Ibland oss - Twilight möter Kuf (spelrapport fisktank)

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
269
Scen 1 - Enkel matematik

Cruelty must be whitewashed by a moral excuse, and a pretense of reluctance.
George Bernard Shaw

Alla tittade på dem, mätte och vägde dem med blickarna, bedömde och dömde deras förmåga och deras stil utifrån tusen fördomar. Flera log, mer eller mindre uppriktigt. Andra blängde. En del brydde sig inte.

Regnet trummade svagt på rutorna till klassrummet på tredje våningen i den röda tegelbyggnaden. Lakewood High.

Det var måndagen efter helgen då de anlänt till Silver Falls, Maine. De hade bytt Wyomings slätter mot tät skog och klippig kust. Meddragna av sina föräldrar genom halva USA. Maj 2005. Slutet på terminen men första dagen i nya klassen. Sen bara ett år kvar. “Bara”.

De tre stod stelt bredvid katedern och blickade ut över de blivande klasskamraterna. Fröken Nesbitt pratade glatt om hur roligt det var med nya elever i klassen men de hörde henne knappt. Äntligen fick de lov att gå och sätta sig i de tomma skolbänkarna bredvid sina nya bänkkamrater. Deras nya matteböcker och räknehäften låg och väntade på dem, prydligt framlagda i nätta högar.

Seth satte sig ner bredvid en bredaxlad svart kille med bländvita tänder som genast sträckte fram handen.
“Tyler.”
“Seth.”
“Matte är din starka sida?”
“Absolut inte, din?”
“Inte egentligen, föredrar hälsoämnena.”
“Idrott?”
“Visst, men framförallt mat och nutrition. Sjukt intressant.”

Seth nickade. Tyler var i mycket god form och såg ut att ägna sig åt någon sport. Hans tröja och byxor stramade över den muskulösa kroppen.

Seth jämförde sig genast, så vitt han kunde bedöma liknade han och Tyler varandra i fysisk förmåga. Han konstaterade nöjt att de nog hade mycket gemensamt och slappnade av lite. Seth slog upp matteboken och de gled in i det monotona räknandet.

Ted sjönk ner på stolen nervöst och öppnade boken. Det var saker han räknat redan i grundskolan, en barnlek. I lätt avsmak stängde han boken och sköt bort den. Han hade märkt att bordsgrannen studerat honom då han gått mot bänken, en genomträngande blick som han hade varit noga att inte möta. Nu vågade hans ögon börja vandra åt vänster på skolbänken.

Det var en tjejs bleka hand som höll blyertspennan lätt och som långsamt men metodiskt svepte över sidorna i hennes mattebok. Han noterade hennes svartnålade naglar och en tjock silverring på högerhandens pekfinger formad som en grinande dödskalle. Hennes arm lyste liljevit under en flortunn svart nätblus. Armen var smal, nästan anorektisk, men senig och atletisk. Hon verkade stark på något sätt, mycket starkare än vad han var.

Teds nacke värkte av anspänningen att hålla sig stilla och hans ögon började flacka, han sneglade nervöst mot henne, men återgick sedan hastigt tillbaka till bokens omslag och så till grannen igen. Han lät blicken få vila en stund på ringen för det kunde inte misstolkas, att titta på händer måste vara OK.

Hon suckade djupt och knöt handen och han kände hennes blick bränna i nacken. Ted tvingade sig att börja titta upp, lät blicken vandra från handen upp mot hennes ansikte men den fastnade på vägen. Hon bar en svart spets-BH under blusen, förmodligen osynlig på håll, men på det här avståndet …

Två oerhört intensiva ögon mötte hans blick, ett vitt ansikte inramat av svart hår i en välklippt lugg. Hon tittade på honom men sa inget. Teds blick fastnade i hennes ögon, han kände att han dröjde för länge och rodnaden spred sig över hans kinder innan han lyckades slita sig lös. I lätt panik stirrade han ner på sin stängda mattebok och önskade att han kunde försvinna, vart som helst.

