Megaliter och älvor

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
327
Älvor.

Den sexåriga konstnärliga ledaren för det här projektet kräver förstås klassiska små älvor med fjärilsvingar, och jag tycke att de passar in i Tistelriddares stämning; i synnerhet när rollpersonerna själva är möss och kaniner blir ju klassiska älvor lite ”större” och enklare att interagera med; man kan besöka deras bostäder och delta i deras lekar enklare. Samtidigt har min ingång när jag skrivit om älvorna varit att gå tillbaka till olika mytologiska rötter, och titta på t.ex. Tuatha de Danann; ville försöka fånga en viss kuslig och uråldrig stämning av hedniska gudar och ödets krafter som jag tycker saknas kring älvorna i mycket fantasy.

Några frågor att eventuellt ha i åtanke under läsningen, eller svara på utan att läsa.

1. Namn. De äldre av ”älvafolken” är osynliga varelser som levde i underjorden i anslutning till gamla megalitiska gravar; dösar, stenrösen, etc. Just nu heter de helt enkelt rösfolket, mer eller mindre en direktöversättning av ”sidhe”, det irländska eller kanske keltiska namnet på både en sorts osynliga varelser och på gravhögarna där de antogs bo. Alla känner förstås till det här. Ban-sidhe; Banshee, och så vidare. Och jag hatar faktiskt inte namnet rösfolket, men jag älskar det verkligen inte heller. Rösing? Rösling? Dösing? Det är svårt att göra såna konstruktioner, för de låter allihop som fiskar. ”Dösing” är kanske inte så dumt? Förutom att det låter som döing. Finns något annat? Jag tänker att namnet gärna a) berättar att det är varelser som har att göra med rösen, gravhögar, stencirklar, och b) inte låter som ett låneord, utan som nåt min saliga mormor kunde sagt på småländska när hon pratade om en vålnad ute i granskogen. Rösfrälse?

2. På ett eller annat ställe i texten finns frågetecken kring andra namn. Dyket det upp ett förslag får man gärna slänga in det i tråden.

3. Det finns en del t10-tabeller som är ofullständiga. Skulle det dyka upp idéer till saker som passar där tar jag gärna emot dem, så klart.

4. Jag älskar, och har försökt behålla, känslan jag får av t.ex. Tuatha de Danann och Walesiska osynliga väsen: att de är en sorts mäktiga bronsåldersfolk, eller kanske nästan stenåldersfolk, vilka en senare våg av vandrande människor (eller snarare smådjur då, i det här spelet) stötte på, eller skapade myter kring efter att ha hittat deras gravar. Kan man förstärka det mer? Kanske en för bred och luddig fråga. Men ett perspektiv att ha i åtanke.

5. Det är rätt oklart för mig själv hur rösfolket interagerar med och förhåller sig till älvorna, som är deras barn eller ”önskningar” — tänk Tummelisa, hette den så? Sagan om barnet som föddes ur en blomma? Ni fattar. Jag tror den här oklarheten har att göra med att jag inte vet vad rösfolket egentligen kan erbjuda. Typ hur deras magi och krafter ser ut. Det finns ju redan många olika sorters ”krafter” i världen — det som kallas för Ljuset, så det är svårt att göra dem unika eller annorlunda. Men tänk såhär: om man är en ras av jägare-samlare och druider som begick rituellt, kollektivt självmord under stora, magiska stenrösen för att leva för evigt som spöken — vad har man då att erbjuda artiga smådjur i tweed och älvor — som de inte redan själva kan åstadkomma med sin egen alkemi, sin egen magi, osv?

Det är i vanlig ordning rätt mycket text. Har försökt lägga sådant som är mindre centralt i spoilertaggar för att göra det någorlunda hanterbart.

———
 
Last edited:

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
327
RÖSFOLKET

Världen har haft fler härskare än ugglor och paddor. Nära början, när blixtar strimmade himlen och vågorna var så höga att de snuddade vid molnen, levde ett folk som varken var djur eller människor utan något annat. De smidde sina vapen av det tunga, svarta järn som finns längst inne i de stenar som faller ur himlen under vissa särskilt mörka midvinternätter, och de jagade de hornkrönta, långtandade, håriga jättar som de delade världen med, och klädde sig ofta deras skinn och horn, och använde magi för att smälta samman med dem och ta av deras livskraft och egenskaper.

När de hade dödat alla håriga, vilda jättar beslöt de sig för att jaga ikapp och döda solen, och klä sig i dess strålande skinn, och dricka dess ljus, för att på så sätt leva för evigt.

De klättrade uppför ett högt berg, i bitande vind. På dess krön byggde de en trappa av sten och is som sträckte sig bortom molnen, upp i himlen. Det sägs att deras spjut var nära att nudda solen, men att något oansenligt litet kryp — en näbbmus eller myra, en sparv eller skalbagge — stötte till trappans nedersta fotsteg, och fick alltsammans att störta samman.

