Fienden ibland oss - Kapitel 1 - Förväxlad identitet - WFRP

luddwig

På fel plats vid fel tidpunkt
Joined
30 Jan 2013
Messages
3,764
Vi skulle spela ett prova på-äventyr. Sedan började någon prata om kampanj. Nu har vi påbörjat den omtalade The Enemy Within till Warhammer Fantasy Roleplay 2nd ed (med vissa lån från 4th ed). @Rymdhamster är spelledare. Övriga deltagare är:

@Lodin2000 som Octavia von Maier (human noble)
@Lightshy som Wilbur Schwarzerzeh (halfling valet)
@Bifur som Aldo Ratzinger (human initiate)
och jag själv som Renate Enkler (human roadwarden)

Här kommer den samlade krönikan för kapitel 1 i kampanjen, Förväxlad identitet. Krönikan avslöjar såklart ett och annat om innehållet i äventyret så den som själv tänker spela kampanjen bör inte läsa vidare.

Spelmöte #1

Omkring en veckas vandring kvar till Altdorf och höstregnen kommer allt tätare. Vägen norrut är lerig och ännu lerigare blev vi av Octavias så kallade genväg, för att inte tala om när den där droskan från Four Seasons kom dundrande längst vägen och vi fick kasta oss i diket för att inte bli mosade. Jag såg nog hur de flådigt klädda passagerarna pekade och fnissade när de passerade. Sopprötter!

Vi tog in för natten på The Coach and the Horse. Jag tvagade mig för bara ett par tre veckor sedan men tackade ändå ja när värdshusvärden Gustav erbjöd oss ett bad. Vem vet när chansen dyker upp nästa gång. Sedan åt vi middag och lyssnade på Gustavs skvaller. En häxjägare vid namn Fabergus Heinzdork hade visst bränt ner en hel by, och även borgmästaren i Grunburg hade blivit lågornas offer.

Efter middagen drog jag mig tillbaka till sovsalen för att ordna med mina vapen. Då kunde jag såklart inte veta hur snart jag skulle få nytta av dem. Under tiden umgicks Octavia, Wilbur och Aldo med en adelsdam, Isolde Von Strudeldorf, med tjänstefolk. Det slutade med att Wilbur ordnade biljetter till samma Ratchet Line-droska som Isolde, hennes tjänare och hennes livvakt färdades med.

När jag under kvällen spanade ut från sovsalens fönster upptäckte jag fyra par rovdjurslika ögon i skogsbrynet, sannolikt tillhörande djurfolk. Sent på natten, då två fyllbultar stört mig i nattsömnen, spanade jag ut på nytt och fick syn på en varelse som klättrade över muren och in på värdshusets gård. Portvakt sköt mot varelsen med sitt muskedunder. Jag hann också avfyra både musköten och pistolen från min fönsterglugg innan varelsen och dess frände, båda skadeskjutna, flydde åter till skogs.

Incidenten med djurfolket verkade ha oroat Octavia och Wilbur. Resten av natten fick Aldo och jag nämligen sova i deras rum. Inte för att det var någon verklig fara denna gång, men en värdefull läxa om de andra tar skogens faror på större allvar i fortsättningen.

Spelmöte #2

För att komma någon vart denna dag såg jag mig efter frukost tvungen att hjälpa de bakfulla kuskar att göra vagnen körklar. Efter diverse stök tog vi oss till slut iväg med mig vid tömmarna. Ännu ett höstregn drabbade oss under eftermiddagen och dessutom fick jag lov att laga vagnen som höll på att tappa ett hjul.

Senare på eftermiddagen kom vi runt en krök. En bit fram syntes en person ligga på vägen och en annan person stod böjd över den fallne. Den stående personen snodde runt, kastade ifrån sig den arm han tuggat på och rusade emot oss med en yxa i högsta hugg. Jag såg att det var Rudolf Hurstis, en svartfot som jag grep för sex månader sedan. Då hade han ett elakt hudutslag. Nu såg hans hud helt rutten ut. Uppståndelsen fick hästarna att slita sig och jag kastades ner på marken. Hann dock dra min pistol och skjuta Rudolf innan han nådde fram.

Medan våra odugliga kuskar och en av de andra passagerarna gav sig ut för att hämta hästarna som sprungit in i skogen tog Aldo, Octavia, Wilbur och jag oss fram längst vägen. Vi passerade den döde, en kusk från Four Seasons, och fortsatte runt nästa krök där vi hört skriande hästar. Snart såg vi en annan droska som vält. I leran intill låg till synes döda kroppar. När vi kom närmare blev jag plötsligt träffad i sidan av en skäkta och en grupp vidriga mutanter dök upp vid skogsbrynet. Det var uppenbart att vi skulle få betala för vår oaktsamhet i blod.

