Nekromanti Ixion! - Fantasy! fanfiction

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,465
Jag har börjat skriva en rad kortromaner baserade på Fantasy! och kampanjer jag kört i spelet. Lite andra OSR och old school grejer har smugit sig in men det är primärt Fantasy! som är inspirationen. Länken som kopplar ihop alla kortromanerna är huvudpersonen Ixion. Jag vill se om någon gillar det som inte är jag. Så jag kommer släppa den andra kortromanen (man behöver inte läsa dem i ordning) i den här tråden, ett kapitel om dagen. Idag börjar vi med introt och kapitel 1.

Bok 2: Blod och Åska
Ixion är krigaren i den svarta rustningen, en oförstörbar dräkt av stål från helvetet. Stulen från en magiker som smidde in i den uråldrig häxkonst. Han är en kämpe aningen över genomsnittet men med en potential för fruktansvärd brutalitet. Han är en äventyrare, en krigare, banemannen till monster och häxmästare. Han är också en mördare av kvinnor och barn, en torterare, en erövrare och slaktare av människor. Han lever i en fallen värld där bara dårar minns eller bryr sig om namn eller dåd. Han är det närmsta hans blodiga värld har till en hjälte i denna dess sista vargålder.


Kapitel 1:
Ixion och de båda fortfarande levande äventyrarna som var med honom hade precis ägnat lite över tre timmar åt att klättra Todogs torn, en svart spira av sten som plötsligt hade brutit genom marken och sträckt sig mot himmelen, för att rånmörda trollkarlen som bodde där. Det var i alla fall Ixions motiv. Hans kumpaner var båda magiker med vad som kunde påstås vara noblare motiv. Itey var lärjunge till häxmästaren i den lilla staden precis bredvid där tornet hade dykt upp, den tonåriga häxan med de lysande svarta ögonen var här för att hämnas sin lärare som dödats av tornets mästare. Den andra var Nim, en icke-binär resande mästermagiker som dedikerat sitt liv till att utrota ondskefull magi. De var just nu placerade på varsin sida av dörren in till trollkarlen Todogs tronsal högst upp i tornet. Nim nickade till Ixion att slå in dörren genom flätor klädda med magiska ringar och Itey greppade sin skallprydda stav så hårt att hennes knogar vitnade. Ixion svingade en slägga i en omöjligt hård metal han hade befriat från en dvärg han dödat några veckor tidigare, och dörren exploderade inåt. De tre rusade in och hamnade omedelbart i en blodig strid med en väktare av animerad sten i form av ett enorm lejon. Ixion svingade sin slägga mot den och drog den åt sidan, bort från de båda magikerna som var fria att ge sig i kast med tornets ägare. Medan Ixion försökte hålla den ovanligt aggressiva graniten från att kasta honom genom en vägg och ner från tornet såg han hur de båda magikerna slungade stötar av energi mot en skepnad bärandes en gyllene mask formad som en sol. Han såg att Nim gjorde den största delen av arbetet och utbytte både förolämpningar och magiska attacker med magikern med solmasken medan Itey, som var mycket mindre erfaren, försökte hålla sig levande och få in en attack någonstans genom de magiska försvaren hennes motståndare klätt sig i. Med en fruktansvärt brutal attack krossade Ixion huvudet på stenlejonet som plötsligt slutade röra sig. Han skyndade upp mot den magiska duellen för att försöka avsluta den med betydligt mindre esoteriska medel. När han närmade sig tittade dock fiende magikern upp under en enda sekund, fnyste något om "Inte ens ett grundläggande magiskt försvar" med en överlägsen röst och viftade med en hand mot Ixion. Den rustningsklädda krigaren kände något vända sig i magen på honom, kände tryckförändringen skapa tryck i öronen på honom och sedan var allt blixtrande ljus och smärta.

Ixion träffade marken hårt nog att han tappade andan. För ett par ögonblick var allt han kunde göra att ligga på rygg och se den gröna himmelen målad med östersken över sig. Efter en liten stund reste han sig upp och såg sig omkring, bara för att bekräfta vad han redan anade. Han var ett par hundra meter från ruinen av vakttornet som en gång märkte ut världens ände. Han mindes det från sin tid i skolan som ett barn, att han hade sett bilder ritade av tornet och förundrats över att man visste hur något såg ut, så ofattbart långt borta. Han insåg att trollkarlen inte hade dödat honom utan endast skickat iväg honom, som om han inte ens var värd att göra slut på. Han skrek ut sin frustration och hans vrede flöt med vinden över de enorma slätterna som ledde upp till världens ände. Han svor hämnd! Hämnd på trollkarlen som förnedrat och förvisat honom. Han skulle finna sin egen magi, bemästra den och sedan skulle han återvända till Todogs torn och visa dess mästare vad hämnd verkligen betyder.

Det tog sju dagar för Ixion att korsa grässlätterna. Det fanns gott om bytesdjur, svampar, bär och vatten så det var ingen risk att han skulle svälta. Ixion behövde inte ens bygga en eld om nätterna i det varma klimatet. Men varje steg, varje andetag och varje sekund som passerade var upptagna av hans raseri. När han väl kom fram till en liten samling tält och små trästugor som verkade vara hem till folk ute för att driva sina djur hade han en enda fråga till dem som han lyckades kommunicera på språket folket talade här genom halvglömd språkkunskaper från hans barndom. "Var är närmsta häxa, trollkarl, demonolog eller liknande?" de förvånade herdarna pekade honom i rätt riktning och efter ytterligare tre dagars vandring, den här gången utan uppehåll för att leta upp mat då Ixion köpt mat från herdarna, nådde han civilisation. Staden han kom till måste ha varit en av de äldsta och en gång mest högstående i världen. Nu var staden fallen, svart rök som retade halsen och fick ögonen att vattnas steg upp från underjorden som om en stor eld ständigt rasade där. De en gång vackra templen och palatsen hade rasar eller sjunkit ner i marken. Smutsiga och muterade varelser som en gång var män krälade runt i rännstenen, gömde sig i övergivna fabriker och väste när ljus råkade leta sig in i deras smutsiga lyor. Även människorna här var bleka och felformade. Deras klädnader och tal bar spår av en högkultur som de inte längre hade tillgång till eller kunde förstå. Deras skinn var tunt, nästan genomskinligt och deras lemmar antingen för långa eller korta. Ansikten med ögonen i ojämna höjder stirrade med öppna munnar på Ixion när han gick förbi. Hot om våld och frågor repeterade med enklare ord ledde Ixion till det han sökte.

