Hemligheter vid spelbordet

[verlandes.]

Igen, beror på hur det görs. Lyckas de syna mig brukar jag ge en liten ledtråd att "det finns mer" - de får inte hemligheten serverad på ett fat. Men visst, startar du en ny tråd hoppar jag in i den.

Fortsätter denna diskussion här, innan admin ruttnar på oss...!

Jag funderar på detta, vid mitt spelbord brukar linjen vara att rollpersonerna kan ha hemligheter för varandra, men att informationen mellan spelarna är transparant. Min upplevelse är annars att hemligheter i bästa fall rinner ut i sanden och i värsta fall skapar schismer mellan rollpersonerna (eller rentav mellan spelarna).

Om spelarna har tillgång till hemligheten så kan också hemligheten få en mer organiskt narrativ funktion - de andra spelarna kan hjälpas åt att låta rollpersonens hemlighet vara en dramaturgisk punkt, snarare än något som de luskar med och misstror varandra för.

Sånt här ser såklart olika ut från bord till bord, försöker inte anta något slags "så här gör man"-position...!

 

[Rickard]

Handlar väl om huruvida spelaren är rollpersonen eller om spelaren är regissör.

Om spelaren ska reagera på saker in-game eller om den ska sätta saker i rullning via meta-spel.

 

[mrund]

Mina spelare får gärna hålla RP:nas hemligheter hemliga för varandra inför ett spännande avslöjande. Fast de är inte speciellt noga med det. I vår pågående kampanj är en rollperson religiös polis men alla spelarna vet att en av de andra är hemlig kättare.

 

[verlandes.]

Handlar väl om huruvida spelaren är rollpersonen eller om spelaren är regissör.

Om spelaren ska reagera på saker in-game eller om den ska sätta saker i rullning via meta-spel.

Jag tänker att dessa olika roller är ganska flytande, man är lite både och beroende på var i spelet man är - men jag ser absolut spelaren som väsensskild från rollpersonen, även om de är avhängiga på varandra.

 

[verlandes.]

Mina spelare får gärna hålla RP:nas hemligheter hemliga för varandra inför ett spännande avslöjande. Fast de är inte speciellt noga med det. I vår pågående kampanj är en rollperson religiös polis men alla spelarna vet att en av de andra är hemlig kättare.

Detta är väl en vanesak som allt annat, men min erfarenhet är att det ofta riskerar att falla platt. Klassikern att en rollperson i hemlighet är en Prins på flykt, men att det antingen glöms bort längs vägen eller visar sig vara helt ovidkommande när det väl uppdagas.

 

[mrund]

Detta är väl en vanesak som allt annat, men min erfarenhet är att det ofta riskerar att falla platt. Klassikern att en rollperson i hemlighet är en Prins på flykt, men att det antingen glöms bort längs vägen eller visar sig vara helt ovidkommande när det väl uppdagas.

Mina spelare tyckte det var rätt coolt i Nordiska Väsen-scenariot där de träffade Älvkungen och Älvdrottningen av Dalarna (i Älvdalen, förstås), och drottningen lite blaserat konstaterade att den konstiga landstrykaren i gänget -- han som var så svår att bedöma åldern på och som alla hundar hatade -- var en av hennes bortbytingar.

 

[verlandes.]

Mina spelare tyckte det var rätt coolt i Nordiska Väsen-scenariot där de träffade Älvkungen och Älvdrottningen av Dalarna (i Älvdalen, förstås), och drottningen lite blaserat konstaterade att den konstiga landstrykaren i gänget -- han som var så svår att bedöma åldern på och som alla hundar hatade -- var en av hennes bortbytingar.

Alltså jag tror verkligen att det kan funka, men om det leder till att spelarna börjar göra massa insight checks på varandra (eller motsvarande beroende på vad systemet tillåter) så får spelet ett slags fokus som åtminstone inte jag har tålamod med.

 

[terje]

Båda varianterna (öppna kort vs hemligheter för både rp och spelare) har sina för- och nackdelar. Det är ofta smidigare och enklare att spela med öppna kort, men jag kan tycka att det finns en tjusning med den mindre samberättande och mer immersiva spelstilen där spelaren har samma tillgång till information som sin rp. I ett spel som Cold City, pvp-paranoia under kalla krigets tidiga dagar, föredrar jag helt klart den sistnämnda varianten.

 

[QueenCattis]

Handlar väl om huruvida spelaren är rollpersonen eller om spelaren är regissör.

Om spelaren ska reagera på saker in-game eller om den ska sätta saker i rullning via meta-spel.

Som skådespelare har jag ett litet annat perspektiv.
Att veta de andras hemligheter men spela på att du inte vet det är väldigt vanligt för en skådespelare (vi läser ju manus liksom), med vissa få undantag där en regissör kan hålla saker hemliga för skådespelarna tills första tagningen den avslöjas. - En skådespelare som följer en tankeskola från Stanislavski-trädet brukar kunna vara ganska bra på att "lura sig själv" till att glömma sanningen de vet och lyckas få fram spontana reaktioner på att lära sig i spel. Det är en process jag har tränat på en hel del, och utövat både på scen och framför en kamera så det är inget direkt besvär för mig, men det ÄR en del mentalt arbete.
Så alternativet, att låta mig bli överraskad i spel utan att ha vetat i förväg, gör det till mindre arbete att komma i karaktär, vilket sparar hjärnkapacitet jag kan lägga på andra aspekter av min immersion.

 

[verlandes.]

Båda varianterna (öppna kort vs hemligheter för både rp och spelare) har sina för- och nackdelar. Det är ofta smidigare och enklare att spela med öppna kort, men jag kan tycka att det finns en tjusning med den mindre samberättande och mer immersiva spelstilen där spelaren har samma tillgång till information som sin rp. I ett spel som Cold City, pvp-paranoia under kalla krigets tidiga dagar, föredrar jag helt klart den sistnämnda varianten.

Även i one shots kan jag tycka att hemligheter mellan spelarna funkar bättre. De hemliga agendorna i t.ex. Alien RPG kan verkligen bidra till en kul spelsession, men för mig handlar det också om att det då är just ett koncentrerat one shot.

 

[verlandes.]

Som skådespelare har jag ett litet annat perspektiv.
Att veta de andras hemligheter men spela på att du inte vet det är väldigt vanligt för en skådespelare (vi läser ju manus liksom), med vissa få undantag där en regissör kan hålla saker hemliga för skådespelarna tills första tagningen den avslöjas. - En skådespelare som följer en tankeskola från Stanislavski-trädet brukar kunna vara ganska bra på att "lura sig själv" till att glömma sanningen de vet och lyckas få fram spontana reaktioner på att lära sig i spel. Det är en process jag har tränat på en hel del, och utövat både på scen och framför en kamera så det är inget direkt besvär för mig, men det ÄR en del mentalt arbete.
Så alternativet, att låta mig bli överraskad i spel utan att ha vetat i förväg, gör det till mindre arbete att komma i karaktär, vilket sparar hjärnkapacitet jag kan lägga på andra aspekter av min immersion.

Det är nog som du säger, olika perspektiv. För mig kommer inte inlevelsen av spelarnas skådespeleri, utan av den gemensamt skapade dramaturgin. Hemligheten blir därmed inte intressant genom sitt avslöjande, utan som sin narrativa funktion - och allra starkast blir denna funktion om alla spelare vid bordet hjälps åt att upprätthålla den.

Lägger obs inte någon värdering i dessa olika perspektiv!

 

[Organ]

För min del så är det något som varierar från spel till spel och från grupp till grupp. I vissa spel passar det bättre om spelarna har hemligheter för varandra, medan i andra så funkar det bättre om alla hemligheter är öppna och spelarna får låtsas att de inget vet. Jag menar, att låtsas är ju det rollspel går ut på.

Ett exempel på där jag tycker att hemlisar ska vara hemliga är i Cinematic-scenarierna till Alien. Där är själva grejen att rollpersonerna har agendor som krockar med varandra och det som till stor del driver scenarierna framåt. Det gäller framförallt Chariots of the Gods från Starter Setet. När jag spelledde det så höll jag dessa agendor hemliga och lät spelarna skicka post it-lappar fram och tillbaka där de talade om vad de gjorde i hemlighet. Det hade visserligen funkat om hemligheterna hade varit öppna men i alla fall jag tror att den känslan av paranoia som är en essentiell del av Alien skulle gå förlorad med fullkomlig transparens.

 

[TheDawn]

Detta är så gruppstyrt men även där känns det som att verklighet oftast blir att saker faller åt sidan om inte spelledaren (främst) eller de andra spelarna väljer att bry sig om din karaktärs hemligheter.

Jag har varit med i en, för mig, ny grupp ett tag nu. På ytan verkar de ganska RP-tunga där de gärna refererar till sina karaktärers bakgrunder i spelet. Under första mötet passade jag på att berätta om en grej gällande min egen karaktärs bakgrund men jag hade liksom en tanke att denna händelse var något som var svårt för karaktären att prata om och som den därför kanske inte ville prata frivilligt om. Sedan dess har alla andra varit så upptagna med sina egna karaktärer och deras tid i spot-lightet att ingen tagit sig tid att bemöta min karaktär i en scen där de skulle kunna lyftas mer känsliga ämnen.

Ser jag bakåt i livet hur mitt rollspelande sett ut har det varit mycket lika. Det har inte funnits plats att grotta ner sig i karaktärers bakgrund då fokusen har legat på den gemensamma berättelsen som låg framför oss. Hemligheter får helt enkelt förbli hemliga.

