Om spelandets roll i rollspelen, hur saker görs mm

DanielSchenström

Swashbuckler
Joined
10 Dec 2000
Messages
2,843
Location
Enköping
På grund av, eller tack vare, Rising så pågår nu en intressant diskussion i skräckforumet som har relevans för rollspelandet i sin helhet. Rising har ju muckgenen så därför lade han diskussionen i det forumet istället för här (eller så var det för att han vinklade dem gentemot skräckspelen för att få lite fart på det forumet. (Skräck antar jag avnjutes bäst under höst och vinter.)

Nåväl. Arcana bjöd på följande intressanta frågor som jag flyttar hit då jag vet att vissa av elitistisk princip vägrar besöka andra forum än de slentrianmässigt invanda. (Synd att vi inte har mer sån inavel, det är för få grupperingar och konflikter inom rollspelsvärlden.)

Till frågorna: (Mina egna kommentarer och funderingar är det som inte är inom situationstecken.)

"Vad finns det för mig som spelare för möjlighet att skapa miljöer och individer i spelvärlden, vid kampanjstart respektive under pågående spel?"

Det här är en intressant fråga på fler sätt. Ponera att spelledaren och spelarna inte bara skapar berättelserna under spelets gång men också världen innan man börjar. Man kan ha regler för hur det går till, ett land per spelare som detaljeras enligt riktlinjer och med formulär. Man kanske hjälps åt mer kaotiskt, skriver om det som intresserar en.

Om så inte är fallet, till exempel då spelledaren använder en färdig värld, vilken frihet ger spelet och spelledaren sina spelare att påverka detta. En del spel slår man ju exempelvis vartifrån ens rollperson kommer, i andra väljer man. Vilket tycker ni känns rätt? Ska man få hitta på egna byar och städer, kasnke till och med länder, eller vore det lika illa som att hitta på låtsasländer att komma ifrån när man spelar ett spel satt i modern tid på vår jord?

När det gäller SLP har jag aldrig varit med om något hinder i skapandet av dem i bakgrundsfasen. Inte heller har jag upplevt några problem med att jag eller spelarna skapar några under spelets gång så länge det funkar med bakgrunden. Hur gör ni andra? Tillåter ni exempelvis om en spelare säger att den har en vän i staden de just kommit till eller liknande? Eller vill ni bestämma detta och ha lite mer koll på vad som kan hända? Vad händer ifall ni tillåter sådant men det skulle förstöra nåt ni förberett?

"Är rollpersonerna underordnade äventyren eller är det genom rollpersonsgenereringen som äventyr skapas?"

Eller både och skulle jag tillägga. Med underordnade äventyren antar jag att Arcana menar att Sl eller ett företag har skapat äventyren och det är dem man genomlever, ens bakgrund används inte för att skapa något. Själv använder jag ungefär hälften köpta äventyr och hälften egengjorda. Jag separerar på sätt och vis äventyren och kampanjen på så sätt att bakgrunden tillhör kampanjen och är mestadels utfylknadsmaterial som används när jag kommit på en bra idé utifrån dem. Oftast använder jag dem inte alls eftersom jag gör kampanjer och äventyr innan jag presenterar dem för spelarna och frågar om de är intresserade. Det är för mig mer om att ge rp ett liv innan kampanjen börjar. Men spelarna kan förstås aktivt söka upp saker eller personer ur deras förflutna, då följer jag upp det. Hur gör ni andra? Använder ni bakgrunden ofta? Styr ni den på något sätt? (Jag brukar läsa dem, och komma med kommentarer som fyller ut eller ändrar där jag tycker det behövs och därefter får spelaren komma tillbaks med egna kommentarer, ändringar och dylikt tills vi bägge är nöjda.

"Är det meningen att man helt ska koncentrera sig på mer spektakulära händelser i rollpersonens liv och snabbspola allt däremellan eller tar vardagliga ting lika stor plats som mer speciella?"

Det här tycker jag har väldigt mycket med ens spelledarstil, men olika spel försöker ju styra detta på olika sätt. En del lämnar det helt öppet, andra, som TORG och Star Wars vill att man spolar transportsträckor för att koncentrera sig på de dramatiska händelserna.

Hur gör ni som spelledare? Har ni en speciell stil, gillar ni att rollspela exempelvis handel av utrustning, varje dag i en lång vildmarksfärd? Föredrar ni att hoppa över vardagsliv?

Hur tycker ni som spelare att det ska vara, vad vill ni, och vad vill ni inte spela?

Som spelledare gillar jag dialoger och miljöer, känslan av att vara på en plats och prata med folk. Som spelare vill jag ha rolig action med lite one-liners.


"Vilken faktiskt betydelse har rollpersonernas personlighet i spelet?"

