Jag avrekommenderar att låta en hamnskiftare kasta spells i djurform, baserat på att det var/är alldeles för bra för druider i dungeons & dragons. Om djurformen är en ren stridsform (eller spejarform etc) men att hamnskiftaren måste återgå till mänsklig form om hon dessutom är besvärjare är en rätt så nödvändig begränsning.
Fint och lönnstöt skapar tillsammans några av spelets dödligaste attacker (vår tjuv kan regelbundet göra tre attacker med vardera 20-30 skador per attack när han får attackera med övertag; han oneshottar allt och jag menar allt i hela universum oavsett hur mycket rustning de har) så var försiktig med att tillåta detta i kombination med andra attraktiva förmågor.
Däremot kan jag inte se varför det skulle få fungera för ett kattdjur men inte en björn; olika "hamnar" har ju inte drastiskt olika skador. Och grundskadan för en fint/lönnstötare är helt irrelevant ändå, när denne lägger på t8+3t4 till skadan kvittar det om grundskadan är t4 eller t8. Visst, jag förstår det ur ett karaktärs/rollspels-perspektiv, men det är ingen viktig balansfaktor.
Det du som SL vill hålla kort är spelarnas intresse av att kombinera hamnskifte med spjutspetsattacker där djurformen gör att de lättare kommer undan. En uggla som kastar spells eller en räv som utdelar lönnstötar: problemet är inte själva attackerna i sig, utan om motståndarna är oförmögna att identifiera anfallaren för att själva anfalla (eller fly etc).
Symbaroum är "low fantasy" och oftast saknar elakingarna magisk grundutbildning. Jämför återigen med D&D där, när du börjar gå upp i level, monstren har övernaturliga förmågor att genomskåda förklädnader (såsom hamnskifte). Bortsett då från att D&D (i sina senare, mer balanserade, upplagor) gjort bedömningen att hamnskiftade karaktärer blir alltför bra om de tillåts göra mer än vad motsvarande djur kan göra (och att de inte kan kasta spells ens om du Polymorphar dig till ett djur som har både händer och mun).
Å andra sidan är Järnringen/Symbaroum mer eller mindre helt ointresserade av dylik balansering, och har lämnat fältet helt fritt. På ett vis kan jag förstå det eftersom vad som blir obalanserat för en regelminmaxande grupp som kanske min eller din, blir enbart rolig sagostämning för en annan, betydligt mindre optande, spelgrupp.
Alla begränsningar och balanseringar i D&D gör ju trots allt att man inte kan använda det systemet rätt av om man vill återskapa sagor och legender där ju hjältar och fiender ofta struntar fullständigt i vad som är rimligt för en kallhamrad äventyrare att göra på regelbunden basis.
Jämför vampyrer i gamla Hammer filmer med John Carpenters Vampires filmen. Bägge skildringar kanske egentligen använder samma regler fast på extremt olika sätt; i det första fallet är fokus på atmosfär och dialog och trånande blickar; i det andra fallet har spelreglerna tagits till sin logiska slutsats och vampyrjägarna vinschar sina offer ut i solljuset!
Min poäng är alltså att om man vill undvika att logiska och minmaxande spelare gör processen för enkel med sina fiender måste man begränsa hur reglerna kan kombineras. Men då förlorar man samtidigt möjligheten berätta vissa historier.
Järnringens regelböcker kan du som SL inte bara dela ut till dina spelare och låta dem hitta på gubbar, om du inte litar på dem, att ni alla har samma "power level" i sinnet.
Så fort frågorna börjar uppstå som kan jag mixa A med B så måste spelledaren göra godtyckliga bedömningar. I skarp kontrast till D&D (särskilt 3e och 4e) som hade idealet att regelboken skulle vara helt vattentät som en lagbok.
Att minmaxa sönder Symbaroum är med andra ord trivialt. Så uppmuntra dina spelare att lägga sitt krut på något annat