Några jägare hade klättrat så högt att de fattade eld medan de föll genom rymden. De genomborrade världen och hamnade i den djupaste underjorden, där de för evigt brinner och plågas för sin högfärd. Andra, som inte hade klättrat lika högt, överlevde, men skulle aldrig mer bli så mäktiga som de en gång varit, och de förstod att svaret på odödlighetens gåta inte stod att finna i himlen. De beslöt sig för att söka under jorden.

De sade till sig själva att döden inte skulle vara så hemsk, att det gick att stå ut med att kroppen blev blek och kall och stilla, om bara den hemliga flamma som finns innerst i allt levande slapp försvinna bort i det okända.

De började väva en mäktig och olycksalig besvärjelse.

De sökte upp de största klippblock de kunde finna. Rullade och släpade dem över ängar och genom dalar, staplade dem i dös och stenhögar, reste rösen och stencirklar, som drog kraft ur de väldiga cirklar som solens och stjärnorna ritar på himlavalvet under ett år, eller tio år, eller hundratusen år. När de var klara kröp de in i mörkret under sina stenar och drack en alldeles svart mjöd tillredd av snokyngel och saltvatten, av lavendel och malört. De somnade in. Döden tog deras kroppar. Men deras själar förblev i världen, ty den kraft de ingjutit i rösena och stencirklarna höll fast kar dem, så som alkemisternas magneter drar till sig spån av järn, och så som månen drar till sig tidvattnet.

När de trädde fram ur underjorden och skred fram genom skogar och över ängar med vildblommor och nässlor, tunna och ogripbara som dimma, lyfte fåglarna förskräckta, och djuren flydde. Bara ugglorna satt kvar på sina grenar och tittade.

Åren gick. De döda kropparna i underjorden blev till ben, men de gamla jägarna levde kvar, och blomstrade till skimrande och vackra väsen. Och rösfolket var födda. De skulle aldrig få dö igen.

*

TVÅ VILLKOR

Under en tid var rösfolket nöjda med sin lott. Vid midvinter och midsommar, och vid vår- och höstdagjämningen, och vid andra stunder på året då solens strålar föll mellan särskilda stenar och genom särskilda portar i deras rösen och cirklar, fick rösfolket tillbaka sina kroppar, och kunde plocka upp vapen och verktyg. De byggde hallar under jorden, och labyrinter som löpte längs mystiska kraftlinjer som de fann långt ner i urbergen, och som öppnade sig till människornas värld, och till andra platser: till en grönskande dal där varelser med hud som blå smaragder levde i sällhet och överflöd; till en värld som helt och hållet utgjordes av ett väldigt träd; en stad av svart sten som de drömmandes själar verkade passera innan de drog vidare någon annanstans.

Ibland blåste de i jakthorn och red ut över ängarna och genom skogarna, och la ner de sista av världens jättedjur: kejsarhjortarna, grottbjörnarna, och lindormarna, och drack av deras ljus och klädde sig i deras gestalter, och när dessa giganter var alltför fåtaliga jagade de också andra djur: rävar och vesslor, katter och vargar, möss och sorkar.

Rösfolket skulle varit mäktigare än de varit tidigare, och blivit hela kosmos kungar och drottningar, om det inte varit för att odödlighetsbesvärjelsen bara hade möjlig att väva om den innehöll två villkor.

För det första kunde rösfolket färdas hur lågt de ville genom underjorden, och i de andra världarna, men i sagvärlden kunde de inte färdas längre bort från röset där deras ben låg än vad en svart katt kunde springa under nattens tre mörkaste timmar. Det andra villkoret var värre: de skulle vara de sista av sin sort: rösfolket skulle aldrig få barn eller arvingar.

Rösfolket använde andra varelser som verktyg i världen: småfåglar kom med nötter och vackra snäckor och la utanför deras stenhögar och portar till underjorden; rovfåglar och vesslor lämnade döda smådjur, och utförde också, av vördnad och fruktan, de befallningar rösefolket gav dem; uttrarna och flyttfåglarna berättade långväga nyheter. I utbyte gav rösefolket djuren hjälp med jakt och kärlek, med sanndrömmar, med många valpar och friska ägg.

De slöt dessutom avtal med olika riken i människornas värld, och med en del sorters djur: i utbyte mot makt lämnade de bort sina barn och ungar. Människorna gav ofta bort sina förstfödda barn, och djuren gav bort alla vita valpar i en kull, eller alla fågelungar eller yngel som kläcktes på midsommarafton.

Det sägs att det var tack vare den här byteshandeln som ugglorna lärde sig vissa uråldriga besvärjelser, och att det en några familjer av smådjur — också sådana som bor bakom Krickdalas hemtrevliga korsvrikesväggar och spetsgardiner — finns hemligheter som gått i arv från den här vilda tiden, från en generation till nästa.

Tid gick. År och århundraden. Rösefolket uppfostrade sina adotivbarn, och de förvandlades av sin tid i underjorden: det sägs att flera av de åtta magiska slotten byggdes av människor och djur som levt bland rösefolket, fast ingen vet vilka av slotten det rör sig om.

Regn och vind nötte mot bergen och gröpte ur dalarna, och så, den första vårdagen ett visst år, dök barfotakungen upp. Han lärde smådjuren tala och använda nål och tråd, och avge löften och göra upp eld, och smådjurens gränslösa fasa för den vidöppna himlen och för natten tämjdes en aning, och många av dem flyttade ut ur de stora skogarna och bosatte sig på de öppna fält och började bruka jorden. De behövde inte längre lika mycket skydd från rovdjur, eller hjälp med att få stora barnkullar. De slutade lämna gåvor vid rösena, och de slutade ge sina barn till rösfolket: vad var egentligen rösfolkets små tricks, deras dansande ljus och knep för att tjuvmjölka vilda djur, värda när man hade en spis med skorsten och en egen lagård?

Bumlingarna och bautastenarna täcktes av mossa och rottrådar. Bara ugglorna och vissa mycket vilda och oförsiktiga rovdjur fortsatte besöka rösfolket, och tala med dem på sina hoande och kraxande och morrande språk.

Världen förändrades; rösefolket förblev evigt desamma.

*

En svart och bitter sorg flöt genom underjorden. Den hunger efter arvingar som rösfolket matat med andras barn och ungar sved i dem, när de nu satt ensamma i sina tysta salar. Vissa av dem grämde sig över att de aldrig skulle få något inflytande i världen: de skulle leva för alltid men aldrig bli drottningar och kungar. Andra sörjde därför att de trodde att alldeles egna barn, som liknade dem och skrattade och lekte i den kalla underjorden, kanske skulle göra tidens gång uthärdligare (de förstod inte att det är döden som gör tiden uthärdlig).

Rösefolket sökte efter ett sätt att överlista sin egen besvärjelsen, trots att det var de själva som för länge sen spunnit den. Men så är det alltid: världen är full av olyckliga stackare som trasslat in sig i sina egna önskningar och löften. De frågade ugglor och korpar om råd, och sökte upp annat kunnigt folk både i människornas värld och i andra världar. Vissa trollkarlars och urmakares och alkemisters misslyckade försök att skapa barn åt rösefolket lär fortfarande vandra genom världen: konstgjorda varelser som gömmer sig i ödemarken, långt bort från all bebyggelse, odödliga och olyckliga som de föräldrar som av olika skäl knappt bevärdigade dem med en blick innan de försköt dem. I sagorna kallas de ?

*

LYCKSALIGA OCH OSALIGA

En vårdag kom en av rösefolket över ett frö. Kanske var det ett frö från en annan värld, med en annan sol, eller ett frö hämtat ur en fjärils eller en liten flickas drömmar, eller ett av önskefröna som det sägs att det gröna slottet gav ifrån sig när det varje vår blommade.

Hursomhelst lyste det av magisk kraft, och rösefolket samlades kring det, och var och en av dem ingjöt något av sin livskraft och längtan och hunger i det. Så planterade de det i en glänta i skogen och vattnade det med smält guld och blod — både sitt eget och andras — och med morgondagg och höstdimma.

Skottet växte till ett mäktigt träd, och på midsommar det sjunde året blommade det i rosa och violetta. Blommorna doftande av den mest underbara, bortomvärldsliga parfym, och hängde kvar i sju nätter innan de föll. Kvar blev små frökapslar, skimrande som pärlor eller fiskägg, och ur varje kapsel föddes en älva. De nyfödda blossen svirrade genom skogen.

Hade en lurendrejare viskat egna dumheter till det mystiska fröet? Lagt till och dragit ifrån när alla varit upptagna med annat? Rösfolket var missnöjda. De som hade önskat sig arvingar som kunde rida ut och erövra världen, förstod inte varför älvorna var så små, och varför de vägrade växa: åren gick men de blev aldrig större än fjärilar eller småfåglar. De av rösfolket som istället hade hoppats att egna barn skulle mildra tidens gång, förstod inte varför älvornas liv var så korta — de minsta och barnsligaste av älvorna, vårälvorna, som knappt mindes gårdagen eller tänkte på morgondagen, levde bara under en sommar, och de andra var olydiga och fulla av egna tankar och ambitioner.

Några av rösfolket lärde sig trots allt uppskatta älvorna sådana de var: även om de var mindre än tummar och tänder, och kunde aldrig skulle bli kungar och drottningar i den stora, vida världen, kunde de ta sig in överallt, och färdas i andras packningar och sadelväskor kors och tvärs, och föra med sig kunskap tillbaka. Och kunskap är ju också är en sorts makt (som kanske är starkare än makten i svärd och yxor). Och även om vårälvorna dog under de första fallande löven vid sommarens slut, fyllde deras klingrande skratt och deras upptåg medan de levde många trötta odödliga hjärtan med ljus och lycka.

Men andra bland rösfolket kände med tiden bara alltmer avund gentemot allt levande. De började busa med smådjuren utan anledning, och ge dem dåliga drömmar och skrämma dem. De fick grödorna att vissna och blod att komma ur boskapens juver. De snärjdes av Skuggan, och tog Skuggväsen både som tjänare och härskare.

Den första sortens rösfolk blev kända som De Lycksaliga, och den andra sorten kallas för De Osaliga. Båda lever i sina gamla stenhögar djupt in i storskogen, och blandar sig i älvornas liv, och när de kommer åt även smådjurens.

Smådjuren kallar ofta rösfolket för Frälset, av artighet och rädsla.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
327
BOX

Krokrygg
är en Lycksalig Frälse som lär kunna ge ovanligt god skörd om man lämnar en klick smör och sju skopor mjöl vid hans gamla röse under en väldig, mossig gran vid skrogskogens rand, från vilket det ofta stiger illaluktande rök. Det sägs att han bakar magiska bröd.

Panju är liten som en vessla, har gethorn och grön mantel, och är alltid på busigt humör. En av de Lycksaliga Frälse. Han står nära vårälvorna, som han varje år lär olika lekar och ringdanser. För länge sen färdades Panju till människornas värld, och stal deras boskap med hjälp av sin magiska harpa. För att valla djuren genom underjorden var han tvungen att krympa dem, och dessutom förändrades de av att vandra i labyrinten; det är därför boskapen i sagovärlden alltid har sju horn, och är så små att möss och rävar kan valla och sköta om dem. Herdar lämnar ofta en slurk honung åt Panju som tack; man lägger den i urgröpningar som man kan hitta i vissa stenar på ängar och i gläntor, också ganska nära Krickdala.

Panjus broder Hurn är en jägare ifrån de Olycksaliga Frälses skara. Han är väldig som en varg och hans horn liknar en hjorts eller älgs. Liksom allt rösfolk saknar han under stora delar av året händer att greppa sina spjut och bågar och fällor med; bitter och missunnsam sitter han i sitt underjordiska slott och grämer sig över allt byte som slipper undan; när solen och stjärnorna står rätt leder han ofta de vilda jakterna. Han hänger upp nedlagda bytens horn och ben och skinn eller hela kroppar i gamla träd, för att visa skogens andra varelser med tänder och klor vem som är den främste jägaren, och där blir de hängande; tittar man upp i kronan till en väldig ek eller alm och ser att gamla torra benbitar och döskallar skramlar från grenarna, kan man vara säker på att Hurn är i närheten. Hurn hjälper ibland bågskyttar och jägare, i utbyte mot att de lämnar bytesdjurens hjärtan och horn på en sten i skogen.

Nuada var en gång en modig och mäktig fiskare och krigare. Han förlorade sin ena arm till en jättelik ål nära tidens början; nu har han en silverarm. Han står nära sommarälvorna, och alla sorters varelser som lever i och nära vatten. Han är gift med Boann; flodernas och sjöarna och brunnarnas drottning. Båda är Lycksaliga. Deras rösen ligger långt västerut, nära Västerhavets rand.

Morrigan: ”Spökdrottningen”. Olycksalig. Bor i ett slott under en väldig stencirkel djupt in i skogen.
 
Last edited:

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
327
ÅRSTIDERNAS BLOSS

Älvorna är underkastade årstidernas skiftningar. Rösfolkets magi drar sin kraft ur solens och stjärnornas rörelser; kanske är det därför; eller är det för att de till hälften är en sorts blommor, insekter eller naturandar.

De föds ur väldiga älvträd, som alla är skott ifrån det första älvträdet, och som växer djupt inne i skogarna.

*

Vårälvorna föds ur älvträdens allra första, bleka blommor, som slår ut när isen på skogstjärnarna smälter. De svirrar genom skogen på bleka citronfjärilsvingar, kålfjärilsvingar, sorgmantelvingar och andra vårfjärilarsvingar, eller på tunna, blåskimrande dagssländevingar.

De har inga kungligheter och bär enkla kläder.

De lever en sommar. I takt med att dagarna blir varmare blir de sömniga och trötta och alltmer busiga och griniga, och när löven skiftar färg och hösten kommer till skogen kryper de in kvisthål och ihåliga träd och somnar, glömmer allt, och förvandlas till flagor av bark och strån, och är borta.

*
BOX: t10

1 Ditt skratt låter som fågelkvitter.
2 Hur gammal du än är ser du ut att var mycket ung — bara ett barn eller en valp.
3 Ditt hår eller din päls samlar åt sig och sprider pollen precis som ett bi.
4 När du nyser kommer ett moln av glittrande damm.
5 Dina ögon förändras alltid så att de ser ut som personen eller varelsen du pratar med.
6

*

Exempel på vårmagi

- Du kan få en annan varelse att föryngras, med en kyss, med lite drömstoff, med en förtrollad pil: den förtrollade varelsen krymper och blir barnsligare och barnsligare tills den har blivit en liten valp eller bäbis. Förtrollningen bryts om någon skadar varelsen, eller om varelsen börjar gråta högt.