Intressant fråga. Den är ju sammanbunden med rollspelens utveckling och rollgestaltningsdelen blir en större del i spelen nu jämfört med tidigare. Personligheten hos rollpersonerna spelar roll för mig som SL i att det är deras spelande som jag delar ut en del av erfarenhetspoängen eller motsvarande för. Jag vet att Arcana är anti det, men det har vi redan diskuterat, här vill jag bara redogöra för inverkan på mitt spel. Personligheten påverkar förstås också hur SLP reagerar på dem. Men finns det något mer? Ska typen av "äventyr" styras av personligheterna, eller ska man dra in dem i händelser som deras personligheter egentligen inte skulle vara med på, men som spelarna accepterar för att de vill spela spelet? Ska man förbjuda vissa personligheter? Jag förbjuder vissa handikapp då jag inte kan göra kampanjer som kan stöda dem om jag inte får reda på det långt innan så jag kan fundera på det. Men som jag skrev så gör jag ju kampanjerna innan oftast.

"Har man som spelare andra målsättningar än att spela sin rollperson?"

Ha kul antar jag, det är essensen av hobbyn för mig.

"Anses spelarna själva kunna ta ansvar för hur de ska spela sina rollpersoner och vilken prestationsförmåga dessa ska ha eller är spelledaren den ende som anses klara detta ansvar och har han därför redskap för att se till att spelarna agerar som de bör enligt honom?"

Det här har jag och Arcana också diskuterat, en intressant diskussion, men vi har olika synpunkter på det. Jag tänker dock inte ljuga utan det har fått mig att tänka lite på utdelning av erfarenhetspoäng och liknande.
Det har att göra med lite olika skolor inom rollspelandet och jag har tillhört olika skolor. Vad anser ni andra? Är det SL som bestämmer om nån spelar bra eller inte? Eller iaf bestämmer om det ska vara en belöning ifall denne tycker att nån spelar bra? Eller är det spelarens tolkning som är den rätta även om alla tycker att den inte känns äkta? Ska man ens bry sig om hur bra nån är på att spela? Och vad räknas in? Är det enbart rollgestaltningen, eller uppförande, störande snack, jävlandes mellan RP?

"Spelformer – scenarion, fristående äventyr, kampanjer som startar från noll, evighetslirande e t c? Sådant här vill jag ha svar på innan jag börjar spela med någon."

Jag också. Arcana ville ha det, om jag förstod honom rätt, i regelboken. Jag vill ha det från min SL.

Och det var från det Arcana utgick att spelformen skulle vara en mer integrerad del av ett rollspel, att de skulle ge hur man ska spela spelet ifråga samma nogranna beskrivning som stridsreglerna och liknande.

Vad tycker ni."
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
14,069
Oj, väldigt många frågor i ett och samma inlägg

"Vad finns det för mig som spelare för möjlighet att skapa miljöer och individer i spelvärlden, vid kampanjstart respektive under pågående spel?"
Det här har väl diskuterats nyligen? Jag måste säga att jag faktiskt har påverkats genom åren jag varit här av Krilles profetande om att låta spelarna få fria tyglar genom att låta spelarna få friare tyglar.. Jag har inget emot att spelarna hittar på egna saker (som hälsningsgester för alver eller egna ordnar - verkliga exempel) så länge jag har kontroll över det.. Hittar de på ett eget land så börjar jag spjärna emot, men så länge det är ett litet område så har jag inget emot det.. Inte heller om de skulle vilja hitta på nya föremål eller människor på en krog.. Fanken, de tar ju bara och avbelastar min berättarbörda på det sättet..

Så tänkte inte jag för något år sedan.. Jag har faktiskt börjat irritera mig på de andra spelledarna i gruppen som ibland låser lite av kreativiteten för spelarna.. Jag måste faktiskt säga att jag har utvecklats väldigt mycket som spelledare den period jag har varit här på forumet.. Många nya synsätt och vinklar på rollspelandets form har det blivit.. Jag märker utvecklingen tydligt då de andra i spelgruppen inte har utvecklats med mig (men det ska jag nog råda bot på :gremsmile:)

"Är rollpersonerna underordnade äventyren eller är det genom rollpersonsgenereringen som äventyr skapas?"
Ja.. Ledsen att jag inte är så kreativ i mitt svarande.. :gremsmile:

Näe, allvarligt.. Vad jag menade med mitt "ja" är att spelledaren bör utgå och forma sina scenarion runt spelarna.. Sedan beror det lite på spelstil.. Är spelarna vana vid att få scenarion serverade så visst, då ska fanken spelarna rätta sig in i ledet.. Tvingar de spelledaren att hitta på allt själv genom att inte göra något själva så få de allt finna sig i att bli tyglade.. Dock(!) så kan äventyren tjäna till spin-offs för spelarna för att hitta på nya saker och spelledaren ska då försöka anpassa sig till spelarnas handlingar..

OK.. Det där var min syn på spelledarrollen.. Några av er har redan hört den förut..

Angående bakgrunder så kan det kännas lite krystat om spelledaren hittar på personer och bakgrunder on-the-spot för spelarnas rollperson för att lättare kunna spela sitt äventyr.. CoC med alla okända släktingar som plötsligt dyker upp är ett gyllene exempel på detta.. Det är i så fall bättre om denne skriver bakgrunder till spelarna och presenterar några bekantskaper.. Sedan kan han/hon (spelare och spelledare) slänga in denne under spelmötets gång..

