RECENSION Our Traveling Home

[Khan]

Our Traveling Home är en fräck, men frustrerande produkt.

Frustrerande?
Det frustrerande sitter mest i utseendet. Det är många missar på layouten, minst en eller två som sticker ut ordentligt per kapitel. Knasiga paragrafhopp, extra mellanslag, ensamrader eller andra tabbar. Vilket är synd, eftersom själva grunden är rätt fin (för mina otränade ögon). Bra avvägning mellan läsbarhet och lätt att hitta, bra tydlighet i vad som är exempel och vad som är regeltext, etc. Missarna syns mer än de borde när grunden är så bra.

Men vad är det här för något?
Det här är ett mysigt spel med fokus på relationer och att växa som person. Det är en sorts mix mellan Daughters of Verona av @wilper och filmen Howl's Moving Castle, kan man säga. Spelet blandar hårt styrda scener med hårt styrda rollpersoner, men ger ändå stor frihet i hur ni utvecklar dem. Det enda vi vet med säkerhet är att allt slutar med att två av rollpersonerna (the Wizard och the Cursed kommer förklara sin kärlek till varandra.

Allt börjar med att vi tillsammans skapar våra karaktärer, vårt levande slott, och förklarar hur vi hamnade där. Vi vet mycket om våra karaktärer, tex. är det trollkarlen som är slottets ägare, och the Cursed är automatiskt förbannad på något sätt. Fem karaktärer finns totalt, men bara de två måste vara med för att det ska gå att spela. Helt spelledarlöst, för övrigt.

Själva spelet då?
Spelet spelas i två akter, och beräknas ta fyra till sex spelmöten totalt. Förutom starten och slutet kan scenerna inom akterna komma i vilken ordning som helst. Scenerna kallas av någon aledning för "mini-games" istället för scener, och de innehåller putslustig vardagshumor (som en storstädning av hela det levande slottet), och allvar (två personer möts mitt i natten när de inte kan sova och pratar om livet) i en ganska jämn blandning. För varje scen finns prompts som beskriver vilka som är med i scenen och hur de ska agera när allt börjar.

För varje rollperson finns ett antal marks, som tickas i när de känns uppfyllda. De kan ses som regi från spelskaparen, eller personstyrda prompts som inte kopplas till specifika scener. Var dryg mot någon bara för att du kan, till exempel.

Att skapa en rollperson görs bland annat genom att de rollpersonen har en relation till ställer frågor. Var det jag som förbannade dig, du som spelar the Cursed? Varför gjorde jag det? Det är en teknik jag gillar skarpt. Öppna frågor som skapar drama till det sociala samspelet, redan innan avstamp.

Vad är poängen med spelet? På riktigt?
Förändring och mys. Spelet uppmuntrar på många sätt till att spela olika i akt ett och i akt två, eftersom man fått en stor chock / aha-upplevelse / livskris i finalen till akt ett. Den ser olika ut beroende på vem man spelar, men finns alltid där.

Världen utanför är enkelt beskriven, och gör sig egentligen bara påmind i setup, aktbyte och avslutning. För då är det krig på gång. Rollpersonernas ärkefiender, i allians med det ena landet som mycket troligen kommer kriga snart dyker upp och skapar problem. De problemen skapar sammanhållning för vår found family och förändrar deras dynamik.

Det där med mys är också starkt. Det finns mängder med tips på säkerhetsregler, uppmuntran till att spela snällt, och instruktioner för hur man rättar till krångel när de redan uppkommit. Bra grejer. Illustrationerna är inte så många, men de som finns genererar en rätt trevlig stämning med förstås Howl’s Moving Castle som största förebild.

Styrspakar eller räls?
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det här spelet, eftersom det är så styrt i vad scenerna går ut på. Det känns som om det i spel kommer spela en enorm roll vilken rollperson du har och vilken färg du väljer att ge den. Samma sak med ert gemensamma resande hem.

Det känns nästan som om det här ligger närmare improteater eller lajv än rent rollspel, i och med att det är så styrda promptar för hur scenerna ska gå till. Det gör mig genuint sugen på att spela, vilket jag inte trodde först. Det är nämligen ett sätt som känns både lättillgängligt och ändå annorlunda på ett vis jag tilltalas av. Det kittlar i nyfikenhetsnerverna. Jag vet inte om jag kommer tycka om det, men jag vill testa. Och det är väl ett bra betyg när man läst klart ett spel, trots allt?