Nekromanti Freud för trollkarlar

[Brior]

Kan inte ni med intresse för vilt spekulerande kika in på och gärna kommentera mitt senaste blogginlägg på Tankar från Trakorien?

Jag fick en, i min mening, ganska intressant och utvecklingsbar idé om hur man skulle kunna använda Freuds personlighetsmodell med detet-jaget-överjaget för att bestämma trollkarlars drivkrafter och självständighet. En koppling till Nietzsches övermänniska och "viljan till makt" tyckte jag också kändes spännande eftersom sådana tankar förefaller helt rätt för magiker. Mina ordinarie läsare tycks, av förvirring eller ointresse, vara obenägna att kommentera inlägget vilket jag har viss förståelse för. Jag kan ju också vara helt ute i det blå.

Jag har en magkänsla av att tanken (mer är det ännu inte) kunde vidareutvecklas till ett mer generellt verktyg för att kartlägga spelarfigurers drivkrafter. I vissa system bestämmer man ju spelarpersonernas övergripande livsmål / manier / fobier och det är här Freud skulle kunna användas. Överhuvud taget ser jag ett självändamål i att överföra existerande modeller till rollspel i anpassad och förenklad form. Jag har som ni kanske vet tidigare varit inne på sociologiska modeller av Pierre Bourdieu.

Inlägget jag syftar på heter "The Fontra Cilor Fight Club" och den mer generella idén kommer efter underrubriken "Tagning 2". Texten hakar annars på det tidigare inlägget "Heja Kalle-Nisse! Slå'an på käften Ludwig!" (Kalle = Karl Popper, Nisse = Nietzsche, Ludwig = Wittgenstein). Om ni orkar och vill få den större bilden så får ni gärna läsa båda inläggen i skriven ordning. Texterna diskuterar egentligen utformningen av ett specifikt kapitel i uppföljaren till romanen Svavelvinter, men jag är som sagt tacksam för alla kommentarer och idéer hur långt ifrån ursprungsämnet de än må vara.

 

[Nässe]

Antar att du fnuderat på att använda Försvar som ett sätt att skapa instinkter, övertygelser, drivkrafter etc?

Tror jag kan bil spännande.

Äverlag tror jag dina tankar kan bli väldigt spännande.

Tror man suklle kunna använda systemet även på icke-magiker och koppla olika delar av jaget till relationer i spelvärlden, där vissa delar av personen manifisteras i olika personer (relationer) och oilka typer av drivkrafter- man bygger in en inre strid i alla rollpersoner. Mitt hat och vilja att slakta min ex-frus nya man symboliserar mitt hatiska och destruktiva Det, medan träningen i templet och min strävan att få min överstepräst att göra mig till mästare över riterna och helighetens ordning symboliserar denna karaktärs överjag.. och jaget ja, vad gör man med det? Där kanske man har balanserade och socialiserade relationer... Ah, vad vet jag, något sådant...

Sen är jag inte riktigt med dig på att Tyler Durden är Överjaget i den berättelsen, men det kanske ligger utanför diskussionen.

Ser kul ut!

Nils

 

[Brior]

Sen är jag inte riktigt med dig på att Tyler Durden är Överjaget i den berättelsen, men det kanske ligger utanför diskussionen.

Nils

Du har förstås rätt - det var slarvigt skrivet av mig. Han är väl snarare detet - det tyglade som vill slå sig löst.

 

[Brior]

Antar att du fnuderat på att använda Försvar som ett sätt att skapa instinkter, övertygelser, drivkrafter etc?

Tror jag kan bil spännande.

Jag hade inte kommit så långt som till Freuds försvarsmekanismer ännu men eftersom det i boken rör sig om en kamp så har jag tänkt i liknande banor. Tack för tipset alltså! Specifikt vore det intressant att använda jagets försvarsmekanismer mot ett kvävande överjag. Några funderingar i den vägen?

 

[Rising]

Hmmm... Det är rätt intressanta saker du vidrör. Här kommer några väldigt spridda skurar av åsiktsfragment som dök upp i mitt huvud när jag läste bloggposterna:

Retorik och idélära
Det Höga Språket och anknytningarna till Platons idélära är intressanta, men när du föreslår sätt att skildra en konflikt i ord så leder dina tankar in dig på retorik, vilket jag tycker känns aningens futtigt.

Missförstå mig rätt; retorik är ett fascinerande ämne, och jag tycker absolut att du med fördel kan låta shagul och dennes mästare använda sig av två helt olika retoriska verktyg för att du således, på ett slagkraftigt sätt, skall kunna visa skillnaderna mellan dem. Men att låta konfliktens kärna bestå i att den ene helt enkelt pratar omkull den andra meddelst härskartekniker och retoriska finter känns billigt.

Vad jag skulle se fram emot är något av detta:

Essentialism
Aristoteles (som i min mening gjorde rock and roll av Platons idélära) pekade på att man behövde skilja på ett tings väsentliga och tillfälliga egenskaper. En änka vore exempelvis inte en änka om hennes make fortfarande levde, men hon skulle inte sluta att vara en änka om hon färgade håret. Vad som egentligen är ett tings essentiella egenskaper är dock inte alltid lätt att veta. De flesta av oss tyckte väl som barn att det var obegripligt när någon talade om för oss att valen minsann inte är en fisk.

Tankar om essentialism kan mycket enkelt användas på dramatiska sätt i en berättelse. I en viktig scen i Watchmen så visar Alan Moore exempelvis hur Dr. Manhattan håller på att tappa greppet om sin mänsklighet när han inför en upprörd publik redogör för att det väl inte är någon big deal att någon har dött i cancer; "strukturellt sett är det ingen skillnad på en levande och en död människokropp".

New Ageare brukar använda samma argument. Det finns en vandringsmyt som säger att alla celler i en människokropp byts ut vart sjunde år. Den siffran är visserligen inte korrekt, men det räcker ändå för att stödja resonemanget att man vilseleder sig själv när man kallar ens förgängliga och ombytliga kropp för "jag". Det verkliga jaget måste ju vara något annat än detta kroppsliga fodral som omsluter oss, eftersom vi inte upplever oss förlora oss själva när våra celler byts ut.

Grant Morrison använder en liknande episod; några munkar frågar om stolen som huggits ut ur ett stycke träd inte fortfarande är ett träd, i en scen som handlar om mental krigföring och hjärntvätt i Invisibles. Endast genom att övertyga sig själv om att ens verkliga "jag" inte har överrumplats, underkuvats och förslavats av den psykiska fienden som kopplat ett grepp om deras ytliga sinnen så lyckas protagonisterna bryta sig ut ur dennes mentala grepp.