I en byggnad övertäckt med törneväxter i ett område inte fritt från mutanterna men med mindre av dem fanns en trollkvinna vid namn Meridity. Hon var en mogen kvinna, 354 år till våren, och hade sett staden förfalla runt henne. När hon hade flyttat in i sitt lilla hus var staden fortfarande välmående och frisk. Det var innan människorna hade slutit pakter med demonerna under staden, tagit av dem i sig och förvandlat sig själv och sina barn till vad de var idag. Trollkvinnan hade stannat för att hjälpa sina muterade grannar, deras barn och de få normala människor som fortsatte bo i staden. Läkning, spådomar och vad mer hon kunde göra. Men hon kunde inte besegra demonens hjärta som låg långt under marken och om hon inte kunde göra det hade hon inget hopp när det kom till de invånare i staden som hade tagit demonen i sig eller fötts med den redan på plats. Vad värre var hade hon snart slut på pengar med vilka hon kunde köpa ingredienser från andra städer till de brygder och drycker med vilka hon lindrade de muterade invånarnas lidande. Hon stod och förberedde en ny omgång trolldrycker när Ixion, klädd i sin svarta rustning och bärandes ett dussin vapen på sin rygg kom in genom dörren. Den massiva mannen slog ner en läderpåse fylld med mer guld än hon någonsin hade sett på bordet framför henne. "Ni ska vara en magiker. Lär mig era konster så ska jag göra er rik. Har ni fiender kommer jag dräpa dem åt er! Men jag måste lära mig!" Meridity blev överrumplad, kalkylerade och svarade inom loppet av en enda sekund. "Vi börjar dina lektioner direkt. Om en månad har jag en demon åt dig att dräpa. Avtalat?" Ixions ögon lyste med hämndlystnad så stark att Meridity nästan ryggade bort från honom. "Avtalat."
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,465
[h=2]Kapitel 2:[/h] Kråkorna föll från trädet de hade landat i, plötsligt fångade i en djup och mörk sömn från vilken inte ens fallet till marken kunde väcka dem. Ixion stod i den övervuxna trädgården bakom Meriditys hus och försökte att hindra sig själv från att kräkas när efterdyningarna av formeln han kastat på fåglarna red genom hans kropp. Den uråldriga haggan som instruerade honom slog ihop sina händer och skrattade, "Så ja! Nu ska vi bara se till att du inte blir sjösjuk varje gång du använder ett kraftord!" Ixion hade bara en dag kvar på sin månad av träning innan han var tvungen att ta en paus för att mörda demonen som Meriditys hävdade bodde under staden och hade muterat dess befolkning. Ixion hade lärt sig magi, en formel som sövde hans fiender och en som skapade ett bländande ljus. Men han kunde inte skaka av sig det fruktansvärda illamåendet och den desorienterande yrseln som kom varje gång han kastade en formel. Träningen hade inte heller varit angenäm. Ixion kunde inte riktigt få kronologin på det hela att gå ihop men han trodde att han kunde komma ihåg det mesta av vad som hade hänt.

De hade utfört de arton sexuella tantriska riterna baklänges vid foten av ett päronträd. Han hade studerat de 108 magiska bokstäverna i ett alfabete skapat under en period då vokaler var förbjudna under hot av tortyr. Han hade bränt in magiska symboler av flytande silver och solid rök i sitt skin medan kobror ropade ut de 99 stavelserna som utgör ormarnas gud. Han reste i sinnet till världar där entropin förintat allt. Han hade rest kroppsligt till världar där lagen hade fått världen att frysa över tills bara tundra återstod. Han hade jagat mardrömsvalarna genom landskap av bruten tanke där marken blödde fram den svarta tjäran som rinner genom geniers njurar. Han hade lärt sig skriva skrivstil med båda händerna. Han hade studerat landskapets örter och deras kvalitet. Han hade druckit en asexuell mans sperma blandat med en psykopats tårar. Han hade spelat stenarnas spel och förlorat mot kråkan i den grå kappan sju gånger innan segern äntligen var hans. Han hade lärt sig läsa knopskrift och studerat hela böcker skrivna på en tråd. Han hade öppnat sina chakra till ormenergin i mäns hjärtan och tigerkraften vid universums slut. Han hade hört universums sång som låter som rakblad genom kött och sjungit med i dess vansinniga toner. Han hade utstår att kraftord från glömda civilisationer som aldrig rörde marken användes mot honom. Han hade ridit febern som orsakas av av de röda torkade svamparna och febern som orsakas av de vita saftiga svamparna. Han hade simmat floden av vansinne och druckit av dess vatten. Han hade konfronterat själarna av de han dräpt och de tidsresande spökena av de han skulle komma att dräpa. Han hade talat om sin barndom och kommit till insikt om hans känslor för sin mamma. Han hade skapat en formellbok skriven på skinnet från de sjungande träden och fjättrat fortfarande levande kraftord där med kedjor av bläck. Han hade dansat med djävlar i det bleka månljuset. Och till sist hade hans magiska potential slagit ut i blom och hans faktiska träning hade kunnat börja. Nu hade han bemästrat två formler och var nästan redo att försöka lära sig fler. Han behövde bara ta sig förbi den fruktansvärda känslan av sjösjuka varje gång han utförde en magisk konst. Meridity hade försäkrat honom om att det inte var ett ovanligt problem för unga magiker att brottas med men att de flesta överkom den med tiden. Men Ixion var otålig, magi utan konsekvenser var hans mål och han skulle pressa sig själv tills att han nådde det!

Under tiden hon översåg Ixions träning var inte Meridity sysslolös. Hon insåg att om hon lärde Ixion allt som hon var kapabel att lära ut och hon fortfarande hade en säck av hans guld så skulle han vara motiverad att råna henne på pengarna. Så hon satte omedelbart igång med att spendera guldet. Hon hyrde in snickare och andra hantverkare till att reparera hus i staden. Hon köpte mat till stadens invånare och hyrde personer som kunde dela ut den. Hon hyrde in helare och sjukvårdare till att ta hand om den muterade befolkningen. Hon lät reparera viadukterna så att rent vatten återigen kunde strömma in. Och med pengarna hon spenderade började personer flytta till staden, de byggde ett eget litet samhälle utanför och de som häxan betalade för att jobba i staden pendlade ett par hundra meter morgon och kväll till sina arbeten. Allt detta var bortom Ixion som var upptagen med sin träning och ändå inte hade brytt sig om så inte var fallet.

När månaden hade gått och Ixion fortfarande inte hade kunnat skaka av sig illamåendet gick han upp innan solen. Han satte han på sig sin rustning, säkrade korgen med vapen på sin rygg, spände sin nu slitna mantel av skinnet från en enorm björnbest över ryggen och började lämna det lilla huset där han hade bott den senaste månaden. Meridity vaknade när han höll på att lämna huset och började tveka, "Du kanske inte behöver försöka dräpa demonen? Se hur mycket bättre vi har kunnat göra det för folket med pengar och välvilja. Du har också börjat bli mig kär. Varför inte bara stanna och fullfölja din träning?" Ixion föreföll tänka efter för ett ögonblick men sedan skakade han på huvudet. "Det gör vår relation för komplicerad. Jag dräper demonen och sedan kommer jag tillbaks för resten av vad du kan lära mig." och innan Meridity kunde svara var han ute ur det lilla huset och dörren var stängd bakom honom.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,465
[h=2]Kapitel 3:[/h] Ixion rörde sig ner genom den massiva bronsporten som ledde ner i understaden. En mutant hade oturen att vara i vägen när Ixion smällde upp dörren och krossades under den. Redan halvruttet mutantkött exploderade ut över kullerstenarna för att tillagas av morgonsolen medan Ixion rörde sig ner för trappan mot demonen under staden.

Labyrinten av tunnlar, gångar, naturliga grottor och vattenfyllda ruiner som sträckte sig långt under staden borde ha varit spännande. Men Ixion hade vid det här laget i sin karriär sett ett par sådana komplex och när du sett ett av dem har du på många sätt sett allihop. Han började lägga mer märke till saker och ting när väggarna sakta men säkert började täckas av levande kött. Först var det bara ett tunt lager av skin och blodkärl men snart var det decimeter tjocka lager av kött, muskler och blod som klamrade sig fast vid väggarna, hängde från ta ner och täckte golvet. Ixions metallklädda fötter klafsade i den biologiska massan. Ixion kunde känna att aktiviteten ökade i köttet desto närmre dess hjärta han kom och ökade takten. När han kom fram till en bredare grotta steg två mänskliga skepnader halvvägs upp ur köttet och anföll honom, nyligen formade ben och senor drogs nästan av när de försökte kasta sig över den rustningsklädda titanen som snabbt drog två korta svärd och hackade sönder deras nyligen formade skalar. Kropparna föll tillbaka ner i köttet som verkade koka och bubbla medan kropparna återformades. Ixion fortsatte framåt, ilsket trampandes på köttet under honom med varje steg. Han kom runt ett hörn och såg en till bronsdörr på andra sidan den smala korridoren. Men mellan honom och den var minst två dussin fullt formade köttvarelser. De öppnade sina felformade munnar, visade sina illa sittande tänder och för stora tungor medan de skrek sinnesslöa, djuriska och spädbarnsliknande läten mot inkräktaren i den svarta rustningen. Ixion drog andan, skrek ut kraftordet som orsakade slummer och kräktes prompt rakt in i masken på sin hjälm medan hälften av köttvarelserna föll omkull. Ixion ignorerade att spya täckte hans ansikte och rann ner för hans bröst när han rusade framåt. Han stampade sönder huvudena på de fallna varelserna på vägen framåt. Hoppandes jämfota med metallskor på skallar som sprack som ägg och som fick felfärgad hjärnsubstans att spreja över golvet. Han började sedan sticka, hugga och slita sönder köttvarelserna. Deras patetiska försök att fälla någon i en oförstörbar rustning med stickvapen gjorda av ben möte inga framgångar. Till sist lyckades en av varelserna vara seg nog att ett av Ixions svärd fastnade i dess bröstkorg. Ixion slog in sin metalliska näve i magen på varelsen, drog ut dess tarmar och ströp varelsen till döds med dem. Han drog sedan en lite yxa av typen som används för att hugga ved och med den i handen som inte hade ett svärd fortsatte han igenom väggen av rörligt kött som stod mellan honom och hans mål.

Ixion var helt täckt av sjukligt blod, trasigt kött och bitar av tarmar när han var framme vid bronsdörren och varelserna var döda. Det gick knappt att se den svarta rustningen under kladdet och slafset som brukade vara mardrömsvarelserna. Insidan av rustningen var täckt av spya som nu hade runnit hela vägen ner till Ixions skrev och täckte hans genitalier. Han drog av sin mantel och använde den för att torka av sin hjälm och överkropp för att kunna se och för att minska den fruktansvärda doften. Han drog sedan upp dörren och rörde sig in i en stor sal som var helt täckt av skulpterat ben och kött. Mitt i salen, hängandes från hundratals eleganta tentakler av kött, var en omöjligt vacker och fullständigt omänsklig varelse. Den såg ner på Ixion med flera par av enorma ögon och talade med en stämma som var som tusen röster. "Ah, häxan har äntligen skickat någon för att dräpa mig." Varelsen skrattade och Ixion kände sin spyatäckta kuk bli hård. "Vet hon inte att hennes älskade mutanter, mina kära halvformade barn, kommer förgås om jag dör? De är en del av mig och kan inte leva utan att jag hjälper dem. En dag kommer de bli perfekta som jag. Men först måste de lida." Varelsens många sensuella tungor rörde sig över dess många läppar och bröstvårtor. "Så, vad ska du göra nu när du inte kan döda mig?". Ixion kastade yxan precis innan varelsen slutade tala och den träffade den rakt i det perfekta sexkantiga ansiktet. Han kastade sitt kortsvärd, drog ett tvåhandssvärd och rusade varelsen som vred sig, stönade och grät. Han hackade loss tentaklerna runt varelsen som höll den uppe och den föll hårt till marken. Han drog upp sitt svärd, försökte att inte tänka på vad han egentligen ville göra med varelsen eller varför han valt ett mer falliskt vapen, och stötte svärdet i varelsen om och om igen. Efter ett par stötar slutade varelsen röra sig eller andas, den började omedelbart ruttna, precis som köttet och benen som täckte rummet och Ixion. När han var utmattad slutade han hugga och bara stirrade. Sedan rörde han sig sakta men säkert upp genom labyrinten av ruttnande kött.

Ixion kom upp till ytan. Han kunde inte lukta de ruttnade kropparna eftersom han själv var täckt av smältande kött under sin egen spya och han var för distraherad för att bry sig om att de döda korparna från hela stadens befolkning var spridda här och där. Fallna där de plötsligt avlidit. Ixion gick till Meriditys hus och vadade ner i den lilla sjön i hennes trädgård medan han fortfarande hade sin rustning på sig. Han tvättade först rustningen utvändigt, sedan tvättade han den invändigt och till sist tvättad han sig själv. Sedan gick han in i huset, hämtade tvål och gick ut för att tvätt sig själv och rustningen igen. Medan han stod där såg han upp och upptäckte att kråkorna var tillbaks i sitt träd. Han fokuserade på dem och viskade maktordet. Kråkorna föll omkull, fångade i sömn, och Ixion kände ingen yrsel och inget illamående. Han tvivlade på att han någonsin skulle må illa igen.

