Wilmer
Hero
Mordet på en rymdpirat
The Mountain Witch wilmers bastardversion
(jag har inte spelet utan har deriverat mig till ungefär hur reglerna fungerar genom att läsa spelloggar och recensioner)
Eftersom en av spelarna var sjuk så tänkte jag testa systemet på en grupp på bara fyra spelare istället för fem inför den "riktiga" omgången. Problemet med fyra spelare är att relationerna aldrig blir särskilt komplicerade och att det alltid bildas två sidor.
Settingen är rymden, fyra dödsdömda fångar som suttit fängslade under månen Europas frusna hav ges en chans till benådning om de mördar den ökända rymdpiraten Kapten Klok (en av spelarna var helt inställt på att spela parodi vilket skar sig en del mot resten av gruppen) som terroriserar asteroidbältet. I den första scenen leds de fyra in genom luftslussen tätt följda av ett dussin beväpnade vakter, kedjade till händer och fötter.
Rollerna:
Mercuria
Mekaniker, har med sig en portabel laserskärbrännare/svets.
Oskyldigt dömd för mordet på sin man och sina barn.
Börjar neutral till de andra (2 tillit).
Agenda: fd. anställd hos rymdpiraten, känner till var han har sin hemliga flyktskyttel.
Karl Hitler
Stridspilot, har en laserluger, genmodifierad sprinter
Dömd för att ha skjutit admiralens son i ansiktet under ett krogslagsmål.
Börjar neutral till Mercuria (2) och fientlig till de andra två (0).
Agenda: dubbelagent, en av Kloks agenter inom fängelset hyrde honom för att sabotera uppdraget.
Aristo
fd. polischef över Jupiters månar. Strålande karisma.
Dömd för korruption.
Börjar allierad med Cicero (3), neutral till Mercuria (2) och fiende till Hitler (0).
Agenda: har redan blivit avrättad för sina brott. Fängelseläkaren återupplivade honom med cyborgteknologi (superolagligt) och lät programmera honom så att han är tvungen att skydda Mercuria och hålla sin cyborgidentitet hemlig ((eftersom han kände till hennes oskuld) jag gillar hur agendorna och bakgrunderna sys ihop på ett snyggt sätt, det var helt slumpmässigt att de skulle klaffa så här).
Cicero
fd. överste inom rymdflottan. Genmodifierad: ser i fler spektran
Dömd för planetförräderi.
Början allierad med Aristo (3), neutral till Mercuria (2) och fiende till Hitler (0).
Agenda: hämnd: bestämde sig för att mannen Hitler dödat var hans bror.
Istället för TMWs zodiak lät jag spelarna välja en hemplanet. Grannplaneter är fientliga, de som delar en fiende allierade och alla andra neutrala. Det var nog ett dåligt system just på grund av det.
De färdas i några få timmar innan ett larm går i maskinrummet, en slang har spruckit och läcker (eh... plasma) så Aristo och Mercuria går dit för att laga felet. Två andra fångar har gömt sig där och överfaller Mercuria (som står med ryggen mot dem när hon försöker laga slangen). De väljer att inte lita på varandra utan slåss mot en fripassagerare var. Mercuria säger "du!" till sin fiende som tydligen är hennes gamla cellkamrat. Han försöker sparka henne när hon ligger ner men hon fäller honom, hamnar under honom (liten seger, jag körde att om man vann med 1 eller 2 fick man ge motståndaren en nackdel, typ att inte kunna fly) och de slåss en kort stund innan hon får fatt hans shiv och lägger den mot halsen på honom.
