Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2019 v44

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v44.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling – att man klickar på en knapp – för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[krank]

Alright, hörni. Halloween och allting. Då ska man ju se något riktigt skrämmande, så jag har passat på att ta fram en riktig klassiker – där storyn kretsar kring en snubbe som är levande död. Eller typ. Fast kanske tvärtom.

Jag har sett Weekend at Bernie's…



Det finns nämligen en grej som ger mig mer ångest och känsla av att vilja springa och gömma mig än alla slemmiga monster och spöken i världen, och det är pinsamhetshumor.

Det här är alltså en komedifilm från 1989 om två ganska snubbiga snubbar som jobbar på försäkringsbolag. En extremt varm dag upptäcker de att nån försnillat två miljoner dollar från företaget, och som tack bjuder deras chef, Bernie Lomax, dem till sin strandville över helgen.

När de kommer dit upptäcker de att han är död. De bestämmer sig snabbt för att låtsas att han lever, så att de får möjlighet att parta hela helgen trots chefens frånfälle.

Eller med andra ord: det är en komedi som kretsar kring att då idioter försöker få folk att tro att en död snubbe är levande, och släpar runt på hans lik.

Det här är inte en spoiler. Det är filmens selling point.

Filmen är… den här ganska exakt vad som står på förpackningen, så att säga. Det är ganska högt tempo för att vara en rulle från -89; det är nästan full fräs hela tiden. Trots det är det egentligen inte så mycket som händer; handlingen är rätt tunn men fylls liksom på genom att varje scen ges maximalt antal mer eller mindre relevanta fysiska gags av olika slag. En hel del av scenerna verkar mer där för att dryga ut tiden med roligheter än att föra handlingen framåt. Och det är ju OK, men de flesta skämt som inte handlar om att Bernie är död är ganska trista och standardmässiga.

Alla inblandade gör ett helt adekvat jobb får jag väl säga.

Om man är känslig för grabbighet ska man nog skippa den här filmen. Det är en väldigt grabbig film; huvudpersonernas främsta drivkrafter är pengar, "brudar" och bilar och så. Kvinnor är mestadels med som objekt.


Den allra pinsammaste scenen i hela filmen är

Spoiler

i den första delen, innan Bernie ens dött. Den ene snubben har bjudit sin drömtjej på dejt, och sen har de gått hem till honom, men han har inte berättat att han bor hos mamma och pappa…

Ja, ni förstår. Men lyckas man bita ihop genom den scenen så är resten av filmen rätt OK ur just pinsamhetssynvinkel faktiskt.

BETYG: 4-/5. Det tillhör ändå något slags allmänbildning att ha sett den här filmen, och den var absolut inte så dålig som jag mindes den. Jag kan faktiskt helt oironiskt säga att jag tyckte om den. Den är vad den är, liksom. Så länge man går in med rätt förväntningar så tror jag att man kommer att ha roligt.

 

[krank]

Det är trots allt höstlov, så jag passade på att se Weekend at Bernies II också.

Det är något speciellt med uppföljare under den här eran. Det är nästan som att de liksom blir som parodier på sina originalfilmer; mer av allt! Strunt samma om det verkar vettigt. MER! Mer dumt! Mer roligt! MER DUMT!

Setupen den här gången är alltså att samma två dumskallar som förra gången drällde runt med Bernie i hans sommarvilla nu är anklagade för att ha försnillat undan samma pengar som det handlade om i förra filmen. För att rentvå sig åker de till paradisön St Thomas, där Bernie tydligen har ett bankfack som de tror att pengarna finns i. Med sig har de Bernies döda kropp, såklart. Hur ska de annars övertyga banken om att öppna bankfacket?

Men det de inte vet är att gansgtrarna från förra filmen hyrt en… voodoo-prästinna som i sin tur gett två klantiga skurkar i uppdrag att väcka Bernie till liv igen som en odöd, så att han kan leda dem till pengarna. Tyvärr klantar skurkarna till det så att Bernie bara rör på sig när han hör musik.

Precis som med förra filmen: det här är inte spoilers. Det är selling point. Filmens setup.

Och ja, hilarity ensues.


Det här är en väldigt rolig film, förutsatt att det man ville ha var Weekend at Bernies uppskruvad till 11. Första filmen var jämförelsevis jordnära och lugn och rimlig rent konceptmässigt. Den här filmen är… Ja, mer av allt. Framför allt mer av allt som var dumt med första filmen, plus en hel del nytt dumt. Jag gillar voodoogrejen, även om den ju är rätt exotifierad och dumt gjord. Den ger oss ju trots allt en betydligt mer dynamisk Bernie i den här filmen, och det öppnar upp för ännu fler gags och roliga dratta-på-ändan-scener. I den här filmen saknas dessutom i princip de inslag av pinsamhetshumor som drog ner intrycket av den första filmen.

Den här filmen har 10% på rotten tomatoes. Jag kan för mitt liv inte förstå varför. Folk är väl dumma, helt enkelt.

BETYG: 4/5