"Är det meningen att man helt ska koncentrera sig på mer spektakulära händelser i rollpersonens liv och snabbspola allt däremellan..."
Det beror helt på spelstil inom spelgruppen, vilket rollspel man spelar och vilken typ av scenario som spelledaren vill ha fram.. Är det episkt så kan man snabbspola.. Är det grisodling så bör man ha med massor av värld..

Jag fyller ut resorna med världsförklaringar.. När jag kommer på äventyr brukar jag ha ett par scener utlagda och när rollpersonerna rör sig mellan dem och kommer in i dem så slänger jag dit världsförklaringar.. I regel har jag en riktpunkt över vad jag ska säga i varje scen som modifieras utefter spelarnas handlingar..

Som spelare vill jag vilja veta massor av världen.. Om jag vet mycket om världen så kan jag utnyttja detta till min rollpersons fördel.. Dessutom så får jag metarollspela, något jag gärna gör då jag själv kan veta om att jag "rollspelar bra" då jag blundar för saker som min rollperson normalt inte skulle veta.. Det är mest för att framhäva för mig själv att jag kan spela utefter min rollperson.. Får jag inte reda på någonting om världen så blir jag rätt frågvis, nästan så att det ibland förstör flytet för spelledaren..

"Vilken faktiskt betydelse har rollpersonernas personlighet i spelet?""
Man ska inte ignorera dem, det är ju klart.. Personligheterna kan, precis som med bakgrunder, lägga till ett moment i det scenariot som spelledaren tänkt ut.. Precis som spelarna ibland hindras utav spelledarens äventyr (det händer) så hindras spelledaren av rollpersonernas karaktärsdrag.. Att ha en gubbe som hatar orcher för att de slaktat hans föräldrar är kanske inte såå bra om spelledaren vill ge en bild av orchernas leverne för spelarna (har hänt mig)..

Precis som när spelaren väljer yrke/sysselsättning/arketyp så bör spelledaren gå in och anpassa eller förklara vilken sort äventyr som denne hade tänkt sig om spelaren väljer något helt uppåt väggarna.. Ta deras idéer, lyssna på dem och vrid till dem så att de passar dig (spelledaren) bättre.. Man (läs: jag) använder precis samma knep vid argumentation och jag brukar i regel få med mig de flesta så att de tycker jag har vettiga idéer.. Det är snarare så att jag använder och mod:ar deras..

"Anses spelarna själva kunna ta ansvar för hur de ska spela sina rollpersoner och vilken prestationsförmåga dessa ska ha eller är spelledaren den ende som anses klara detta ansvar...""
Jag tillåter inte alver i mitt DoD då jag finner de alltför svårspelade.. Det är aldrig att jag helt förbjuder dem, men om det är någon spelare som vill spela alv så vill jag sätta mig med den spelaren och diskutera igenom hur alven tänker och tycker.. Detta en är diskussion som tar tid och det orkar jag inte alltid pyssla med.. Jag vill helst göra likadant med alla raser.. Som en bieffekt har det faktiskt ledit till att det är en klar majoritet av människor i äventyrargänget.. Hur många spelledare är det inte som har äventyrargäng där ungefär 20-30% är människor när det istället borde vara 70-80% människor? Likaså om spelarna väljer ett personlighetdrag som jag tycker verkar svårspelat, krävande eller att det kräver ständig uppmärksamhet så försöker jag diskutera igenom det med spelaren..

Sedan kan jag ju aldrig helt förbjuda spelarna att spela vad de vill.. Rollpersonerna är trots allt deras skapelser.. Dock så brukar jag slänga in mitt skarpa ogillande som spelledare om jag misstycker om något.. Det brukar i regel funka eller så mynnar det ut i en diskussion då spelaren vill argumentera för varför denne vill ha det så.. Jag kan inte heller bestämma hur spelaren ska spela sin karaktär.. Om spelaren gör något som motsäger sin rollpersons personlighet så frågar jag efter en motivation.. Ibland ignorerar jag att spelaren går emot sin karaktär, då det kan röra sig om yttre omständigheter (som trötthet eller brist på intresse)..

Hehe, det kanske låter som att jag diskuterar järnet med mina spelare.. Så är inte fallet.. Ibland kan jag hasta igenom gubbgörandet med mina spelare, men helst helst tar jag mig tid och går igenom dem med spelaren.. Jag vill gärna ta den tiden då jag vet själv att det är mycket roligare att spela med en karaktär som är genomtänkt.. Med "genomtänkt" menar jag att spelaren har tänkt igenom hur denne vill spela.. Jag har stött på att vissa spelare har tyckt sin karaktär är tråkig efter bara någon spelomgång och velat göra en ny.. Hade jag gått igenom karaktären direkt med spelaren så hade jag sluppit detta med att göra en ny gubbe..