När Ixion var ren satte han på sig sin rustning och gav sig ut för att finna sin lärare. Han fann henne sittandes vid en grupp av de döda mutanterna, gråtandes som ett barn medan människorna hon hade fått att komma till staden försökte trösta henne. Hon såg Ixion, reste sig upp och sprang till honom. Hon slog sina åldrade armar runt hans metallklädda kropp och grät. Ixion såg ner på henne, "Du visste att de skulle dö." Hon såg upp på honom, "Nej, men jag visste att det kunde hända. Det var inte ditt fel." Ixion såg ner på henne. Han brydde sig inte om mutanterna och hade mest oroat sig över att behöva hitta en ny lärare. Men han lät henne göra sin egen tolkning av hans handlingar och sade inget. Det var den mest praktiska saken att göra.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,465
[h=2]Kapitel 4:[/h] Ixion reste västerut efter att han lämnat sin första magilärare bakom sig. Meridity hade valt att flytta från staden och hennes avsked från Ixion hade varit positivt för henne. Ixion hade skaffat sig en dragfågel och en liten vagn och var nu påväg mot den första av en rad andra magiker som Meridity hade gett honom en lista över. Landskapet här var vridet men inte fruktansvärt ogästvänligt, kullar med högt blått gräs sträckte ut sig och längs vägarna som slingrade mellan dem rullade Ixion fram. Han blev genuint förvånad när en pil studsade från hans huvud. Han stannade dragfågeln som plötsligt fylldes av en svärm pilar. Ixion vred sakta sitt huvud och såg att en grupp på ett dussin banditer beväpnade med pilbågar och ovanligt långa, helt raka svärd. Han noterade också att de hade kommit oförsiktigt nära honom. Han reste sig upp, skyddad av sin oförstörbara rustning, drog ett kortspjut från sin korg och doppade det i spillningen dragfågeln hade släppt när den dog innan han slungade det mot en av bågskyttarna. Kvinnan som var oförberedd på en motattack träffades i magen och föll skrikandes till marken medan förstörda tarmar, blod och fågelavföring forsade ut ur henne. De sex dummaste av hennes kamrater drog sina långa svärd och rusade Ixion. Han plockade upp en tvåhövdad stridsyxa och när den snabbaste av banditerna kom tillräckligt nära använde han höjdövertaget som han fick från att stå på vagnen, svingade yxan ner mot mannen och klöv hans skalle jämnt i två. Han svepte sedan två till män åt sidan med en barbarisk men effektiv attack som förstörde en mans huvud och satte yxan djupt i den andras axel. Detta var ögonblicket när banditernas moral tog slut, de vände och rusade mot kullarna medan deras två sårade kamrater som inte kunde fly skrek förbannelser efter dem. Ixion hoppade ner från vagnen och avslutade mannen han sårat i axeln med ett hugg rakt genom hans bröstkorg och in i hjärtat. Han gick sedan upp mot kvinnan som hade ett spjut täckt i fågelskit stickandes ut ur magen.

Ella föddes som den tredje av tio döttrar till ett fattigt drängpar bara några mil från platsen där Ixion hade sårat henne med spjutet 17 år senare. Hennes far hade druckit och spelat bort familjens pengar medan hennes mamma hade slagit alla barnen. Ella hade försökt ta hand om sina syskon, hon var lite modigare och tuffare än de andra och försökte hjälpa de andra så gått hon kunde. När pesten kom hade hennes föräldrar och äldre syskon dött och Ella hade försökt ta över jordbruket. Det gick i nästan två år innan den lokala Mandarinens män hade stulit gården från dem. Ella hade tvingats till stöld för att kunna äta och försörja de av hennes yngre syskon som fortfarande levde. Hon hade inte använt våld innan, men pengarna hon erbjöds för att vara med vid bakhållen mot resande och handlare var för mycket för att kunna tacka nej till. Hon hade inte ens klarat av att skjuta rakt på mannen i rustningen, hennes händer hade skakat för mycket och hon hade varit för rädd för att faktiskt döda någon och vad det skulle göra med henne och vad det skulle få henne att känna.

Ixion stampade ner på den sårade bågskyttens mage med en bepansrad fot och knäckte av spetsen på spjutet i henne. Hon skrek som ett sårat djur, djupt och primalt, och Ixion såg att hon var ung. Nästan samma ålder som han var när han dödade för första gången. Han tog fram en läkande dryck från en påse som hängde från hans bälte. "Berätta vem som skickade er och var jag kan finna henom så ger jag dig trolldrycken. Du kommer överleva, kanske till och med bli helt återställd." Bågskytten hostade upp svart blod och genom skakande tänder lyckade hon få fram, "Det var den brända trollkarlen. Han finns i ett tältläger ett par kilometer söderut. Snälla, ge mig drycken. Jag har syskon som inte klarar sig utan mig...". Ixion tog av sig hjälmen, korkade ur drycken och drack hela själv innan han kastade flaskan åt sida och sade, "Du borde valt ditt byte bättre." och krossade flickans huvud med en spark från sin rustningsklädda fot. Han spejade söderut innan han satte på sig hjälmen igen. "Jag antar att trollkarlen är skyldig mig ett dragdjur." och med det satta han av söderut till fots.
 

obak

Hero
Joined
17 Jul 2013
Messages
1,143
Detta är obetalbart, Älderomsorgen i övre Kågedalen möter The eye of Argon.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,465
obak;n285365 said:
Detta är obetalbart, Älderomsorgen i övre Kågedalen möter The eye of Argon.
Jag uppskattar en av de jämförelserna väldigt mycket och förstår/förtjänar den andra :D
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,465
Kapitel 5:
Ixion kom fram till tältlägret efter att solen hade gått ner. Det var nästan hundra banditer, allihop bar svärd och de hade början på vad som som skulle kunna bli en faktisk uniform. De var ovanligt organiserade, inte det vanliga avskummet som brukade plåga vägarna som banditer. Ixion stirrade ner på dem från en av de närbelägna kullarna. Personerna i där nere verkade samlas vid den stora elden i mitten av lägret och sedan kom deras ledare, en mager man i svarta kläder som tydligt märkte honom som en häxmästare fram. Magikerns ansikte var fruktansvärt bränt, en skada som tydligt tillfogats med magi. Ixion såg på medan trollkarlen talade till sin arme och gick sedan ner mot lägret. Han kom innanför ljuscirkeln som kastades för elden och ropade upp mot magikern medan de närmsta av banditerna började dra fram svärd, "Hej Milon! Snygg bandit arme!" Trollkarlen tittade rakt på honom, viftade bort sina mannar från krigaren och svarade, "Ixion?! Vad i helvetet gör du här?!".