“Har ni bara bönder i Wyoming?” Hennes ton var kylig.
“Nä, ehm. Jag är inte bonde.”
Han tvingade sig att vända sig mot henne, det kändes artigare och mer normalt. “Eh, vad menar du?”
“Det verkar som du aldrig sett en gothare förut.“
“Öööh…”
Hon suckade. “Det är lugnt, jag är van med folk som stirrar. Felicia.”
“Ted.”
“Jo, jag vet, jag hörde fröken Nesbitt.”
Han mötte hastigt hennes blick men slog sedan ursäktande ner ögonen igen.
“Ted Williams.”
“Finley. Vad det nu spelar för roll.”

Felicia återgick till sin mattebok och Teds blick flydde ut över klassrummet, försökte identifiera hoten, vilka skulle han inte stöta sig med? Förutom Felicia då.

När Ted såg henne var det tydligt att Lauras bänkkamrat stod i stark kontrast till hans egen. Blond page, ett brett leende och glada vänliga ögon. Chrys verkade vara motsatsen till falsk marknadsföring, ett ljuvligt paket där förpackningen matchade innehållet. Hon hade redan guidat ner Laura i stolen och gett henne en liten kram, välkomnat henne till klassen och gett henne en vässad penna och slagit upp sin egen mattebok, full med kompetenta doodles på varje sida. Chrys verkade vara en tjej som gillade att teckna.

“Kom ni igår eller var det redan i fredags?”
“Nä, vi kom i fredags, men vi har inte hunnit packa upp än.”
“Då har ni inte hunnit se stan än alltså! Eller stan och stan, men det finns ett par schyssta fik, en bio och så skärgården förstås. Men så här sent på terminen, varför flyttar ni hit nu?”
“Pappas band ska spela in en ny skiva.”
“Men vad coolt! Är det någon en känner till?”
“Nej…”

Det var en tråd som Laura hoppades döda så fort som möjligt men Chrys var alldeles för duktig på att föra konversationer för att tillåta det.

“Hur är det att växa upp i ett musikerhem då?”
“Eh. Som vanligt skulle jag säga.”
“Som vanligt? Det måste väl ändå vara lite rock’n’roll lifestyle? Sena kvällar, dricka?”
“Nä, jag vet inte om det är så annorlunda.”

Chrys log lugnande åt Laura och när hon vände sin uppmärksamhet mot matteboken slappnade Laura av lite och tittade upp för att studera reaktionerna i resten av klassen.

Överlag verkade stämningen rätt avslappnad, folk småpratade och lugnet låg över klassrummet. Det låg lite sommar i luften. Kläderna började bli lättare, mer hud syntes då det inte längre var nödvändigt att gömma sig från kylan under alltför tjocka kläder. Sommaren var på väg. Ljusare tider väntade. Och utanför strilade regnet stilla.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
269
Trodde på rubriken först att det skulle vara Twilight 2000 som mötte Kuf.

*besviken*
Kanske skulle kört på Twilight med Twilight 2000-regler (originalet då, inte Fria Ligan) 🤔😄
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
269
Scen 2 - Mat och prat

Being convinced one knows the whole story is the surest way to fail.
Philip Crosby

Cafeterian på Lakewood High låg på bottenvåningen i ena vingen, ljus och luftig med många och stora fönster. Utanför regnade det fortfarande över lärarparkeringen och deras inte speciellt spännande bilar, över de tomma idrottsplanerna och längre bort skymtade fotbollsstadion som en mörk borg där unga gladiatorer kämpade mot varandra.

Borden var runda och skulle antagligen bjuda in till samtal. Kvaliteten på skolmaten var påfallande lik den i Wyoming. Skaldjuren vittnade om att de var närmare kusten nu. Det stod att det skulle vara musselsås men proportionerna var till såsens fördel och pastan var lätt hopklibbad redan när den serveras.

Chrys och två av hennes vänner vinkade glatt åt dem från ett av borden. Det var tydligt att de passade bra ihop, de hade alla samma inbjudande leende.

De tre hann inte gå många steg mot bordet innan Greg slet upp sin systemkamera och rasslade av några bilder, innan han halvreste sig för att hälsa. “Ursäkta, gammal vana.”

Greg hade långt svart hår i en prydlig fläta, en spenslig kropp och hans intelligenta utseende framhävdes ytterligare av ett par fyrkantiga svarta glasögon.

Makayla var en svart tjej med tighta cornrows och kläder som var tydlig inspirerade av seifuku, japanska skoluniformer, och verkade välsydda. Hon gjorde en ursäktande grimas. “Vi får väl börja med att be om förlåt för maten, den har inte blivit bättre med åren. Men jag antar att det var mer grönsaker och spannmål i Wyoming.”

Seth flinade. “Det märks att du aldrig varit där, i Wyoming äter vi kött med kött. Skulle det serveras grönsaker tror jag inte skolledningen hade varit kvar länge.”

Chrys såg förvånat på honom. “Kött med kött? Hade inte funkat för mig, jag är i en vegansk period nu. Quorn och oumph och sånt.“

Hon tittade på Ted. “Du överlevde.”

Ted svalde lätt, obekväm med uppmärksamheten. “Ja, eh, ja. Vad menar du?”
“Felicia.”
“Hon verkar väl snäll.”
Chrys drog lite på munnen. ”Hon är lite intensiv.”

Ted hostade lite, tittade på Gregs kamera i ett försök att byta ämne. “Canon?”
“Ja! Fotar du?”
“Nä. Men jag gillar prylar.”
“Då skall du inte börja med foto, det är en drog. När man väl har fastnat finns det ingen återvändo.”

“Får jag sitta här?”, frågade Ted plötsligt.

Gruppen vid bordet tittade förvånat på honom, sneglade på varandra.
“Ja… Hade ni bordsplacering i Wyoming?”, frågade Chrys.

“Jag hade…” Ted tittade ut genom fönstret, och minnen som han jobbade på att förstöra vällde upp till ytan och gjorde hans ögon lätt glansiga.

Chrys log tröstande mot honom. “Här får du gärna sitta med oss, vännen.”

“Vad tycker ni då?”, undrade Makayla.
Laura tyckte frågan var öppen och lite farlig. “Om vad?”
“Staden.”
“Backigt.”
“Då måste vi visa er, det är inte stort, men det har hänt saker de senaste åren. Klubbar och så. Vi får ju inte dricka där men det kan man ju lösa före och efter.”

Ted mumlade något.
“Vad sa du, vännen?”, frågade Chrys vänligt.

Ted log blekt mot henne. “Jag sa: Sjysst. Vad för klubbar?”
“Dans mest.”, fortsatte Makayla. “Det är inte så många, så man kan inte välja och vraka. Men schyssta ställen att hänga på.”

“Eller förlåt, vännen.” inflikade Chrys, “Menade du skolklubbarna kanske?”

“N… nej.”, stammade Ted lätt. “De ni pratade om.”
Makayla log lite. “Ja, vi får visa dig.”

Ted petade musselbitarna åt sidan och försökte vara osynlig. Han önskade att han hade samma hand med folk som Seth och Laura, som alltid verkade veta vad de skulle säga.

Chrys tittade på Laura. “Gillar du inte maten eller?”
“Jag smakade på allt”, svarade Laura sakligt.
“Försöker mest hålla mig till såsen, lätt att peta i, veganvänligt skulle jag säga.”

“Jag förstår inte vad ni klagar på”, sa Seth. “Jag tycker den är god.”
Chrys log varmt mot honom. “Det finns ju bättre ställen så att säga. Ibland brukar vi gå och äta något efter skolan, så att man… överlever. Ibland under skolan också, långa håltimmar ni vet.”

Seth nickade. “Aldrig gillat håltimmarna, har hellre en mer intensiv skoldag så hinner jag göra mer efter. Men är det nåt som händer i närtid här?”
“Förutom balen då?”, undrade Chrys.
“Något lite närmare tänkte jag nog.”

“Oh shit!”, utbrast Greg plötsligt. “Ni kommer ju nu, hur ska ni hinna? Ouch ouch ouch. Men det är klart det är ju lite tid kvar, några veckor i alla fall innan det gäller.”
Seth sneglade mot Ted. “Några veckor ja… Men det kommer nog gå bra.”

Chrys föreslog att Ted kanske skulle gå med någon tjej från de lägre årskurserna.

Ted tittade bort och mötte Felicias blick från andra sidan rummet. Bredvid henne satt en kille, mörkt spikigt hår, blekt ansikte och så pass kort att det framhävde att Felicia var reslig, men med samma intensiva blick. De båda sneglade rakt på honom över sina axlar, som om de viskat om honom. Teds ansikte blev blekare och han var den som först vek av med med blicken och han kände hur hjärtat klappade fort och han suckade djupt. Balen, värsta tiden på året. Sa han tydligen halvhögt, och ångrade sig sedan, önskade att ingen hört, men medlidsamma blickar runt bordet sa honom att det inte var så.

Chrys la sin varma, lena hand på hans och log uppmuntrande. “Det här löser vi.”
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
269
Scen 3 - Daly

When we lose power with God, we know of a certainty that the problem lies within us and not with God.
Ray H. Wood

Seth kommer hem till lägenheten, ställer ner ryggsäcken innanför dörren. Flyttlådor överallt i hallen. Hans mamma Amanda kommer ut ur köket med en Venti-stor Starbucks-kopp och ger honom en liten kram.

“Hur var det i skolan då?”
“Det blir nog bra, har ni ringt om hissen?”
“Jag har inte haft tid, en artikel måste in.” Han följer henne in i köket. “ Nästan klar, vill du ha kaffe? Jag kan micra.”
“Visst.”

Hon går och gräver i lådan som det står KÖK på, sorterar bort några trasiga koppar med en suck, hittar en hel och häller över hälften från sin Starbucks-pappmugg och slänger in koppen i micron som står mitt på köksbordet.

Seth kollar i kylen, det är tomt. “Kinamaten från igår är slut?”
“Jag slängde den.”

Hon återvänder till sin laptop som står upptryckt mot micron på det lilla köksbordet, papper och anteckningar överallt. “Vi kan beställa igen, det hade väl varit mysigt? Jag tror inte vi bryr oss om att packa upp ikväll, va?”

“Lådorna har kommit fram? Jag måste ha kläder.”
“Eh, inte alla. Men vi hittade en låda med ditt namn, den står på ditt rum. Men det kan väl vara kul att köpa lite kläder här? Lite nya fina grejer.”
“Vad skriver du om?”
“Partikonferensen.”
“Och pappa, har han kommit i ordning?”
Hon tittar på honom över de runda glasögonen. “Ja, vad tror du själv?” Han skrattar.

“På mitt rum sa du?” Han ställer muggen i vasken. Hon nickar utan att titta upp från datorn.

Seth går ut i korridoren bort mot sitt nya rum, hans far tittar ut från ett annat rum.
“Seth, kan du hjälpa mig ett ögonblick bara?” Stefan har packat upp TV:n ur filtarna och står med ett knippe kablar i handen och ser villrådig ut. “Allt sitter ihop, men det är ingen bild.”

Han drar handen genom sitt långa gråsvarta hår som hålls ur ansiktet med en knuten bandana och kliar sig lite i det korta bockskägget som tiden färgat i salt och peppar. Han ser verkligen ut som en trummis.

Seth sneglar på tv:n, standby-lampan lyser inte, han slår på strömmen och tv:n vaknar till liv och Stefan skiner tacksamt upp.

“Hur var det? Var de snälla med dig?”
“Jodå.
“Några tjejer?
“Det kommer nog att lösa sig på det planet också.”
Stefan nickar leende innan hans min blir lite allvarligt. “Det var väl lika bra att det blev som det blev, eller hur?”
“Jag hoppas det.”
“Jag vet att det blev lite hastigt och plötsligt. Men det är ju Melvin Akers!” Stefan slår ut med händerna för att verkligen understryka att det verkligen är Melvin Akers. “Det är inte många som får chansen att jobba med en sån legend.”
“När sätter ni igång med skivan då?”
“Jag vet inte, det är Justin som sköter det där. Han och Vanessa har bättre koll.” Ett typiskt uttalande, det är alltid någon annan som har bättre koll.

Stefan skiner upp. “Vi hittade en låda förresten, så nu kan du byta kläder.”
“Tack.”
“Den är på ditt rum.”
“Det har varit en lång dag…”, säger Seth och vänder sig om och börjar gå mot sitt rum igen.