Jag har inget emot att ge berf/ÄP/XP eller liknande eller att få dem som spelare, men jag vill gärna ha en förklaring varför jag får dem.. Om inte jag får det så är det ju helt menlöst med hela grejen (förutom att karaktären blir bättre, då)..

"Spelformer – scenarion, fristående äventyr, kampanjer som startar från noll, evighetslirande e t c? Sådant här vill jag ha svar på innan jag börjar spela med någon."
Det här beror på spelstil, alltså om spelarna är vana vid att få saker serverade för sig.. Jag tycker att frågan delvist har blivit besvarad ovan.. Om man gör en karaktär som inte kommer att ha något att hämta av de äventyr spelledaren tänkt sig så bör denne säga det.. Själv tycker jag bara omväxling förnöjer och jag spelar rollspel bara för att få/förmedla en upplevelse och för att umgås med kompisar.. Hur spelformen kommer att bli får gärna bli en överraskning.. Man listar ändå ut den efter en halvtimme..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som rör sig iväg mot skräckforumet, då den tråden helt plötsligt verkade intressant
 

Mattis

Swordsman
Joined
23 Feb 2002
Messages
508
Location
Uppsala
"Är rollpersonerna underordnade äventyren eller är det genom rollpersonsgenereringen som äventyr skapas?"

Jag vill helst att äventyren ska ha med rollpersonerna att göra. Alltså, så att det ska kännas för rollpersonerna att det finns en anledning att det är just dom som gör "The Holy Quest of Mighty Power". Därför använder jag bara nedladdade äventyr som inspiration till småhändelser.

"Är det meningen att man helt ska koncentrera sig på mer spektakulära händelser i rollpersonens liv och snabbspola allt däremellan eller tar vardagliga ting lika stor plats som mer speciella?"

Jag spelade en DoD6 kampanj som gick ut på att rollpersonerna skulle ta sig från en skog i norr till en skog i söder, en resa på ungefär 300 mil. Det blev massor av tid som gick till problemlösning under resan, såsom kläder och mat. Ifall någon fick en skada så var det inte längre "Ja, efter en vecka så har du fått tillbaka alla KP och du kan använda den normalt igen", utan det tog sitt lilla tag, och försvårade resan nämnvärt.

"Vilken faktiskt betydelse har rollpersonernas personlighet i spelet?"

Förstår inte riktigt frågan. Klart att det spelar roll när spelarna pratar med varandra och SLP´s, och en personlighet styr ju handlingarna... jag förstår inte.

"Har man som spelare andra målsättningar än att spela sin rollperson?"

Bli mäktig? Nja, ha kul antar jag.

"Anses spelarna själva kunna ta ansvar för hur de ska spela sina rollpersoner och vilken prestationsförmåga dessa ska ha eller är spelledaren den ende som anses klara detta ansvar och har han därför redskap för att se till att spelarna agerar som de bör enligt honom?"

Beroende på spelare. Har en spelare som lirade alkis i Drakar och Demoner, men det gick inte alls, så jag fick säga till honom när han var sugen på öl. Önskade dock att jag hade varit lite hårdare mot spelarna under Vildhjarta, då de spelade sina karaktärer fel på den platsen då de VERKLIGEN inte borde gjort det.

Men överlag så bör spelarna få spela sina karaktärer själva.

"Spelformer; scenarion, fristående äventyr, kampanjer som startar från noll, evighetslirande e t c? Sådant här vill jag ha svar på innan jag börjar spela med någon."

Efter att ha läst Deciphers LOTR så svarar jag ja på denna fråga. Jag har väldigt svårt att få ihop den episka kampanj som de så gärna vill att man gör (ett kapitel om hur man ska spelleda, och ett om hur man ska spelleda EPISKT). Om någon har en idé till en episk kampanj som utspelar sig åren efter Femhärarkriget så PM:a den.
 

DanielSchenström

Swashbuckler
Joined
10 Dec 2000
Messages
2,843
Location
Enköping
"Förstår inte riktigt frågan. Klart att det spelar roll när spelarna pratar med varandra och SLP´s, och en personlighet styr ju handlingarna... jag förstår inte."

Alltså, en rollpersons personlighet kan ha olika grader av påverkan. Hur stor tillåts den ha?

Exempel: En spelare gör en rollperson som älskar att sitta hemma och känner sig nervös när han är utomhus.
Påverkar det genom några huttranden och meningar om att RP helst skulle sitta hemma istället för att åka på safari och jaga kultister som tillber MulmboJuuau. Det vill säga att spelaren kan få fram personligheten men ändå får finna sig i att dras ut på äventyr för annars är denne inte med i spel.
Eller påverkar det typen av äventyr som spelledaren hittar på, det vill säga att de bör utspela sig hemma hos rollpersonen, eller att rollpersonens roll är sådan att den kan sitta hemma och ändå delta, som kanske sambandsofficer med satelliter som kan zooma in och hjälpa de andra RP.

Är det klarare?
 

Anders

Swordsman
Joined
1 Apr 2001
Messages
795
Location
Göteborg
Lite förtydliganden

Jag vill noga påpeka att vilka åsikter jag har vill jag själv presentera genom mina inlägg. Inte för att du klämt till med några konstigheter men jag reagerade ändå lite på nedanstående:

"Spelformer - scenarion, fristående äventyr, kampanjer som startar från noll, evighetslirande e t c? Sådant här vill jag ha svar på innan jag börjar spela med någon."

”Jag också. Arcana ville ha det, om jag förstod honom rätt, i regelboken. Jag vill ha det från min SL.”


Uttrycket ”vill ha det från regelboken” klingar inte riktigt bra i mina öron. Det låter som om jag skulle läsa något och sen säga ”jaha, eftersom det står här så måste jag göra på det här sättet”. Så är inte fallet. Det jag vill ha är spel där konstruktörerna tänkt igenom vilken eller vilka spelformer som spelet i första hand tar sikte på och att spelets regler är anpassade efter detta. Spelformen påverkar nämligen hur man i reglerna behandlar rollpersonens bakgrund, förändring av dess värden m m. Ett typiskt exempel på det är, jag har nämnt det förut, kombinationen ständig förbättring av rollpersonens prestationsvärden och spelande där man kan lira samma rollperson hur länge som helst: detta kan till slut göra att rollpersonen förbättras så mycket att spelets genre ändras; rollpersonerna som är tänkta att vara något bättre än genomsnittsindividen blir rena rama hjältefigurerna och de teman spelet inriktar sig på är inte anpassade för sådana rollpersoner. Jag vet av hård erfarenhet…
Att ett spel är inriktat på en eller flera spelformer omöjliggör dock inte att man ändå använder spelet på andra sätt. Det gäller bara att man leva med de nackdelar som kan finnas eller att man kan förändra dem. Detta underlättas av att konstruktörerna förklarar vad deras tankar är så att man uppmärksammar eventuella problem i tid. Säg t e x att man i ett enkelt actionspel, där rollpersonerna i första hans förväntas springa runt i en grupp och klå upp fulingar, för att göra striderna snabba har valt den mycket enkla initiativregeln ”rollpersonerna slår alltid först”. Fungerar jättebra för den typ av spelande som spelet är gjort för. Använder man sedan spelet på så sätt att två grupper av rollpersoner ska kämpa mot varandra så dyker frågan upp ”vem fasen slår först om de hamnar i fight med varandra?” Jag tror att det många gånger är svårt, för att inte säga omöjligt, att göra regler som fungerar perfekt för alla spelformer. Varken spelkonstruktören är medveten om det eller ej så kommer de regler han gör att passa olika bra för olika spelformer (eller kanske istället halvbra för alla). Är han medveten om detta och har en eller flera spelformer i tanken hela vägen så ökar chansen att spelet får en konsekvent linje som underlättar för användarna, framförallt då de vill spela på det sätt konstruktören haft i åtanke men faktiskt också då de har egna idéer.

"Och det var från det Arcana utgick att spelformen skulle vara en mer integrerad del av ett rollspel, att de skulle ge hur man ska spela spelet ifråga samma nogranna beskrivning som stridsreglerna och liknande."

Med utgångspunkt från alla de nämnda frågorna (och inte bara dem egentligen, de var exempel) kan läggas till som förtydligande. Med detta som bakgrund kommer jag inte heller att lämna något svar på dem här. Anledningen är att jag inte anser mig ha en generellt gällande åsikt i alla frågorna utan besvarar en del av dem olika i olika sammanhang (Andra har jag redan diskuterat rätt mycket tidigare och har inte tid just nu att göra det igen.) För som jag skrev i mitt första inlägg ( länk till mitt inlägg på skräckrollspelsforumet ) – spel och spelsätt hör ihop, eller i alla fall borde höra ihop mer. Enligt min åsikt alltså.

Sen var det en fråga som du nog missförstått eller kanske rättare sagt, jag inte formulerat ordentligt. Mina frågor var ju bara korta exempel som jag langade fram i det sammanhang som tråden på skräckrollspelsforumet utgjorde, inte något som var avsett som diskussionsskapare på rollspelsforumet. Så det är ju egentligen ”din” fråga nu men jag kan i alla fall förklara vad jag menade när jag skrev den. Frågan och ditt svar var:

[color:"red"]"Har man som spelare andra målsättningar än att spela sin rollperson?"