Stolen är fortfarande ett träd, eller "there is no spoon" såsom en besläktad tanke lyder i The Matrix.

Det du skriver om att dra paralleller till Smickelbräde och tävlingen i tolkningsföreträde skulle mycket skickligt kunna användas just i en tävling om att definiera tings essens på detta vis och att på så vis styra verkligheten.

Det finns massor av skämt på det temat. Såsom ungdomar i skräckfilmer som säger "åh nej! Säg inte att du skall komma tillbaka senare! Den som säger det blir ju alltid mördad!" Jag läste en seriestripp där en variation på detta tema användes; den visade ett monster som sprang mot en beväpnad kille, och killen avlossade lite slappt skott efter skott rakt upp i luften. "Vad gör du? Du slösar ju på ammunitionen!" skrek hans kompis. "Äh, alla vet ju att det är den sista kulan som är avgörande."

Dessa skämt bygger på skillnaden mellan naturens och dramatikens väsentligheter, och det kan kanske låta som ett ämne som inte borde kunna användas till något seriösare än just skämt av den stilen, men då misstar man sig. I Neil Gaimans "Book of Magic" så finns det ett replikskifte som berör detta ämne på ett betydligt mörkare sätt: Den psykotiske Mr.E reser med Timothy Hunter genom framtiden och kommer fram till en tid då magi och vetenskap - efter att ha varit varandras antiteser genom historien - slutligen förenas i symbios. "Så.. vad går fel?" frågar Timothy. "Vem har sagt att något kommer gå fel?" undrar Mr.E. "Well... Något gör ju alltid det," säger Timothy, varpå Mr.E ödesmättat konkluderar "Det är en fatalistisk inställning. Det speglar mörkret i din själ."

När allt beskrivs vara hunky-dory, fastän man ändå inte riktigt är framme vid ett slut i stil med "...och så levde de lyckliga i alla sina dagar", då känner vi instinktivt att något måste gå åt skogen härnäst. Man kan argumentera för att Timothy Hunter bara redogör för en dramaturgisk världssyn i detta avseende; att något behöver gå åt skogen för att det inte hade blivit en bra berättelse annars. Men Mr.E ser uttalandet istället som ett bevis för att Timothy Hunter innerst inne anser att tillvaron är hopplös och att det inte är någon mening med att kämpa emot mörker och ondska.

Även om Gaiman mest uppnår syftet att etablera Mr.E som en galning, så tycker jag att man också ser ett prov på att Mr.E vunnit tolkningsföreträdet över Timothys uttalande; och vips så har vad som annars kunde tolkats som en oskyldig kommentar från en unge som tittat för mycket på hollywoodfilmer istället omtolkats till en ödesdiger profetia som varslar om att Timothy Hunter kommer att ansluta sig till den mörka sidan i den slutgiltiga magiska uppgörelsen mellan ont och gott.

Essentialism kan också uttryckas såsom det gör i den här barnsliga gåtan: "Varför är en elefant stor, grå och rynklig? Jo, för att om den hade varit liten, vit och slät så hade den varit en Alvedon."

Jonas Gardell lekte med en variant på detta skämt i filmen "Livet är en Schlager", där såväl den homosexuelle som den CP-skadade kom överrens om att ingen av dem hade velat vara annorlunda, ty om de inte hade varit homosexuell respektive CP-skadad, så hade de inte varit dem själva.

Återigen är det en fråga om tolkningsföreträden; och vem som egentligen bestämmer vad ett tings essens är.

Lösning och Upplösning
En klassisk och ofta återkommande situation i den västerländska idéhistorien är att filosofer upplevt sig ha stått inför ett problem som de försökt finna en lösning på, varefter någon kommit och upplöst problemet istället; visat att problemet av logisk nödvändighet inte går att lösa (eller att det inte ens är något faktiskt problem). Det var just det som Wittgenstein ansåg sig ha åstadkommit med verket Tractatus. Popper å sin sida desarmerade den logiska positivismen på samma sätt. Andra filosofer som kan nämnas i sammanhanget är Hume och Gödel, m.m...

Nå. Det som gör det här temat relevant och intressant är inte för att man kan namedroppa filosofer när man pratar om det, utan tvärtom för att man inte behöver göra det. De flesta människor kan nämligen mycket enkelt relatera till den här situationen. När vi sagt något i stil med "det är fel att uttrycka sina personliga åsikter som om de vore fakta" så har vi säkert någon gång varit med om att någon klämt åt oss med riposten "är inte det där bara en av dina personliga åsikter? Varför uttrycker du den som om det vore fakta?" - Omedelbart så har vi konfronterats med en typ av argument som plågat filosofer genom världshistorien. Istället för att ta reda på vad den objektiva sanningen är så finner man att allt man kommit på i själva verket är starka argument för att det inte tycks gå att leda någon objektiv sanning i bevis överhuvudtaget. Snöpligt.

Men in Black-filmerna lekte med den här paradoxen. När Will Smith fått se en civilisation som levde i ett skåp så var hans första, instinktiva reaktion att det var synd om dem, för att de inte hade vett att förstå hur små och obetydliga liv de levde, undanstoppade som de var i någons skåp. När Will såg att det fanns mindre betydelsefulla och mindre vetande varelser än han själv, så blev han övertygad om sin egen överlägsenhet och upplysthet. Men den verkliga insikten hade förstås varit att börja ifrågasätta om inte också han själv - precis som puttefnaskerna i skåpet - kunde vara liten och obetydlig i jämförelse med några andra varelser. Och mycket riktigt; i båda filmers slutsekvenser så har vi fått uppleva sådana snapper endings, som på komiska sätt visat oss hur små och obetydliga vi är.

The Matrix ställer oss på huvudet på ett annat sätt; genom att tala om ödet och determinism. Oraklet varslar om vad som kommer att hända i filmens klimax när hon säger till Neo att den verkliga frågan som han har skäl att grubbla på; det är om han hade vällt vasen om hon inte hade varnat honom för den.

Sunt förnuft skulle ha sagt oss att om vi hade kunnat förutse framtiden, då hade vi också kunnat ändra på ödet, men Oraklet tar denna lösning och vrider det till en upplösning av hela frågeställningen: I slutändan så förstår vi att alla förutsägelser om framtiden bara är ytterligare delar av det allomfattande ödet. Man besöker alltså inte Oraklet för att man vill ändra på framtiden, utan man gör det för att det är ödesbestämt.