Stefan nickar och tittar ner på tv:n men ropar sen. “Du, vi tänkte att vi inte lagar nåt idag, lång dag i skolan och mycket att göra här och så, va? Det blir väl skönt?”
“Satay, kycklingspett, det är gott.”
“Det fixar vi.”

Stefan återvänder till tv:n, börjar försöker söka fram kanaler.

Bredvid hans tältsäng står det en kartong märkt “Seth” och i den hittar han lite kläder. Kanske inte kombinationer han skulle ha valt, mest sportkläder. Han börjar hänga in dem i spegelgarderoben.

Seth sticker ner handen i kartongen och stelnar till när hans hand kommer upp med hans scoutskjorta. Blicken söker sig genast till nederkanten där kemtvätten gjort ett fantastiskt jobb, men blodfläckarna hänger kvar som mörka diffusa moln eller svaga födelsemärken. Han stryker över det missfärgade tyget. Det är en grov skjorta, gjord för att tåla hårda tag. Det var ett tag sedan han bar den.

Seth knycklar ihop den till en boll och kastar den på golvet i garderoben.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
269
Scen 4 - Williams

Lord, I wonder what fool it was that first invented kissing!
Jonathan Swift


Det är fuktig vår och frestande sommar i luften när Ted vandrar förbi fotbollsstadion och över en vacker stenbro som korsar ån som rinner genom parken. Han går upp bland villorna på höjden, bokträden knoppar längs de breda alléerna. Det doftar av grönt. En trädgårdsmästare utanför grannhuset trimmar buskaget inför våren och nickar mot Ted då han passerar. Ted höjer handen till hälsning.

Faderns bil står på den kurvade uppfarten. Kolonnerna vid ytterdörren är i stram romersk stil och i hallen kröker trappan sig till andra våningen elegant, inramad av ett räcke i viktoriansk stil. Marmorgolven är välpolerade. Rent, snyggt, undanplockat. Man kan inte tro att de flyttade in i helgen.

Hans mor dyker upp längst upp i trappan och ler bländande innan hon sveper ner och kindpussar honom. “Hur var det?”
Han ler halvhjärtat. “Vet du mamma, det var faktiskt bra.”

Vanessa gör en lättad utandning.
“I alla fall än så länge.”, fortsätter Ted.

Hon ger honom en liten kram. “Det är inte så länge till lovet, du kommer att växa in i det här. Är du hungrig?”
“Utsvulten.”

De går in i köket. Den rostfria kylen är fylld till bredden med matvaror men Ted vet att hon förmodligen inte köpt en enda sak, allt är levererat.

Vanessa tar fram frukt och börjar skära upp en ananas och pressar juice från några färska apelsiner. “Var de snälla mot dig?”
“Ja. Nästan lite för snälla.“
“Skönt med en ny start. Det blev lite plötsligt men…”

Ted blickar ut, och ser att han lämnat ett spår av leriga spår från dörren. Vanessa följer hans blick. “Det gör inget, Rosie tar det sen.”

“Ska bara överleva några månader, och sedan sommaren. Men, mamma. De vill ha mig till balen.”

Hans mor ser på honom, ett svep av oro i hennes ansikte, men hon tvättar snabbt bort det. “Det ordnar sig, det är bara en fest. Var bara dig själv. Du är så trevlig och spännande som du är. Du kanske kan hjälpa någon med läxan, du ligger ändå så bra till. Där kanske du skall ha ditt fokus - hjälpa andra, så ska du se att det ordnar sig.”

“Tack mamma.” Han tar juicen och frukten.
“Det blir bara vi i kväll, pappa behövde flyga.”
“Jag trodde han var hemma.”
“Du vet hur farfar är, det var något med företaget. Men det blir bra. Vill du ha något särskilt?”
“Bestäm du.”
“Jag låter Rosie ta hand om det, hon får laga nåt hon känner för.”
“Jag kommer ner sen.”
“Mysigt. Det blir bra det här.”

Teds rum är på andra våningen. Det ligger några rum mellan hans och hans föräldrars sovrum, och det tycker han är bra.

