verlandes.
rollspelskollektivet
Ett nordiskt Bastionland
Det är en gammal sanning att ett äventyr inte ska skrivas som en skönlitterär text. Så självfallet är det vad vår egen punkare @God45 har gått och gjort, och vad som är ännu värre: han har gjort det bra.
Fröken riddare och djävulen är en spelvärld som består av sju djävulsriddare och deras byar. Dessa riddare och deras hemvisten är beskrivna på ett litterärt, närmast sagoaktigt, sätt och eventuell spelledare gör bäst i att verkligen läsa dessa. För det är i texten som spelet hittas, i sagorna. Inte i regelmekanik eller beskrivning av hur en spelrunda ser ut - spelet är texten. Detta får ändå sägas vara en bedrift, det är en svår balans att hitta exakt vad som ska in i äventyrsvärlden för att göra den spelbar. En beskrivning av en riddare hade inte räckt, då hade texten stannat i skönlitteraturen, men Sebastian Lindberg har med enorm fingertoppskänsla inkluderat element - motivationer, hemligheter, små äventyrsfrön - som gör att sagan vill lämna läsfåtöljen och läggas på spelbordet.
Under läsning kom jag att tänka på Chris McDowalls Mythic Bastionland. Riddartemat, absolut, men båda spel har en annan sak gemensamt - de tvingar läsaren till inspiration. Båda spel är närmast omöjliga att läsa utan att vilja placera sina spelare i respektive kampanjmiljö och utforska de många vita fläckar som författarna har lämnat.
Kort om illustrationerna. Fröken riddare innehåller det slags bilder vi sett från Sebastian några gånger nu, och jag är övertygad om att han är högst medveten om vad bilderna gör: de sänker ribban. Märk väl att jag inte säger att de är fula eller dåliga - tvärtom, jag älskar dem! - men de är avgjort gjorda av en amatör. Genom att sätta dem jämte en så här välskriven (och enormt enkelt formgiven) text så säger han "kolla, du behöver inte hålla på och tramsa med snygga eller dyra illustrationer. Ut med det bah - du är good enough". Och det, får man ju säga, är otroligt sympatiskt.
Det är en gammal sanning att ett äventyr inte ska skrivas som en skönlitterär text. Så självfallet är det vad vår egen punkare @God45 har gått och gjort, och vad som är ännu värre: han har gjort det bra.
Fröken riddare och djävulen är en spelvärld som består av sju djävulsriddare och deras byar. Dessa riddare och deras hemvisten är beskrivna på ett litterärt, närmast sagoaktigt, sätt och eventuell spelledare gör bäst i att verkligen läsa dessa. För det är i texten som spelet hittas, i sagorna. Inte i regelmekanik eller beskrivning av hur en spelrunda ser ut - spelet är texten. Detta får ändå sägas vara en bedrift, det är en svår balans att hitta exakt vad som ska in i äventyrsvärlden för att göra den spelbar. En beskrivning av en riddare hade inte räckt, då hade texten stannat i skönlitteraturen, men Sebastian Lindberg har med enorm fingertoppskänsla inkluderat element - motivationer, hemligheter, små äventyrsfrön - som gör att sagan vill lämna läsfåtöljen och läggas på spelbordet.
Under läsning kom jag att tänka på Chris McDowalls Mythic Bastionland. Riddartemat, absolut, men båda spel har en annan sak gemensamt - de tvingar läsaren till inspiration. Båda spel är närmast omöjliga att läsa utan att vilja placera sina spelare i respektive kampanjmiljö och utforska de många vita fläckar som författarna har lämnat.
Kort om illustrationerna. Fröken riddare innehåller det slags bilder vi sett från Sebastian några gånger nu, och jag är övertygad om att han är högst medveten om vad bilderna gör: de sänker ribban. Märk väl att jag inte säger att de är fula eller dåliga - tvärtom, jag älskar dem! - men de är avgjort gjorda av en amatör. Genom att sätta dem jämte en så här välskriven (och enormt enkelt formgiven) text så säger han "kolla, du behöver inte hålla på och tramsa med snygga eller dyra illustrationer. Ut med det bah - du är good enough". Och det, får man ju säga, är otroligt sympatiskt.
Last edited:
