Vi har spelat ihop i 47 rundor men karaktärer har passerat och lämnat oss men ikväll ställdes jag inför ett slutgiltigt öde då Rex, storviltsjägare men en trasig själ som försökte söka bättring och acceptans för att få träffa sina söner dog hastigt och inte direkt lustigt i omgång 47 av vår batalj av kosmisk ondska i Masks of Nyarlathotep (CoC)
När väl min karaktärs hjälte dör, den sista förutom mig som varit med från session 1 dör så pajjar jag totalt och visst. "Det är ett spel" men det stämmer inte. Jag krashar totalt och går sönder. Vi spelar online via roll 20 och Discord men alla förutom en karaktär har hängt med sedan session 1 som i mina ögon och min karaktärs i spelets ögon är den stora hjälten dör, lite bara sisådär (en sanning med modifikation) då det känns som visst. Ju längre man tar sig in i historien desto svårare kommer det att bli men
Min karaktär är långt ifrån macho och visst han kan ha tur men är mer en Stig-Helmer Olsson on Ice och klarar sig därav allt som oftast. Han skriver, är författare och klarar sig utmärkt i ett bibiliotek men socialt och med vapen och allt annat är han en total nolla. Han har dock skådat ondskan i ögat och vet var det är han ser vilket i alla tärningsslag fullkommlingt förvånat mig då han inte reagerar som jag som spelare skulle göra.
Idag så dog Rex Quimby och det drabbade mig något orerhört. Jag brast totalt och grät helt öppet, jag brast någon sorts osynlig barriär och kämpade allt jag kunde även om jag vissta att det var kört någonstans.
Vi var i spel och det som händer i spel "är inte på riktigt" händer men vi stannade upp. De frågade hur det var med mig vilket gjorde att jag föll igenom ännu mer och visst. Det har hänt saker vilket jag sagt åt mina rollspelskamrater då min svärfar gick bort under julhelgen men att det var detta som fick mig att brista var något oväntat för mig. Jag tror inte att det var droppen som fick bägaren att brista utan det var min rollspelskamrat död som tog mig hårt. Jag gick sönder där och då
Jag togs omhand, jag kände en värme som man sällan känner dessa dagar men jag vart totalt handfallen och det bara hände.
Mina rollspelskamrateter brydde sig och framför allt våran GM. Vi tog en paus och jag gick upp och grät lite mer medans jag gick upp en våning där min fru förstod vad som hänt och stöttade mig vilket är för mig är något jag inte förstår men hon begriper nog hur mycket mina rollspelspauser i livet betyder för mig. Hon begriper nog inte vad det är jag gör, vad som hånder hur mycket jag än förklarar. Det kan vara ren hogwash (vilket det skulle vara för mig om hon försökte förklara något liknande) men hon förstår hur mycket mitt rollspelande betyder och hur mycket mening det ger mig.
Är nog fortfarande i shock men min karaktär kommer att bära facklan om än lite som om Charles-Ingvar Jönsson och Stig-Helmer Jönsson fått ett kärleksbarn genom svart magi och han kommer till stor del att vara jag då min karaktär är en sorts förlängning av mig själv. Av någn anledning så klara han sig liksom jag själv.
Miin karaktär är döpt efter en stor översättare och hjälte i Svensk Sci-Fi / Skräck kommer att kämpa vidare, jag vet att min karaktär förmodligen inte kommer att överleva men han kommer att kämpa, göra det han/jag anser vara det rätta att göra när faran möter oss. Vi har överlevt så här långt så någonting rätt gör vi jui...
Nyarlathotep vet inte vad som komma skall...
RIP Rex Quimby, Sam kommer att bära din fackla så gott han kan
När väl min karaktärs hjälte dör, den sista förutom mig som varit med från session 1 dör så pajjar jag totalt och visst. "Det är ett spel" men det stämmer inte. Jag krashar totalt och går sönder. Vi spelar online via roll 20 och Discord men alla förutom en karaktär har hängt med sedan session 1 som i mina ögon och min karaktärs i spelets ögon är den stora hjälten dör, lite bara sisådär (en sanning med modifikation) då det känns som visst. Ju längre man tar sig in i historien desto svårare kommer det att bli men
Min karaktär är långt ifrån macho och visst han kan ha tur men är mer en Stig-Helmer Olsson on Ice och klarar sig därav allt som oftast. Han skriver, är författare och klarar sig utmärkt i ett bibiliotek men socialt och med vapen och allt annat är han en total nolla. Han har dock skådat ondskan i ögat och vet var det är han ser vilket i alla tärningsslag fullkommlingt förvånat mig då han inte reagerar som jag som spelare skulle göra.
Idag så dog Rex Quimby och det drabbade mig något orerhört. Jag brast totalt och grät helt öppet, jag brast någon sorts osynlig barriär och kämpade allt jag kunde även om jag vissta att det var kört någonstans.
Vi var i spel och det som händer i spel "är inte på riktigt" händer men vi stannade upp. De frågade hur det var med mig vilket gjorde att jag föll igenom ännu mer och visst. Det har hänt saker vilket jag sagt åt mina rollspelskamrater då min svärfar gick bort under julhelgen men att det var detta som fick mig att brista var något oväntat för mig. Jag tror inte att det var droppen som fick bägaren att brista utan det var min rollspelskamrat död som tog mig hårt. Jag gick sönder där och då
Jag togs omhand, jag kände en värme som man sällan känner dessa dagar men jag vart totalt handfallen och det bara hände.
Mina rollspelskamrateter brydde sig och framför allt våran GM. Vi tog en paus och jag gick upp och grät lite mer medans jag gick upp en våning där min fru förstod vad som hänt och stöttade mig vilket är för mig är något jag inte förstår men hon begriper nog hur mycket mina rollspelspauser i livet betyder för mig. Hon begriper nog inte vad det är jag gör, vad som hånder hur mycket jag än förklarar. Det kan vara ren hogwash (vilket det skulle vara för mig om hon försökte förklara något liknande) men hon förstår hur mycket mitt rollspelande betyder och hur mycket mening det ger mig.
Är nog fortfarande i shock men min karaktär kommer att bära facklan om än lite som om Charles-Ingvar Jönsson och Stig-Helmer Jönsson fått ett kärleksbarn genom svart magi och han kommer till stor del att vara jag då min karaktär är en sorts förlängning av mig själv. Av någn anledning så klara han sig liksom jag själv.
Miin karaktär är döpt efter en stor översättare och hjälte i Svensk Sci-Fi / Skräck kommer att kämpa vidare, jag vet att min karaktär förmodligen inte kommer att överleva men han kommer att kämpa, göra det han/jag anser vara det rätta att göra när faran möter oss. Vi har överlevt så här långt så någonting rätt gör vi jui...
Nyarlathotep vet inte vad som komma skall...
RIP Rex Quimby, Sam kommer att bära din fackla så gott han kan
Last edited:
