Jag kanske är ensam om att tycka detta och det beror alldeles säkert på att min vision eller defintion av genren postapokalyptiska spel inte till fullo överensstämmer med konstruktörernas. Jag tycker faktiskt att M:UA är ett riktigt trevligt spel och hade inte haft något emot att spela det oftare. Just därför känns den inbyggda humorn som lite extra smolk i bägaren, jag tycker att den tidvis går lite för långt.
Jag håller med till fullo - jag kan inte spela MUA av samma anledning. Jag får en fadd smak i munnen när en putslustig kommentar om ett muterat djur står i samma stycke om övergrepp och våldtäkter. Det blir varken hackat eller malet - spelet vet inte vilken bild det skall förmedla.
Problemet är att MUA är fullt med sådana "subtila" humorismer. Den akademiska spex-humorn fungerar inte för mig, hur mycket jag än vill att det skall fungera. De gånger jag har haft behållning av MUA är när den typen av humor har varit nästa helt avskalad och stämningen är mer hård och ... ja, konsekvent är nog ordet jag letar efter. Själv tycker jag att spelets inre logik trasas sönder av den flitiga högskolehumorn (däremot är det duktigt att Järnringen lyckas vara så konsekvent i sitt berättande att stämningen behålls i de moduler som görs).
Detta gör MUA till ett dåligt spel för mig. Det finns säkert de som gillar det och som flågarvar över sittningskänslan i skrivspråk och berättarteknik. Själv blir jag alldeles för distraherad och störd. Men det hindrar mig inte från att köpa allt utgivet material. För spelet är gediget och komplett. Men inte för mig (som spelare går det dock lättare, då man lättare bygger en annan stämningen än den som förmedlar via moduler och regler).
