Krickdala Korpsilver och bannlysningar

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Jag har redan skrivit en del om Tistelriddares dödsrike. Kort resumé: när spelvärldens söta smådjur dör kommer de till en stor, lummig tårpil, där de svävar runt som ljussken ett tag, tills alla i de levandes värld har glömt bort dem — då stiger de tyngdlösa bort i mörkret och glömskan och försvinner; så länge de befinner sig hos ”Farmor Tårpil” som hon kallas, kan de faktiskt kommunicera lite grann med de levande, via ”sorgdyvlar” — en sorts stora, sällsamma skalbaggar som flyger mellan de levandes värld och tårpilen.

Rovdjur och de bland smådjuren som är krigare och har tagit andras liv sköljs istället iland på en karg strandremsa, som de bara kan ta sig vidare ifrån genom att snickra ihop flottar och båtar av vrakgodset som flyter runt där. På Stranden finns allt möjligt skrämmande och intressant, bland annat diverse märkliga trilobiter och snäckor och ett svart torn så jättelikt att det har sin egen gravitation som drar de rasande vågorna till sig och dessutom ger upphov till en planetring av skräp och stenar. Tornet är dock en annan historia; det hör till en sorts Odenaktig figur.

Nå. Jag har grubblat på var korparna — som liksom sorgdyvlarna kan flyga mellan de levandes värld och de här olika dödsrikena — passar in i allt detta. Jag har övervägt att ge dem alla möjliga förmågor och viktiga roller i dödsriket, men till slut landat i att jag vill hålla det rätt enkelt: det räcker som ”kraft” att de kan flyga mellan världarna med budskap och små föremål; utifrån det har de byggt upp rejält inflytande bland de levande.

Det här inlägget handlar till hälften om att bara posta nåt för att se om det kommer ny energi till projektet, men också om en mycket konkret fråga:

En del av korparnas makt över de levande är att de hotar med att ”bannlysa” en om man gör dem arg. För rovdjuren, som sköljs iland på en strand, betyder det typ att ”dränkas i Lethe” tills man inte längre har några minnen eller någon identitet; den delen känns klar, tror jag; men för smådjurens själar, som svävar runt som fridfulla ljussken i ett stort, lummigt pilträd efter att de dött? Vad skulle korparna hitta på för elakt med dem, om de har brutit mot korparnas märkliga lagar och tabun? Jag har övervägt att de låser in dem i en sorts silvermedaljonger — men sen då? Eller kanske att de förvandlar dem till en sorts mystiska mynt, eller fångar dem i glasburkar och har dem som lyktor, nästan som i Wraith, där ens själ kan smidas om till en askkopp? Men då infinner sig problemet — kan de flytta de här själarna tillbaka till de levandes värld? Det känns som att det rubbar hela spelvärlden på nåt sätt, så jag undviker det helst. Kanske gör de de bannlysta själarna till ljus i spöklika lyktor som de tar med sig till stranden, där de får lysa upp — ja, något. Någon väg. Golgataaktigt. Jag vet inte. En öppen fråga.

Nedan någon sorts utkast till en text om korparna, och deras trevliga och otrevliga förehavanden.

*

Förutom sorgdyvlarna, är korparna de enda av de större djuren som kan färdas till och från Platserna Mittemellan, där de dödas själar väntar en stund innan de drar vidare ut i den stora glömskan: Farmor Tårpil och Stranden, och kanske även andra ställen. Genom eonerna hade dragit nytta av denna förmåga för att utöva avsevärt inflytande bland både vilda och talande djur, och samla på sig stora rikedomar.