Teologiska diskussioner brukar urarta på samma sätt:
"Mitt gudsbevis är som följer: Allt i naturen föregås av en orsak, inte sant? Så i slutändan så måste allt i naturen ha orsakats av en enda, ursprunglig, första orsak, och det är Gud."
"Men vad orsakade då Gud?"
"..."

Platons idélära (och Aristoteles teleologiska världsbild i än högre grad) är utomordentligt väl lämpade för den här sortens "ställa på ändan"-upplösningar.

Freud och Nietzsche
Detet, jaget och överjaget är också intressanta, men det är lätt hänt att du slarvar med begreppen om du försöker kombinera det med Nietzsche. Vad Freud beskriver är en kamp mellan Detet's jakt på njutning och tillfredsställelse gentemot ett Överjag som använder kontrollmekanismer som moral, samvete, skam och skuld. Nietzsche skulle nog ha ansett att det påminde väldigt mycket om vad han själv kallade för "slavmoral".

I Nietzsche's ögon så fanns det en "härskarmoral" som han ansåg vara sund och riktig; där det goda var ställt mot det dåliga. Styrka, njutning, makt, mod, trygghet och stolthet; det var goda ting, att jämföras med dåliga ting såsom svaghet, sjukdom, feghet, ynklighet, lögnaktighet och orkeslöshet, m.m.

Den kristna slavmoralen, däremot, den menade han ställde upp det goda som motsats till det onda. Allt det här med egoism, njutningssökande och makt hamnar hos de kristna på den onda sidan av staketet, medan den goda sidan handlar om lydnad, gudfruktan, medlidande och underdånighet.

Detet står för allt det som kallas för ondska i den kristna slavmoralen, medan Överjaget står för skammen, skulden och samvetet som representerar den gudfruktiga, goda sidan. Det enda Freud gjorde med denna modell var väl att låta bli att moralisera kring den, men han behöll uppdelningen.

Tyler Durden tycker jag passar in dåligt i Freuds modell. Han passar betydligt bättre som en förespråkare för Nietzsches härskarmoral. Vad Tyler Durden begär av Edward Nortons karaktär är ju inte att han skall lyssna mer på sitt samvete (vilket är vad ett Överjag hade föreslagit) utan att han skall bestämma sig för vad det är han egentligen vill. Enligt Tyler skall vi alla sluta gå till jobb som vi hatar för att köpa skit vi inte behöver. När Tyler riktar en revolver mot bakhuvudet på killen i närlivsbutiken så klandrar han honom inte för att han skulle ha varit ond utan för att han varit svag: Han övergav sina drömmar om att bli en veterinär, för vad? För att bli en nolla med ett skitjobb? Det accepterar inte Tyler. Tyler vill att alla ska veta vad det är de egentligen vill ha, och sträva efter det. De väldrillade rymdaporna i baksätet svarar säkert "Måla ett självporträtt!" "Bygga ett hus!" när han frågar dem vad de skulle vilja uträtta i livet.

Vad jag försöker illustrera är att konflikten mellan detet och överjaget inte är särskilt djup eller intressant, eftersom de härstammar från en och samma modell, där den ena liksom definierar den andra. De är inte två kontrasterande moraluppfattningar. Jag tror att du skulle kunna uppnå något mycket påtagligare och starkare om du lät Shagul ha något av en Nietzscheansk härskarmoral medan dennes mästare istället kunde ha en slavmoral.

Det skulle dessutom lämpa sig väl för en språklig kamp mellan dem om vem som skall få rätten att bestämma vad godhetens essens skall kunna sägas vara.

---

Tja, det var mina tankar.

 

[Brior]

Hej Rising och tack för ett ambitiöst svar med många användbara kommentarer. Låt oss fortsätta diskussionen.

Först de enklaste frågorna:

1. Vad är det nu igen gubben i din porträttbild heter? Jag skulle visa filmerna för en bekant men har glömt?

2. Tyler Durden som överjag har jag redan gjord avbön för. Det var ett hafsigt stolpskott som jag borde ha sparkat undan redan vid den första genomläsningen.

Retorik och idélära
Det Höga Språket och anknytningarna till Platons idélära är intressanta, men när du föreslår sätt att skildra en konflikt i ord så leder dina tankar in dig på retorik, vilket jag tycker känns aningens futtigt.
...
Men att låta konfliktens kärna bestå i att den ene helt enkelt pratar omkull den andra meddelst härskartekniker och retoriska finter känns billigt.

Instämmer helt och det är ju egentligen därför jag fiskar efter mer strukturella grunder, men jag tycker å andra sidan inte att retoriska knep och härskartekniker är malplacerade. Jag vill ge intrycket att man försöker sig på olika grepp i kampen - såväl avancerade attacker som låga tasksparkar.

Essentialism
Aristoteles (som i min mening gjorde rock and roll av Platons idélära) pekade på att man behövde skilja på ett tings väsentliga och tillfälliga egenskaper.

Denna tanke har jag också varit inne på även om jag gick vägen över John Lockes primära och sekundära kvaliteter. Jag tänkte emellertid spara just detta koncept till returmatchen mellan kombattanterna, men arkiverar din referens till Aristoteles med efterföljare för framtida bruk.

Det finns en vandringsmyt som säger att alla celler i en människokropp byts ut vart sjunde år. Den siffran är visserligen inte korrekt, men det räcker ändå för att stödja resonemanget att man vilseleder sig själv när man kallar ens förgängliga och ombytliga kropp för "jag". Det verkliga jaget måste ju vara något annat än detta kroppsliga fodral som omsluter oss, eftersom vi inte upplever oss förlora oss själva när våra celler byts ut.

Jag har en känsla av att Wittgenstein skulle ha kallat detta för ett icke-problem av språklig natur (fast i mycket krångligare ord). Hur som helst ser jag en möjlighet att förvirra motståndaren med sådana här begreppsmässiga perspektivvändningar på en och samma företeelse och det var väl det du ville?

Det du skriver om att dra paralleller till Smickelbräde och tävlingen i tolkningsföreträde skulle mycket skickligt kunna användas just i en tävling om att definiera tings essens på detta vis och att på så vis styra verkligheten.

Smickelbräde känns som ett måste i sammanhanget och man blir mer och mer nyfiken på hur spelet egentligen fungerar. Någon intresserad regelbitare?

Jonas Gardell lekte med en variant på detta skämt i filmen "Livet är en Schlager", där såväl den homosexuelle som den CP-skadade kom överrens om att ingen av dem hade velat vara annorlunda, ty om de inte hade varit homosexuell respektive CP-skadad, så hade de inte varit dem själva.