Aristo försöker skjuta sin motståndare som dock överlever minus ett öra och börjar bulta på honom med sin shiftnyckel. De andra två rollpersonerna har hunnit till maskinrummet men Aristo vill inte be om hjälp utan slåss en stund innan han slår en etta mot en sexa och stendör. Det här var väldigt bra för storyn eftersom vi lät Artistos spelare ta över Marcurias cellkamrat (som ärvde tillit och agenda) som begåvats med det vackra namnet Vismut. Aristos spelare har inte spelat med oss på ett par år trots att han bor i grannskapet och är bra vän med oss annars och har alltid tyckt att rollspel är lite fånigt. Han hade spelat lite stelt som Aristo men den nya rollen approachade han som att den var ett dumt krigiskt råskinn vilket var asbra eftersom det balanserade upp de två slemmigare typerna och den mesiga. Dessutom gjorde hans agenda ännu mer sense nu eftersom han dels smugglats ombord på skeppet och dels delat cell med sin skyddsling. Kapitel ett: fripassagerarna var slut (vi döpte kapitlen efter att de var slut. Kapitelindelningen fungerade sisådär efter som jag ovan utan jag sade att det var ett nytt kapitel när jag kände att det var dags för spelarna att reevaluera sin tillit.
Kapitel två: asteroider
En stor svärm rymdgrus närmar sig skeppet. Hitler kopplar bort autopiloten, inser att skeppets däck är designat för en besättning på kanske sex personer och ber Mercuria (som är den enda han litar på) att hålla koll på (eh... LADARN). En snygg undanmanöver möjliggörs. Här borde egentligen rollpersonerna litat mer på honom, tyvärr var spelarna ganska konservative med att ändra tillit till en början.
Mörka skuggor på stjärnhimlens ena sida och starkt lysade vita på den andra berättade att de nu befann sig i asteroidbältet. EVE-rösten hörs: autopilot disabled. Mercuria knappar in coordinaterna till Kapten Kloks basasteroid. En centimeterstor asteroid slår två hål i cockpiten och Mercuria kastar sig mot det ena för att laga det, Cicero det andra medan de andra två rusar iväg för att sätta på sig tryckdräkter. De slappnar av när de fått igen hålen då en fotstor asteroid sliter upp två nya hål och de nästan sugs ut i rymden. Trycket sjunker. Hitler stänger in sig i maskinrummet medan Mercuria litar på att Vismut tar hennes hans (Cicero hänger i hennes fot och får ett separat slag). Alla klarar sig, men nu är cockpiten utan luft. De driver genom en fönsterlös rymd. Mercuria och Vismut höjer tilliten till varandra.
Kapitel tre: skrotsamlare
Dagar går, maten tryter. Någon har smugätit ur matförrådet. Jag frågar Ciceros spelare vem och hon pekar på Hitler som har ost och ketchupfläckar på sin tryckdräkt. De ska precis till att slå honom gul och blå när gravitationen upphör. Mercuria tar sig in i maskinrummet och kopplar på rotationsraketerna men inget verkar hända. Hon gör någon haxxig omkoppling för att öka effekten och skeppet roterar långsamt men det upphör strax. Någon håller i skeppet.
Cicero och Hitler slåss med knytnävarna och Hitler lyckas knuffa in Cicero i rymdgymmet. Han sätter sig och är lömsk vid luftslussen. Någon är inne i luftslussen, han låser den innersta dörren och meddelar de andra via radiolänken. Vismut tar sig dit med armborst (lootat från Aristo) i högsta hugg. Han signalerar åt Hitler att låsa upp. Slussen öppnas och en fiberoptisk kabel tittar försiktigt fram. Vismut kastar sig fram, möts av en panisk skur automateld och stannar upp. Cicero har kommit ut från gymmet med hantlar i högsta hugg som han kastar mot luftslussen. Två rymdpirater med k-pistar och långa svärd jetpackar sig ur luftslussen i en kung-fuig scen. Vismut litar på Ciceros pricksäkerhet och skjuter den andra i foten så hans raketstövel hamnar i spinn och slår av sin kamrat hjälmen. Hitler har stått inne i hörnet med armarna i vädret hela tiden. De tittar genom luftslussen och ser att de är dockade med ett annat skepp. Radion i rymdpiratens hjälm knastrar. Jack? Är ni inne? Vismut tar radion och svarar med ett otäckt babiangarv.
Mer kommer senare, den här var nog det mest händelserika spelmötet någonsin iallafall. Vi lyckades spela klart hela äventyret Från 10.00 till cirka 3.00 och mitt förarbete bestod av att skriva deras agendalappar samt klottra ner några stödord på ett papper. Typ: asteroider, fripassagerare, skrotsamlare, avfallskvarn i avloppet, månbil.