Det betyder att de ofta kan ta reda på vem som är den skyldige om någon hittas dräpt, helt enkelt genom att fråga den dräptes själ när denne sköljs iland på Stranden eller svävar ut ur ett kvisthål i Tårpilen. Världen är dock vild och farlig, och korparna bryr sig bara om att berätta för en dräpt varelses familj eller by vad som hänt om den dräpte har betalat sitt så kallade korpsilver, vilket konkret innebar att man på vårdagjämningens kväll lade ett silvermynt på sitt fönsterbleck, där en korp kunde komma och plocka upp det. Den som betalat sitt korpsilver kunde hoppas att korparna skulle vaka över och underlätta passagen till den stora glömskan när den dagen kom, men också att de skulle förhöra ens själ om omständigheterna kring ens död om man blivit dräpt med våld, för att ta reda på om det skett på ett ohederligt sätt, och vem som i så fall var den skyldige, för att sedan kunna underrätta ens familj eller andra närstående om detta.

I de gamla kungadömena i väster betalade alla adelsmän och även många rika borgare korpsilver, och korparna har fortfarande stora skatter från de åren samlade i sina kloster och borgar i berg och ekar. Nu är traditionen nästan utdöd, även om man på vårdagsjämningsnatten, som också kallas för korpsilverafton, kan se de svarta fåglarna kretsa över Krickdala, och då och då dyka ner och norpa åt sig ett av de västra kungadömenas gamla ärgade mynt, som någon som ännu följer de gamla traditionerna från väster lagt ut åt dem.

I de gamla kungadömena var korparna också de som skötte upprättandet av testamenten och fördelningen av arv åt adelssläktena, eftersom de enkelt kunde korrigera misstag, verifiera dokument, och få veta var den dödes hade gömt skatter och liknande; något av dessa uppgifter har gått i arv till de Korplärda, som är de smådjur som studerat de västra kungadömenas arvslagar på universitetet i Åksbergen.

*

Om korparna blir ordentligt vreda på någon händer det att de samlas för en av sina synoder — ett av sina stora möten — och bestämmer att denne är bannlyst. I de levandes värld betyder en av korparnas bannbullor ingenting, men på andra sidan döden? Där väntar korparna på att utmäta straffet.

Redan innan den bannade sköljs iland på stranden är de där, dussintals, ibland — om de ska straffa en varg eller björn — hundratals, kraxande i en storm av svarta vingar och pickande näbbar. De drar i den bannades svans och öron så att stackaren inte kan kravla iland; de dränker den bannade i Glömskans Vatten, gång på gång, tills den har glömt allt om sig själv, och blivit en spillra av sig själv, en gestalt utan minne eller identitet, utan riktning eller egen vilja: en banngast. Men det slutar inte där, för korparna vill inte att banngasten ska råka snubbla ner i Minnets Vatten, och gripas av längtan ut över havet, och ge sig av; straffet får inte vara över så fort. Korparna drar därför med sig den lealösa banngasten över stranden, till en dyster, svart klipprygg som skjuter upp ur Glömskans Vatten, och som de lämpligt nog kallar för bannklippan. Där håller korparna de bannlysta inlåsta i rostiga järnburar som hänger i rasslande kedjor från gamla båtmaster nerdrivna mellan stenarna, och från järnkrokar inborrade i själva klippväggarna av någon som var där före dem.

Banngastarna sitter och stirrar tillbaka mot de levandes länder, och när en storm blåser upp sköljer vågorna över dem, och det sägs att man kan höra deras gråt och klagan komma ifrån deras gravar när det regnar och blåser.

Den bannlyste avtjänar det straff som korpsynoden utdömt, och sitter i hundra somrar, eller femhundra, eller tusen, och blir sedan utsläppt på stranden, där han eller hon antingen lunkar omkring som ett livlöst skal för alltid, eller snubblar ut i Minnets Vatten, och hör den sällsamma lockande viskningen hemifrån, och klumpigt och lealöst börjar arbeta på en flotte med vilken han eller hon kan ge sig av hemåt, som alla andra. Kanske återfår stackaren sitt liv och sina minnen bortom horisonten, eller så förlorar alla som reser ut över Minnets Vatten till slut sig själva, och blir något annat.