 

[QueenCattis]

Lägger obs inte någon värdering i dessa olika perspektiv!

Haha, jag blir inte förolämpad att alla inte vill lägga flera år på att studera skådespelarteori för att förgylla sitt rollspel, till och med jag skulle medge att det kan vara lite overkill, men jag är glad över stilen jag har hittat.

Det går såklart inte att översätta Stanislavski DIREKT till rollspelsbordet, då teorin är framtagen för teater, där det finns manus, men en hel del aspekter för att uppleva, snarare än gestalta sin karaktär, går att flytta mellan medium. Men det lder mig till:

För mig kommer inte inlevelsen av spelarnas skådespeleri

För mig kommer inte inlevelsen FRÅN skådespeleriet, skådespeleriet ÄR inlevelsen. Jag lyckas luramig själv till att känna karaktärens känslor, tänka karaktärens tankar och relatera till de andra karaktärerna, inte de andra spelarna. Som skådespelare är jag lite självisk på det sättet. Jag bryr mig inte alls om vad publiken ser eller känner. Jag är där för att uppleva en historia som en karaktär, och min karaktär vet inte att det finns en publik. Det brukar fungera, eftersom det ger en känsla av autencitet, och sånt brukar vara kul att se på. OCH det gör rollspel rent magiskt för mig <3

 

[verlandes.]

Det har inte funnits plats att grotta ner sig i karaktärers bakgrund då fokusen har legat på den gemensamma berättelsen som låg framför oss. Hemligheter får helt enkelt förbli hemliga.

Känner igen detta. En fördom jag kan ha är att spelare som återkommer till saftiga hemligheter missar att rollspelet är en gruppaktivitet och att ens egna rollpersons starka bakgrundshistoria kanske inte är lika intressant för ens bordsgranne.

 

[QueenCattis]

För att motsäga mig själv liiite grann brukar jag även baka in lite klantigheter i min karaktär. Hon vill ju absolut inte att hennes hemligheter blir avslöjade men jag kan i min design bygga in lite vanor som släpper ledtrådar. Ibland kan jag dessutom be spelledaren att utmana mina försök att förbli hemlig, då jag tycker det är väldigt kul när hemligheter utmanas.

 

[verlandes.]

För mig kommer inte inlevelsen FRÅN skådespeleriet, skådespeleriet ÄR inlevelsen. Jag lyckas luramig själv till att känna karaktärens känslor, tänka karaktärens tankar och relatera till de andra karaktärerna, inte de andra spelarna. Som skådespelare är jag lite självisk på det sättet. Jag bryr mig inte alls om vad publiken ser eller känner. Jag är där för att uppleva en historia som en karaktär, och min karaktär vet inte att det finns en publik. Det brukar fungera, eftersom det ger en känsla av autencitet, och sånt brukar vara kul att se på. OCH det gör rollspel rent magiskt för mig <3

Det är så intressant, för jag är helt motsatt! Det som för mig är inlevelsen är samberättandet, och det är då rätt frånkopplat från individuella spelarinsatser - jag är rätt ointresserad av att gå in i min rollperson (de få gånger jag faktiskt är spelare, dvs).

 

[mrund]

Alltså jag tror verkligen att det kan funka, men om det leder till att spelarna börjar göra massa insight checks på varandra (eller motsvarande beroende på vad systemet tillåter) så får spelet ett slags fokus som åtminstone inte jag har tålamod med.

Det här låter litegrann som skillnaden mellan att spela med högstadieelever respektive läkarna, patentingenjören, bank-IT-chefen och KTH-professorn i mitt spelgäng.

 

[luddwig]

Båda varianterna (öppna kort vs hemligheter för både rp och spelare) har sina för- och nackdelar. Det är ofta smidigare och enklare att spela med öppna kort, men jag kan tycka att det finns en tjusning med den mindre samberättande och mer immersiva spelstilen där spelaren har samma tillgång till information som sin rp.

Medhåll. Jag dras nog ändå lite mer mot den immersiva varianten. Tycker den känns mer spännande och minskar risken för metaspel.

 

[terje]

En viktig sak som jag tycker mig ana i en del av inläggen i denna tråd är huruvida hemligheterna handlar om något centralt eller mer perifert. Om hemligheten är att min rollperson begått någon mindre försyndelse som ung, men spelet handlar om att avslöja cthulhu-kulten vid universitetet då förstår jag att det är lätt att hemligheten glöms bort och ska den alls vara med kan den lika gärna avhandlas öppet. Men om hemligheten är att min rps bror är med i kulten och att jag försöker skydda honom, då blir det ju osannolikt att den glöms bort och det kan vara spännande att hålla den hemlig för andra spelare (eller givande att gemensamt spinna intriger kring).