Magnus Dahl: Min diktsamling borde nog inte finnas

mrund

Kummelgast
Joined
12 Jul 2013
Messages
483
Location
Fisksätra
"Grejen med att vara en egenutgiven poet är att ingen jävel bryr sig. Intresset från kulturvärlden, läsare, kritiker, kollegor, vänner, familj är obefintligt. Jag är inte bitter. Eller, jo, det är klart att jag är bitter. Men inte på det sätt man kanske tror.

Jag har min bakgrund i rollspelsvärlden. Martin också. Vi växte upp med ”Drakar och Demoner”, fyllde spiralbundna kollegieblock med hemgjorda äventyr och kopierade upp dem på föräldrarnas jobb. Att själv skriva, illustrera, layouta och ge ut ett spel är än idag det mest kreddiga du kan göra i den subkulturen. Där ber man inte om lov och väntar definitivt inte på att bli upptäckt. Man kör på utan förlag i ryggen, men gärna ihop med några kompisar.

DIY-andan sitter djupt rotad i många av oss gamla rollspelare, ibland så djupt att man lägger krokben för sig själv. När Johan Wanloo och jag startade podcasten ”Läs hårt” 2016 jobbade jag på Aftonbladet. Några avsnitt in kom Åsa Linderborg, då kulturchef, fram och frågade: ”Varför kom du inte med den här idén till mig?” Jag blev ställd. Det fanns inte i mitt huvud att man kunde ”gå till chefen” med sånt. Jag bara körde igång, tryckte publish och hoppades att word-of-mouth skulle få 10 personer på rollspel.nu att bry sig.

Det här tänket resulterar i en viss kulturkrock när man möter Stockholms kulturvärld, där egenutgivning signalerar misslyckande och desperation snarare än kreativ självständighet."

 
Jao... jag tänker att det är väldigt stor skillnad mellan att verka inom en subkultur eller att (försöka) verka inom "allmänheten".

Beroende på specifik subkultur, då rå.

Om inte annat bara på grund av rena proportioner. Har du nått ut till 10 rollspelare (i synnerhet om de inte alla ingår i samma spelgrupp) så har du nått större andel av marknaden i en subkultur, än vad 10 personer inom "allmänheten" hade motsvarat. Det är som att ge sig ut på havet i en optimistjolle.

Även om jag tror det finns viss risk att detta sakta håller på att ändra på sig i rollspelsvärlden också. Om än långsamt. Och kanske egentligen inte alls.
 
Själv älskar jag just DIY-andan. Det är klart att det finns en del egenutgivna diktsamlingar som inte är så bra (därmed inte sagt att ovan nämnda alster är dåligt, jag har inte läst det), men jag tror att förlagsbranschen kommer att förändras i takt med att fler av de etablerade förlagen får ekonomiska problem. Eller, som en konsekvens av det skrivna ordets minskade status, blir mer inriktade på utgivning av ljudböcker. Om den tryckta boken blir en lyxig premiumprodukt - vilket jag uppfattar som en trolig eller åtminstone fullt möjlig utveckling - så borde skönlitteraturen kunna bli mer som rollspelsbranschen. De små kan då flytta fram sina positioner.

Skönlitteraturen har som bransch betydande problem som jag tycker är djupt sorgliga. Men en positiv bieffekt av att de stora förlagsdrakarna blir mindre är att hela branschen kan bli mer punkig. Fler kan eller tvingas göra grejer själva och variationen blir då rimligen större. Kanske kommer det också ut fler intressanta böcker. Förhoppningsvis hakar litteraturkritiken på - den kanske också kan få nya arenor utanför dd gamla dagstidningarna? - och lyfter fram de små utgivarna. Allt måste inte bli så jäkla dystopiskt.

En kul grej i det hela är förstås att rollspelsbranschen, som redan med framgång har prövat egenutgivning, kan visa vägen. Jag för redan nu samtal om detta med en del av mina författarkompisar, men haken är att den traditionella utgivningen på stora förlag fortfarande är det som ger stipendier, priser och goda recensioner i DN och Svenskan. Men om några faktiskt lyckas med att nå många läsare på egen hand, exempelvis med hjälp av Kickstarter, så tror jag att dynamiken kan förändras snabbt. För att nu konkretisera det hela ytterligare - vad händer i branschen när en egenutgiven bok för första gången får August-priset? Om författaren redan är hyfsat känd, så tror jag att det kan inträffa inom bara något år.
 
Last edited:
Plötsligt en dag fick jag inspiration och lät en av mina rollspelskaraktärer skriva dikter som sine upplevelser mellan spelmöten. Spelet var Symbaroum och det blev lite av en tradition. När kampanjen var slut lät jag min karaktär skriva en en längre dikt som sammanfattade äventyret. Det var jättemysigt.