Milon var en magiker och äventyrare som tidigare varit en kumpan i Ixions äventyr. De hade senast setts efter ett misslyckat försök av de båda att erövra Milons hemland. Nu satt de båda männen i Milons tält som var lyxigt inrett med byten från rån som Milons rövar arme hade utfört och drack tusenårig vin. "Jag flyttade ut hit, började råna folk och folk började tro att jag var någon sorts revolutionär mot den lokala Mandarinen. Så jag bara började rekrytera och låtsades som om jag bryr mig om deras politik eller något. Vi flyttar lägret då och då." Milon svepte ett glas mörkröd alkohol som tre nunnor hade blivit mördade över. "Men det börjar bli problematiskt. Vi vinner! Tja, förutom när vi försökte råna dig. Men vi har på riktigt börjat skada regimen genom att ta deras skatter och andra saker. De har fått straffbeskatta maten så folket är redo för uppror. Vi är snart på stället där vi borde leda trupperna in i staden och ta över. Men att leda från fronten och taktik och så är inte min grej... du däremot." Ixion fyllde på bådas glas, "Jag försöker lära mig magi för att döda en person. Jag har redan lärt mig mina första formler men de är... inte så imponerande. Om du delar med dig av dina krigsord så kommer jag leda din arme. Låter det bra?" Milon log som en huskatt som precis lyckats döda en struts, "Ja. Ja det låter mycket bra.".

Milons lektioner var helt annorlunda än Ixions tidigare träning. Milon hade bemästrat sin magi genom intensiva akademiska studier och förslavande av andar som sedan hamrades genom magiska ljud och gester till att vara krigsord. Studierna tog ett par månader vilka var besvärligare än Ixion trodde att de skulle vara. Milon var en skicklig och dedikerad magiker och akademiker med en djup kunskap om förbjuden kunskap. Men han var också emotionellt instabil, slog ut med våldsamma maktord i nästan hejdlös vrede när han blev stressa och blev stressad av att undervisa. Ixion började snabbt ha sin rustning på sig under lektionerna av ren självbevarelsedrift. Men trots mindre brännskador, köldskador och ett par brutna fingrar efter att han kastats genom luften av en vindformler gjorde Ixion framsteg. Samtidigt tränade han Milons trupper och förvandlade vad som var desperata bönder och politiska fiender till kungen som tidigare mest lyft pennor till en styrka som man kunde räkna med. Så länge du ville ha begränsade resultat och kunde räkna med att befolkningen skulle vara på din sida när du förklarade att du har kommit för att befria dem. När Ixion och Milon träffades för att planera anfallet mot staden hade Ixion bemästrat krigsord som lät honom nedgöra fiender med ren energi så väl som att få fiender eller föremål att explodera i själabrännande flammor.

Milon tittade ner på kartan där Ixion hade satt upp små modeller för att symbolisera kungens trupper och placeringar, enligt vad Milons nyaste rekryter hade berättar för dem, och banditarmen. Trollkarlen verkade först inte tro sina ögon, sedan verkade han tro att han missat något och sedan tittade han upp på Ixion med uppriktigt förvirring i sina ögon. "Om jag förstår det här rätt, och det tror jag inte att jag gör, så är din plan att vi ska marschera rakt upp till porten. Sedan ska jag explodera porten med magi. Sedan ska vi bara gå in, säga att vi har befriat staden och att jag är ledaren för revolutionen?" Ixion nickade, "Och så dödar vi alla som ifrågasätter din rätt att härska.". Milon fortsatte stirra på krigaren, "Får jag komma med konstruktiv kritik?" Ixion verkade genuint tänka över frågan innan han nickade igen. Milon tittade ner på kartan, skakade på huvudet och utbrast, "Din plan suger bara så mycket!" varpå Ixion log och med en röst sandpapprad mjuk sade, "Lita på mig bara. Den här staten kommer jag lyckas erövra åt dig." Milon gnuggade sina ögon med en hand, "Jag hade genuint glömt att vi misslyckats med exakt den här saken en gång tidigare och nu ifrågasätter jag hela projektet." Ixion skrattade på ett sätt som generöst kunde beskrivas som inte egentligen elakt eller hånfullt, "Lita på mig, det här kommer gå precis som planerat."
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,465
Kapitel 6:
Milon stod på en vagn driven framåt av två dragfåglar, en kusk höll vagnen stadig även medan den galopperade i full hastighet rakt mot de stängda stadsportarna. Vid hans sidor stod två kvinnliga soldater ur hans lilla arme med varsin stor sköld för att skydda honom från pilar. De båda hade korta svärd vid sina sidor, men planen var inte att de skulle använda dem. De var istället där för att skydda magikern från pilar och stenar medan han stod för den offensiva kraften. Bakom Milon kom armen, ridandes på stulna dragdjur eller ståendes och sittandes i vagnar lånade från sympatiska bönder eller stulna från mördade resande. Ixion red i arméns främsta led och hade delegerat kontrollen av de olika delarna av armen till de mest respekterade eller erfarna banditerna och etablerar enkla kommandon för att kommunicera med dem. De var inte professionella soldater och borde verkligen inte leda någon i strid. Men det var inte som om de hade några proffs tillgängliga och om allt gick rätt till skulle de ändå inte behöva göra mer än att hindra överdrivet plundrande och att någon i panik började skjuta eller fly. Milon nådde fram till den stora porten som hade stängts och barrikaderats när bandit hären hade synts till. Uppenbart skrämda stadsbor såg ner på honom. Några grupper uppe på muren jublade redan och hyllade Milon som deras räddare. Milon förstärkte sin röst med ett snabbt maktord och började tala "Vi har kommit för att rädda er! Ni har länge lidit under en..." och det var då en pil plötsligt blommade ut från Milons hals.

Pilen spillde inte egentligen så mycket blod, den bara landade i Milons hals, Milon kollapsade åt sidan där en av hans livvakter fångade honom, Ixion tittade upp mot muren och såg att en av de yngre vakterna var den som hade släppt pilen och genom ett mirakel fått till en perfekt träff. Sedan exploderade allt i kaos. Armén som stod utanför murarna var trots allt odisciplinerade amatörer som hade hållits samman av en karismatisk och mäktig ledare. De stod nu utan en sådan och med det försvann deras mod och deras sammanhållning. Ixion vrålade order om att anfalla och några av hans löjtnanter lydde, men inte alla och det skapade bara mer förvirring. Vakterna på muren tog tillfället i akt att börja slå ner på de som välkomnat armen av anfallare. Kusken i Milons vagn drog hårt i tyglarna, vände den snabba vagnen 180 grader och flydde tillsammans med vagnens andra passagerare samtidigt som hans livvakter gjorde sitt bästa för att rädda livet på honom. Sedan började pilar regna sporadiskt över armen och fick vad som redan var panik att koka över i den form av djurisk dödsångest som är farligare än något spjut. Ixion satt orörlig på sin häst under ett par sekunder medan världen exploderade runt honom och sedan väste han frustrerat ut, "Det gick ju åt helvetet!", vände sin häst och red ifrån situationen i så hög hastighet som djuret klarade av att uppbåda.