Min referens till Imre Kertes och "Mannen utan öde" i Svavelvinter (det är en kapiteltitel) knyter an till tanken fastän omvänt: Shagul vägrar acceptera en färdig beteckning eller ett bestämt öde därför att han då skulle vara fånge i dessa på bekostnad av individualitet. Så tolkade jag i alla fall Kertes titel.

Återigen är det en fråga om tolkningsföreträden; och vem som egentligen bestämmer vad ett tings essens är.

Pudelns kärna i striden, nickar Bull.

Lösning och Upplösning
En klassisk och ofta återkommande situation i den västerländska idéhistorien är att filosofer upplevt sig ha stått inför ett problem som de försökt finna en lösning på, varefter någon kommit och upplöst problemet istället; visat att problemet av logisk nödvändighet inte går att lösa (eller att det inte ens är något faktiskt problem). Det var just det som Wittgenstein ansåg sig ha åstadkommit med verket Tractatus. Popper å sin sida desarmerade den logiska positivismen på samma sätt. Andra filosofer som kan nämnas i sammanhanget är Hume och Gödel, m.m...

Även denna meta-metod tycker jag är en given komponent i striden. Jag läste nyss en kul bok som heter "Wittgensteins Poker" (ej i betydelsen kortspel då). Hela boken handlar om ett tiominuters gräl mellan Popper och W. Den stridslystne Popper kommer som gäst till Cambridge för att trycka till den uppburne W med liknande metoder som han använt mot Wienkretsens positivister. Problemet är att W själv tagit avstånd från sin Tractatus vilket Popper inte känner till så allt blir mest förvirrat.

Nå. Det som gör det här temat relevant och intressant är inte för att man kan namedroppa filosofer när man pratar om det, utan tvärtom för att man inte behöver göra det.

Namedropping är jag alls inte intresserad av utan det är just innehållet jag vill åt. Jag erkänner mig villigt som glad amatör på de områden vi diskuterar. Å andra sidan vet jag som gammal universitetsinformatör att akademiska experter närmast är byxis för att säga något som saknar täckning. Min ambition är inte att omsätta psykoanalysens grunder eller Nietzsches filosofier i en fantasyroman utan att hitta en klangbotten för en skröna.

Sunt förnuft skulle ha sagt oss att om vi hade kunnat förutse framtiden, då hade vi också kunnat ändra på ödet, men Oraklet tar denna lösning och vrider det till en upplösning av hela frågeställningen: I slutändan så förstår vi att alla förutsägelser om framtiden bara är ytterligare delar av det allomfattande ödet. Man besöker alltså inte Oraklet för att man vill ändra på framtiden, utan man gör det för att det är ödesbestämt.

Determinism och ändringar i redan passerade händelser är ett annat angenämt tuggummi som jag brottas med. Ber att få återkomma i det ämnet på annan plats.

Freud och Nietzsche
Detet, jaget och överjaget är också intressanta, men det är lätt hänt att du slarvar med begreppen om du försöker kombinera det med Nietzsche. Vad Freud beskriver är en kamp mellan Detet's jakt på njutning och tillfredsställelse gentemot ett Överjag som använder kontrollmekanismer som moral, samvete, skam och skuld. Nietzsche skulle nog ha ansett att det påminde väldigt mycket om vad han själv kallade för "slavmoral".

Den kristna slavmoralen måste förvisso sitta i överjaget och jag instämmer i att Freud inte var ute efter att avskaffa eller moralisera över detta - hade han gjort det så skulle nog hans uppburna position i Wien falla samman ganska snart. Men vad tror du om min plan att ta låta egot ta kontroll över överjaget? Kan inte detta vara kompatibelt med Nietzsches övermänniska eller vari ligger annars problemet? Vi talar ju fantasy.

I Nietzsche's ögon så fanns det en "härskarmoral" som han ansåg vara sund och riktig; där det goda var ställt mot det dåliga. Styrka, njutning, makt, mod, trygghet och stolthet; det var goda ting, att jämföras med dåliga ting såsom svaghet, sjukdom, feghet, ynklighet, lögnaktighet och orkeslöshet, m.m.

I och för sig talar Nietzsche om en härskarmoral, men menar du att han skulle acceptera en sådan moral påtryckt övermänniskan utifrån? I så fall på vilka grunder? Menade han inte snarare att övermänniskan sätter sin egen moral utifrån sin egen vilja? Att N sedan kanske hävdade att denna härskarmoral bara kunde se ut på ett sätt är en annan sak. Jag uppfattar hans kända utsaga "Gud är död", inte som ett triumferande rop, utan som att Gud inte längre håller som grund för individens moral utan att vi nu måste hitta vår egen väg - lite det som existentialisterna sedan utvecklade.

Tyler Durden tycker jag passar in dåligt i Freuds modell.

Som sagt: glöm Durden. My mistake.

Vad jag försöker illustrera är att konflikten mellan detet och överjaget inte är särskilt djup eller intressant, eftersom de härstammar från en och samma modell, där den ena liksom definierar den andra. De är inte två kontrasterande moraluppfattningar. Jag tror att du skulle kunna uppnå något mycket påtagligare och starkare om du lät Shagul ha något av en Nietzscheansk härskarmoral medan dennes mästare istället kunde ha en slavmoral.

Som jag antydde ovan ser jag att den aktuella motsättningen står mellan överjagets moralanspråk som sådant och jagets erövrande av överjaget med vidhängande kontroll över sin egen moral, dvs övermänniskans frigörelse från extern moral. Vet inte om vi förstår varandra rätt här, men utveckla gärna, eller förtydliga vilka problem eller vilken ytlighet du ser med min idé.

Kul diskussion hur som helst!

 

[Rising]

Först de enklaste frågorna:
1. Vad är det nu igen gubben i din porträttbild heter?

Åh, jag hoppas alla frågor blir så här lätta!

I min bild syns Birgitta, mamma till Kjell, som är gubben i programmet med samma namn. Youtub:a på "Kjell" så kommer du att hitta avsnitten.

I och för sig talar Nietzsche om en härskarmoral, men menar du att han skulle acceptera en sådan moral påtryckt övermänniskan utifrån?

Nä, jag tror absolut inte att han hade accepterat någon som helst påtryckt moral, men trots att han kallade sig för immoralist så var han ändå inte någon nihilist. Nietzsche's motto; "bli vad du är", måste hållas isär från "gör vad du vill".

Jag tror att han redogör för det bäst i "Så talade Zarathrusta", där han i ett kapitel berättar om hur människan skall genomgå en utveckling via tre olika stadier: Först som kamel och underdånigt följa direktivet "jag måste", sedan som lejon och trotsigt utropa "jag vill!" och bevisa sin viljas makt i envig mot en drake, för att slutligen anta ett lekande barn; någon som gör vad som faller henne in på ett naturligt och okonstlat sätt.