- Du kan aldrig bli ledsen, och om du viskar vårens hemlighet i en annan varelses öra, slutar den varelsen också vara ledsen. Vad är vårens hemlighet? Att livet alltid kommer att börja på nytt.

- Du kan spinna en tunn silkestråd i tomma luften mellan dina fingrar, och sen blåsa iväg den så att den klibbar fast vid något. Tråden går både att klättra med, trassla in fiender med, och knyta fast saker med.

- Om du befinner dig i en labyrint eller i underjorden, eller är instängd på någon annan mörk plats, och det någonstans i strukturen finns en liten glugg eller spricka som släpper in ljus, kan du alltid hitta till den.

- Du kan förvandla dig så att du en kort stund ser ut som den person eller varelse som en annan mest av allt önskar att den fick träffa. Effekten fungerar i övrigt som den Gula Effekten Maskerad.

*

Sommarälvorna föds ur älvträdens rosa och ljusblå blommor, som slår ut och blåser genom den gamla skogen, vivlande som en snöstorm över mossa och ängar.

De är modiga och äventyrslystna, och har stora, kraftfulla vingar som liknar amiralfjärilar, påfågelsögon, ängsblåvingar och många andra fjärilar Vissa har grönskimrande, långsmala vingar som trollsländor eller stora steklar.

Deras krigare bär rustningar av kottefjäll och driver bort huggormar och snokar från deras träd och rösen.

Sommarälvornas drottning och kung härskar över älvornas rike tills det en kväll kommer en kall vind ifrån havet, och de första, gulnade löven faller. Då har hösten kommit, och de visa höstälvorna vaknar och tar över tronen i älvträdet.

Sommarälvorna förblir vakna under hösten, men i takt med att löven faller och nätterna blir kallare, blir de frusna och en sorg kryper in i deras hjärtan, och innan den första snön faller kryper de in i kvisthål och under rötter och somnar, för att inte vakna förrän nästa sommar.

De lever i många, många somrar.

*
BOX: t10

1 Luften runt dig dallrar som av hetta.
2 Lövverk och gräs torkar ihop och gulnar när du rör vid det.
3 Du luktar starkt och berusande ljuvligt av nattligt blommande växter.
4 Du har himmelsblå, svagt lysande ögonvitor och irisar.
5 Ditt hår eller din päls drar åt sig torra löv, grässtrån, damm och annat, precis som en tistel.
6 Du saknar skugga.
7

*

BOX: Exempel på sommarmagi

- Du blir aldrig rädd, och om du viskar sommarens hemlighet i en annans öra blir den lika modig som du, under en hel dag och en hel natt. ”Livet är ett äventyr, och inget i världen är farligare än ditt eget hjärta.”

- Du har ett sågtandat spjut eller svärd som surrar svagt när du drar fram det, och som sticker som en getings gadd när du träffar en fiende. Om någon annan än du försöker plocka upp vapnet blir det olydigt och vilt, och studsar och kränger och försöker sticka tjuven tills denne slänger vapnet ifrån sig.

- Du kan tala med blommorna och fråga dem vad de har sett. Tyvärr är blommornas minne mycket kort: de minns bara sånt som de har sett det senaste dygnet.

- Du kan forma fingrarna till en cirkel och blåsa en stor såpbubbla. Älvors såpbubblor är mycket starkare än vanliga bubblor, och kan fånga in och föra bort antingen vänner eller fiender med vinden, tills någon sticker hål på bubblan, inifrån eller utifrån, med till exempel ett svärd, en rosentagg eller vass kvist. Bubblan spricker av sig själv så småningom.
- Under midsommarafton ordnar sommarälvorna tävlingar som också vårälvorna och vissa av skogens fåglar och djur deltar i. Vem färdas till snabbast, på vingar, tassar eller stövlar, mellan det gamla bokträdet och grindstolpen som markerar skogens gräns mot gamla Ormbunksnäs, och som är östtågets sista hållplats? Vem vinner en duell med värjor, balanserande på det gamla röset i skymningen? Kan någon dyka ända till den svartaste skogstjärnens botten, och plocka upp guldmyntet som sommarens kung en gång för många år sen, när han var en liten pojke, tappade ner där?

Priserna i midsommartävlingarna är ofta spektakulära, men lika ofta skämtsamt elaka — ibland får vinnaren lära sig en Sommarbesvärjelse; ibland blir vinnaren istället förtrollad och får en åsnas skriande röst fram till solnedgången nästa dag.

En gång råkar priset förstås var ett urgammalt, magiskt föremål, vars makt sommarälvorna inte alls förstår sig på — de tror att det bara är ett vanlig magiskt smycke, eller ett rostigt svärd. Flera varelser från när och fjärran har dock dykt upp för att tävla om det priset — kanske rollpersonerna också? Har de kommit på eget bevåg, eller skickats hit? Eller är de bara aningslösa deltagare i leken, som kommer att få världens öde i sina händer?

