Hollywood och äventyrsberättelsen

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
8,630
Location
The Culture
[VARNING! Jag kommer att berätta spoilers för filmen Spider-man: No Way Home (som jag inte har sett). Om du inte vill läsa dem, sluta nu och gör något vettigt av ditt liv istället.]

Jag kom att tänka på en sak om den nya Spindelmannen-filmen. Storyn handlar, som jag förstått det, om att Doktor Strange ska kasta en besvärjelse som gör att folk glömmer att Peter Parker är Spindelmannen, men något går fel, vilket gör att fem skurkar från tidigare Spindelmannen-filmer i andra dimensioner, som känner till Spindelmannens hemliga identitet, dyker upp och ställer till problem.

Och det sjönk inte in direkt när jag först läste om det, men det är alltså så att huvudskurkarna från de första tre filmerna (Gröna trollet, Doktor Octopus och Sandmannen), samt huvudskurkarna från de två amazing-filmerna (Ödlan och Electro) samtliga fick reda på att Peter Parker är Spindelmannen. Och se på fan: i de två senaste filmerna, som den här är direkt uppföljare till, fick huvudskurkarna (Gamen och Mysterio) också reda på den hemliga identiteten. Så i ALLA de SJU tidigare Spindelmannen-filmer har skurken fått reda på Spindelmannens hemliga identitet. I serietidningarna när jag läste dem var det EN av dem som kände till den. (Nu är det eventuellt två -- jag har inte läst Spindelmannen på nästan 30 år.)

Och något annat som delvis handlar om samma sak: I den förra Spindelmannen-filmen (Far From Home) blev det nästan parodiskt, då någon av Spindelmannens kompisar befann sig mitt i varje farlig situation som uppstod. Om en byggnad höll på att rasa, eller ett pariserhjul, eller mördarrobotar anfaller så var hans kompisar mitt i smeten och nära att dö.

Vilket för oss till den poäng jag ville komma fram till: Hollywood har glömt bort hur man berättar en vanlig jävla äventyrsberättelse. Idag har alla manusförfattare läst samma instruktionsböcker för hur man skriver ett engagerande manus, och de har lärt sig följande: Det måste bli personligt för hjälten, och berättelsen måste handla om hur hjälten växer som människa, lär sig något och förändras. Det jag beskriver ovan är symptom på att det ska vara personligt för hjälten. Om skurken vet vem hjälten är blir det mer personligt. Om de människor som är i dödsfara och måste räddas inte bara är några oskyldiga förbipasserande, utan hjältens kompisar, då blir det mer personligt. Vilket är sant, men effekten försvinner när alla scener handlar om att nära vänner är i dödlig fara, och när alla skurkar blir personliga. Då blir det istället bara långsökt och enformigt, eftersom samma trick används om och om igen, långt efter att det är uttjatat.

Så det där med att förändras och växa som människa. Det är något som numera trycks in i varje superhjältefilm, och även i andra filmserier, framför allt i de senare James Bond-filmerna. I en bakgrundsberättelse fungerar det bra, för då måste hjälten utvecklas till att bli en hjälte. I följande filmer fungerar det mindre bra, för det känns sällan naturligt, utan bara som något som tryckts in med skohorn för att manusförfattarna lärt sig att det borde finnas där.

Förr i tiden fanns det filmer som inte följde den här mallen. Vad lär sig James Bond i Goldfinger? Ingenting! Hur växer och ändras han? Inte alls! På vilket sätt är det personligt för honom? Det är det inte! Indiana Jones i Jakten på den försvunna skatten? Samma sak där! Det är bara filmer som handlar om en hjälte som upplever ett äventyr, och i slutet av filmen är han exakt samma person, och redo för ett nytt äventyr. Man skulle kunna tycka att det vore optimalt med sådana berättelser idag när filmbolagen vill göra många filmer med samma hjälte, men tydligen är det för enkelt. Istället ska hjälten ändras, och ändras igen i varje film tills man får whiplash och fattar att orsaken till att det görs så mycket trilogier idag är att en hjälte inte håller för mer än tre utvecklingar och förändringar.

Jag vill se en hjälte som börjar som en hjälte, gör hjältemodiga saker, räddar vanliga människor och besegrar skurken, och när röken lagt sig är han exakt samma person som i början av filmen.

Att göra det personligt och ändra och utveckla är användbara verktyg, men bara om de används sparsamt och intelligent.

Sådär, nu är det DIN tur att berätta varför jag har fel.
 

Skarpskytten

KOBOLD
Joined
18 May 2007
Messages
3,937
Location
Växjö
Jag tycker att typ alla animerade barnfilmer jag har sett med min nu åttaåriga dotter också är stöpta i samma format. Bildungsroman. Hjälten ska lära sig X, och det är sällan subtilt. Håller med om att det blir tröttsamt.
 

EvilSpook

Hero
Joined
15 Oct 2008
Messages
863
Location
Rachdrand
Vi ser tydligen olika filmer. I de jag tittar på snappar Hollywood upp en framgångsrik IP.

Sen slaktar de den folkkäre hjälten och alla andra tilltalande roller, rafsar ihop nåt ologiskt och avslutar med att försöka förstöra alla typer av händelser/hjältedåd från alla tidigare filmer/avsnitt (som var anledningen till att man tittade på sequelsarna överhuvudtaget).

Spiderman låter riktigt bra!

//EvilSpook
 

Bolongo

Swashbuckler
Joined
6 Apr 2013
Messages
3,150
Location
Göteborg
Jag vill se en hjälte som börjar som en hjälte, gör hjältemodiga saker, räddar vanliga människor och besegrar skurken, och när röken lagt sig är han exakt samma person som i början av filmen.

Att göra det personligt och ändra och utveckla är användbara verktyg, men bara om de används sparsamt och intelligent.

Sådär, nu är det DIN tur att berätta varför jag har fel.
Inget mothugg här.

Det du beskriver är samma sak som Robin D. Laws har pratat om i åratal: skillnaden mellan dramatiska hjältar och ikoniska hjältar.

Den dramatiska hjälten behöver förändras för att lösa sina problem. Problemen är alltså egentligen inre problem - det är hjälten själv som är problemet.

Den ikoniska hjälten löser problem genom att stå fast vid vem hen är. Problemen är i detta fall yttre problem - världen har problem, inte hjälten.
 

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
8,630
Location
The Culture
Inget mothugg här.

Det du beskriver är samma sak som Robin D. Laws har pratat om i åratal: skillnaden mellan dramatiska hjältar och ikoniska hjältar.

Den dramatiska hjälten behöver förändras för att lösa sina problem. Problemen är alltså egentligen inre problem - det är hjälten själv som är problemet.

Den ikoniska hjälten löser problem genom att stå fast vid vem hen är. Problemen är i detta fall yttre problem - världen har problem, inte hjälten.
Så om man ska sammanfatta mitt problem i en mening är det att Hollywood vill göra dramatiska hjältar av ikoniska hjältar. Det låter vettigt.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
31,702
Location
Nynäshamn
Jag funderar om det helt enkelt kan förklaras med att Hollywood ju faktiskt inte bryr sig om några konstnärliga kvaliteter – når man helt enkelt en större målgrupp om man förutom allt det vanliga en Bondfilm innehållet (vapen, mojänger, vulkanöar etc) också låter honom ha personliga stakes och genomgå en personlig förändring? Säljer man fler biobiljetter?
 

Bolongo

Swashbuckler
Joined
6 Apr 2013
Messages
3,150
Location
Göteborg
Jag vet inte riktigt vilka de ekonomiska incitamenten för förändringen är.
Många har noterat att de manusförfattare som får jobb numera alla verkar ha anammat samma checklista för att knåpa ihop en berättelse.
Men exakt varför detta har hänt är inte riktigt klarlagt.
 

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
8,630
Location
The Culture
Jag funderar om det helt enkelt kan förklaras med att Hollywood ju faktiskt inte bryr sig om några konstnärliga kvaliteter – når man helt enkelt en större målgrupp om man förutom allt det vanliga en Bondfilm innehållet (vapen, mojänger, vulkanöar etc) också låter honom ha personliga stakes och genomgå en personlig förändring? Säljer man fler biobiljetter?
Bra fråga. Jag antar ju att Bond säljer på action, våld, exotiska platser och brudar. Det är nog svårt att avgöra om det andra gör till eller från. Jag har tyckt att det känts lite påklistrat.
 

Bolongo

Swashbuckler
Joined
6 Apr 2013
Messages
3,150
Location
Göteborg
Sedan gäller väl inte detta för precis alla framgångsrika filmer?

Nu har jag inte sett allt ur Fast&Furious-serien, men de tjänar ju mycket pengar, och det är väl ingen som lär sig något i dem?
Eller, tja, de lär väl sig exakt samma sak varje gång, att familjen är det viktiga. 🙄
 

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
8,630
Location
The Culture
Sedan gäller väl inte detta för precis alla framgångsrika filmer?