Tolkat genom Freuds perspektiv så skulle dessa tre steg kanske kunna beskrivas på följande sätt:
Först har vi en tillvaro som helt domineras av överjagets skuld- och skambegrepp; sedan når vi ett tillstånd där jaget finner sig klämd mellan detet och överjaget och riskerar att förväxla dem (Niezsche beklagade sig över människor som han ansåg eftersträvade självständighet av den paradoxala anledningen att samhället förväntade det av dem); tills människan slutligen - i det tredje och sista stadiet - kan göra sig helt kvitt den inre konflikten medan ens sjuka lustar och ens skuldbeläggande samvete. Detet och överjaget förenas då i naturliga, okonstlade och livsbejakande drivkrafter; man gör det som är gott, och det i gengäld gör en gott.

Skillnaden mellan det andra och det tredje stadiet har vissa likheter med det som jag såg en modern filosof kalla för skillnaden mellan det man "vill" och det man "vill vilja". En knarkare kanske vill ha narkotika, till exempel, men han skulle säkert inte vilja vilja ha knark om han hade kunnat bestämma vad han skulle vilja ha för något. Alltså om han hypotetiskt sett hade kunnat kliva ut ur sin kropp och få göra ett val helt oberoende av sin rådande situation (= att hans kropp är beroende av droger). Nietzsche's lejon var visserligen en person som följde sin vilja, men han gjorde det på grund av trots och osäkerhet.

Här tror jag att man kan dra skiljelinjen mellan en nihilist och Nietzsche. Där nihilisten kan säga "gör vad du vill" så skulle nog Nietzsche snarare säga "gör vad du skulle vilja vilja".

(Fast det här återknyter till vad jag skrev tidigare om Essentialismen. När jag pratade om knarkaren ovan så utgick jag från att knarkaren inte skulle ha velat vara drogberoende om han hade fått välja; att dennes drogberoende bara var en tillfällig egenskap som kunde skiljas från dennes essentiella egenskaper. Men precis som den CP-skadade i Gardells "Livet är en Schlager" inte kan tänka sig att vara något annat än CP-skadad (eftersom han då inte hade varit sig själv) så skulle kanske inte knarkaren acceptera Nietzsches föreställning om vilka egenskaper som egentligen är essentiella för människans livsbejakande natur.)

Jag uppfattar hans kända utsaga "Gud är död", inte som ett triumferande rop, utan som att Gud inte längre håller som grund för individens moral utan att vi nu måste hitta vår egen väg - lite det som existentialisterna sedan utvecklade.

Absolut. Jag håller med.

Som jag antydde ovan ser jag att den aktuella motsättningen står mellan överjagets moralanspråk som sådant och jagets erövrande av överjaget med vidhängande kontroll över sin egen moral, dvs övermänniskans frigörelse från extern moral.

Okej, jag förstår vad du menar. Jag är bara inte van vid att se övermänniskan som något med en egen initiativförmåga och med möjligheten att frigöra sig från extern moral. Jag är förvisso obildad när det gäller Freud, men jag har alltid trott att man kan sätta likhetstecken mellan de båda. Alltså; övermänniskan är den externa moralen. Men okej, om vi lägger termerna åt sidan så verkar vi ändå vara intresserade av samma sak; strävandet att bilda sig sin egen moraluppfattning, och det är ett mycket intressant ämne.

Nu måste jag klura på hur Smickelbräde skulle kunna fungera.

 

[Brior]

Begreppen hos Freud (och Nietzsche?) är vi kanske båda ganska flyktigt bekanta med men man måste ju få diskutera utan att vara expert, annars blir inte mycket sagt. Jag fastnade för dessa idéer helt enkelt för att de passar så bra in på det jag ändå hade tänkt skriva om och därmed skulle kunna fungera som resonanslåda.

Nietzsche's motto; "bli vad du är", måste hållas isär från "gör vad du vill".
---
... för att slutligen anta ett lekande barn; någon som gör vad som faller henne in på ett naturligt och okonstlat sätt.
---
Detet och överjaget förenas då i naturliga, okonstlade och livsbejakande drivkrafter; man gör det som är gott, och det i gengäld gör en gott.
---
Här tror jag att man kan dra skiljelinjen mellan en nihilist och Nietzsche. Där nihilisten kan säga "gör vad du vill" så skulle nog Nietzsche snarare säga "gör vad du skulle vilja vilja".

Jag förstår fortfarande inte av dina förklaringar varifrån egentligen rättesnöret för individens handlande skulle komma om inte från individen själv, dvs nihilism? Menar du (eller Nietzsche via dig) att det skulle finnas en medfödd "rätt" eller "naturlig" moral som kommer fram om människor får tänka på egen hand och lämnas ifred (dvs motsatsen mot "Flugornas herre"). Eller skulle det finnas en "rationell", allmängiltig moral som alla kommer fram till om de får tänka igenom saken.

Jag frågar alltså därför att jag verkligen inte ser svaret snarare än för att vara på tvärs. På samma sätt har jag aldrig förstått hur existentialister som Sartre och Camus kan mena att deras filosofi skulle fungera som rättesnöre i ett komplext samhälle. Utan fast grund finns det ju inget att fästa den första plankan för ett bygge i.

Okej, jag förstår vad du menar. Jag är bara inte van vid att se övermänniskan som något med en egen initiativförmåga och med möjligheten att frigöra sig från extern moral.
---
strävandet att bilda sig sin egen moraluppfattning --- är ett mycket intressant ämne.

Och framförallt HUR det skulle gå till utan en extern norm.

Nu måste jag klura på hur Smickelbräde skulle kunna fungera.

Väntar med spänning! Vilka ska bli våra första spelare?

 

[Rising]

Menar du (eller Nietzsche via dig) att det skulle finnas en medfödd "rätt" eller "naturlig" moral som kommer fram om människor får tänka på egen hand och lämnas ifred (dvs motsatsen mot "Flugornas herre").

Ja, något sånt. Fast Nietzsche menade samtidigt att det inte gick att resonera sig fram till moraliska värden, och att det skulle leda till nihilism om man försökte. Så det är helt klart problematiskt: Vi har den naturliga och sanna moralen inom oss (åtminstone så har de exceptionella individer som han benämde übermensch detta), men det är inte så enkelt som att alla människor kan påstå att deras individuella önskemål är detsamma som den naturliga och sunda moralen.

