Jag fantiserar inte om handling

[Svarte Faraonen]

Jag har kommit fram till ett centralt problem för min rollspelsrelaterade kreativitet, som är att det här med att göra saker är något som sällan upptar särskilt mycket av min fantasi. När jag läser ett rollspel kan jag bli väldigt inspirerad i fråga om stämning och känsla – men aldrig till "det här vill jag göra". När folk säger att "vad gör man?" är en viktig fråga i rollspelsskapande blir det svårt för mig, eftersom jag aldrig riktigt känner att den bränner till för mig (snarare upplever jag den som skavande och irriterande). Jag har också genomgående svårt för att skriva äventyr och scenarion, liksom att skriva den där sortens rollpersoner som har starka mål som de strävar efter att utföra. Detta utsträcker sig även till det visuella. Illustrationer som avbildar action fångar mig sällan – jag dras mer in av sådana som avbildar vardagsliv, eller bara är sirligt och vackert utförda bilder av någon som poserar.

Till saken hör kanske också att jag är en sällsynt handlingssvag människa i verkligheten, helt i avsaknad av driv och tilltro till att jag faktiskt kan uppnå något. Möjligen hänger dessa saker ihop. Gör min avsaknad av tanke på handling möjligen att det är helt hopplöst för mig att skriva rollspel?

 

[verlandes.]

Har du något exempel på ett rollspel som är utformat så som du beskriver? Det händer att jag spelar berättarspel som mer utgår från olika sorts prompter, snarare än "uppdrag" och intrigbaserad handling - är det så du menar?

 

[Svarte Faraonen]

Har du något exempel på ett rollspel som är utformat så som du beskriver? Det händer att jag spelar berättarspel som mer utgår från olika sorts prompter, snarare än "uppdrag" och intrigbaserad handling - är det så du menar?

Lustigt nog är jag inte vidare intresserad av den typen av spel. Det som brukar fånga mig är snarare settingbeskrivningar som lyckas förmedla en känsla som slår an. Tänkte på det när jag läste Engel som gör det för mig – men jag får inte en superstark vilja att spela något särskilt scenario, jag tycker bara om att uppleva känslan när jag läser.

 

[verlandes.]

Lustigt nog är jag inte vidare intresserad av den typen av spel. Det som brukar fånga mig är snarare settingbeskrivningar som lyckas förmedla en känsla som slår an. Tänkte på det när jag läste Engel som gör det för mig – men jag får inte en superstark vilja att spela något särskilt scenario, jag tycker bara om att uppleva känslan när jag läser.

Förstår... tror jag! Tycker det är en helt legitim ingång i hobbyn, det kan gå långa perioder där jag inte sitter runt ett spelbord, men ändå känner att jag tillhör rollspelssvängen - genom läsande, funderande, diskuterande, konsumerande, osv. osv.

Sen är jag motsatt dig i vad jag gillar, långa settingböcker tråkar ut mig. Vill ha mina spelvärldar kortfattade och böjbara!

 

[Svarte Faraonen]

Förstår... tror jag! Tycker det är en helt legitim ingång i hobbyn, det kan gå långa perioder där jag inte sitter runt ett spelbord, men ändå känner att jag tillhör rollspelssvängen - genom läsande, funderande, diskuterande, konsumerande, osv. osv.

Sen är jag motsatt dig i vad jag gillar, långa settingböcker tråkar ut mig. Vill ha mina spelvärldar kortfattade och böjbara!

Till saken hör att jag inte tror jag är någon vidare passiv spelare – ge mig saker och personer att interagera med, så gör jag det. Ganska ofta tar jag också initiativ att föra spelet framåt. Jag är bara inte bra på att ha handling i åtanke när jag skapar rollpersoner eller skriver spel.

 

[krank]

Lustigt nog är jag inte vidare intresserad av den typen av spel. Det som brukar fånga mig är snarare settingbeskrivningar som lyckas förmedla en känsla som slår an. Tänkte på det när jag läste Engel som gör det för mig – men jag får inte en superstark vilja att spela något särskilt scenario, jag tycker bara om att uppleva känslan när jag läser.

Back in the day var det här ofta något som skapade problem för mig när jag försökte skriva äventyr. Jag hade ofta fått en känsla av en film eller en serietidning eller av en rollspelsbok, och så ville jag skapa den känslan kring bordet. Men det föll alltid platt – även om jag kanske lyckats med miljöbeskrivningar osv så behövde ju också något konkret göras när man sitter där kring bordet. Man kan inte riktigt bara sitta och känna. Resultatet var ett antal riktigt dåliga och för alla inblandade tråkiga och otillräckligt förberedda halvimproviserade äventyr. Det var mest jobbigt för alla inblandade; oengagerande och trist.

Jag tror att det var en av anledningarna till att jag började intressera mig just för hur man gör för att förbereda äventyr, och att skapa tekniker som inte kräver att jag faktiskt går in med någon speciellt klar tanke från början… Liksom, förmedla känslan men också ha något att göra. För mig funkade det när jag insåg att det fanns en aspekt av rollspelandet i sig, av görandet, som jag faktiskt gillade – mysterielösandet, problemlösandet. Då kunde jag fokusera på att göra tekniker kring det…

Jag får också en känsla av Engel, jag vill också spela det. Än idag vet jag inte hur det skulle gå till med någon behållning, och därför har jag inte ens försökt.

 

[Dimfrost]

Jag är likadan. Jag har svårt för handling, jag tänker bara i platser och stämningar. All vibe and no plot. Länge kände jag att det gjorde mig dålig på att skriva äventyr men med tanke på min produktion på senare år får det väl sägas ha ändrats, men lösningen handlar då mycket om att göra platsbaserade äventyr. Även ett ej strängt OSR-igt spel som DoD23 har ju ett sådant fokus. Och även mysterier och dramaäventyr kan byggas kring platser och öppna situationer snarare än möjliga handlingar. Åtminstone tror jag det, jag har inte testat det så mycket i praktiken än.

 

[verlandes.]

Jag är likadan. Jag har svårt för handling, jag tänker bara i platser och stämningar. All vibe and no plot.

Så här känner jag kring romaner, när jag tänker efter. Känner ofta att intrigen står i vägen (för språket, vibe:n, m.m.).