Och den sista tävlingen har ett ännu värdefullare pris: en kyss av sommarens prinsessa.
*

Höstälvorna vaknar när de första löven faller. De föds ur taggiga skal som blir kvar när alla blommor har fallit från älvträden. De har för det mesta vingar ifrån nattfjärilar, mätarfjärilar, och andra bleka, färglösa flyn: grå och bruna, med stänk av orange, gult, violett. Vissa höstälvor har vingar och täckvingar som smäckra skalbaggar.

Höstälvorna tycker om böcker och sagor, och hänger upp lyktor i träden, och är så gamla att rösfolket undrar om de inte är uråldriga som dem. De är vakna också under vintern, även om de då håller sig på sin kant, därför att många otrevliga oknytt och skuggväsen stryker genom storskogen.

*

Höstmagi

- Du kan få saker att åldras och bli mycket gammalt: en båt ruttnar och faller sönder på en minut, ett svärd rostar, en levande varelse blir gråhårig och trött och måste börja gå med käpp. Saken som förtrollas kan inte vara större än en vanlig människa.
- Du kan förvandla dig så att du en kort stund ser ut som den person eller varelse som en annan är mest rädd för i hela världen.
- Du kan tala med svampar, och få veta vad de har hört. Svampars minne är mycket gott, faktiskt bättre än elefanters och trollkarlars. Dessvärre är de blinda.
- Du kan förtrolla en gård så att hönsen slutar lägga ägg, eller så att geten slutar ge mjölk, eller så att alla morötter, potatisar och andra grödor vittrar bort. Sakerna dyker upp i en träskål hos dig istället.
- Du kan lyfta dig själv och några vänner i en virvel av fallna löv som för bort er ifrån fara och sätter ner er i närheten.

*

- Höstälvornas skördemarknad hålls i skymningen när löven är som rödast, och lockar till sig besökare ifrån världens hörn: trollkarlar som vill byta till sig älvornas bär, talande pumpor och magiska bröd; den kringresande cirkusen med sina akrobater, balettdansöser och skådespelare, och sin hemlighetsfulla, magikunniga cirkusdirektör, som är mycket ung men ändå så sorgsen; skogens vesslor och rävar, och många andra.

Vad har Uttern i sin vagn, som han har låst med dubbla hänglås av otäckt, kallt järn? Något inuti vagnen ger ifrån sig märkliga, blodisande läten och får hela vagnen att gunga så att kedjorna rasslar.

- En jätteek, sprucken och halvdöd efter ett sju mystiska blixtnedslag ett olycksdrabbad år för länge, länge sen. Övervuxen av svampar och mossa. Här har höstälvorna sitt bibliotek, där de förvarar sina hemligheter i böcker mindre än en människas fingernaglar. En ring av bleka, illaluktande svampar gör att alla som närmar sig biblioteket utan tillstånd blir skräckslagna och vänder om, och en svärm ilskna jättegetingar har sitt bo i den förvridna, halvdöda kronan.

Ändå har någon lyckats ta sig in i där och stulit en bok!


*

Vinterälvor

Ingen har sett vinterälvor födas, och inga av dem är unga längre, om de någonsin var det. I sagorna sägs det att de föddes ur rimfrosten på älvträdens sista löv, eller att de är de allra första älvorna som föddes, ur det allra första älvträdet, och att de helt enkelt aldrig har dött.

De Olycksaliga Frälse och Skuggan kom åt vinterälvorna för länge sen. De kryper ner i skorstenar och stjäl saker av Krickdalas smådjur; det är en bra idé stoppa igen sin skorsten med kvistar och stenar innan man kryper ihop inför sin vintersömn. De är allesammans så avundsjuka på sina syskon bland vår- och sommarälvorna som får se solen och känna värmen, att de gärna skulle sticka ut ögonen på dem om de bara vågade. Många av dem har gjort så många hemskheter att de har fått horn, bockfötter, huggtänder, och annat, och de har vuxit och blivit större än sina syskon. Ofta är de svåra att skilja från De Osaliga Frälse, även om dessa aldrig låter dem glömma sin plats.

Under de ljusa årstiderna gömmer de sig i underjorden, men de sover inte alltid.

BOX: Midvinterfester

Vintern är mörk och kall och full av fasor. Alla Krickdalas djur sover. Bara skorstenarna sticker upp ur snötäcket. Går man ut på det ändlösa, vita snötäcket dröjer det inte många minuter innan man har frusit till is, eller förrän en uggla dyker ner ur natten och norpar tag i ens kavajslag -- om man nu inte har någon mycket listig metod för att undvika sådana missöden -- som att man gräver sig fram i tunnlar, eller använder Månmagi och smyga på ljudlösa tassar, eller något annat.

På den allra mörkaste natten, Midvinter, samlas de förvuxna och urgamla vinterälvorna, med sina klor som saxar och som krökta knivar, och sina långa horn, och de allra äldsta eller mest oförsiktiga höstälvorna brukar komma dit, och svarta korpar och vargar och spöken och ugglor, och många av de som bär Lögnarens Märke, och alla De Osaliga Frälse. De samlas i en cirkel av väldiga gamla stenar där de i tre dagar dansar runt och firar mörkrets triumf, och kylans, och de ylar och gör oväsen och slår på trummor och grytor för att solen ska bli så rädd att den aldrig återvänder.