Så den invändning du gör; "men var kommer då detta ifrån, om inte från individen själv?" är en mycket klok och insiktsfull invändning. För visst finns det något ganska elitistiskt med Nietzsches perspektiv: Där en liberal utgår från vad individen önskar - och därmed upphöjer individens vilja till något heligt och okränkbart, så säger Nietzsche att många människor helt enkelt inte vet vad de vill ha, och att deras önskemål i själva verket har dikterats åt dem av falska auktoriteter (= den kristna kyrkan, i hans fall, men moderna Nietzscheaner skulle kunna rikta udden mot Hollywood och medierna istället) i strikt motsats mot vad han ansåg människans egentliga, sanna natur vara.

Det är inte alls svårt att förstå vad fascister kan finna så lockande hos Nietzsches filosofi. Och det är väl detta som är så fascinerande och problemfullt med Nietzsche, för trots att det framgår ganska tydligt av hans skrifter att han själv hade avskytt nazisterna (man vet bl.a. att han var stark motståndare till antisemitism) så är det svårt att hitta några egentliga spärrar i hans filosofi som vi skulle kunna använda för att separera makthungriga populister från de sunda, naturliga übermensch-alfahannar som var hans ideal.

Allt är så mycket enklare med filosofer i stil med Hobbes, som helt enkelt säger att vad som är rättvist är precis just det som lagen säger är rättvist, och att makt rättfärdigar sig själv.

(Detta skojade man med i TV-serien Shogun, där härskaren fördömde holländarnas uppror mot britterna (?) och sade att "en revolt mot sina härskare kan aldrig rättfärdigas", varpå huvudpersonen replikerade "jo, om det lyckas!" vilket fick den gamle japanen att skrocka och nicka instämmande.)

På samma sätt har jag aldrig förstått hur existentialister som Sartre och Camus kan mena att deras filosofi skulle fungera som rättesnöre i ett komplext samhälle.

Det är onekligen lite problematiskt. Sartre kunde säga att servitören på hans café inte var sann emot sig själv utan bara agerade som en servitör; att denne spelade en roll, vilket var att - åtminstone om man inte var medveten om det - behandla sig själv som ett objekt och därmed ett brott mot ens egen natur. Men man kan fråga sig själv om inte också Sartre spelade en roll - rollen som en stereotyp fransk intellektuell - när han spenderade sina dagar där på cafét.

Återigen återvänder vi alltså till det här med tolkningsföreträdet över vad som egentligen kan sägas vara ens personliga - och människans - essens.

 

[Brior]

Vi har den naturliga och sanna moralen inom oss (åtminstone så har de exceptionella individer som han benämde übermensch detta), men det är inte så enkelt som att alla människor kan påstå att deras individuella önskemål är detsamma som den naturliga och sunda moralen.
---
Där en liberal utgår från vad individen önskar - och därmed upphöjer individens vilja till något heligt och okränkbart, så säger Nietzsche att många människor helt enkelt inte vet vad de vill ha, och att deras önskemål i själva verket har dikterats åt dem av falska auktoriteter --- i strikt motsats mot vad han ansåg människans egentliga, sanna natur vara.

Eftersom jag tror på påverkan av individens "fria" vilja genom propaganda, reklam, språk- och ämnesval i läroböcker etc så är jag benägen att hålla med Nietzsche rörande de falska auktoriteterna (Wag the Dog rekommenderas!). Däremot delar jag inte Nisses tro på någon "naturlig" moral. Eller rättare sagt så är vår eventuella biologiska moral förmodligen anpassad till grupper om kanske tjugo individer och skulle aldrig fungera i ett komplext samhälle. Dessutom tror jag inte att vi skulle gilla den för den innefattar knappast demokrati eller respekt för individen. Att eventuella övermänniskor skulle ha någon naturlig, äppelkindad insikt låter ... optimistiskt. Luktar det inte lite "proletariatets diktatur" där alla grisar är jämlika men några är jämlikare och har vi någonsin sett det fungera?

Nu spelar det ju emellertid ingen roll för min del hur Nietzsche skulle fungera i verkligheten utan min plan är att låta Shagul vara Nietzschian med strävan mot dennes övermänniskoideal. Det passar bra in på trollkarlens karaktär och målsättning från Svavelvinter tycker jag. Shaguls utveckling skulle ske mot bakgrund av Freuds modell om detet-jaget-överjaget. Av vår diskussion drar jag slutsatsen att du egentligen inte har något att invända men att jag ska se upp för vissa snedsteg. Är det rätt uppfattat? Det är inget enkelt träsk att jumpa över.

Du verkar vara väl inläst på Nietzsche, Rising. Har du någon bok att rekommendera. Den jag har är sönderfallen bortom användbarhet - kanske som ett tecken på värdegrundernas upplösning.

 

[Rising]

Eftersom jag tror på påverkan av individens "fria" vilja genom propaganda, reklam, språk- och ämnesval i läroböcker etc så är jag benägen att hålla med Nietzsche rörande de falska auktoriteterna (Wag the Dog rekommenderas!). Däremot delar jag inte Nisses tro på någon "naturlig" moral. Eller rättare sagt så är vår eventuella biologiska moral förmodligen anpassad till grupper om kanske tjugo individer och skulle aldrig fungera i ett komplext samhälle.

Det här tyckte jag var ett väldigt intressant perspektiv. Sympatisk och tänkvärt.

Att eventuella övermänniskor skulle ha någon naturlig, äppelkindad insikt låter ... optimistiskt. Luktar det inte lite "proletariatets diktatur" där alla grisar är jämlika men några är jämlikare och har vi någonsin sett det fungera?

He he... True.
Det är dock sött med Nietzsche att han förespråkar ett ideal som han själv knappast kunde anses leva upp till. Många filosofer (och människor i allmänhet) gör ju det enkelt för sig genom att skaffa sig ideal som passar dem själva. Man kan texempel undra vad den skelögde grodmänniskan Sartre kan ha tyckt om att Camus formulerade existentialismen såsom "alas, after a certain age, every man is responsible for the face he has". Det är liksom lätt för Camus att säga; som var misstänksamt lik Humphrey Bogart.

Du verkar vara väl inläst på Nietzsche, Rising. Har du någon bok att rekommendera.

Jag har faktiskt bara läst "Så talade Zarathrusta", och är långt ifrån någon Nietzsche-specialist. Men jag rekommenderar den ändå; man kan med fördel läsa den som ren poesi, enär den är skriven på ett fantastiskt märgfullt och fantasieggande språk.

