Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2019 v47

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,478
Location
Rissne
Detta är WRNU's filmklubb för v47.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling – att man klickar på en knapp – för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!
 

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,258
Location
Kullavik
Jag har sett Shazam! från 2019.

Filmen handlar om Billy som kom ifrån sin mamma som liten och försökt hitta henne sedan dess. Hans liv förändras fullständigt när filmens gode väktare ”wizard” erbjuder honom att bli godhetens förkämpe och förvandlas till superhjälten Shazam. Givetvis har superhjälten en ond motpol i den känslokalle Dr.Silvana som gör allt för att bekämpa Shazam...

Jag vet inte riktigt vad den här filmen försöker vara. En variant på alla Marvel och D.C. Comics? En parodi på hela superhjälte-konceptet? Ett familjedrama i superhjälte-pyjamas? Kanske alltihop så det blir alldeles för mycket? Vill inte säga att filmen är dålig, men den innehåller så mycket cliche, att den på något sätt driver med sig själv, men ändå inte... Ångrar inte tiden jag spenderade på att se den, men tycker den har rätt långt till t.ex. Kick-Ass (men fortfarande en bra bit bättre än t.ex Mystery Men).
 

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,258
Location
Kullavik
Jag har också sett Upgrade från 2018.

Filmen handlar om mekanikern Grey som utsätts för ett brutalt rån och blir erbjuden en chans till ett nytt liv med hjälp av ett implantat. Istället börjar han jaga förövarna samtidigt som implantatet visar sig vara mer än bara ett ”vanligt implantat”.

Den här filmen känns väldigt 80-tals action sci-fi för mig. Historien är väldigt rak, twisterna är förutsägbara och dialogen är ganska träig. Det här känns liksom inte nytt... alls... Precis som Shazam ovan får jag ibland känslan av att man försöker så mycket att det nästan blir en parodi på de bra 80tals sci-fi rullarna.
 

Jocke

Bäst i rollspel
Joined
19 May 2000
Messages
4,008
Location
Sthlm
Henke;n335757 said:
Jag har sett Shazam! från 2019.
Kick-Ass (men fortfarande en bra bit bättre än t.ex Mystery Men).
GHA! Mystery Men är en stark trea-svag fyra beroende på tittarens humör! Senast igår satt jag och gjorde Hank Azarias Blue Raja för mig själv och skrattade. The Spinx är väldigt mystisk! Janeane Garofalo och William H Macy levererar som alltid Smash Mouths dunderhit Allstar är filmens låt!. Jag ändrar mitt betyg från början av inlägget.
Den är i mitt huvud just nu fem av fem!.
 

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,258
Location
Kullavik
Jocke;n335759 said:
GHA! Mystery Men är en stark trea-svag fyra beroende på tittarens humör! Senast igår satt jag och gjorde Hank Azarias Blue Raja för mig själv och skrattade. The Spinx är väldigt mystisk! Janeane Garofalo och William H Macy levererar som alltid Smash Mouths dunderhit Allstar är filmens låt!. Jag ändrar mitt betyg från början av inlägget.
Den är i mitt huvud just nu fem av fem!.
Alltså det där med att sätta betyg är alltid meckigt, det är därför jag hoppar över det och bara skriver vad jag tycker om saker kring filmen. Vad skall ett betyg stå i relation till? Allt man sett? Årets filmer? Filmer i "genren" ? (finns ju inga rena genres heller, så det gör saken svårt i sig också).

Det jag tyckte var lite roligt med Mystery Men var väl "Mr Agressive" (ilsken men värdelös på att slåss?) eller vad Stillers karaktär nu hette. I övrigt minns jag typ nästan ingenting. Skall nog tilläggas att jag inte är någon äkta serietidningsnörd heller så jag kanske missar en del utifrån okunskap, men jag tror även det har att göra med att jag generellt tycker humorn i superhjältefilmer är ganska trist.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,478
Location
Rissne
Det är lite synd att jag inte borde se Mystery Men den här veckan pga ont om tid och hinner bara se en film och har redan skrivit om den.