Om man är ett försiktigt litet djur som bor långt, långt bort ifrån just storskogen, passar det förstås att vakna upp ur sin vinterdvala just kring midvinter. Man äter något gott. Inlagda fikon och nötter. Man skottar lite utanför sin balkongdörr eller ett vindsfönster och hänger en stjärna eller en ljuskrans där, så att folk hittar till en när de går runt och huttrar i mössor och halsdukar och sjunger sånger om våren.

Om natten hörs ibland, på mycket långt håll, ylandet och bullret ifrån storskogen, och gör ens sömn orolig.
 

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
3,948
Location
Helsingborg
Huldrefolket är ju ett gammalt svenskt/norskt namn för älvfolket, och det skulle kanske passa. Ifrån gammalnordska "Huld", vilket betyder "Vacker". Så "Vackra folket". Inte att förväxlas med Huldran (den vackra), som är ett skogsrå.

P.S: Vättar (och dess variationer som Jordvättar/Landvättar/Sjövättar) är ju också ett väsen-namn från nordisk mytologi ("vaettr") som det hade varit synd att inte använda.
 

Skarpskytten

KOBOLD
Joined
18 May 2007
Messages
4,595
Location
Trakien
1. Jag gillar både rösfolket och dösingar! Men tilltalas också av @Cybot s förslag.

5. Har du läst The Ladies of Grace Adieu and Other Stories av Susanna Clarke? Ett gäng noveller om mänsklig interaktion med älvor, en helt briljant take på engelsk folklore. Om jag kunde skriva skönlitterär, skulle jag ha skrivit något sådant, fast med svensk folklore.
 

Leon

Leo carcion
Joined
8 Mar 2004
Messages
5,205
Rösfolket? De är ju ett sorts andeväsen, så vad sägs om Rörande ;)

(Rör är ju, precis som Rös och Dös, en lokal variant av Röse)

Mer allvarligt, heter de inte helt enkelt Högfolket?
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
327
P.S: Vättar (och dess variationer som Jordvättar/Landvättar/Sjövättar) är ju också ett väsen-namn från nordisk mytologi ("vaettr") som det hade varit synd att inte använda.
Vättar är bra. Det kanske kan funka för djuren och varelserna som rösfrälset kidnappade och uppfostrade...
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
327
1. Jag gillar både rösfolket och dösingar! Men tilltalas också av @Cybot s förslag.

5. Har du läst The Ladies of Grace Adieu and Other Stories av Susanna Clarke? Ett gäng noveller om mänsklig interaktion med älvor, en helt briljant take på engelsk folklore. Om jag kunde skriva skönlitterär, skulle jag ha skrivit något sådant, fast med svensk folklore.
Dösingar kanske är rätt bra...

Ska kolla upp Clarke.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
327
Rösfolket? De är ju ett sorts andeväsen, så vad sägs om Rörande ;)

(Rör är ju, precis som Rös och Dös, en lokal variant av Röse)

Mer allvarligt, heter de inte helt enkelt Högfolket?
Frälset, kanske. Rösfrälset... Eller så är högfolket bra...
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
327
Föreslår att du lånar allt illustrerat av Elsa Beskow för inspiration. Hon har små älvor gjorda av dimma, tistel riddare, tomtefar i en kastanjerustning, med mera.
Ja!

Elsa Beskow är grym! Precis rätt känsla för de mindre älvorna...
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
327
Eileen

Eileen var menad som en gåva till Morrigan, häxdrottningen som tillreder gifter och sjukdomar i en svart kittel, som Det Osaliga Frälset doppar sina pilar och spjutspetsar i. Hon vars hår liknar dött ris och korpfjädrar och snokar.

En smed bland människorna gav en midsommarnatt Morrigan två vackert glimrande ädelstenar, bleka som månljus, och sa att om hon bar dem runt sin hals eller i sin krona av törnen och hjorthorn i sju år, och sen gav tillbaka dem, så skulle han ge henne en ännu bättre gåva året därpå. Morrigan gick med på det.

6BC88556-67C3-4EAD-A444-5B3095156860.jpeg

Ädelstenarna var den konstgjorda varelsen Eileens ögon. Medan Eileens ännu livlösa kropp av förtrollat brons stod kvar i smedjan, studerade ögonen allt som Morrigan gjorde: hur hon skickade ut sina korpar på ärenden i dödsriket och kammade sitt trassliga hår framför en talande spegel. Häxdrottningen sjöng om sin ensamhet och sitt hopp under stjärnklara nätter.

Den sjunde Midsommarnatten återlämnade Morrigan ögonen till smeden, och här han placerade dem i Eileens ansikte blev hon levande, och eftersom det enda hon sett och kände till var Morrigan, så både talade och uppförde hon sig som henne, och hennes smäckra lemmar rörde sig precis som hennes.