Ha kul antar jag, det är essensen av hobbyn för mig.[/color]

Att man ska ha kul ser jag som ett övergripande mål som alla torde vara eniga om. För att återknyta till Risings inlägg på skräckrollspelsforumet; en åsikt som alla håller med är det något vajsing med! Och jag antar att det inte är någon som har uppfattningen att han eller hon vill ha så tråkigt som möjligt när han eller hon spelar. Det finns i och för sig rollspel där det faktiskt inte är ett mål att ha kul; jag har t ex varit med om att spela rollspel i skolan i undervisningssyfte. Då var målet inte att ha kul utan att lära sig något (fast jag hade skitkul! <img src="<<GRAEMLIN_URL>>/smile.gif" alt="" /> ). Men generellt kan målet att ha kul betraktas som övergripande och gäller väl förhoppningsvis de flesta fritidsaktiviteter. Lirar jag t ex fotboll är det för att jag tycker det är kul. Frågan är vilka delmål jag siktar mot för att uppnå det övergripande ”ha kul”-målet. Spelar jag fotboll är mina mål att:
- få bollen att hamna i motståndarnas mål så många gånger som möjligt.
- hålla det egna målet rent från påhälsning i största möjliga utsträckning.
Någon enstaka gång har jag haft som mål att vara så dålig som möjligt utan det syns att det är med avsikt eftersom det skulle påverka andra personer på ett sätt som jag tycker vore kul. Hade jag varit en jäkel på spela boll hade jag kanske haft målet att försöka glänsa på egen hand eftersom det hade varit kul om penningstinna klubbar lade märke till mig och ville skriva ett fett kontrakt.

Detta är de mål som har med sammanhanget att göra, sen finns det ju mer generella mål som att inte skada mig själv eller någon annan och att träffa polarna men de är inte lika starkt knutna till aktiviteten i sig.

Vad finns det då för mål man kan tänka sig i rollspel? Jo, till exempel:
- gestalta, presentera och leva sig in i sin rollperson.
- att rollpersonen ska klara en uppgift som spelledaren bestämt.
- att man ska få en så bra bedömning som möjligt av en yttre part, t ex spelledaren eller en spelarrangör. Det kan handla om att man spelar på ett konvent där man tävlar med andra spelgrupper om vem som gjort något bäst enligt vissa kriterier.
- att rollpersonen ska samla på sig så mycket som möjligt av något; det kan vara skatter, erfarenhet e t c. (Observera att jag talar om mål för spelaren, att en rollperson kan ha som mål att samla guld eller bli skitbra på något är en annan sak)

Och så vidare… Det här är några grejer som jag själv kommit i kontakt med och som dök upp i skallen.

Arcana
 

DanielSchenström

Swashbuckler
Joined
10 Dec 2000
Messages
2,843
Location
Enköping
Re: Lite förtydliganden

"Jag vill noga påpeka att vilka åsikter jag har vill jag själv presentera genom mina inlägg. Inte för att du klämt till med några konstigheter men jag reagerade ändå lite på nedanstående:"

Först hoppas jag att det inte är några hårda känslor involverade. Jag funderade ett tag på hur jag skulle ställa upp inlägget, skulle jag skriva om dina frågor i min egen röst, eller skulle jag ta dina som fick mig att fundera vidare. Jag valde det senare för att det var det enklaste sättet. Jag såg potentialen i frågeställningarna att diskutera dem på ett mer allmängiltigt forum, ingen av frågorna har ju med skräck att göra utan alla typer av rollspel. (Men jag skyller återigen allt på Risning, främst för att han inte verkar vara närvarande och kan säga ifrån. Han brukar beskylla mig för att vara för mesig och inte ta några ställningstaganden så nu så har jag tagit ställning. Den fega, slå till bakifrån i mörkret-ställningen :gremwink: )

Jag ber om ursäkt för mina tolkningsfel även om jag tycker att jag tolkade dem rätt trots färre ord. Men nu är det i alla fall förtydligat än mer. För visst vill du ha det i regelboken det som du förklarade? Istället för att SL ska välja en egen lösning, som jag föredrar?


"Att man ska ha kul ser jag som ett övergripande mål som alla torde vara eniga om."

Grejen är att jag skrev det för att det inte verkar vara så viktigt för vissa. Jag vet spelledare som hellre låter spelets realism bestämma vad som händer än vad spelarna tycker är kul. Oavsett spel vill jag exempelvis inte dö innan äventyret börjar hur realistiskt det än är. Jag vet folk som hellre har tråkigt när de spelar än inte spelar alls. Så visst vill de flesta troligen ha kul, men för vissa går "realism" och annat före.

Men återigen så hoppas jag att mitt lån inte gjorde dig sur eller så och jag ska formulera mig tydligare när jag tolkar dina och andras skriverier.
 

Anders

Swordsman
Joined
1 Apr 2001
Messages
795
Location
Göteborg
Att "ha kul"

”Men återigen så hoppas jag att mitt lån inte gjorde dig sur eller så och jag ska formulera mig tydligare när jag tolkar dina och andras skriverier.”

Nej, nej, inte alls, och det var ju inte lätt att förstå vad jag menade med sakerna jag skrev eftersom de ju som sagt kom från ett annat sammanhang och inte utvecklades. Att någon tycker något jag skriver är värt att skapa en ny tråd för är enbart kul. Men jag blir orolig så fort jag ser att kan finnas risk att någon får fel uppfattning om mig. Att det finns massa folk som har motsatt uppfattning mot vad jag har kan jag tåla men att någon ska få en uppfattning om mig som bygger på en felaktig grund vill jag gärna undvika. Därav mina förtydliganden.

