Precis som nämnt ovan är det ett problem i olika grad för de flesta av oss. Som
@krank skriver så är det en lättnad när man inser att man inte är ensam om det, utan att de flesta känner det (och lever det).
I arbetslivet kan jag dock tycka det är frustrerande. Dels utifrån att arbetsgivaren kan slå mynt av imposter syndromet och dålig självkänsla så löneutvecklingen påverkas. Dels så kan jag ibland störa mig på det här: Att alla låtsas veta och förstå eller nicka med - för att ingen vågar, avslöja sig, sätta ner foten och säga "jag fattar inte" eller "det där tror jag är fel".
Nu har jag snart varit 10 år på samma arbetsplats så i många sammanhang har jag så pass mycket erfarenhet att jag kan trycka tillbaka syndromet. Jag vågar sätta ner foten och ibland gör jag det medvetet även om jag egentligen inte behöver bara för att skapa "högt i tak". För jag tror att "högt i tak - på riktigt" tar kol på imposter syndromet. Om alla vågar visa att det finns saker de inte kan (och att det är ok) så behöver ingen låtsas mer.
Ytterst tror jag det är ett ledningsproblem. Ledning och chefer säger sig så gärna vilja att det ska vara "högt i tak", men i samma stund vill man alltid visa självsäkerhet, trygghet, beslutsamhet - och i slutändan trumfar det "högt i tak".
Sorry om det här blev lite OT, men jag personligen tycker de här sakerna hänger tight ihop.