Nu har jag inte sett allt ur Fast&Furious-serien, men de tjänar ju mycket pengar, och det är väl ingen som lär sig något i dem?
Eller, tja, de lär väl sig exakt samma sak varje gång, att familjen är det viktiga. 🙄
Eventuellt sant. Jag har bara sett en sådan film, och det är den som är utanför serien och heter Hobbs & Shaw, tror jag. Den följde mycket riktigt inga regler för manus, inklusive reglerna att ett manus ska hänga ihop och vara begripligt.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
31,702
Location
Nynäshamn
Bra fråga. Jag antar ju att Bond säljer på action, våld, exotiska platser och brudar. Det är nog svårt att avgöra om det andra gör till eller från. Jag har tyckt att det känts lite påklistrat.
Det jag tänker här är om det inte ger dig tillräcklig avsmak för att du ska låta bli att se filmen, men gör att någon som annars inte sett den ser den, så har de ju vunnit. De behöver inte skapa filmer du älskar utan förbehåll; de behöver bara skapa filmer du tycker precis tillräckligt bra om för att du ska betala för att få se dem.

Och med "du" menar jag såklart vad man skulle kunna kalla "den normala Bond-publiken".

När det gäller superhjältefilmer så har jag sett minst en analys som sagt att MCU lockat en bredare målgrupp än tidigare superhjälte/actionfilmer just därför. De har tillräckligt med såpa i sig för att inte bara locka de som gillar att se folk i tights som slår folk i tights på truten, inte bara de som gillar specialeffekter och episka skurkar som vill ta över världen – utan också de som gillar just karaktärs-samspelet och karaktärer som utvecklas och känns mer… "mänskliga". Inte bara äventyr, utan också (lite) drama.

Hela MCU verkar ju bygga lite på den formeln; att man just inte gör rena äventyrsfilmer utan äventyrs-drama. Lite som serietidningarna också generellt är – X-men i serieform är ju rätt mycket såpa och relationer…


Jag håller med om tendensen du beskriver hur som helst, även om jag tror det handlar mer om att bredda målgrupp och tjäna pengar än om att man glömt något eller gör det av liksom kulturella skäl eller så. Jag tror det är rent taktiskt.

(Personligen har jag inte så mycket emot det, men min tolerans för "tjatighet" är ganska hög)
 
Last edited:

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
8,630
Location
The Culture
När det gäller superhjältefilmer så har jag sett minst en analys som sagt att MCU lockat en bredare målgrupp än tidigare superhjälte/actionfilmer just därför. De har tillräckligt med såpa i sig för att inte bara locka de som gillar att se folk i tights som slår folk i tights på truten, inte bara de som gillar specialeffekter och episka skurkar som vill ta över världen – utan också de som gillar just karaktärs-samspelet och karaktärer som utvecklas och känns mer… "mänskliga". Inte bara äventyr, utan också (lite) drama.

Hela MCU verkar ju bygga lite på den formeln; att man just inte gör rena äventyrsfilmer utan äventyrs-drama. Lite som serietidningarna också generellt är – X-men i serieform är ju rätt mycket såpa och relationer…
Det är riktigt, och det var därför som Marvel blev så stora på 60-talet. Deras superhjältar hade både personliga problem och superhjälteproblem, och därmed blev de mer mänskliga och relaterbara. Men oftast var de personliga problemen och superhjälteproblemen separerade: En skurk vill döda Spindelmannen och Peter Parker träffar en ny tjej. I filmerna har de inte tid med sådant finlir och slår ihop det till att Peter Parker träffar en ny tjej och skurken vill döda henne eftersom han vet att PP är Spindelmannen, och det blir ju naturligtvis mer spännande och dramatiskt, men bara första gången det händer, inte den sjunde. (I alla fall inte för mig.)
 

JohanL

Hero
Joined
23 Jan 2021
Messages
1,190
Så om man ska sammanfatta mitt problem i en mening är det att Hollywood vill göra dramatiska hjältar av ikoniska hjältar. Det låter vettigt.
Det är exakt vad RDL också hävdar, och ser som förklaringen att Hollywood alltid föredragit superhjältens Origin Story, där ju något radikalt faktiskt förändras (för att hjälten uppstår).

Jag tyckte mycket om att Spider-Man: Homecoming i princip sade "ni vet hans origin redan, inte sant, så vi behöver inte berätta den för tredje gången på 20 år?"
 

Bolongo

Swashbuckler
Joined
6 Apr 2013
Messages
3,150
Location
Göteborg
Jag tyckte mycket om att Spider-Man: Homecoming i princip sade "ni vet hans origin redan, inte sant, så vi behöver inte berätta den för tredje gången på 20 år?"
Jo, synd bara att No Way Home säger "Psych! Ni bara trodde att ni visste hans origin story. Det här är hans riktiga origin story!"
 
Top