Smeden överräckte gåvan nästa sommar. Han hoppades att att Morrigan bli tacksam över en dotter som var precis som henne själv, eftersom Frälset inte kan få egna barn, men Morrigan såg dockan utföra hennes egna gester, och hörde sin egen röst komma ur det stela bronsansiktet, och trodde att smeden hånade henne. Hon blev ursinnig, stack ut hans ögon och kokade soppa på dem, och drev bort Eileen.

Eileen vandrar över världen och försöker förstå varför hon finns. Även om hon fortfarande liknar den osympatiska Morrigan i sitt sätt att tala och röra sig, är hennes ansikte hennes eget, och hon försöker vara god.

Hon är en mästerlig smed och juvelerare, för mannen som tillverkade henne kunde inte låta bli att lägga ner allt sitt kunnande i hennes händer. När hon känner sig väldigt ensam tillverkar hon andra konstgjorda varelser, av samma förtrollade brons som hon själv består av, och vrider upp dem med invecklade nycklar. Hon umgås med dem en vecka eller två, sjunger för dem eller berättar om sitt liv för dem, och lämnar dem sen; de märkliga nycklarna, med hundratals tänder formade som månskäror och pilspetsar av brons, bär hon med sig eller gömmer någonstans, om hon skulle passera platsen igen, nästa år eller nästa århundrade.

Smådjuren stöter ibland på hennes skapelser, i synnerhet de av dem som är mycket stora och sitter fast i urberget. De kallar dem för Mässingsgudarna och vet inte var de kommer ifrån, eftersom ingen har sett till Eileen på hundratals somrar; sagorna om henne säger att hon är av renaste guld, och nämner aldrig Mässingsgudarna, och slutar alltid med att hon vandrar österut, för att finna den uppåtgående solen.)


1BEC6C4F-8C72-46BC-AB2E-DDBE32A3865D.jpeg


(Men vad vill hon? Har hon en plan för att hämnas på Morrigan, eller tvärtom, för att förtjäna Morrigans kärlek? Det känns inte så, väl? Jag tror att hon har lämnat allt sådant, efter hundratals somrar och vintrar i världen. Kanske ska hon höra ihop med någon annan Dösing än Morrigan -- någon sorts ödesgudinna? Fast jag gillar att hennes tilltänkta mor är så uppenbart olämplig.

Vad kan mässingsgudarna göra, men än berätta saker om Eileen? Sagor och hemligheter. Jag tänker att de är som huvudena på Påskön, fast de kan tala om man lyckas vrida upp dem med rät nycklar. Äventyrsfrön som inte omedelbart handlar om att Eileen dyker upp som en Deus Ex-Machina och räddar dagen?

Bonuspoäng om någon plockar var namnet, ansiktet och något litet av konceptet kommer ifrån; det är faktiskt inte Metropolis.)
 
Last edited:

Gerkub

Warrior
Joined
8 Mar 2021
Messages
358
(Men vad vill hon? Har hon en plan för att hämnas på Morrigan, eller tvärtom, för att förtjäna Morrigans kärlek? Det känns inte så, väl? Jag tror att hon har lämnat allt sådant, efter hundratals somrar och vintrar i världen. Kanske ska hon höra ihop med någon annan Dösing än Morrigan -- någon sorts ödesgudinna? Fast jag gillar att hennes tilltänkta mor är så uppenbart olämplig.
Jag gillar också det jättemycket, moderns kränkthet över att känna sig hånad (och kanske också att inte vara unik?) Att ha lämnat det bakom sig känns rätt, fast det kanske finns kvar en gnutta sorg eller annan mörk känsla som klibbar sig fast i någon springa mellan bronsplåtarna.

Vad kan mässingsgudarna göra, men än lyssna och berätta saker om Eileen? Jag tänker att de är som huvudena på Påskön, fast de kan tala. Äventyrsfrön som inte omedelbart handlar om att Eileen dyker upp som en Deus Ex-Machina och räddar dagen?
Jag undrar om de kan kommunicera med varandra på nåt vis? Ropa på varandra med långa toner eller på något annat sätt förmedla information över långa avstånd. När du nämnde Påskön tänkte jag på Pu o Hiro, en sten med ett hål i på Påskön som det går att blåsa i för att få fram en djup trumpetliknande ton.

Bonuspoäng om någon plockar var namnet, ansiktet och något litet av konceptet kommer ifrån; det är faktiskt inte Metropolis.)
Jag vet inte, men av någon anledning tänkte jag på Blade Runner. Något med de artificiella ögonen och att den som en är skapad för inte vill ha en.
 
Last edited:

Paal

Imaginär fantast
Joined
10 Nov 2011
Messages
1,106
Bonuspoäng om någon plockar var namnet, ansiktet och något litet av konceptet kommer ifrån; det är faktiskt inte Metropolis.)
Ansiktet påminner om Barry Windsor-Smith's version av Machine Man. Funkar tyvärr inte för namnet.
 
Top