 

[Rising]

Ett förslag på hur Smickelbräde kunde fungera:

Alla partier Smickelbräde spelas i tre faser, genom vilka spelarna antar de symboliska rollerna som Gudar, Skalder och slutligen Konungar. (Att kungar därmed antyds ha lägre ställning än skalderna vittnar om i vilka miljöer och samhällsklasser som spelet har uppfunnits och är som mest populärt, och är kanske också en av orsakerna till varför spelet på vissa platser ses på med oblida ögon av de styrande, eller till och med är förbjudet)

Smickelbräde kan spelas med vilka pjäser och bräden som helst, men av tradition så brukar lokala standarder uppstå som gör att de flesta speluppsättningar från en och samma geografiska plats har stora eller fullständiga likheter med varandra. På platser där handelsresande från olika delar av världen samlas så kan speluppsättningarna som används dock uppvisa radikala skillnader gentemot varandra; vilket somliga spelare uppskattar och menar är en av tjusningarna med spelet, medan andra argumenterar för att det kan leda till orättvisa spelförhållanden. Det är inte sällsynt att spelare kräver att man spelar enligt den lokala standarden just i förhoppningen om att man därigenom skall uppnå ett rättvisare utgångsläge för båda parter.

När spelet inleds så finns det inga regler för hur pjäser får förflyttas eller ens vad spelet går ut på, och vad som är mer överraskande (och viktigare; i en Smickelspelares ögon) är att varken spelbrädet eller dess pjäser ännu representerar något.

Där finner spelet sin början, med att spelarna turas om att - såsom gudarna föreslås ha gjort - ge namn åt världen. Ett vanligt öppningsdrag kan exempelvis vara "Jag säger att brädet representerar den vidsträckta oceanen" eller "Jag bestämmer att de svarta pjäserna representerar de förtappade och de förryckta" eller till och med "den här fula pjäsen - det är din moder!" (en psykologisk fint som fått fler och bättre spelare ur balans än man kanske skulle kunna tro)

Allteftersom fler och fler av pjäserna namnges, så börjar spelarna gå över till att anta rollen som Skald, vilkas uppgift det är att ge mening åt spelet - precis som skalderna anses (eller åtminstone anser sig själva) ge mening och innebörd åt världen och levandet. Det här - anser de allra flesta smickelbrädesspelare av rang - är den viktigaste delen av spelet, och den fas där partiet de facto avgörs. Det är här som reglerna och spelets vinstkriterier uppkommer, utifrån resonemang och betraktelser kring spelets rutor och pjäser såsom de har namngivits och därigenom antagit form.

I denna fas kan ett drag exempelvis låta så här: "Om den här längan vid sidan av brädet representerar Livet, såsom du bestämt, och pjäsen som står här är en Riddare, så kan man väl inte argumentera för att han skulle kunna förflytta sig några steg bakåt? Ty inte ens den mest djärve riddare - som utan fruktan beger sig in i mörka grottor eller rusar fram på ett slagfält gentemot numerärt överlägsna motståndare - förmår att färdas i någon annan riktning än framåt på stigen mellan födsel och död, inte sant?"

Sålunda kryper fragment till regler fram ur spelet efter att det givits form, tills det att ett mer och mer komplext regelmaskineri vuxit fram. Ingen spelare kan bara föreslå en regel såsom "munken får gå fem steg i valfri riktning och kan aldrig tas ur brädet" utan varje skaldekonst måste resoneras fram tills det att den inte kan invändas emot.

När det väl har etablerats regler som mögliggör faktiska drag i spelet så kan spelare på sin tur välja att utföra ett sådant istället för att fortsätta det gudalika namngivandet eller skaldekonstens meningsskapande, och då har de gått över till den tredje fasen och antagit rollen som "Konungar" - alltså simpla manipulatörer av de regler och lagar som råder i världen. Men för riktigt skickliga smickelbrädesspelare är det inte sällsynt att man fortsätter som skald långt in i partiet, för att till slut utföra ett enda drag (eller inget alls!) i konungarollen för att därmed avgå med segern.

Det är tvivelsutan i skaldefasen som spelet når sina höjdpunkter i strategiska manövrar, underhållning för publiken, insiktsfulla betraktelser kring världens beskaffenheter och ren dramatik. I vissa kretsar pratas det fortfarande om hur Gåtmästaren Aaron Dufva vann ett parti genom att uppretat springa ut ur värdshuset - med alla värdshusgästerna nyfiket i släptåg - ner på marknaden för att där inhandla ett exemplar av den exotiska groda som en av pjäserna i det pågående partiet representerade, varefter han kastade fram den mot sin motståndare och sade "var god ta ett smakprov, om den nu är så aptitlig som du påstår!" Hans motspelare avböjde och accepterade att hans munkpjäs var blockerad av grodpjäsen i fråga, varefter Aaron kort därefter avgick med segern (ryktet om att hans motståndare skulle ha tagit en tugga av grodan och senare avlidit precis innan Aaron kunde utföra det segrande draget är tyvärr enbart en skröna)

I ett annat parti tog Gåtmästaren Dufva grepp om spelet med ett lite mindre handgripligt drag: Efter att ha flyttat en handfull Jungfru-pjäser från De Ljuva Drömmarnas planhalva så protesterade hans motståndare, varpå Aaron klippte av denne med de bevingade orden "det begriper väl var och en - om det går två kvinnor på varje man så är det en ljuv önskedröm, men som det var nu - med fyra kärringar som tjattrar och gnabbas omkring varje karl - då är det ju en mardröm!"

Men om man skulle fråga Aaron själv, så skulle han säga att det bästa smickelbrädesdrag han någonsin sett var från en enkel trashank till gosse, med vilken han en kväll hade gjort sällskap under en bro i skydd av ett ruskigt regnoväder. De spelade på gossens egna improviserade bräde, vilket enbart med mycket god vilja kunde kallas för ett spelbräde, då det i stort sett inte var mycket mer än en murken, böjd planka med inristade linjer och kryss på, samt en uppsättning av enkla kottar och grovt täljda trästycken som spelpjäser. Aaron hade till en början utmanövrerat gossen totalt genom att flitigt - och inte helt sportsligt - namnge spelpjäser såsom konungar och härskare genom världshistorien, vilka det stackars barnet inte kände till något om och därmed enbart förmådde skaldera kring på de allra mest tafatta och allmängiltiga sätt. Utan att behöva överstiga något riktigt motstånd så hade Aaron lett in den pjäs som barnet namngivit som "den här är du" på en sträcka som Aaron kallade sin resa mot upplysning, och det var bara en tidsfråga innan partiet skulle vara över.