Det har spridits vidare till mitt lajvande. Min lajvkaraktär är shakesåeare-fan och skriver sonetter om sitt oliv - allt detta har lett till att jag har en ganska stor diktsamling med dikter som ingen utanför de relevanta spelen förstår. Men vad gör det? jag älskar ändå känslan i texterna.
 
Jao... jag tänker att det är väldigt stor skillnad mellan att verka inom en subkultur eller att (försöka) verka inom "allmänheten".

Samtidigt tänker jag att "stockholms kulturvärld" är en rätt speciell subkultur det också.

Och att jag definitivt kan säga att jag brukar få en hel del "kredd" av folk i allmänhet som får reda på att jag skrivit och gett ut några böcker. Det är liksom en Big Deal för många, något de knappt kan tänka sig att nån ror i land. Det smäller större än man kanske tror, även bland folk som inte är rollspelare och även om man inte säljer en massa exemplar.

Sedan är det såklart en skillnad mellan att nå framgång (sett i reda sålda exemplar etc) och att få kredd
 
Sedan är det såklart en skillnad mellan att nå framgång (sett i reda sålda exemplar etc) och att få kredd
Och en tredje sak om man går med någon vinst ens i det förra fallet.
 
Just när det gäller diktsamlingar undrar jag om det finns någon etablerad svensk poet som säljer tusen ex idag. Däremot finns det ju romaner som säljer hundra tusen. De mest framgångsrika diktarna de senaste 50 åren har skrivit poptexter.
 
Just när det gäller diktsamlingar undrar jag om det finns någon etablerad svensk poet som säljer tusen ex idag. Däremot finns det ju romaner som säljer hundra tusen. De mest framgångsrika diktarna de senaste 50 åren har skrivit poptexter.
Haha. ja, de av mina texter som nått flest har varit de jag skrivit till hårdrockslåtar XD
 
Just när det gäller diktsamlingar undrar jag om det finns någon etablerad svensk poet som säljer tusen ex idag. Däremot finns det ju romaner som säljer hundra tusen. De mest framgångsrika diktarna de senaste 50 åren har skrivit poptexter.
Som Ken Hite noterade var Bob Dylan den första litteraturpristagaren sedan typ Kipling som rimmar.
 
Som Ken Hite noterade var Bob Dylan den första litteraturpristagaren sedan typ Kipling som rimmar.

Kanske om man bara beaktar engelskspråkiga pristagare, men jag är tveksam till att det här påståendet stämmer... trots att det kommer från en erkänd expert på området.
 
Kanske om man bara beaktar engelskspråkiga pristagare, men jag är tveksam till att det här påståendet stämmer... trots att det kommer från en erkänd expert på området.
Jag avser Nobels litteraturpris, alltså.
 
Jag också.
När man frågar Grok, som man inte kan lita på men i alla fall försöker sammanfatta, säger den Sully Prudhomme (1901), Bjørnstjerne Bjørnson (1903), Giosuè Carducci (1906), Rudyard Kipling (1907), Bob Dylan (2016). Claude vill lägga till Juan Ramón Jiménez (1956), men Grok opponerar sig mot detta. Bägge tycker att Yeats och Seamus Heaney är i gränslandet men på fel sida linjen.
 
Just när det gäller diktsamlingar undrar jag om det finns någon etablerad svensk poet som säljer tusen ex idag. Däremot finns det ju romaner som säljer hundra tusen. De mest framgångsrika diktarna de senaste 50 åren har skrivit poptexter.

Bruno K. Öijer säljer fortfarande bra. När hans senaste diktsamling släpptes var den slutsåld hos flera bokhandlare i Stockholm. Jag vet eftersom jag fick leta ett tag. Dessutom fyllde han Cirkus på Djurgården när han uppträdde där i samband med sitt senaste boksläpp. Inte riktigt samma sak som att sälja många exemplar men någon koppling finns det rimligen.

Utöver dessa tror jag att både Tomas Tranströmer och Kristina Lugn säljer helt okej, trots att ingen av dem lever längre. Möjligen även Bodil Malmsten, men det är nog fler som läser hennes prosa. Över lag är det förstås mycket enklare att sälja romaner och särskilt deckare.

Ska jag ta poesin i försvar, vilket jag gärna gör, så är det en litteraturform som antagligen samlar något större publiker på litteraturfestivaler och kanske även bokmässor. Den tryckta texten är inte allt.
 
När man frågar Grok, som man inte kan lita på men i alla fall försöker sammanfatta, säger den Sully Prudhomme (1901), Bjørnstjerne Bjørnson (1903), Giosuè Carducci (1906), Rudyard Kipling (1907), Bob Dylan (2016). Claude vill lägga till Juan Ramón Jiménez (1956), men Grok opponerar sig mot detta. Bägge tycker att Yeats och Seamus Heaney är i gränslandet men på fel sida linjen.

Men inte Heidenstam eller Karlfeldt alltså? Nu är jag ju varken Ken Hite eller Grok, men jag tycker nog de båda kvalar in som rimmare.
 
Back
Top