierat skrifter åt de vetgiriga prästerna i många år innan han träffade mor i. Då hade han bytt sin lekmannarock och stadgat sig på ett ögonblick och därefter hade Frejda kommit.
Far ansåg att jag uppvisade en förståelse som få var förunnade, han kallade den gåvan.
Om jag ristade eldsrunan på en barkbit och förseglade runan med en droppe blod kunde jag få den att brinna. Ristade jag en vattenruna på en barkbåt och förstärkte den med blod vann den alla lopp. Mor avskydde denna sortens blodsmagi, far uppmuntrade mig.
Och lärde mig kraftrunor både från alver, dvärgar, nordmännen och de gamla kejsarnas skrifter.
Kanske var det magins fel att det gick som det gick