Ixion gjorde ett under omständigheterna heroiskt arbete med att försöka hitta vagnen som Milon försvann på. Men trollkarlen, hans livvakter och deras fordon var som uppslukade av jorden. Ixion visste att Milon antagligen var död, men samtidigt visste han att svartkonstnären var svårare att döda än en kackerlacka. Han var också osäker på ifall Milon skulle vilja skylla hela fiaskot på honom. Men eftersom han ändå inte kunde finna mannen var det ingen poäng att spekulera. Med en suck vände Ixion sin häst västerut och red vidare.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,465
Kapitel 7:
Ixion hade nått ett kloster som låg på en klippa som steg rakt upp ut en blomstrande liten stad och handelscentrum. Klostret hade varit där först och låg där det låg eftersom det var en knutpunkt där olika energilinjer mötes. Eller något liknande, försäkrade krämarna på marknaden Ixion. Staden hade växt upp runt klostret, inte för att platsen i sig var särskilt passande för att bo på, utan på grund av magin som utövades i klostret. Nunnorna som bodde där var helare och skyddsmagiker i världsklass. Att bo nära dem innebar ett långt liv där sjukdomar och fruktansvärda skador var något som kunde besegras och inte något som dömde den drabbade. Mörkare magi hade också dragit sig till platsen och frodades i klostrets skugga. Men sådan magi gömde sig i slutet av bakgator, i rökiga opiumhålor och på de mindre glamorösa bordellerna. Efter att Ixion hade kommit till staden skaffade han sig ett billigt rum på tredje våningen ovanför en spågubbe och en bordell för de som föredrog djurs sällskap i sovrummet. Från den lägenheten började han sin djupdykning i rännstenens smutsiga magi som han fick mentorskap i genom mutor och hot. Han lärde sig dussintals små förbannelser, hur man modifierar magi på små men viktiga sätt och recepten till dussintals magiska drycker som gjorde allt från att abortera foster till att förvandla män till kvinnor. Men mängden små trick som gömde sig bland de otvättade massorna tog slut efter några månader och Ixion bestämde sig för att vända blicken mot magin som klostret lärde ut.

Det hade tagit Ixion mer än en timme att ta sig upp för klippan som stack upp ur staden, inte så mycket för att den var särskilt brant eller hög utan på grund av att den var så full med folk. Gamla människor med kryckor, de svårt sjuka burna på britsar och de som kom med allmosor och donationer till klostret i form av guld, mat och levande djur. Ixion övervägde att skynda på kön och se till att de sjukas lidande skulle avslutas permanent efter ett kort fall, men av politiska anledningar valde han att inte gå fram på detta annars rimliga sätt. När Ixion kom fram till till klostret möttes han av en yngre kvinnlig munk som när hon förstod att han inte var där för att läkas utan istället ville undervisas försökte skicka iväg honom, ”Bara kvinnor är kapabla att lära sig de djupare mysterien. Jag är ledsen men klostret kan inte ta emot dig, oavsett hur mycket pengar du erbjuder.” Ixions ansiktsuttryck gick inte att läsa bakom masken på hans hjälm. ”Men om jag var en kvinna hade ni tagit mina pengar och lärt upp mig.” Kom frågan i en genuint nyfiken ton. ”Ja absolut, men…” och med det vände Ixion på klacken och marscherade ner för klippan.

Att koka drycken som permanent ändrade en persons kön var inte egentligen svårt, men uppgiften kom med kringliggande problem som behövde lösas innan själva brygden kunde skapas. Det första problemet var att införskaffa ingredienserna, som allihop behövde vara färska och allihop behövde vara exakt det de identifierats som. Om någon ingrediens var ens lite felaktig kunde drycken låsa en person i deras nuvarande kön utan något hopp att kunna testa igen. Det andra problemet var att förvandlingen var permanent och inte gick att vända. Något som skulle få de flesta som var ute efter den med endast makt som mål att tveka. Det tredje problemet var att Ixion hade en magisk och oförstörbar rustning som passade honom perfekt och som antagligen inte skulle göra det om han ändrade form. Ixion löste det första problemet genom att mörda en person som lagt ner sina besparingar på att köpa ingredienserna och betalat en häxa för att göra drycken för att sedan ta ingredienserna från offret. Det andra problemet lade inte Ixion en enda tanke vid. Det tredje problemet var dock på riktigt bekymrande och han ägnade två dagar åt att researcha och sedan in köpa rätt typer av padding. Sedan kokade han och svepte drycken.

Ixion var mindre diplomatisk under den här turen upp för berget, men ingen dog så det var inte som om självkontroll inte krävdes. Hennes svara rustning absorberade solskenet som ett litet men aggressivt svart hål mitt i den grönskande sommaren. Ixion nådde väktaren vid toppen av klippan och tog av hjälmen, “Så, nu uppfyller jag kraven.” med det tryckte Ixion en pung med pengar i händerna på den kvinnliga munken och vandrade in i klostret.