Å andra sidan är det mina regler och jag bryter mot dem om jag vill. Plus att Mystery Men är fucking fantastisk och en solklar 5/5:a som jag antagligen kan se om när som helst.

"Lucille, God gave me a gift. I shovel well. I shovel very well."
 

Jocke

Bäst i rollspel
Joined
19 May 2000
Messages
4,008
Location
Sthlm
”I am Pencil-Head!”
”And I am son of Pencil-Head!”
(båda) ”Togerher we ERASE CRIME!”
 

luddwig

Lawful evil
Joined
30 Jan 2013
Messages
5,512
Henke;n335762 said:
"Mr Agressive"
Mr. Furious.

Och Mystery Men är en lysande film. Enligt min mening den bästa av alla superhjältekomedier. Kanske inte en femma (jag är petig med betygsättningen) men lätt en fyra. Fyra plus om jag är på rätt humör.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,478
Location
Rissne
luddwig;n335765 said:
Kanske inte en femma (jag är petig med betygsättningen) men lätt en fyra.
Jag är väldigt petig, men däremot har jag också väldigt konkreta kriterier för varje betygssteg. Och de krav jag ställer på femmor – "Skulle kunna se om filmen imorgon. Det blir nog inte bättre än såhär i den här genren" – uppfyller den för mig. Jag skulle kunna se den dagen efter att jag sett den, utan större problem, och få ut något av den. Och det blir nog inte bättre i den genren =)
 

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,258
Location
Kullavik
krank;n335768 said:
"Skulle kunna se om filmen imorgon. Det blir nog inte bättre än såhär i den här genren"
För mig är Mystery Men,"har sett den, ångrar det inte, men kommer troligtvis aldrig se den igen (kanske kanske om rätt person ber mig snällt - eller om världen har gått under och allt som blev kvar är jag och den här filmen... på VHS)" :)
 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
Ok… The Lighthouse! Min bioupplevelse var lite botten för jag satt bredvid en jobbig typ som viftade och stänkte från sin backwashfyllda pepsiflaska och gjorde slapstickljud och typ bara "Ooooh, that's gotta hurt" och fnissade och skrek "boi-oi-oinng" när det var tragiskt våld på duken.

Men om vi bortser från det…
filmen har en bra och en dålig sida.

Det bra: fotot. Det är en tight aspect ratio, anti-widescreen m.a.o, och nästan varje frame har en perfekt komposition och gott om både svärta och vithet.
Filmen är i svartvit.
Ändå är det alltid tydligt att se vad som händer. Det är en sån perfekt balans mellan ljusa och mörka områden i varje bild. Får Xaime Hernandez–vibbar. Ljudet och musiken är också bra.

Det medel: rollprestationerna. Pattinson är ok men Defoe kan bättre än såhär.
Ja, dom kör hårt. Ja, deras roller är fysiskt utsatta. Ja, dom ger allt. Men det jag är ute efter i en skådis är inte bara nån sorts grand guignolskt självplågande. Det jag vill är att deras mask inte ska lysa igenom och kännas som ett gag eller fejk. Då menar jag inte nödvändigtvis realism. Det kan vara som Nicholas Cage, ett väldigt stiliserat och överdrivet "shamanistiskt" performance. Men det han klarar av som inte Defoe gör är att… han tar sitt performance på allvar. Medan för Defoe känns det hela tiden som att fnittret är tre centimeter bort.

Det dåliga: storyn. Det finns två sätt att skriva dikter. En del skriver dikterna med nån sorts sammanhängande udd. Alla liknelser sammanfaller perfekt för att skildra ett komplext koncept på ett koncist sätt. Som Karin Boyes "Visst gör det ont" (eller många andra av hennes, för hon är en mästare på detta). Vad har vattendroppar och blomsterknoppar med varandra att göra? Inget… och, när diktens tema väl lyser igenom: allt. Det andra sättet är att slänga in allt som verkar coolt och lolrandom och handlar om typ samma grej eller ger typ samma känsla. Jag älskar Melville, Coleridge, Stevenson, Poe och Jewett. Eller Jansson för den delen. Jag älskar att läsa om havet. Just nu läser jag Expedition Kon-Tiki. Men i The Lighthouse har dom tagit lite random klipp från dessa luminaries och även från historiska loggböcker och bara slängt in allt. Det känns väldigt lolrandom. Ja jo det gemensamma känslan av utsatthet och ångest finns ju där som ett rött ihoptrasslat nystan genom filmens kaotiska skeenden och
ömsesidig gaslighting.
Men det känns mer som en MTV-video med hundra samplingar än som ett sammanhängande verk av något eget värde.