”Men jag skyller återigen allt på Risning, främst för att han inte verkar vara närvarande och kan säga ifrån.”

Äh ,det är väl skitkul att vi kan leka forumkungar när han inte är här. Tänk så överraskad han kommer bli när han ser hur vi lyckats dra iväg hans tråd till att handla om nya saker och till och med hamna på ett annat forum!

”Grejen är att jag skrev det för att det inte verkar vara så viktigt för vissa. Jag vet spelledare som hellre låter spelets realism bestämma vad som händer än vad spelarna tycker är kul. Oavsett spel vill jag exempelvis inte dö innan äventyret börjar hur realistiskt det än är. Jag vet folk som hellre har tråkigt när de spelar än inte spelar alls. Så visst vill de flesta troligen ha kul, men för vissa går "realism" och annat före.”

Jag tror dock att även den typen av spelledare du nämner gör som de gör för att de tycker det är kul. Enligt min erfarenhet finns det spelare och spelledare som njuter av en sorts dominanskänsla som tar sig uttryck genom kunskap i någon mening. Det kan handla om regelkunskap och det kan handla om kunskap om historiska förhållanden som skulle kunna applicerbara på rollspelets värld. Så jag skulle nog beskriva det som ytterligare ett delmål för att uppnå det övergripande målet ”ha kul”.

Sen är det ju också så att man (jag i alla fall, och säkert du också någon gång) ibland, som spelare eller som spelledare, gjort saker som man vet att en eller flera andra tycker är mindre kul. Man skulle kunna agera på ett annat sätt som gör att de skulle tycka det var mer kul men väljer att inte göra det. Varför? Jo, av två skäl som jag ser det. Dels för att agerandet kan göra att man själv har roligare (man är lite ego helt enkelt, eller varför inte kalla det mänsklig…?). Dels för att man tror att handlingen ökar chansen för gruppen att ha roligt framöver (kanske har man velat etablera någons sorts princip som man tror är bra eller har man kört enligt klassikern ”inte ta fram hela godispåsen direkt”).
Kanske har man ibland i slutändan dock förlorat på att vara ego. Kanske har man ibland missbedömt situationen och inte alls bidragit till att göra det roligare framöver genom att göra något som gjorde det mindre kul nu. Man har ju sett en jäkla massa gånger hur andra gjort felbedömningar så det är ju rimligt att man gjort en och annan själv och fått omgivningen att tycka ”va fan, varför gör han så att det blir tråkigt?”

Hur som helst, jag tror alla grejerna handlar om viljan att ”ha kul”. Att andra gör saker som man själv inte tycker är kul är inte detsamma som att de inte vill ha kul. Det handlar istället om att man uppfattar situationer annorlunda, har olika smak e t c. Och så länge det inte är någon som säger ”jag vill inte ha kul när jag spelar” så kommer inte uttalandet ”mitt mål är att ha kul” att säga mig något när jag försöker få en uppfattning om personens sätt att spela och likaså säger det inte mig något om ett spel beskrivs med att syftet med spelet är att ha kul. Men det är som sagt jag det…

För att ge ett exempel ur verkligheten på det här med att ha kul kan vara ett tämligen urvattnat begrepp:
För inte så länge sedan var vi fyra personer som spelade (3 spelare + SL). En av spelarna säger ”jag klättar upp på stegen, sticker in bössan genom takluckan och skjuter in på vinden så att råttorna skräms bort” och gör en gest med armarna hur han håller bössan och skjuter. ”Okej, taket går sönder och börjar trilla ned på dig och du faller av stegen…” börjar spelledaren. ”Men jag sköt ju inte rakt upp, jag sköt ju åt sidan” säger spelaren. ”Nej, du gestikulerade att du sköt rakt upp” hävdar spelledaren. ”Nej, jag gjorde såhär” visar spelaren. ”Det här är ju också en arm” säger han och pekar på sin högra arm (eller armstump rättare sagt, killens arm är nämligen amputerad ganska högt upp). Spelaren är vid det här laget uppenbart irriterad: ”Det är väl självklart att min rollperson inte skjuter rakt upp för övrigt, det vore ju helkorkat. Jag visade ju hur min rollperson gjorde så gott jag kunde”. Spelare nummer två backar upp den förstnämnde spelaren: ”Jag fattade det också som om han sköt åt sidan, han visade ju det.” ”Han höll sin vänstra arm såhär och sköt alltså rakt upp, det är inget mer att diskutera” säger spelledaren. Det var fullständigt uppenbart att spelaren talade sanning när han sa att han hade menat att hans rollperson sköt åt sidan och att det var på grund av hans amputerade arm som spelledaren inte hade fattat läget först. Spelledaren vägrade dock ändra sig och stämningen var förstås inte det bästa efter det. Spelaren med den amputerade armen har tackat nej till rollspel efter det här spelmötet (han har inte sagt varför men man kan ju ana ett och annat). Vad är spelledaren för en snubbe kanske man frågar sig – vill han att spelarna ska ha så tråkigt som möjligt? Nej, faktum är att han alltid brukar prata om att det viktigaste är att ”alla har kul” och han är helt ärlig när han säger det, han menar det verkligen. Det här och många andra situationer jag varit med om har fått mig att konstatera att huruvida folk säger att de tycker rollspel ska vara kul inte säger något. Det är först när man diskuterar de faktorer som man tycker genererar ”kul” som jag tycker att jag kan se intressanta skillnader mellan folk. Till exempel borde jag väl egentligen ringa spelledaren ifråga och diskutera med honom om hur han väger "spelledaren har alltid rätt" mot "våga lita på att spelarna inte hittar på saker för att skaffa sin rollperson fördelar" och "undvika att driva sin linje i spelet om det tas som en personlig förolämpning av en annan deltagare".

