marcuslinder
Veteran
Hej!
I vintras hände det så att jag blev spelledare för Neogames senaste officiella äventyr, Diamantäpplet. Vi är en ganska erfaren spelargrupp som spelat sedan lågstadiet (vi är 21-23 år nu för tiden) och allas tid har blivit mer och mer dyrbar med åldern. Så vi ser alla fram emot de officiella äventyren i minst ett halvår innan de kommer. Främst för att de med förhållandevis lite jobb mer eller mindre garanterar en eller ett par roliga spelmöten och äventyr tillsammans.
När jag först lade mina vantar på Diamantäpplet blev jag emellertid ganska besviken. Med rykten om en kampanj i flera delar (Sylfens vrede) sedan många år tillbaka så hade jag definitivt väntat mig mer än det lilla tunna häftet på omkring 30 sidor som låg i EON3-boxen. Någon timmes läsning senare hade känslan förankrats: äventyret kändes ytterst simpelt; skattsökande i klassisk nybörjarstil.
Det var dock inte mycket att göra, ty datum för sex personer var redan spikade sedan länge och smålänning som man är så vill man ju ha valuta för pengarna. Så förarbetet satte igång och jag ska erkänna att det gick många timmar åt funderingar, läsande i EONböcker, färdigslagna tärningsslag och inte minst tonvis med färdigskrivna hemliga lappar till spelarna.
När det sedan var dags fick äventyret en lysande start i Chadarians hopp (eget) och i Quilla (officiellt). Med gruvschaktsrtorg, tusen krogars stråt, skrämmande förvarningar om kockindriller i träsken och benlösa vittnen, stockkapplöpning (GM) och blodhostande gamlingar upplevde nog alla staden som lika spännande som levande. Därefter gav både träsk och berg, med alla dess minst sagt speciella invånare, många oförglömliga minnen. Inte minst ringen som avslöjar alla lögner som fick vissa spelare att gny och spelledaren att grina förnöjt minns jag. Och de små (skrämmande likgiltiga) barnen gav en aura av kuslighet som spred sig ända in i det varma och väl upplysta spelrummet.
Kort sagt så var Diamantäpplet det roligaste och mest spännande äventyr som jag någonsin spelledit och mina spelares upplevelse från sitt perspektiv tycks ha varit likvärdig!
Så om du funderar på att köpa Diamantäpplet med tyckte att det ser för enkelt eller litet ut, kan det vara värt att ta sig en andra funderare: äventyret kräver mer av spelarna än man först kan tro.
Sammantaget så är vi sex personer runt om i Sverige som just nu ser fram emot att någon gång i framtiden få samlas i Växjö för att hugga tag i nästa del i Sylfens vrede, en kampanj som skulle kunna gå till historien som den största någonsin. Det enda som räds oss är att utgivningen ska dröja så länge att man helt hinner glömma händelseförloppet i Diamantäpplet samt de olika karaktärerna. Det vore fruktansvärt synd.
I vintras hände det så att jag blev spelledare för Neogames senaste officiella äventyr, Diamantäpplet. Vi är en ganska erfaren spelargrupp som spelat sedan lågstadiet (vi är 21-23 år nu för tiden) och allas tid har blivit mer och mer dyrbar med åldern. Så vi ser alla fram emot de officiella äventyren i minst ett halvår innan de kommer. Främst för att de med förhållandevis lite jobb mer eller mindre garanterar en eller ett par roliga spelmöten och äventyr tillsammans.
När jag först lade mina vantar på Diamantäpplet blev jag emellertid ganska besviken. Med rykten om en kampanj i flera delar (Sylfens vrede) sedan många år tillbaka så hade jag definitivt väntat mig mer än det lilla tunna häftet på omkring 30 sidor som låg i EON3-boxen. Någon timmes läsning senare hade känslan förankrats: äventyret kändes ytterst simpelt; skattsökande i klassisk nybörjarstil.
Det var dock inte mycket att göra, ty datum för sex personer var redan spikade sedan länge och smålänning som man är så vill man ju ha valuta för pengarna. Så förarbetet satte igång och jag ska erkänna att det gick många timmar åt funderingar, läsande i EONböcker, färdigslagna tärningsslag och inte minst tonvis med färdigskrivna hemliga lappar till spelarna.
När det sedan var dags fick äventyret en lysande start i Chadarians hopp (eget) och i Quilla (officiellt). Med gruvschaktsrtorg, tusen krogars stråt, skrämmande förvarningar om kockindriller i träsken och benlösa vittnen, stockkapplöpning (GM) och blodhostande gamlingar upplevde nog alla staden som lika spännande som levande. Därefter gav både träsk och berg, med alla dess minst sagt speciella invånare, många oförglömliga minnen. Inte minst ringen som avslöjar alla lögner som fick vissa spelare att gny och spelledaren att grina förnöjt minns jag. Och de små (skrämmande likgiltiga) barnen gav en aura av kuslighet som spred sig ända in i det varma och väl upplysta spelrummet.
Kort sagt så var Diamantäpplet det roligaste och mest spännande äventyr som jag någonsin spelledit och mina spelares upplevelse från sitt perspektiv tycks ha varit likvärdig!
Så om du funderar på att köpa Diamantäpplet med tyckte att det ser för enkelt eller litet ut, kan det vara värt att ta sig en andra funderare: äventyret kräver mer av spelarna än man först kan tro.
Sammantaget så är vi sex personer runt om i Sverige som just nu ser fram emot att någon gång i framtiden få samlas i Växjö för att hugga tag i nästa del i Sylfens vrede, en kampanj som skulle kunna gå till historien som den största någonsin. Det enda som räds oss är att utgivningen ska dröja så länge att man helt hinner glömma händelseförloppet i Diamantäpplet samt de olika karaktärerna. Det vore fruktansvärt synd.