"Men Sandra, är du inte lite inkonsekvens nu? Du älskar ju Kill Bill och Pulp Empire och Liquid Swords. Och att du tycker Sandman är sådär, åtminstone godkänd. Trodde samplingar och postmodernism var din grej?"
Ja, jo, jag är kanske lite orättvis. Det är inte som att Kill Bills story i sig är speciellt bra den heller, det är kollaget i sig som jag tycker om med den. Och samma sak borde egentligen gälla för The Lighthouse. Men. Kill Bill har åtminstone en story, om inte en poäng. The Lighthouse är bara burroughskt ihopmixat scrimshaw-in-a-blender brusande.

Precis som havet, med andra ord. Så det kanske passar perfekt.

Betyg: 2.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,219
Igår såg jag Rovdjuret. Inte den gamla Schwarzenegger-rullen, utan dokumentären om Harvey Weinsten på SVT Play.

Den följer Weinstein från sin ungdoms dagar när han under och precis efter college arrangerade konserter i Buffalo, och hur han byggde upp filmföretaget Miramax med sin bror, hela vägen upp till toppen och fram till #metoo, som han blev någon sorts kickstart för. Men fokus ligger ständigt på alla som drabbats och de som arbetat runt honom. Alla som sett, alla som vägrat se, alla som försökt bortförklara.

Weinstein var aldrig en trevlig typ. Han var ett arsle, en koleriker, en mytoman, en våldsam jävel, en hatisk narcissist och allt möjligt annat. Ett jävla rovdjur, helt enkelt. Men folk accepterade det, för han var ju bra på sitt jobb. Och det där är fan läskigt.

Filmen pratar mycket om makt, och hur mycket makt som faktiskt samlats i Weinsteins person. Jag tror ju inte att det kan finnas samtycke om i princip någonting, allra minst sex, i närheten av maktobalans. Att höra inspelningar där Weinstein tjatar in folk i sitt hotellrum, eller vittnesmål där han manipulerar unga kvinnor att bara ta ett steg till, bara ett steg till, bara ett steg till är så sjukt obekvämt. Jag blev mer illa till mods av den här filmen än av någon skräckfilm jag sett på år och dar.

Se den. Ni kommer må dåligt. Men se den.
 

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,258
Location
Kullavik
Jag har precis sett klart dokumentären Apollo 11 från 2019.

Filmen handlar givetvis om månlandningen 1969 och innehåller nästan uteslutande filminspelning från den aktuella händelsen. Otroligt fascinerande och trots att man egentligen är fullt medveten om att uppdraget lyckas (oklart om det behövs några spoiler-varningar på det, tror de flesta vet hur det gick för dem såhär 50 år senare) så är man på helspänn och dras med i det otänkbara att en till synes väldigt bräcklig farkost ska transportera tre levande människor ut i det okända och tillbaka till oss på jorden med hjälp av teknik som idag ryms i en hyfsad mobiltelefon. Wow! Jag säger det igen... Wow!
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,478
Location
Rissne
Jag har just sett Angel has fallen, uppföljaren till Olympus has fallen och London has fallen.

Om jag minns rätt var handlingen i de tidigare filmerna först nånting nånting terrorister vita huset, och sedan nånting nånting terrorister London.

Jag minns det som att jag tyckte att film 1 och 2 var ordinära men kompetent utförda, lättglömda och ganska dumma actionfilmer. Olympus has fallen har jag för mig specifikt var ganska mycket Die Hard fast i vita huset; en ganska trevlig variant på klassiskt scenario.

Det här är… Det här är skräp. Inte så skräp att jag vill ha tillbaka de här två timmarna; det finns små guldkorn som väger upp, men inte en film jag kan rekommendera någon att se. Man kan leva ett mycket gott liv utan att se den här filmen.

