Konst är funktion - även i rollspel

[folketsfiende]

Alla former av konstnärliga uttryck är konst därför att de har en funktion, eller flera. När de används på ett effektfullt sätt, fungerar de väl. Konstnärliga uttryck i rollspel, vare sig det rör sig om bilder eller ord, kan fungera väl, men kanske ofta inte lever upp till vad de hade kunnat vara. När de fungerar väl tillför de något som avsaknad av dessa uttryck aldrig kan uppnå. För mig är de konstlösa rollspelen utan funktion - de lockar inte till spel. För mig räcker det heller inte med enbart bilder eller andra grafiska uttryck, utan det måste till någon typ av konstnärligt språkligt uttryck för att jag ska känna intresse för spelet. Om det "bara" är regler och instruktioner så ser jag inte vad som är poängen med spelet. Det här hänger nog ihop med att jag alltid blir såld på världen/stämningen. Regler spelar mindre roll för mig. När de är som bäst märks de inte så mycket men låter mig göra det världen lovat och uttrycka det jag tänkt att karaktären är, när de är dåliga blir de ett hinder som måste övervinnas. Världen, stämningen, konsten kommer först.

Det är bra att regler är koncisa och tydliga, lätta att hitta i, men för mig är det lika viktigt att jag får en bra känsla för vad reglerna ger uttryck för i spelvärlden, och där är det konstnärliga språket viktigt för mig för att gestalta världen och dess möjligheter. För den som vill bygga världen själv tillsammans med de andra i gruppen kan jag tänka mig att det fungerar mycket annorlunda.

Några svenska rollspel som har gett mig ordkonst som lockat till spel är Mutant: UA och Coriolis. Reglerna i dessa är väl ibland tydliga, ibland svårnavigerade, och språket inte alltid formellt korrekt, men det är mustigt och fullt av detaljer och formuleringar som skapar just värld och stämning.

 

[Quadrante]

Spoiler

Läser användandet av ordet konst här som ”litterärt” och ”det litteräras inneboende kvaliteter”, bara för att ducka skillnaden mellan konst/konstnärligt och konstnärliga uttryck … vilka inte alltid förekommer tillsammans.

Men, tumme upp, håller med

Det litterära och poetiska har en funktion som kan användas och bör undersökas.

 

[Rickard]

Det är bra att regler är koncisa och tydliga, lätta att hitta i, men för mig är det lika viktigt att jag får en bra känsla för vad reglerna ger uttryck för i spelvärlden,

Ja, det är därför vissa skribenter skriver sina tankar kring varför reglerna ser ut som dom gör, för att läsaren ska lättare koppla det till världen.

Jag förstår tanken, men hade hellre velat se en bra introduktion/pitch så att läsaren grokkar mekaniken. "Klart man får +1 om man gör ett KA-CHINK-ljud när man laddar om hagelbrakaren. Det passar actiongenren." Det sagt, stilen bör också upprepas/förstärkas genom hela boken.

Det var intressant det du skriver om att det språkliga är nästintill det enda viktiga för dig: att design och bilder spelade föga roll.

 

[folketsfiende]

Ja, det är därför vissa skribenter skriver sina tankar kring varför reglerna ser ut som dom gör, för att läsaren ska lättare koppla det till världen.

Jag förstår tanken, men hade hellre velat se en bra introduktion/pitch så att läsaren grokkar mekaniken. "Klart man får +1 om man gör ett KA-CHINK-ljud när man laddar om hagelbrakaren. Det passar actiongenren." Det sagt, stilen bör också upprepas/förstärkas genom hela boken.

Det var intressant det du skriver om att det språkliga är nästintill det enda viktiga för dig: att design och bilder spelade föga roll.

Kom att tänka på ett till spel: Shadowrun. Tycker världen är oerhört suggestiv och välbeskriven i många regel- och splatböcker. Bilderna har i mitt tycke tidigare utgåvor ofta varit trista eller direkt fula, och reglerna ofta hopplösa. Har spelat det ändå, eftersom det har något i hur det beskriver världen. Shadowrun: Anarchy har vettigare regler, och lyckas rätt ofta uttrycka stämningen, men i mitt tycke rider det på världsbeskrivningen i reguljära Shadowrun och saknar egentligen lite av det litterära(?) uttrycket. Hade bara Anarchy funnits vet jag inte om jag hade spelat det; nu gör jag det eftersom det har regler som inte står ivägen.

 

[Rickard]

Har spelat det ändå, eftersom det har något i hur det beskriver världen. Shadowrun: Anarchy har vettigare regler, och lyckas rätt ofta uttrycka stämningen, men i mitt tycke rider det på världsbeskrivningen i reguljära Shadowrun

Ja, Shadowrun: Anarchy är ett bra exempel på spel med insinuerade världar, något jag har blivit förtjust i att skapa på sistone, där bilder, förmågor och arketyper tillsammans med textstilen formar en idé om en värld. Den amerikanska versionen är dock på tok för fragmentarisk, som du säger, särskilt när det kommer till världsbeskrivningen. Den balanserar mellan två världar: legacyn från Shadowrun-utförandet och någonting nytt. Den franska bearbetningen var tydligen bättre och 2.0:an som kommer Kickstartas snart är det franska teamets vidareutveckling av reglerna. Det ska bli intressant att se vad dom gör med det.