Det tog tre månader innan Ixion gav upp att försöka lära sig någon mer magi av munkarna. Hon hade genom att verkligen dedikera sig till studierna lyckats snappa upp de allra enklaste och minsta läkande och skyddande formlerna innan Ixion insåg att hon inte hade någon talang för den här formen av magi. I retrospekt borde hon ha kunnat listat ut det från allt snacket om inre frid. Men efter tre månader satt hon på en matta medan någon som hade ett leende som bara bars av de hjärnskadade och de svårt religiösa pratade om att hitta hennes inre jag. Det var då Ixion reste sig upp, gick till sovsalen där hon hade lagrat sin rustning, satte på sig den , tog upp sina vapen och innan hon lämnade klostret krossade hon huvudet på hennes instruktör med en stridshammare. Hon gick sedan ut genom portarna på klostret och ut på klippan som fortfarande var fylld med en kö bestående av de sjuka och desperata och började kasta, slå och sparka ner folk från klippan på vägen ner. Flykten undan den hämnande demonen som hade börjat mörda folk dödade faktiskt fler än vad Ixion personligen lyckades tillintetgöra. Troende och sjuka trampade ihjäl varandra på väg undan från Ixions vrede och föll ner från klippan. Ixion vandrade ner från klippan och i kaoset lyckades ingen stoppa henne från att vandra rakt ut ur staden, stjäla en häst från ett stall utanför murarna och rida iväg mot solnedgången.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,465
Kapitel 8:
Brinnande syra regnade ner från himlen runt den lilla gruppen med äventyrare. Drakmännen uppskattade inte att de var där för att stjäla deras ovärderliga och heliga kristalbok innehållandes hemliga och förbjudna formler. De fem väktarna i det yttre templet försökte nu mörda dem genom att magisk frammana och slunga syra genom rummet. Amun-Ra, den mystiska mästertjuven, svepte upp sin magiska kappa och väste ut maktordet som fick den att skydda honom. De båda syskonen Ileon och Noeli höjde sina sköldar och drog bak sina matchande spjut. Ixion som stod längst fram lät bara syran regna över henne, skyddad av sin magiska rustning och utan att bry sig om resten av äventyrarna. De hade trots allt gått med på att bli betalda hälften efter att de hade hjälpt Ixion hämta kristalboken och om de dog skulle hon slippa betala den andra halvan. Så när Noeli började skrika bakom Ixion var den enda tanken som gick genom huvudet innanför den svarta hjälmen ”5000 mindre i lönekostnader.”. Ixion fyllde sin vänstra hand med en kastyxa från korgen och sin högra med grön magisk eld och slungade båda två mot drakmännen. Ixions sarkastiska kommentar, ”Ni får lov att hjälpa till, det är bara därför ni är här.” dränktes ut när Ileon började skrika blodig hämnd och skickade en drakman till helvetet med ett spjut genom tarmarna. Efter ett par sekunder av övertygande av Ileon om att hennes systers kropp skulle kunna ligga tills de skulle ta sig ut samma väg dyrkar Amun-Ra upp dörren till det inre templet. Ixion sparkade in dörren efter att låset var dyrkat och fällorna i dörren deaktiverade med en tvåhandsyxa i ett redo grepp. En ensam armborstpil studsade från hennes rustning och de tre äventyrarna befann sig öga mot öga med fyra munkar och tre nunnor tillhörandes en helig ordern dedikerad till att skydda mänskligheten. Ixion förstörde ansiktet på den av dem som höll i det avfyrade armborstet, noterade att kristalboken inte fanns i rummet och började vråla hot. Mitt i ett löfte om att hacka av kroppsdelar tills boken kom fram knackade någon Ixion på axeln. Hon vände sig om och såg Amun-Ra och Ileon med oroade ansiktsuttryck. ”VAD?!”, de båda ryggade tillbaka men Amun svalde, tog mod till sig och sade frågande, ”Det här är människor? Och de verkar vara heliga präster till en god gud och… du hyrde oss till att döda drakmän.” Ixion stirrade först på Amun och sedan på Ileon, ”Är ni rasister eller? Jag hyrde inte er för att de var onda och jag vill göra världen en tjänst. De har magi jag vill ha! Och nu är den min efter jag karvat ut var boken är ur de här stackars krakarna!”. Ileon tittade på Amun och de båda kom till samma slutsats. Ileon tog ett rejält grepp kring sitt spjut och fick stål i blicken, ”Vi kan inte låta dig göra det.” Amon greppade sina knivar och flyttade sig för att göra sitt stöd av Ileon helt klart. Ixion skiftade sin tyngdpunkt och sitt grepp om yxan subtilt, men tydligt nog så att de två andra äventyrarna såg att hon gjorde sig redo för att slåss med dem. Ixions röst var kontrollerad men raseri bubblade under kontrollen som en svärm av råttor under ett stenras som när som helst skulle kunna skölja fram drivna av rabiessmittat vansinne, ”Ni har redan gjort det jag behövde er till. Det här kan jag göra själv. Jag kan till och med betala er. Kasta inte bort alltihop nu. Bara gå härifrån.”. Och där kunde saker och ting ha slutat fredligt om än inte vänligt. Det kunde ha gjort det om inte en av munkarna valde just det här tillfället till att försöka fly. Det är inte egentligt viktigt ifall Ixion valde att mörda den flyende mannen eller om hon regerade reflexivt. Det viktiga är att Ixions yxa hade bitit hårt i hans tarmar innan någon hann reagera och att Ileon och Ixion reagerade samtidig. Ixion för att döda Ileon innan krigaren hann tänka efter och reagera och Ileon för att döda Ixion innan hon kunde få loss yxan ur tarmarna på munken. Ileon visste att Ixions rustning gjorde ett normalt anfall omöjligt och försökte därför svepa undan benen på Ixion med spjutet och slå omkull galningen med skölden samtidigt i en så våldsam vinkel som möjligt med syftet att skada ryggraden eller huvudet. Ixion å sin sida visste att en tränad soldat skulle räkna med vapen och normala taktiker så hon släppte yxan med en hand, spottade ur sig ett kraftord samtidigt med en jabb mot Ileons bröstkorg. Spjutet gjorde vad det skulle och den bepansrade magikern började falla men samtidigt träffade Ixions hand Ileons sköld och skickade en dödande blixt genom den och in i den andra kvinnans kropp, kokandes henne som gris träffad av blixten. Det skrikande ljudet av att Ileons insidor förångades dränkte kraschen av att Ixion och hennes rustning slog i backen. Ixion släppte yxan helt, rullade upp på fötter på bara ett par ögonblick och upptäckte att Amun hade skrikit till munkarna att fly och nu höll upp sin magiska dolk för att sinka Ixion. Kvinnan i den nu bloddränkta svarta rustningen stirrade på honom hatiskt och började röra sig mot honom medan krigsord lämnade hennes läppar och hennes händer började blixtra med energi, Amun försökte säga något för att stoppa henne. Sedan försökte han kasta sig ur vägen för den dödande blixten av negativ energi. Han lyckades lika dåligt med båda sakerna. Ixion såg ner på sina händer där hon stod över den brända och vridna kroppen som brukade tillhöra Amun-Ra. En fruktansvärd död orsakad endast med ett ord och en gest. Uttrycket som blommade ut över hennes ansikte var obscent. ”Jag är redo.”.

Ixion jagade ner munkarna och torterade dem tills de avslöjade var kristalboken fanns. Hon lärde sig formlerna de hade gömt undan från ljuset och onda magiker i tusentals år. Med boken fastspänd vid hennes packning gav hon sig av mot Todogs torn för att utkräva sin hämnd.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,465
Kapitel 9:
Facklorna lyste upp vakttornet som markerade gränsen för den kända världen. Det var inte som om man inte visste att det fanns mer värld bortom tornet. Det fanns en by precis över kullarna ett par hundra meter bort. Men både tradition och byråkrati var starka krafter som såg till att gränsen stannade där den var och också att två eller tre av de minst populära soldaterna blev placerade där för att vakta den. Detta gjorde att när Ixions vid hennes hemkomst upptäckte en mindre arme placerad vid gränsen så visste hon direkt att något skulle visa sig vara onödigt jobbigt. Något som bekräftades när Ixion nådde fram till den närmsta av soldaterna och frågade vad som i helvetena pågick. Den kända världen hade fallit i krig, inte bara ett par sönderfallande stadsstater eller små riken som skickade ut män med vapen för att mörda varandra utan hundratals små skitrolen som skickat ut män med vapen för att döda varandra. Det hela var en röra ärligt talat. Vintern närmade sig och eftersom kriget sträckt sig genom skördesäsongen och eftersom soldater plundrat förråd och bodar så var hungersnöd, sjukdom och resten av följderna ganska självklara för alla. Inte för att det var något som hindrade någon från att fortsätta kriget och säga saker som “Kriget kommer vara slut innan vinter festivalen!” eller “Strunta i att skicka vinterkläder, våra arméer kommer ha intagit fiendens städer innan de börjar känna kylan på riktigt.”. Ixion dunkade en knuten näve täckt av metall rakt in i ansikts plåten på hennes rustningen. “Så det är omöjligt att ta sig fram till området uppe vid Todogs torn utan en armé?” frågade hon varpå soldaten skrattade till lite, “Det är omöjligt att ta sig fram med en arme också. Det är säkert ett dussin arméer mellan här och där. Ixion stirrade på mannen och sedan frågade hon, “Var är er general? Jag tänker ta värvning.”

I det första slaget agerade Ixion som magiskt artilleri, vandrandes genom fältslaget, dräpandes fiender med formlös eld och varandes en styrke förstärkare för hela armen. Med inhyrandet av en magiker rättfärdigat av resultat ägnade Ixion de kommande slagen med att stiga i auktoritet tills hon tog kontroll över armen. Det var här hon började marschera arméen mot Todogs torn, utövandes brutaliteter på fältet och mot krigsfångar med varje slag. Tre månader efter hon hade nått gränsen till den kända världen hade hon fångar tagna från en besegrad arme och från landet de beskyddat fastbundna vid bål och täckta i tjära för att brännas levande. Hon bar en mantel gjord av det flådda skinnet från fiendens befälhavare och soldaterna som tjänade under henne bar liknande groteska troféer. Ixion hade tagit en arme som bestod av militia och en handfull yrkessoldater och förvandlat dem till brutala bärsärkar och kannibaler fruktade över den kända världen. Ixion gav signalen och bålen tändes. Luften fylldes med skrik och doften av brinnande kött. Medan mänskligt fett agerade som drivmedlet för eldar kom en av Ixions spejare med nyheter. “General Ixion, den sista armeen mellan oss och tornet har flytt. Det är fri lejd nu!” Ixion nickade, “Goda nyheter. Äntligen!” och med det gick hon bort till sin mest kompetenta officerare, drog av sin mantel av mänskligt skin innan hon hängde den runt hans axlar. Mannen såg förvånat på Ixion som inte verkade märka det, “Jag måste sticka nu. Du bestämmer. Grattis till befordran.”. Hon var åtminstone hundra meter bort innan han reagerade och sprang ifatt henne, “Vad ska jag göra?!” Ixion viftade bort honom, “Bara fortsätt göra vad vi gjort hittills. Ifrågasätter de dig så mörda dem på de värsta sätten tills de slutar.” och med det rådet försvann Ixion in i skogen. Armen bakom henne var redan glömd när hon tog sig ut på den första lilla skogsstigen och började följa den med skogsvarelsernas nattläten överallt runt henne.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,465
Kapitel 10:
Tornet var omgivet av små byggnader av trä och grunderna till stenhus vars byggande verkar ha avstannat då krigen skurit av tillgången till material. En skylt som någon hade hängt upp på tornet kungjorde att det här var Nims magiska universitet. Några vakter med färgglad uniformer rörde sig i det lilla samhället och var där för att hålla kriget som fanns så nära borta, om någon var dum nog att anfall ett universitet för magiker vill säga. Vissa studenter klädda i klassiska trollkarlskåpor satt på gräset och läste eller samtalade medan andra skyndade fram och tillbaks bärandes böcker och magisk utrustning. Ixion vandrade rakt in, en av vakterna rörde sig för att stoppa henne men kom på bättre tankar och började istället samla ihop fler vakter innan han rörde sig fram mot titanen i svart rustning. Ixion vandrade under tiden rakt in i tornet, såg sig om efter Nim och när hen inte uppenbarade sig omedelbart tog Ixion ett grepp runt halsen på en av eleverna och lyfte denna från golvet, “Var är Nim?!”.

Nim satt på sitt kontor högst upp i tornet. Mer än ett år hade gått sedan hen hade besegrat den ondskefulla häxmästaren som hade lyft tornet från världens innandömen och tagit tornet som sitt eget. Sedan dess hade hen pensionerar sig från äventyrande och valt att försöka bevara magisk kunskap och skydda världen genom att lära upp nästa generation av goda magiker. Det var mycket arbete, men att komma bort från att stå knädjupt i de döda minst en gång i veckan var bättre för hens stressnivåer ändå. När en av hens lärare rusade rakt in på hens kontor och berättade att någon i en svart rustning var i tornet och krävde att få träffa henom. Nim insåg direkt att det var Ixion och att hans misstanke om att Ixion teleporterats iväg istället för att dödas av formeln som träffade honom i striden mot tornets mästare stämde. Nim skickade läraren att eskortera upp Ixion. Sedan förberedda han alla sina försvarsformler mot fysiskt våld. Ixion var inte den mest stabila äventyraren hen hade arbetat med och att vara försiktig är aldrig fel.

Ixion kom in i rummet och tog av sig sin hjälm. Nim erbjöd henne en stol genom att vifta mot den och hällde upp alkohol i två glas. “Du är en kvinna nu för tiden?” frågade hen. Ixion nickade, de båda tömde sina glas och Ixon lade till, “Och en magiker.”. Efter detta utbyte de information, Nim om hur de besegrade trollkarlen och Ixion om vad hon hade lärt sig om magi. När diskussionen nästan var över och flaskan nästan var tom frågade Nim, “Varför resa tvärs över planeten, lära dig magi och vada genom set extra blodet du var tvungen att ta dig igenom för att nå hit? Hämnd? Trodde du att du behövde rädda oss? Stolthet?”. Ixion tänkte efter, avslutade flaskan och placerade hjälmen över sitt huvud igen för att göra sig redan att gå innan hon svarade, “Det verkade vara saken att göra bara.”.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,465
Och med kapitel 10 är vi färdiga för nu. Hoppas ni uppskattat det ni läst. Har ni frågor, förolämpningar, kommentarer eller anklagelser så är det bara att skriva dem här i tråden.
 

obak

Hero
Joined
17 Jul 2013
Messages
1,143
Tyckte den var djävligt kul, såg fram emot att läsa varje uppdatering till fikarasten.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,465
obak;n285763 said:
Tyckte den var djävligt kul, såg fram emot att läsa varje uppdatering till fikarasten.
Awesome! :)
 
Top