Storyn är typ nånting nånting hjälten blir falskt anklagad för mordförsök på presidenten.

"Twisten" är så uppenbar att jag nästan inte behöver skriva den inom spoilertagg:

Skurkarna är alltså den slemmige nationalistiske vicepresidenten och den gamle armépolaren som numera chefar över ett Blackwater med ekonomiska problem. Att vicepresidenten är slemmig och att armépolaren chefar över ett Blackwater med ekonomiska problem etableras extremt tidigt.

Hela filmen är extremt by-the-numbers; väldigt förutsägbar. Actionscenerna är ganska trista och oengagerande, specialeffekterna (framför allt alla explosioner) är rätt dassiga. Det finns inget som riktigt engagerar här.

Filmens överlägset bästa del är
Nick Nolte som huvudpersonens pappa. Han får ha en skön klichémässig anti-krigsmonolog, flera roliga scener och står dessutom för den enda av filmens relationer som känns genuin och lite hjärtsnörpande. Huvudpersonens fru och barn känns ju mer som att de är klippta ur en IKEA-katalog.


Ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag att den här filmen nog inte är värd den där snälle-trean jag var på väg att sätta. Jag vill nog, vid närmare eftertanke och trots de små guldkornen, avråda folk från att se den här filmen. Jag önskar själv att jag sett en annan dumaction, eller kanske något rymdigt.

BETYG: 2/5
 

Tant Ragnar

Gamle usling
Joined
23 Jun 2016
Messages
2,097
krank;n335860 said:
Jag har just sett Angel has fallen, uppföljaren till Olympus has fallen och London has fallen.

(...)

"Twisten" är så uppenbar att jag nästan inte behöver skriva den inom spoilertagg:

[spoier]
.... Vilket du heller inte gjorde ;).
 

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,258
Location
Kullavik
...och nu har jag även sett Green Book, Oscarvinnaren för bästa film 2018.

Filmen handlar om New York killen Tony Lip och den svarte pianisten Dr. Don Shirley som anställer honom på sin turné i USAs sydstater i början på 60-talet.

Både Mahershala Ali och Viggo Mortensen gör lysande roller och Ali vann bästa huvudroll på både Oscars och Golden Globe. Berättelsen är otroligt medryckande och beskriver givetvis mycket av den rasism som fanns i södern vid denna tid, men även hos de som själva inte såg sig som rasister (t.ex. Tony Lip själv). Filmen är en geografisk resa, men också en inre resa för de två omaka karaktärerna, och även om slutet är lite förutsägbart (*SPOILERVARNING* och corny) så skulle jag verkligen inte vilja ha det på något annat vis.

Troligtvis den bästa spelfilm jag sett i år...
 

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,258
Location
Kullavik
Finns ju ingen v.48 så jag fyller på här...

Jag har sett Blackklansman från 2018. Filmen är regisserad av Spike Lee och bygger på en sann händelse om den svarte polisen Ron Stallworth som infiltrerar Ku-Kux-Klan. Filmen är givetvis en tragisk skildring om hat och rasism, men Spike Lee lyckas ändå förmedla det bisarra och ibland hejdlöst roliga på ett sätt som gör att man i all bedrövelsen ändå kan skratta, trots att det här i grunden bygger på väldigt allvarliga och otäcka saker.

Filmen har dessutom ett skönt soundtrack som jag rekommenderar nästan lika mycket som filmen.

Jag har även precis sett klart The Irishman från 2019 regisserad av Martin Scorsese. Filmen handlar om gangstern Frank Sheeran, och hans inblandning i försvinnandet av fackrörelseledaren Jimmy Hoffa i mitten på 70-talet. Filmens huvudroller görs av den legendariska trion Robert de Niro, Al Pacino och Joe Pesci vilket på inget sätt gör den sämre. Berättelsen är medryckande på samma sätt som många av Scorseses andra maffiafilmer och den här håller dig fast i hela tre och en halv timme. Ett riktigt mästerverk som borde ha en god chans till tunga filmpriser.
 
Top