Det beror mycket på vad jag skriver. Ett regelhäfte ska vara så sakligt som möjligt, där ska spelarna inte behöva fundera på om de ska tolka några dolda meningar. Samma sak med äventyr. Ett världshäfte å andra sidan kan vara en osalig blandning av fakta och missuppfattningar.
Där finns mycket att vinna genom att skriva en del av texten från världens ögon, vad kulturen som karaktärer kommer ifrån tror är sant. Mycket förklaras aldrig som påhitt, men en del saker klargör att det är från ett visst perspektiv, som tex den dominerande folkgruppens syn på andra folkgrupper i riket. På samma sätt kan jag hoppa över att beskriva mycket bara för att det inte är något som är relevant i världen, så vitt världen vet.
Skönlitteratur är mer komplicerat. Där varierar det mer, men generellt så har jag inte intresset att beskriva allt, och förklara mindre, jämfört med rollspel. Där kan perspektiv även vara en viktig del för att förklara karaktärer. I berättelser siktar jag mer på att beskriva nog för att läsaren ska kunna göra en egen tolkning, som förhoppningsvis är någorlunda lik min, och på så vis bygga sin egen värld med egna karaktärer utifrån min text som vägledning. Jag ser det som en viktig del i världsskapande.
Min skapelse blir helt enkelt anteckningar som används till att göra en ritning, som någon annan använder för att själv återskapa världen. Det blir inte exakt min värld, karaktärerna får andra röster och detaljer skiljer sig. Med andra ord ser jag inte skapelseprocessen som bara författarens, varken för skönlitteratur eller rollspel. Folk bygger sina egna världar från det materialet, de visualiserar dem, ger dem liv, gör alla detaljer som är oskrivna, och så vidare.
Inte i något fall har jag som mål att skriva en text som i sin helhet är vilseledande, även om detaljer kan undanhållas för att det antingen passar världen, eller för att ge frihet till skapelseprocessen.