Rummet är i god ordning. Det var möblerat och klart redan när de kom, en inredare har jobbat ordentligt med det efter faderns instruktioner. Rummet är designat. Det är inte direkt en tonårings rum, en Warhol hänger på väggen. Det enda här som faktiskt är riktigt mycket Ted och inte faderns bild av vad Ted borde vara är ryggsäcken som han hänger över en stolsrygg.

Och den läderinbundna boken han fick av farmor. Han ser den välbekanta ryggen i hyllan över skrivbordet och plockar försiktigt ner den. Pärmen är präglad med märkliga mönster. Sidorna luktar lätt unket. Han har gjort många försök att läsa den, men lägger alltid bort den. Den måste behandlas med respekt, precis som det var med farmor.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
269
Scen 5 - Anderson

Write it on your heart that every day is the best day in the year. No man has learned anything rightly, until he knows that every day is Doomsday.
Ralph Waldo Emerson

Chrys följer Laura hem från skolan ända fram till dörren, kramar henne glatt och vandrar sen vidare med lätta steg. Hon bor inte långt bort, samma kvarter visar det sig.

“Det kommer blir bra det här! Det är så himla roligt att du flyttat hit.”
“Vi ses imorgon!”
“Det gör vi.”

Laura går upp för entrétrappen och öppnar ytterdörren. Huset blev ordnat via mamma Jessicas kontakter inom kyrkan. Påfallande medelklass. Välartat kvarter. Det är ett hus med anor, det hade gott kunnat vara mer renoverat men när Laura kliver in genom dörren kommer ändå känslan av att jo, det skulle nog kunna vara hemma. Huset är inte skrämmande på något sätt, det är en lättförståelig planlösning - två plan, radhus, ganska smalt. Det enda hon inte hunnit utforska än är källaren. Den skrämmer henne. Ett senare problem när hon väl måste tvätta.

Laura annonserar sin hemkomst, så som hon alltid gjort. Pappa ropar till henne genom den öppna bakdörren i köket, den som leder ut till den lilla innergården.

Hon ropar till svar och ställer ner ryggsäcken i hallen innan hon går ut till Justin som knäpper av sin ipod och tar av sig lurarna. Han har börjat tända grillen, en gammal trotjänare av något äldre modell som nog ska vara fullt duglig för att kunna tillaga några köttbitar.

“Tänkte grillat blev trevligt ikväll, lite festligt sådär för att fira er första skoldag.”
“Toppen! Jag ska bara byta ur skolkläderna så kommer jag och hjälper till.”
“Fint! Kan du fixa en sallad? Det var lite tomt på närbutiken men det fanns tillräckligt. Tror de ska ha en farmer’s market till helgen som vi kanske kan gå på?”
“Det kan vi göra.”
“Hur var det då?”
“Bra, musselsås utan musslor. Jo just det, de brukar tydligen gå ut och käka, har du 20 dollar för en burgare?”
“Plånboken ligger på köksbänken, ta du. Är de trevliga då?”
“Ja. Men lite underliga.”
Justin skrattar så hans vita tänder glittrar i det mörka skägget. “Det är folk var man än kommer.”

Laura går upp för trappan för att byta om till vardagskläderna. Hon passerar förbi sin elvaåriga lillebrors rum. Bryce sitter vid datorn och spelar något (som vanligt) med lurar på sig. Laura kollar snabbt vad det verkar vara, någon sorts fantasivärld med mystiska varelser. Ok, verkar inte alltför våldsamt.

Jessica sticker ut sitt huvud från badrummet, “Laura älskling, kan du hämta en handduk åt mig?”
“Visst.” Hon hämtar ett badlakan från linneskåpet i hallen och ger den till den utsträcka handen och fortsätter prata även när dörren stängs.
“Pappa har tänt grillen.”
“Trevligt! Jag kommer snart ner.”
“Jag ska bara byta om så hjälper jag till”, säger Laura och går vidare in i sitt rum.

