När jag preppar för att spelleda invecklade utredningsscenarier med kedjor av ledtrådar, egna eller andras, brukar jag tänka på en halvt misslyckad skattjakt som jag och min kompis anordnade för några småungar på landet när vi var tolv-tretton.
Leken gick ut på att småungarna skulle jaga oss (kull/kurragömma), och varje gång de fick tag i oss gav vi dem en lapp med en ledtråd på. Dessa ledde till en liten plastask som var gömd under ett flyttblock.
Det här upplägget var helt dödfött, av två skäl. Dels var ungarna för små för att kunna sätta ihop ledtrådarna till något begripligt. Dels var jag och min kompis för små och oerfarna för att fatta att ledtrådarna var kraftigt underdeterminerande även om man fick tag i dem allihop. Eller med andra ord: visserligen passade ledtrådarna med gömstället. Men det fanns tusen potentiella gömställen som ledtrådarna passade lika bra med.
Resultatet var att småungarna glatt och förvirrat jagade oss i en eller två timmar och fick några halvt obegripliga papperslappar, och att ingen kom ens i närheten av att fatta var skattgömman var. Men vi hade rätt kul allihop.
Leken gick ut på att småungarna skulle jaga oss (kull/kurragömma), och varje gång de fick tag i oss gav vi dem en lapp med en ledtråd på. Dessa ledde till en liten plastask som var gömd under ett flyttblock.
Det här upplägget var helt dödfött, av två skäl. Dels var ungarna för små för att kunna sätta ihop ledtrådarna till något begripligt. Dels var jag och min kompis för små och oerfarna för att fatta att ledtrådarna var kraftigt underdeterminerande även om man fick tag i dem allihop. Eller med andra ord: visserligen passade ledtrådarna med gömstället. Men det fanns tusen potentiella gömställen som ledtrådarna passade lika bra med.
Resultatet var att småungarna glatt och förvirrat jagade oss i en eller två timmar och fick några halvt obegripliga papperslappar, och att ingen kom ens i närheten av att fatta var skattgömman var. Men vi hade rätt kul allihop.