The Mountain Witch wilmers bastardversion
(jag har inte spelet utan har deriverat mig till ungefär hur reglerna fungerar genom att läsa spelloggar och recensioner)
Eftersom en av spelarna var sjuk så tänkte jag testa systemet på en grupp på bara fyra spelare istället för fem inför den "riktiga" omgången. Problemet med fyra spelare är att relationerna aldrig blir särskilt komplicerade och att det alltid bildas två sidor.
Settingen är rymden, fyra dödsdömda fångar som suttit fängslade under månen Europas frusna hav ges en chans till benådning om de mördar den ökända rymdpiraten Kapten Klok (en av spelarna var helt inställt på att spela parodi vilket skar sig en del mot resten av gruppen) som terroriserar asteroidbältet. I den första scenen leds de fyra in genom luftslussen tätt följda av ett dussin beväpnade vakter, kedjade till händer och fötter.
Rollerna:
Mercuria
Mekaniker, har med sig en portabel laserskärbrännare/svets.
Oskyldigt dömd för mordet på sin man och sina barn.
Börjar neutral till de andra (2 tillit).
Agenda: fd. anställd hos rymdpiraten, känner till var han har sin hemliga flyktskyttel.
Karl Hitler
Stridspilot, har en laserluger, genmodifierad sprinter
Dömd för att ha skjutit admiralens son i ansiktet under ett krogslagsmål.
Börjar neutral till Mercuria (2) och fientlig till de andra två (0).
Agenda: dubbelagent, en av Kloks agenter inom fängelset hyrde honom för att sabotera uppdraget.
Aristo
fd. polischef över Jupiters månar. Strålande karisma.
Dömd för korruption.
Börjar allierad med Cicero (3), neutral till Mercuria (2) och fiende till Hitler (0).
Agenda: har redan blivit avrättad för sina brott. Fängelseläkaren återupplivade honom med cyborgteknologi (superolagligt) och lät programmera honom så att han är tvungen att skydda Mercuria och hålla sin cyborgidentitet hemlig ((eftersom han kände till hennes oskuld) jag gillar hur agendorna och bakgrunderna sys ihop på ett snyggt sätt, det var helt slumpmässigt att de skulle klaffa så här).
Cicero
fd. överste inom rymdflottan. Genmodifierad: ser i fler spektran
Dömd för planetförräderi.
Början allierad med Aristo (3), neutral till Mercuria (2) och fiende till Hitler (0).
Agenda: hämnd: bestämde sig för att mannen Hitler dödat var hans bror.
Istället för TMWs zodiak lät jag spelarna välja en hemplanet. Grannplaneter är fientliga, de som delar en fiende allierade och alla andra neutrala. Det var nog ett dåligt system just på grund av det.
De färdas i några få timmar innan ett larm går i maskinrummet, en slang har spruckit och läcker (eh... plasma) så Aristo och Mercuria går dit för att laga felet. Två andra fångar har gömt sig där och överfaller Mercuria (som står med ryggen mot dem när hon försöker laga slangen). De väljer att inte lita på varandra utan slåss mot en fripassagerare var. Mercuria säger "du!" till sin fiende som tydligen är hennes gamla cellkamrat. Han försöker sparka henne när hon ligger ner men hon fäller honom, hamnar under honom (liten seger, jag körde att om man vann med 1 eller 2 fick man ge motståndaren en nackdel, typ att inte kunna fly) och de slåss en kort stund innan hon får fatt hans shiv och lägger den mot halsen på honom.
