Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Tre bankningar på dörren väckte Darit. Han satte sig upp, yr och med smak av avträde i munnen.
”Herr liktor, en kurir har kommit!” ropade Terki, Darits yngste vigil, som gick morgonvakt idag.
”Jag kommer strax.” Darit stapplade till kommodens tvättfat för att rensa ansiktet. ”Säg åt husmor att jag vill en lätt morgonvard inom en kvarts väkt.” Han vinklade upp fönsterluckan. Solens läge visade att två väkter hade förflutit efter soluppgången.
Efter rakningen klev Darit ut på loftgången utanför förläggningsrummet och såg mot innergården. Stallfolket hade tagit ut hästarna för tvättning och verkning. Snett över stod styresmannens kontor stängt, trots att en skara plebejer hade samlats där. Monderstens högste kejserlige ämbetsman hade burits av fyra tjänare från nattens fylleslag och skulle knappast visa sig före solhöjdsväkten.
Första anblicken av Monsta skans’ ljusgrå murar och luggslitna invånare hade väckt avsmak i Darits hjärta, en känsla som snart växte till avsky. Detta avkroksfort tjänade endast som hemvist för en kejserlig häradsdomstol och en skatteindrivare. Styresmannen Lardir tem-Ardit ran-Sego ledde häradets civilförvaltning och var domare och blev därför Darits överordnade. Ätten ran-Sego var välkänd i Gradjestad och någon släkting måste ha ordnat utnämningen för att få den försupne Lardir till en plats där han inte kunde ställa till besvär. Skatteindrivaren, som löd direkt under Nybergs provinsguvernör i citadellet Järnklippa, var däremot en nitisk karl och därför illa sedd av Monderstens plebejer.
Darits enda tröst var att företrädaren Nikrit hade värvat sex underlydande vigiler som tog plikterna på allvar. Några höll till och med på att lära sig läsa och skriva på eget bevåg. När Darit gick nerför trätrappan såg han de tre som var i tjänst idag sitta i loftgångens skugga på bänken utanför liktorsrummet tillsammans med en främling, en ung hrede att döma av klädseln. När denne såg Darits oknäppta blå uniformsjacka och breddbrättade musketörhatt med den blå plym som utmärkte en kejserlig ämbetsman, for han upp med en slarvig bugning.
”Ljus och frid, unge man”, sade Darit utan att böja nacken. ”Jag tar strax emot.” Inne i tjänsterummet väntade en bricka med kokt potatis, äpplen och en kanna saft gjord på gröna limoner och honung på arbetsbordet. Han drack två muggar i snabb följd för att kväsa törsten. Två tuggor på stor potatis följdes av en order: ”Kom in allihop.”
Vigilerna stannade vid dörren, medan herden kom till bordet.
”Nå, vad har du på hjärtat, unge man?” sade Darit.
”Nådig herrn, jag kommer från godets Nove.” Herden räckte över ett brev. ”Den nye godsherren sänder detta till er.”
Darit bröt sigillet och läste en inbjudan skriven på azuli med elegant handstil. Äntligen en kultiverad människa! tänkte han. ”Jag kommer. Du visar vägen.” Han såg mot vigilerna. ”Terki, du följer med. Lasta en klövjehäst för två dagar. Avmarsch om en halv väkt.”
Skuggdansare stod redo vid stalldörren när Darit kom. Det svärtade remtyget satt som gjutet över den nattsvarta hårremmen och ryttarpistolerna låg prydligt rengjorda i sadelhölstren. Terki väntade med karbinen på ryggen vid sin fux. Darit granskade klövjehästen utan att finna något att anmärka på. ”Bra ordnat, Terki! Nu ger vi oss av.”
Väl i sadeln kände Darit sig fräsch på nytt. På hästryggen fanns den enda resten av gardistlivet och det var lika bra att njuta när det gick. Solen gassade redan så hårt att uniformsjackan fick förbli oknäppt. Terki föll in bakom med packdjuret i släptåg. Herden tog sig med valhänta rörelser upp på sin slitna kamp.
Vid skansporten väntade styresmannens äldsta dotter Lirba, iförd en åtsittande gul klänning, som alltför tydligt framhävde stor byst och breda höfter, och med en silverbroderad ljusgrön schal över huvudet som skydd mot solen. ”Luce e pace, senior. Blir ni borta länge?” Hon var sexton vårar och missade aldrig en möjlighet att tala med Darit när han vistades i skansen.
Darit svepte av musketörhatten. ”Luce e pace, dama nóbile. Minst två dagar.” Redan efter första veckan i Monsta hade han insett att styresmannen gärna skulle gifta bort Lirba med honom. Skänklarna manade Skuggdansare i trav och kolonnen satte av längs den steniga vägen mot Nove.
