Det är ett citat från http://www.susning.nu/Rollspel.
Vi är ju ändå rollspelare, vad säger vi (ni) egentligen om den här teorin?
Någon kanske till och med har ett eget förslag?
/MovinGalt - orkar inte tänka just nu
Nekromanti Generalisering
- Thread starter MovinGalt
- Start date
Det är ett citat från http://www.susning.nu/Rollspel.
Vi är ju ändå rollspelare, vad säger vi (ni) egentligen om den här teorin?
Någon kanske till och med har ett eget förslag?
/MovinGalt - orkar inte tänka just nu
Rising
Vila i frid
Rollspelstriangeln
Det är en rätt bra triangel i grund och botten. Problemet är att man hos "gamern" brukar lägga egenskaper som tävlingslystnad gentemot medspelarna, koboldism, tabellhunger och liknande, saker som jag inte tycker är nödvändiga alls för denna del av triangeln.
Man borde kalla det för Problemlösning istället. Rollpersonen är en marionett som styrs i spelarens händer, och spelaren försöker spela så framgångsrikt som möjligt.
Utmaning åt spelaren.
---
Sedan har jag lite problem med "Simulationism" som en del av triangeln eftersom det antyder att man måste emulera naturlagar på något sätt. De är visserligen inne på rätt spår, men man kan ju faktiskt eftersträva trovärdiga händelseförlopp och ställa sig frågor i stil med "vad hade hänt om..." även om man bara har med pratande människor att göra. Jag tycker därför att detta är skådespeleri-delen av hobbyn. När en strid simuleras så avgörs den av rollpersonens förmåga och inte av spelarens sinne för taktik. På samma sätt så kan också relationer och förhandlingar simuleras genom att spelaren sätter rollpersonen före honom själv, genom att sluta tänka "hur löser jag det här bäst?" och istället endast tänka "hur skulle min rollperson försöka lösa det här?"
Då "simulationism" passar dåligt i vissa fall så skulle man kunna kalla det för Gestaltning istället. Världen och rollpersonerna gestaltas så trovärdigt som möjligt. Det är inte upp till spelaren att överkomma de hinder som står i rollpersonens väg, utan spelaren lever bara ut rollpersonens kamp att försöka överkomma hindren.
Utmaning åt gestaltaren.
---
Slutligen håller jag med om Storytellandet; berättandet. Men det behöver inte ha något med "märkliga sagor och stämningar" att göra, utan det kan precis lika gärna handla om diskbänksrealism eller vad som helst. Poängen är att man plötsligt spelar för varandras skull, för att alla ska få uppleva en så underhållande berättelse som möjligt. Ens ageranden behöver inte vara framgångsrika och de behöver inte vara helt och hållet trovärdiga, men man försöker få dem att bidra till en bra stämning i berättelsen.
Det här är vad jag kallar Samberättande. Man anstränger sig för handlingens skull.
Utmaning åt berättaren.
---
Med den perspektivförskjutningen så tycker jag triangeln är klockren. Alla är väl lite av vardera, men jag är för tillfället minst av allt gestaltare och pendlar mellan att vara en extrem problemlösare och en extrem samberättare.
Det är en rätt bra triangel i grund och botten. Problemet är att man hos "gamern" brukar lägga egenskaper som tävlingslystnad gentemot medspelarna, koboldism, tabellhunger och liknande, saker som jag inte tycker är nödvändiga alls för denna del av triangeln.
Man borde kalla det för Problemlösning istället. Rollpersonen är en marionett som styrs i spelarens händer, och spelaren försöker spela så framgångsrikt som möjligt.
Utmaning åt spelaren.
---
Sedan har jag lite problem med "Simulationism" som en del av triangeln eftersom det antyder att man måste emulera naturlagar på något sätt. De är visserligen inne på rätt spår, men man kan ju faktiskt eftersträva trovärdiga händelseförlopp och ställa sig frågor i stil med "vad hade hänt om..." även om man bara har med pratande människor att göra. Jag tycker därför att detta är skådespeleri-delen av hobbyn. När en strid simuleras så avgörs den av rollpersonens förmåga och inte av spelarens sinne för taktik. På samma sätt så kan också relationer och förhandlingar simuleras genom att spelaren sätter rollpersonen före honom själv, genom att sluta tänka "hur löser jag det här bäst?" och istället endast tänka "hur skulle min rollperson försöka lösa det här?"