Aristo försöker skjuta sin motståndare som dock överlever minus ett öra och börjar bulta på honom med sin shiftnyckel. De andra två rollpersonerna har hunnit till maskinrummet men Aristo vill inte be om hjälp utan slåss en stund innan han slår en etta mot en sexa och stendör. Det här var väldigt bra för storyn eftersom vi lät Artistos spelare ta över Marcurias cellkamrat (som ärvde tillit och agenda) som begåvats med det vackra namnet Vismut. Aristos spelare har inte spelat med oss på ett par år trots att han bor i grannskapet och är bra vän med oss annars och har alltid tyckt att rollspel är lite fånigt. Han hade spelat lite stelt som Aristo men den nya rollen approachade han som att den var ett dumt krigiskt råskinn vilket var asbra eftersom det balanserade upp de två slemmigare typerna och den mesiga. Dessutom gjorde hans agenda ännu mer sense nu eftersom han dels smugglats ombord på skeppet och dels delat cell med sin skyddsling. Kapitel ett: fripassagerarna var slut (vi döpte kapitlen efter att de var slut. Kapitelindelningen fungerade sisådär efter som jag ovan utan jag sade att det var ett nytt kapitel när jag kände att det var dags för spelarna att reevaluera sin tillit.
Kapitel två: asteroider
En stor svärm rymdgrus närmar sig skeppet. Hitler kopplar bort autopiloten, inser att skeppets däck är designat för en besättning på kanske sex personer och ber Mercuria (som är den enda han litar på) att hålla koll på (eh... LADARN). En snygg undanmanöver möjliggörs. Här borde egentligen rollpersonerna litat mer på honom, tyvärr var spelarna ganska konservative med att ändra tillit till en början.
Mörka skuggor på stjärnhimlens ena sida och starkt lysade vita på den andra berättade att de nu befann sig i asteroidbältet. EVE-rösten hörs: autopilot disabled. Mercuria knappar in coordinaterna till Kapten Kloks basasteroid. En centimeterstor asteroid slår två hål i cockpiten och Mercuria kastar sig mot det ena för att laga det, Cicero det andra medan de andra två rusar iväg för att sätta på sig tryckdräkter. De slappnar av när de fått igen hålen då en fotstor asteroid sliter upp två nya hål och de nästan sugs ut i rymden. Trycket sjunker. Hitler stänger in sig i maskinrummet medan Mercuria litar på att Vismut tar hennes hans (Cicero hänger i hennes fot och får ett separat slag). Alla klarar sig, men nu är cockpiten utan luft. De driver genom en fönsterlös rymd. Mercuria och Vismut höjer tilliten till varandra.
Kapitel tre: skrotsamlare
Dagar går, maten tryter. Någon har smugätit ur matförrådet. Jag frågar Ciceros spelare vem och hon pekar på Hitler som har ost och ketchupfläckar på sin tryckdräkt. De ska precis till att slå honom gul och blå när gravitationen upphör. Mercuria tar sig in i maskinrummet och kopplar på rotationsraketerna men inget verkar hända. Hon gör någon haxxig omkoppling för att öka effekten och skeppet roterar långsamt men det upphör strax. Någon håller i skeppet.
Cicero och Hitler slåss med knytnävarna och Hitler lyckas knuffa in Cicero i rymdgymmet. Han sätter sig och är lömsk vid luftslussen. Någon är inne i luftslussen, han låser den innersta dörren och meddelar de andra via radiolänken. Vismut tar sig dit med armborst (lootat från Aristo) i högsta hugg. Han signalerar åt Hitler att låsa upp. Slussen öppnas och en fiberoptisk kabel tittar försiktigt fram. Vismut kastar sig fram, möts av en panisk skur automateld och stannar upp. Cicero har kommit ut från gymmet med hantlar i högsta hugg som han kastar mot luftslussen. Två rymdpirater med k-pistar och långa svärd jetpackar sig ur luftslussen i en kung-fuig scen. Vismut litar på Ciceros pricksäkerhet och skjuter den andra i foten så hans raketstövel hamnar i spinn och slår av sin kamrat hjälmen. Hitler har stått inne i hörnet med armarna i vädret hela tiden. De tittar genom luftslussen och ser att de är dockade med ett annat skepp. Radion i rymdpiratens hjälm knastrar. Jack? Är ni inne? Vismut tar radion och svarar med ett otäckt babiangarv.
Mer kommer senare, den här var nog det mest händelserika spelmötet någonsin iallafall. Vi lyckades spela klart hela äventyret Från 10.00 till cirka 3.00 och mitt förarbete bestod av att skriva deras agendalappar samt klottra ner några stödord på ett papper. Typ: asteroider, fripassagerare, skrotsamlare, avfallskvarn i avloppet, månbil.