”Herr liktor, en kurir har kommit!” ropade Terki, Darits yngste vigil, som gick morgonvakt idag.
”Jag kommer strax.” Darit stapplade till kommodens tvättfat för att rensa ansiktet. ”Säg åt husmor att jag vill en lätt morgonvard inom en kvarts väkt.” Han vinklade upp fönsterluckan. Solens läge visade att två väkter hade förflutit efter soluppgången.
Efter rakningen klev Darit ut på loftgången utanför förläggningsrummet och såg mot innergården. Stallfolket hade tagit ut hästarna för tvättning och verkning. Snett över stod styresmannens kontor stängt, trots att en skara plebejer hade samlats där. Monderstens högste kejserlige ämbetsman hade burits av fyra tjänare från nattens fylleslag och skulle knappast visa sig före solhöjdsväkten.
Första anblicken av Monsta skans’ ljusgrå murar och luggslitna invånare hade väckt avsmak i Darits hjärta, en känsla som snart växte till avsky. Detta avkroksfort tjänade endast som hemvist för en kejserlig häradsdomstol och en skatteindrivare. Styresmannen Lardir tem-Ardit ran-Sego ledde häradets civilförvaltning och var domare och blev därför Darits överordnade. Ätten ran-Sego var välkänd i Gradjestad och någon släkting måste ha ordnat utnämningen för att få den försupne Lardir till en plats där han inte kunde ställa till besvär. Skatteindrivaren, som löd direkt under Nybergs provinsguvernör i citadellet Järnklippa, var däremot en nitisk karl och därför illa sedd av Monderstens plebejer.
Darits enda tröst var att företrädaren Nikrit hade värvat sex underlydande vigiler som tog plikterna på allvar. Några höll till och med på att lära sig läsa och skriva på eget bevåg. När Darit gick nerför trätrappan såg han de tre som var i tjänst idag sitta i loftgångens skugga på bänken utanför liktorsrummet tillsammans med en främling, en ung hrede att döma av klädseln. När denne såg Darits oknäppta blå uniformsjacka och breddbrättade musketörhatt med den blå plym som utmärkte en kejserlig ämbetsman, for han upp med en slarvig bugning.
”Ljus och frid, unge man”, sade Darit utan att böja nacken. ”Jag tar strax emot.” Inne i tjänsterummet väntade en bricka med kokt potatis, äpplen och en kanna saft gjord på gröna limoner och honung på arbetsbordet. Han drack två muggar i snabb följd för att kväsa törsten. Två tuggor på stor potatis följdes av en order: ”Kom in allihop.”
Vigilerna stannade vid dörren, medan herden kom till bordet.
”Nå, vad har du på hjärtat, unge man?” sade Darit.
”Nådig herrn, jag kommer från godets Nove.” Herden räckte över ett brev. ”Den nye godsherren sänder detta till er.”
Darit bröt sigillet och läste en inbjudan skriven på azuli med elegant handstil. Äntligen en kultiverad människa! tänkte han. ”Jag kommer. Du visar vägen.” Han såg mot vigilerna. ”Terki, du följer med. Lasta en klövjehäst för två dagar. Avmarsch om en halv väkt.”
Skuggdansare stod redo vid stalldörren när Darit kom. Det svärtade remtyget satt som gjutet över den nattsvarta hårremmen och ryttarpistolerna låg prydligt rengjorda i sadelhölstren. Terki väntade med karbinen på ryggen vid sin fux. Darit granskade klövjehästen utan att finna något att anmärka på. ”Bra ordnat, Terki! Nu ger vi oss av.”
Väl i sadeln kände Darit sig fräsch på nytt. På hästryggen fanns den enda resten av gardistlivet och det var lika bra att njuta när det gick. Solen gassade redan så hårt att uniformsjackan fick förbli oknäppt. Terki föll in bakom med packdjuret i släptåg. Herden tog sig med valhänta rörelser upp på sin slitna kamp.
Vid skansporten väntade styresmannens äldsta dotter Lirba, iförd en åtsittande gul klänning, som alltför tydligt framhävde stor byst och breda höfter, och med en silverbroderad ljusgrön schal över huvudet som skydd mot solen. ”Luce e pace, senior. Blir ni borta länge?” Hon var sexton vårar och missade aldrig en möjlighet att tala med Darit när han vistades i skansen.
Darit svepte av musketörhatten. ”Luce e pace, dama nóbile. Minst två dagar.” Redan efter första veckan i Monsta hade han insett att styresmannen gärna skulle gifta bort Lirba med honom. Skänklarna manade Skuggdansare i trav och kolonnen satte av längs den steniga vägen mot Nove.