Trashanken hade uppgivet tittat på pjäserna omkring sig, men alla de vargar, drakar och troll han hade namngivit var plockade från brädet eller upplåsta på positioner där de inte skulle kunna stoppa Aaron-pjäsens resa mot seger, och eftersom det var länge sedan som det hade funnits några pjäser kvar att namnge, så kändes det hopplöst och omöjligt att kunna introducera något nytt hot som kunde vända matchen till hans fördel. Men som en desperat åtgärd plockade pojken fram stenen som låg under plankan - för att hjälpa denna att ligga plant mot underlaget - och namngivit den som "det här är ditt grymma, nyckfulla öde: En dödsolycka".

"Stopp där!" hade Aaron protesterat. "Den där hör väl inte till spelet?"
"Varför inte? Den har legat här framför oss hela tiden, och jag placerade den lika medvetet mellan oss som jag gjorde med alla de andra pjäserna när jag ställde i ordning spelet. Det är inte bara en sten precis som vilken som helst omkring oss i skogen."
"Det är förvisso korrekt," hade Aaron tvingats medge, varpå pojken snabbt hade tillagt "...och visst är den väl lika fin och välgjord som resten av min spelsamling?" vilket fick Aaron att skratta. Han hade försökt en sista gång att undanstyra manövern, men hans argument: "Men jag visste inte att den fanns där, för jag såg inte när du lade stenen under plankan," möttes av orden "...och det är helt i sin ordning. Det är ju ditt nyckfulla öde. Din dödsolycka. Så hur skulle den kunna vara annat än oväntad?"

En sämre spelare än Aaron Dufva hade förmodligen fortsatt att bångstyrigt och envist argumentera i det här läget, men det som kännetecknar en verkligt skicklig smickelbrädesspelare är med vilken snabbtänkthet och kreativitet han byter spår och vrider om sin motståndarens argument till en ny offensiv:
"Oväntad, säger du? Nåväl, men om det är en oväntad olycka, då kan den också enbart slå till när jag inte anar det."
"För all del", hade pojken sagt, förvånad över att ha fått denna nya möjlighet att vinna partiet.
"Då är det min tur: Om det där är min olycka, så måste det betyda att du enbart kan placera ut pjäsen på samma ruta som min pjäs."
"Och när jag gör det, så är du död," hade pojken snabbt fyllt i.

Och det var här som Aaron verkställde vad han trodde var sin listiga plan, med vilken han skulle säkerställa segern: "Absolut. Men som vi redan fastslagit, du kan bara göra det när jag inte förväntar mig det. Alltså kan du inte göra det när jag befinner mig på sista rutan, för om jag skulle ha nått ända fram till näst sista rutan utan att ha drabbats av olyckan, så skulle jag ju garanterat veta att den skulle slå till när jag vandrat fram till nästföljande ruta. Inte sant?"
Detta hade pojken tvingats hålla med om, men han hade inte misströstat för det, ty det fanns ju ändå många andra rutor kvar att spela ut olyckan på.
"Och det betyder," fortsatte Aaron, "att olyckan heller inte kan slå till på näst sista rutan, eftersom om jag hade kommit ända fram till rutan före den utan att ha drabbats av olyckan, så hade jag ju vetat att olyckan måste slå till på nästa ruta, eftersom vi ju båda kommit fram till att olyckan inte möjligtvis kan slå till på den sista rutan."
Vid dessa ord hade pojken fått en klump i halsen och blivit blek i ansiktet.
"Och därav följer att olyckan inte heller kan slå till på rutan innan den rutan, och så vidare, tills det att vi kan slutleda oss till att olyckan inte kan spelas ut på någon ruta överhuvudtaget."
Triumferande hade Gåtmästaren så flyttat sin spelpjäs ett steg framåt på längan, och förnöjt börjat stoppa sin pipa med tobak, glad över att än en gång ha vunnit ett parti i spelet han älskade så.

Döm av hans förvåning när pojken omedelbart efteråt tog sin olyckspjäs och ställde den på Aarons ruta.
"Nej, nej," hade Aaron protesterat. "Vi har ju precis konstaterat att det där är ett ogiltigt drag."
"Ogiltigt?" hade pojken triumferat. "Men du har själv precis lett i bevis att det är fullständigt oväntat?"

---

Jag vet inte hur mycket av det här du finner inspirerande eller vettigt, men jag hade iaf väldigt roligt när jag skrev det, och jag måste erkänna att jag är väldigt sugen på att prova att spela ett parti någon gång.

 

[Pilzefrau]

Re: Ett förslag på hur Smickelbräde kunde fungera:

Låter ju som ett helt underbart spel! Rising har gjort det igen.

/Pilzeman, glada hejarop från en åskådare

 

[Brior]

Re: Ett förslag på hur Smickelbräde kunde fungera:

Ha,ha jag tyckte att det var underbart och skrattade högt! Dessutom är dina förslag användbara. Den här texten förtjänar ett bättre öde än ett gömmas bakom vårt esoteriska sprattel bland sedan länge döda filosofer och psykologer - jag misstänker att det är bara du och jag som följer tråden*.

*Edit: Pilzeman är en härdig rackare!

Kan du inte också publicera inlägget på http://forum.jarnringen.se/ under sektionen "Svavelvinter" så att den finns bevarad bland annan Trakoriana? Jag skulle föreslå en ny tråd "Smickelbräde".

Bästa hälsningar
Erik G

 

[Brior]

Man kan texempel undra vad den skelögde grodmänniskan Sartre kan ha tyckt om att Camus formulerade existentialismen såsom "alas, after a certain age, every man is responsible for the face he has". Det är liksom lätt för Camus att säga; som var misstänksamt lik Humphrey Bogart.

Stackars Jean-Paul - but ze frogs are all ze like. Simone de Beauvoir lär ha sagt att hon stannade hos honom bara för att han aldrig skulle ha hittat någon annan - castrating ball-suckin' biatch. Camus hade det å andra sidan heller inte så roligt. Enligt honom var den enda filosofiska frågan värd att besvara huruvida man ska ta livet av sig eller ej.

Jag har faktiskt bara läst "Så talade Zarathrusta", och är långt ifrån någon Nietzsche-specialist. Men jag rekommenderar den ändå; man kan med fördel läsa den som ren poesi, enär den är skriven på ett fantastiskt märgfullt och fantasieggande språk.

Även jag har läst den och instämmer i att den är mustig (liksom musiken av Richard Strauss för övrigt, även sedan man passerat bulleribånget i början). Vad jag förstått ska dock Zaratustra vara ganska perifer för Nisses tänkande, liksom hela övermännisko-grejen egentligen. Jag har nu beställt ett par böcker från Amazon i ämnet så får jag se om jag blir klokare.