Rummet är fullt med flyttkartonger. En välbäddad riktig skön säng står mot ena väggen och ett skrivbord mot den andra. En av lådorna är öppnad där Laura tog fram vad hon behövde för skolan, och hon byter om från skolkläderna. Hon har inte uniform på skolan men alltid fina kläder, hela och rena och prydliga, inte alls som de “genomskinliga” kläderna som några av de andra tjejerna hade i skolan tänker hon lätt avundsjukt. Hon byter om till något som passar mer hemma, jeans och en enkel topp.

Blicken glider över rummet och fastnar på det platta fyrkantiga paketet, inslaget i brunt papper, som står lutat mot väggen. Ingen har packat upp den och hängt upp den, men att den skulle med, det var inte ens förhandlingsbart. Laura hade inte tillåtit något annat.

Laura ska göra sallad, men hon hinner packa upp och hänga tavlan.

Det finns en spik redo på väggen, lämnad av föregående ägare. En mörkare rektangel på den annars bleknade tapeten skvallrar om att tavlan som hängt där tidigare var betydligt mindre än den som Laura nu omsorgsfullt och varsamt packar upp ur det bruna omslagspappret.

Den tunga ramen lyfts upp på väggen, en snabb justering får den att hänga rakt, och hon blickar in i tavlans landskap.

Det är en skog, och så långt är det inget särskilt med den. Men det som alltid får blicken att stanna är de penseldrag i vilka det går att ana skepnader som rör sig genom skogen.
När du väl har sett ett är det svårt att inte ana fler mellan träden, liggandes i det höga gräset, blickande ner från de höga trädtopparna.

Det är som att titta på moln. Först är det bara skogen, sen ser man det första ansiktet, sen hittar en fler och fler, sen börjar man tänka är det här ett ansikte? I vissa ljus är det tydligt, i andra inte. Flera kvällar har hon legat och räknat ansiktena, aldrig blir det lika många, ansikten som i sin tur blickar ut från tavlan, tillbaka på henne.

Den har funnits där ända sen Laura var liten. Som fyraåring flyttade de och hon flyttade in i det rum där den redan hängde på väggen. Sen dess har hon inte velat vara utan den.

Kulörerna, penseldragen, den tunga ramen. Hela tavlan är i en stil som inte gifter sig med något annat. Tidlös. Stillös. Tavlan har fått följa Laura, hänga över hennes säng när hon sover, och om hon får bestämma ska den fortsätta att göra det, även till college eller universitetet.
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
269
Scen 6 - Ditt drag

Truth, like a torch, the more it's shook it shines.
William Hamilton

Döda kroppar överallt. Fallna soldater. Jorden brann.

Deras blickar möttes. Teds motståndare log ett snett leende.

“Det är slut. Du är slut.”

Tystnaden lade sig över den dunkla källaren. Ett par långa ögonblick gick, sen hördes ett obehagligt knastrande ljud.

Likt en sopbil krossade Bryces mun en näve Doritos och lämnade dem i total förödelse innan han förnöjt sköljde ner dem med lite Mountain Dew och lutade sig tillbaka, tillfreds med att segern var nära.

De tre satt barnvakt i Lauras källare. I deras parti Risk hade Laura och Seth blivit utslagna tidigt och egentligen var ingen av dem särskilt missnöjd med detta. Kvar var Bryce och Ted, och ingen av dem var redo att ge sig i denna hjärnornas kamp.

Genom det stängda källarfönstret hördes dämpade skratt och lugn musik från bakgården. Bandet ShoreMake och deras respektive hade samlats för att grilla, dricka lite och planera hemma hos Andersons. Seths pappa Stefan var trummis, Teds mamma Vanessa sjöng och Lauras pappa Justin spelade gitarr och skrev låtar. De spelade progressiv folkmusik, en genre med en liten men entusiastisk publik.

Seth hade hittat en gammal serie, Archie, som han läste med föga entusiasm.

Laura satt i samma soffa som Ted. Hon hade krupit upp i ena hörnet och ritade i ett tilltufsat ryggsäcksblock med några ark kvar, en snabb skiss över Ted och Bryce och deras kamp där spelet i skissen var långt mer levande än den platta, lätt blekta spelplanen och de färgade plastplupparna.