Då "simulationism" passar dåligt i vissa fall så skulle man kunna kalla det för Gestaltning istället. Världen och rollpersonerna gestaltas så trovärdigt som möjligt. Det är inte upp till spelaren att överkomma de hinder som står i rollpersonens väg, utan spelaren lever bara ut rollpersonens kamp att försöka överkomma hindren.
Utmaning åt gestaltaren.
---
Slutligen håller jag med om Storytellandet; berättandet. Men det behöver inte ha något med "märkliga sagor och stämningar" att göra, utan det kan precis lika gärna handla om diskbänksrealism eller vad som helst. Poängen är att man plötsligt spelar för varandras skull, för att alla ska få uppleva en så underhållande berättelse som möjligt. Ens ageranden behöver inte vara framgångsrika och de behöver inte vara helt och hållet trovärdiga, men man försöker få dem att bidra till en bra stämning i berättelsen.
Det här är vad jag kallar Samberättande. Man anstränger sig för handlingens skull.
Utmaning åt berättaren.
---
Med den perspektivförskjutningen så tycker jag triangeln är klockren. Alla är väl lite av vardera, men jag är för tillfället minst av allt gestaltare och pendlar mellan att vara en extrem problemlösare och en extrem samberättare.
Man Mountainman
Storsvagåret
Teorin har av Ron Edwards vidareutvecklats till "GNS", som finns utförligt beskriven på The Forge.
Personligen tycker jag att teorin har en del poänger. Uppdelningen mellan spelaren och historieberättaren är ju uppenbar. Simulationisten känns mer osäker (även om det finns vissa här på forumet som är hardcore-simulationister enligt Edwards beskrivning), och dessutom kan man fråga sig om det inte borde finnas fler varianter.
Teorins främsta förtjänst tycker jag dock är att den visar att det faktiskt finns olika spelstilar, sinsemellan olika men utan att någon är värd mer än den andra (vilket inte är uppenbart för alla) samt att det kanske inte alltid är önskvärt att förena dessa olika stilar. Edwards menar ju själv att man - när man skriver ett rollspel - ska försöka rikta in sig på EN av de tre spelstilarna och bemöta denna spelartyps behov. Själv är jag inte lika säker, men det är ju helt klart tänkvärt.
Personligen tycker jag att teorin har en del poänger. Uppdelningen mellan spelaren och historieberättaren är ju uppenbar. Simulationisten känns mer osäker (även om det finns vissa här på forumet som är hardcore-simulationister enligt Edwards beskrivning), och dessutom kan man fråga sig om det inte borde finnas fler varianter.
Teorins främsta förtjänst tycker jag dock är att den visar att det faktiskt finns olika spelstilar, sinsemellan olika men utan att någon är värd mer än den andra (vilket inte är uppenbart för alla) samt att det kanske inte alltid är önskvärt att förena dessa olika stilar. Edwards menar ju själv att man - när man skriver ett rollspel - ska försöka rikta in sig på EN av de tre spelstilarna och bemöta denna spelartyps behov. Själv är jag inte lika säker, men det är ju helt klart tänkvärt.
Jag tycker den stämmer helt och hållet. Själv tillhör jag starkt storytellern, men har spelat med folk som väldigt mycket tillhör både "simulationist" och "gamer".
Jag brukar tänka på den här triangeln då jag gör äventyr, och jag tycker det funkar bra.
En annan lustig sak är att jag tycker mig se tendenser i att en välfungerande spelgrupp har samtliga spelare starkt dragna i samma riktning, samt framför allt SL. Om det inte fungerar bra, så är det inte ovanligt att det är någon som hellre hade spelat på ett annat sätt.
Jag visste inte att det fanns en sån här teori så konkret formulerad, men det var mycket roligt att höra.
- Zire
Jag brukar tänka på den här triangeln då jag gör äventyr, och jag tycker det funkar bra.
En annan lustig sak är att jag tycker mig se tendenser i att en välfungerande spelgrupp har samtliga spelare starkt dragna i samma riktning, samt framför allt SL. Om det inte fungerar bra, så är det inte ovanligt att det är någon som hellre hade spelat på ett annat sätt.
Jag visste inte att det fanns en sån här teori så konkret formulerad, men det var mycket roligt att höra.
- Zire