Spelmöte #3

Aldo reagerade snabbast av oss och avfyrade kuskarnas muskedunder mot mutanterna. Den störste av dem blev illa skadad men gav strax igen med ett yxhugg. En av mutanterna föll till marken sedan Wilbur fått in en bra träff med sin slunga. Mutanten med armborstet halade fram ett muskedunder, sköt mot mig och det brände till i vänster arm. En mutant med svärd gav sig på Octavia och fick in en rejäl smäll i ansiktet på henne.

Mutanten som nyss skjutit mot mig drog ett svärd och rusade mot mig. Jag hann dock avfyra musköten mot honom och han blev liggande i leran. Aldo tog ännu ett hugg från mutanten med yxan och svimmade. En annan mutant tippade av blodbrist. Octavia undsatte Aldo och fällde den storvuxne mutanten. Jag drog mitt svärd och rusade till Wilburs hjälp.

Även Octavia kom till Wilburs hjälp och stack den kvarvarande mutanten med sitt spjut. Han flydde därefter in i skogen. Jag drog pistolen och sköt efter honom men missade. Wilbur lyckades inte bättre med sin slunga.

Striden var över. Jag konstaterade att vi klarat oss förvånansvärt bra. Alla utom Aldo var trots allt på benen. Medan Octavia och Aldo fick hjälp av passagerarna från vår droska såg jag till att de fallna mutanterna var ordentligt döda. Därefter samlade jag ihop deras vapen. Under tiden ägnade Wilbur sig åt att undersöka platsen. Han hörde då ett ljud från den välta droskan, gick dit för att undersöka och hittade en just avliden passagerare. Det var en fint klädd fröken, inte helt olik mig själv, med två pergament instoppade i sin klädnad.

Plötsligt kom en grupp vägväktare ridande österifrån, bland dem Magnus Affrekt. Jag förklarade situationen för dem. De såg till att göra den välta droskan körbar samt lasta in de döda passagerarna. Vi gjorde sedan sällskap med vägväktarna till The Inn of the Seven Spokes. Där lät de begrava de döda passagerarna samt bränna mutanternas kroppar. Vi tvättade sedan av oss, åt middag och gjorde kväll.

Nästa dag fortsatte färden mot Altdorf, nu utan fröken Von Strudeldorf med tjänstefolk som lämpligt nog bytt till en annan droska. Dagen passerade utan missöden och på aftonen anlände vi till Altdorf. Där sprang Aldo på en gammal vän, Josef Quartjin, som erbjöd oss logi på sin flodbåt.

Spelmöte #4

Vi lämnade packningen på Josefs flodbåt The Berebeli samt hälsade som hastigast på hans fru Gilda och matrosen Wollmar. Efter diverse ärenden samlades vi sedan på The Boatman Inn. Där diskuterade vi ditt och datt, bland annat Josefs behov av att utöka besättningen inför resan till Bögenhafen som skulle ta fem till sex dagar. Josef berättade även om diverse mystiska händelser kopplade till universitetet i staden.

Bland de andra gästerna noterade vi en ärrad, mörkt klädd typ. Senare under kvällen anlände två adelsslynglar i sällskap med fyra vakter. En av slynglarna spillde – avsiktligt skulle det visa sig – vin över Wilbur och de blanketter han just försökte fylla i. Wilbur återgäldade detta med en ordentlig utskällning. Han blev dock avbruten av den mörkt klädda typen som knuffade ner Wilbur på golvet. Medan Aldo hindrade Octavia från att göra något dumt studsade Wilbur upp på bordet igen och kastar en sejdel i ansiktet på busen. Denne gav sig sedan på Wilbur med knytnävarna.

Efter viss slagväxling föll först Wilbur och sedan Octavia till golvet. Jag drog då min pistol, riktade den mot busens privata delar och beordrade honom att sansa sig. Han stannade då upp och aviserade för adelsslynglarna att kvällens underhållning var slut. Sedan lämnade han krogen och slynglarna samt deras vakter gjorde detsamma.

När vi en stund senare lämnade The Boatman Inn och vandrade mot hamnen noterade Aldo två figurer i mörka mantlar som verkade förfölja oss.

Spelmöte #5

När vi kom till båten hade förföljarna försvunnit men Aldo envisades ändå med att jag skulle stanna och vakta uppe på däck. Senare på natten såg jag först en och sedan ytterligare en person falla omkull bland gränderna inne på land. Lite senare skymtade jag en tredje figur, sannolikt en hukad person, som drog med sig en av de fallna. Ingen kom dock i närheten av båten så något senare gick jag till sängs.

Nästa morgon hittade skeppspojken två män med mörka mantlar liggande döda på däck, båda skjutna i ryggen med armborstlod. Den ene hade dessutom fått halsen avskuren. Jag kände igen männen som två märkigt gestikulerande typer som befunnit sig på torget föregående dag.

Ett visst tumult uppstod då Wilbur, som sannolikt levt ett skyddat liv, tappade fattningen. Jag gav honom en tillrättavisning och avlägsnade mig sedan för att hämta stadsvakten medan Aldo tog en titt på de döda. Han upptäckte att båda hade penningpungar med en del mynt i, långa dolkar samt tatueringar föreställande en lila hand.

På väg till stadsvakten stötte jag på en av gårkvällens gäster från The Boatman Inn. Gästen kände igen mig och berättade att en av adelsslynglarna blivit dödad. Därför letade också stadsvakten efter oss. Med hänsyn till dessa dåliga nyheter begav jag mig tillbaka till The Berebeli som snabbt kastade loss. Vi dumpade även de döda i floden.

Färden gick genom en kanal med slussar. En grupp vägväktare kom ikapp oss. De pratade om svartfötterna som tydligen börjat härja i detta område. Vidare nämnde de att en adelsman och två hantverkare blivit mördade i Altdorf samma natt.

På kvällen två dagar senare anlände vi till Weissbruck. Där noterade jag en stor, skallig karl med yvigt skägg i porten till värdshus The black Gold. Denne man, som bar ett armborst på ryggen, verkade iaktta oss. Jag insåg även att jag sett honom tidigare, i sällskap med de handviftande typerna på torget i Altdorf. Jag började genast misstänka att liken vi hittade på båten var ett försök av denne skäggige karl försökte sätta oss i skiten. Dock oklart varför.

Wilbur lyckades ta reda på att den skäggige karln hette Adolphus. Han anlände till Weissbruck dagen innan, hade logi på Trumpet Inn men hördes tillbringa dagarna på The Black Gold där han hållit uppsikt över bryggorna. Adolphus hade även setts i sällskap med en lokal odåga vid namn Gurt samt två andra typer. Därefter förhandlade Wilbur med slussmästare Leopold om att tidigarelägga våran avfärd från Weissbruck.

Med tanke på omständigheterna bestämde vi oss för att hålla vakt under natten. Det skulle visa sig vara ett klokt val.

Spelmöte #6

Jag väcktes av skeppsklockan, plockade snabbt åt mig mina vapen och rusade ut i korridoren till hytterna där jag stötte ihop med Octavia och Aldo. Strax därpå började inkräktare tränga ner under däck och vi försökte slå tillbaka. Medan någon feg usling täppte igen båtens skorsten så att utrymmet började fyllas med rök föll Octavia för ett svärdshugg. Strax därpå stängde någon även dörren upp till däck och situationen med röken förvärrades.

Josef anslöt till tumultet ungefär samtidigt som en av inkräktarna bröt upp dörren och kastade sig ut. Aldo drev en annan av inkräktarna mot trappan. Den tredje inkräktaren, som blivit flerfaldigt sårad, flydde självmant upp på däck.

Jag tog mig fram mot trappan medan Josef började öppna fönsterluckorna och släppa ut röken. Väl uppe på däck väntade det där skäggiga kräket Adolphus. Han kallade mig Kastora och sköt mig med sitt armborst. Som tur var tog det inte så illa. Jag kunde därför kontra med att dra min pistol och placera ett skott mellan ögonen på honom.

Medan Aldo förband såren på Octavia och Wilbur – den sistnämnde hade stått vakt och blivit nedhuggen strax efter att han slagit larm – skrämde jag iväg en av de slokörade typerna som dröjde sig kvar på kajen. Sedan bytte jag några ord med en annan typ som låg och plaskade i vattnet. Han berättade att Adolphus var en prisjägare som sagt sig vilja fånga en efterlyst brottsling.

Bland den döde Adolphus tillhörigheter hittade vi senare ett brev som antydde att Kastora varit medlem i en hemlig organisation, samt att prisjägaren misstagit mig för att vara henne. Vi noterade även att Adolphus armbortslod var identiska med de som dödat männen med mörka mantlar i Altdorf.
 

Lightshy

Hero
Joined
3 May 2014
Messages
956
Måste bara påpeka att mycket av Wilburs framträdande roll i sällskapet förminskas i denna berättelse och att han minnsan ALDRIG TAPPAR FATTNINGEN!!!!!!

😉
 

Lightshy

Hero
Joined
3 May 2014
Messages
956
Men han tappar däremot medvetandet stup i kvarten =D
Klart han gör när han själv måste slåss mot 3 busar och alla andra sover. Eller när ingen annan kliver in för att hjälpa honom när någon som är 3 gånger så stor medvetet muckar gräl med honom.
 

Lodin2000

Veteran
Joined
10 Jan 2017
Messages
52
Octavia är väldigt illa däran nu. Hade börjat ta till flaskan redan innan, men hur skall det bli nu efter att de där busarna krossade hennes armbåge?
 
Top