Ted gjorde ett mästerligt drag och tärningarna föll till hans fördel och nu var slutet nära trots Bryce sista desperata offensiv mot Europa från Ryssland. Bryce svor inte, inget av prästbarnen svor, men han suckade och stönade högljutt.

Ett par minuter senare föll Bryces sista trupper och han kollapsade över spelplanen innan han sträckte upp handen mot Ted.

“Du vinner idag, Ted Williams.” Ted skakade allvarligt hand och Bryce reste sig långsamt upp och tog med sig en näve Doritos och två burkar läsk innan han gick upp för källartrappan med tunga steg och böjt huvud.

Ted började sortera upp arméerna i lådan. Han tittade upp på Laura. “Nog gav ni upp nog så enkelt. Tidigare när vi spelade var ni ju lika tjurskalliga som Bryce.”

Seth sneglade upp från sin Archie. “Jag vet inte, just Risk lockar ju inte längre.”

Ted nickade tankfullt. “Nä, det gör väl inte det. Kanske barnsligt. Känns ändå rätt att hänga ihop igen, jag har saknat det.”

“På tal om det”, sa Seth. “Jag och Tyler har pratat om att dra ihop ett gäng, finns tydligen en strand som ska vara himla fin. Ni borde komma med. Tända en eld, lyssna på musik, snacka?”
“Inte lite kallt att bada?”, frågade Lauren.
“Man behöver ju inte bada.”
“Vilka kommer med då?”
“Tyler skulle dra med några från laget. Tror att Felicia och Chrys skulle med också.”
Ted gjorde en lätt grimas. “Äääh. Jocks. Kanske lite sådär att hänga med.”

Seth ryckte på axlarna, han hade då aldrig haft några problem att hänga med folk, vare sig här eller hemma i Wyoming.

“Felicia är skön tycker jag”, sa Seth. “Är sig själv, försöker inget annat.”
Ted rodnade lite. “Hon är väl ok.”

Laura skulle aldrig kommentera Felicias klädsel inför pojkarna. Det hade varit lika opassade som Felicia.

“Tror att Tom Stone skulle komma”, sa Seth och Laura tittade inte upp från sitt block men hon kände att blodet började strömma till kinderna.

Alla gillade Tom Stone. Tom Stone som var sådär trevlig och pratade med alla. Tom Stone som hade det där långa blonda håret som alltid verkade nytvättat. Tom Stone som aldrig drack, alltid hjälpte till och som alla lärare älskade.

Laura hade ett porträtt av Tom Stone i sitt block. Hon hade ritat det efter att de krockat i korridoren och hennes papper och pennor hade fallit överallt och Tom Stone hade ursäktat sig och lett ett vackert leende och böjt sig ner och hjälpt henne att plocka upp allt och de hade suttit så nära varandra att Laura hade känt hur Tom Stone luktade mysk och maskulint.

De tre tittade på varandra och nickade i samförstånd. De kunde inte säga nej till fest med Tom Stone.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
269
[Scen 6 är ett rätt gott exempel på samberättandet vi pysslar med i Utforskningsfasen i den här spelgruppen.

Efter att vi genomfört startscenerna enligt den heliga skrift (Twilight) - Första lektion, Lunch, Hemma igen så lät vi tabellerna styra var nästa scen blev. Källare löd resultatet. Slumpade vem som var där och det råkade bli Bryce. Alltså fick det bli Andersons källare. Hade lika gärna kunnat bli en ny karaktär och då antagligen en helt annan källare.

Seths spelare tog initiativet till att planera en fest och önskade lite folk som skulle vara med, dvs satte i princip scen 7. Alltså kommer vi att behöva rulla fram ett par från fotbollslaget i scen 7. Vi bestämde att vi tog med en till karaktär och rullade fram namnet Tom Stone. När jag slog mina dolda slag för om han ingår i nån faktion och vad han i så fall kan ha för förmågor/profil var det tydligt att Tom Stone var väldigt intressant och Lauras spelare etablerade den klassiska springa-ihop-i-korridoren-tropen så hon skulle ha anledning att uppvakta honom för xp senare.

Skönt att få så mycket hjälp som spelledare, både från tabellerna och spelarna 😄]
 
Top