*

BOX: Bannlysning som maktmedel och myt

Korparna har hållit bannlysningen som hot över både smådjur och rovdjur i så många århundraden att till och med det mest småborgerliga och upplysta av Krickdalas invånare, som varken tror på älvor eller skimmer längre, bär på en djupt ingrodd fruktan för att väcka korparnas missnöje.
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,523
Location
Fallen Umber
Sorgligt.

Kanske innebär bannlysningen för smådjur bara att de förhindras från att kontakta några sorgdyvlar? De är alltså avskilda från de levandes värld för gott och har bara glömskan och evigheten kvar. Hur detta gestaltar sig är en annan sak. Inspärrade i de där silvermedaljongerna du nämnde, eller små silverburar upphängda i trädet, eller något.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Sorgligt.

Kanske innebär bannlysningen för smådjur bara att de förhindras från att kontakta några sorgdyvlar? De är alltså avskilda från de levandes värld för gott och har bara glömskan och evigheten kvar. Hur detta gestaltar sig är en annan sak. Inspärrade i de där silvermedaljongerna du nämnde, eller små silverburar upphängda i trädet, eller något.
Sorgligt? Du får tänka på att de som blir bannlysta är ugglor som sysslat med mörk benmagi och bundit andra djurs själar till deras kranier i hundratals år, eller folk som fuskat med föräldralösas arv, eller dödat en korp, eller gjort andra gränsöverskridande saker; burit rött på gravplatser, tagit hem en korpfjäder de hittat i skogen...

Skämt åsido. Jag har en tanke om att Urfadern, den här Odinsaktige men också lite gammaltestamentlige figuren, vävde en sorts skyddsbesvärjelse runt världen för länge, länge sen, en ödesväv som håller Nidamörkret ute ytterligare några somrar och vintrar, och att en del av det som upprätthåller denna väv är en massa tabun och regler kring död och sörjande och begravningar; "Väven ska hålla så länge de döda inte säger mer än sju ord till de levande, sju gånger sju ord; och så länge sorgedagarna räknas till samma antal som benen i den dödes kropp, och så länge ett arv fördelas i sju delar, och en del går till maken, och en del till en son och två till en dotter; etc"; det blir väl en post här i forumet om det så småningom, efter att jag samlat ihop lite sådana seder från lämpligt håll (fast om nån läser detta och får idéer får ni förstås gärna posta dem här); hursomhelst; korparnas huvudsakliga jobb, som de anser sig ha fått av Urfadern, är att vaka över dessa tabun och regler, så att domedagen så att säga skjuts upp; och det är ju när du utför detta arbete som de ibland hotar med bannlysning. Så de har så att säga goda skäl.

*

Jag undrar nu om det inte kan vara så att korparna fångar in ett bannlyst smådjurs själ i en glaslykta, och att de använder sådana själalyktor för att lysa upp avgrundens hemliga stigar, från Tårpilen till Stranden och ut i natten, till andra ställen? Till exempel tänker jag att älvorna nog ska ha ett eget, tredje dödsrike; kanske underjordiskt, eller kanske en sorts höstskog där det för alltid faller döda löv; det känns symmetriskt att beskriva tre sådana riken i grundboken.

Hursomhelst, det känns som ett otäckt och skrämmande straff för en vesslesjäl eller kaninsjäl som brutit mot de gamla korplagarna, att för alltid, eller i alla fall i sju gånger sju vintrar, vara fånge i en glaskupa som svävar runt i en absolut tomhet, som en sorts fyr eller signal; det enda sällskapet är en korp som då och då flaxar förbi, på något outgrundligt ärende, samt, förstås de stora, märkliga skuggor som lever i avgrunden mellan dödsrikena, och som nog är själarna hos varelser som dog före den här världen skapades, eller som aldrig föddes...
 

guldfink

Hero
Joined
6 Feb 2011
Messages
1,006
Jag har svårt att reda ut vad jag egentligen tycker. Att korparna kan färdas mellan världarna ger dem ganska mycket makt i sig. Det att de kan ta reda på vem som tagit livet av någon annan är ju en detalj som bör ha ganska stor påverkan på hur djuren ser på både korparnas auktoritet och mord som fenomen, till exempel. Samtidigt finns det något tilltalande i bannlysningarna, men kan de helt enkelt bara vara hot om att korparna kommer plåga djuret såväl i livet som i döden? Är det tillräckligt som straff? Om inte, har jag följande uppslag:

- Bannlysningen innebär att ett smådjur hamnar på den hemska Stranden och ett vilddjur fastväxt i en obekväm ställning i Farmor Tårpils bark. Straffet är alltså att inte få leva ut den natur som du antytt i tidigare inlägg präglar de olika sortens djur i döden.
- De bannlysta binds fast i ödesväven som håller Nidamörkret ute, som det där konstverket på Världkulturmuseet (men med annorlunda innebörd) Bildlänk
- Jag gillar att de bannlysta blir instängda i något föremål för "all" framtid. Det öppnar för en del äventyrsuppslag.
 
Last edited:

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Jag har svårt att reda ut vad jag egentligen tycker. Att korparna kan färdas mellan världarna ger ju dem ganska mycket makt i sig. Det att de kan ta reda på vem som tagit livet av någon annan är ju en detalj som bör ha ganska stor påverkan på hur djuren ser på både korparnas auktoritet och mord som fenomen, till exempel.
Min tanke är just att börja i det där enkla och raka, att korparna kan flyga mellan de levandes och de dödas världar, och sen extrapolera därifrån.

Angående deras "detektivverksamhet" tänker jag att det var någon som de gjorde åt adeln och kungafamiljen i ett gammalt försvunnet kungarike som styrdes av hermeliner, vesslor och kanske ekorrar, typ en sorts Frankrike/ England som fanns i skogarna och på ängarna västerut. Ett rike där det fanns riddare, bågskyttar, och sådär, för kanske en hundra, tvåhundra år sedan.

Där var korparna rätt involverade i rikets affärer; flög kanske till och med med bud och råd från ett råd av gamla döda kungar, som stannat kvar på Stranden och - jag vet inte. Byggt en fästning där, elelr satt kring en lägereld och huttrade och vägrade resa vidare. Och i det riket höll systemet med korpsilvret ordning på släktfejder bland adeln och giftmord kring tronföljden, typ. Det var aldrig något som "vanligt folk" brydde sig om; och jag tror att alla de få smådjur i Krickdala som fortfarande lägger ut ett av västerns gamla ärgade mynt på fönsterblecket är just gammal adel från det riket. Jag tänker att det numera mest betraktas som gammal vidskepelse, ungefär som att ställa ut gröt till tomhten. Men att det också ger möjlighet till äventyr, om en korp en dag landar på torget och kraxande förkunnar att gamla Margaux Vesslesvans av Poppel inte dog av naturliga orsaker, utan förgiftades av någon, och att hennes anhöriga eller grannar bör utreda detta. Typ så.

Jag gillar att de bannlysta blir instängda i något föremål för "all" framtid. Det öppnar för en del äventyrsuppslag.
Jag tror att jag tycker om det också. Just nu lutar det åt att dödsrikena är utkastade som öar och rev i Avgrunden, som är vad det låter som: en svart, tyst tomhet. Den breder ut sig under Tårpilen, och i natthimlen över Stranden. Och korparna utforskar denna stora tomhet, och som riktmärken använder de silverlyktor där en bannlysts själ är fångad för alltid. För själar är det enda som lyser och syns i Avgrundens mörker. Och som du säger öppnar det ju för äventyrsuppslag -- kanske vill man tala med en själ som blev bannlyst för tusen år sen, och sitter fångad i en andelykta långt ute i Avgrunden. Hur går man tillväga? Genom att konstruera någon sorts farkost? Eller genom att använda en otäck ritual som höstälvorna känner till? Och så vidare.

Kanske ryktas det om att korparna också använder de bannlystas själar till annat. Smider om dem till lysande mynt som de använder för att handla med -- någon.

*

Men jag vet själv inte riktigt vad jag tycker om alltihop, det är fortfarande lite halvöppet känner jag.
 
Top