Avslutningsvis en fråga till dig: Har du någon gång diskuterat med någon som öppet sagt att den inte har som mål att ha kul när den spelar? Skulle varit intressant att se hur den personen resonerar i så fall.
Förresten, finns det någon här på forumet som inte ställer upp på ”jag vill ha kul när jag rollspelar”?

Arcana
 

DanielSchenström

Swashbuckler
Joined
10 Dec 2000
Messages
2,843
Location
Enköping
Re: Att "ha kul"

"Har du någon gång diskuterat med någon som öppet sagt att den inte har som mål att ha kul när den spelar?"

Nej, inte som uttryckt sig så. Men jag kan paka på mig själv. Jag har spelat genom nästan alla Äventyrsspel, från Maktens portar till den Femte Konfluxen. Vid Oraklets Fyra Ögon hade jag inte kul längre, men jag fortsatte spela ändå, för vem vet, det kan ju bli bättre, men det äventyret var inte kul, Nidland var inte kul, inte Kristalltjuren, Trakorien etc etc. Men då hade det gått så långt att när Femte Konfluxen kom stod jag och vägde mellan att sitta hemma själv och ha kul med ett tv-spel, görandes egna äventyr eller spela det. Jag valde det tråkigaste alternativet "att inte ha kul" för trots att min önskan var att ha det så var mitt mål att se hur slutet som jag lidit så mycket för var.

Samma sak gäller en del av mina medspelare. De tyckte inte heller det var kul men ville spela klart det.

Sen finns det spelledare och spelare som tycker att man ska följa reglerna även om det inte är kul, som vägrar låta SL vara snäll mot dem även om det innebär att deras rollperson lever längre och får vara med i spelet istället för att spelaren ska behöva göra ny gubbe och vänta på ett lämpligt tillfälle att få komma med igen.
Och spelledare som följer reglerna till den punkt då varken SL eller spelarna har kul har jag också varit med om. Visst, de önskar kanske att ha kul, men målet "att följa reglerna slaviskt" har fått mer vikt än "att ha kul".
 

Mattis

Swordsman
Joined
23 Feb 2002
Messages
508
Location
Uppsala
Jaha.

Men då är det ju inte så krångligt. Om spelaren spelar sin roll rätt så får den ha hur mycket inverkan på äventyret som helst. SL måste ju räkna med att de spelar sina roller rätt, och göra äventyret därefter.
 

thark

Hero
Joined
16 Feb 2001
Messages
1,023
Location
Linköping
Re: Att "ha kul"

(Drar upp en gammal grej.)

Det här är något som jag har sett diskuteras en del på RGFA (rec.games.frp.advocacy) och som många har svårt för att köpa. Jag står nu inte själv för en sådan spelstil (iaf inte helt, har svaga tendenser åt det hållet), men jag ska försvara den ändå.

Och spelledare som följer reglerna till den punkt då varken SL eller spelarna har kul har jag också varit med om. Visst, de önskar kanske att ha kul, men målet "att följa reglerna slaviskt" har fått mer vikt än "att ha kul".
Tänk följande situation: Du spelar fotboll, ditt lag gör mål men det var offside, domaren tänker "äsch, det är ju inget kul att få sina mål bortdömda" och godkänner målet. (Dålig liknelse eftersom jag bortser från motståndarlagets känslor, går poängen fram?)

Det ÄR ju inget kul att få målet bortdömt i just det ögonblickets kortsiktiga perspektiv - men i den långa loppet är det väl ändå FAN så mycket roligare att spela efter regler som faktiskt gäller till punkt och pricka?

Detta gäller ju spelare med både spelistisk (gäller då mest reglerna som spelregler) och simulationistisk (gäller då världens inre realisms"regler"). Visst, det kanske känns lite tråkigt i det ögonblicket man får pisk av reglerna, men man har i det långa loppet mer kul om man hela tiden är medveten om att det finns regler som följs än om man ser till varje ögonblicks kulhetsmaximering.

Som sagt, det beror på spelstil och långt ifrån alla skulle hålla med om detta, men kanske kan man åtminstone se poängen och låta de som tycker så få rätt i att det stämmer få dem (och inte, som händer, försöka påstå att 'men det kan ju inte vara kul för någon').
 
Top