Er bästa rollperson

Franz

Things aren't different. Things are things.
Joined
4 Dec 2010
Messages
5,914
Det handlar nog om att jag kommit på att jag egentligen trivs bäst när jag spelleder, men nuförtiden har jag väldigt svårt att uppbåda något längre intresse för de rollpersoner jag skapar. Tänkte därför hoppas hämta lite inspiration från era kreationer! Med andra ord, vilken är den bästa, roligaste, mest intressanta rollperson ni skapat och varför var just denna rollperdon så bra/rolig/intressant?
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,739
Location
Stockholm
"Tell me about you character" är en väldigt generös fråga, respekt <3

Jag har haft en massa kul med olika tolkningar av Corba i Montsegur 1244, allt från ömmande moder till krigisk härskarinna till navelskådande självmordskultist. Det är ju en enkvällsgrej men i sådana spel gillar jag att ta ett ideal eller en idé och dra den så långt det går utan att det blir larvigt, då blir det oftast läskigt :)

När vi spelade Kingmaker lirade jag den lönnfete quick-draw-armborstkonstnären-med-15ft-threat Logan den Kvicke som väl var inspirerad av den här bilden:



Jag utgick från en larv-parodi-grej och försökte att göra karaktären mänsklig bakom vapenkåt-nationalist-utan-självinsikt-grejen och det blev rätt fint och rätt mörkt trots startpunkten.

Men för mig har det nog sällan varit särskilt spännande att utgå från en "cool mall" eller konceptidé, jag bestämmer sällan särskilt mycket från start utan låter historien som utvecklas (...och klichéer/troper, de smyger sig alltid in och även om det kanske inte blir så originellt så är det för mig relaterbart och därför känsloframkallande) forma den hen blir. Kontrast för att rollen ska "lura sig själv att den egentligen är snäll/bra/rätt" är najs, som min mobbar-roll på lajvet Lindängen International som delade tiden mellan att göra livet för de som inte passade skol-mallen till ett helvete och att vara kärleksfull kompis och partner bjudandes på romantiska och mysiga kliché-gester. Kontrasten får mig att bry mig, jag söker upp och utforskar dem oavsett vilka de visar sig vara.
 

TobiasEkwall

Swordsman
Joined
26 Aug 2007
Messages
516
Jag har ju faktiskt en, jag spelleder nästa jämnt och när jag spelar är det ofta korta grejer och ofta blir jag lite jumet nöjd med min karaktär. MEN i höstas började jag spela Star wars med ett gäng och spelar då juggano salize, en avhoppare från någon fancy politiker utbildning som nu drar runt som spelare och bedragare. Det är otroligt kliceig karaktär, en scoundrel med ett hjärta av guld, men otroligt rolig att spela. Jag har två förklaringar:

1. Gruppdynamik. Vi snackade ihop oss innan om vad som skulle bli kul, juggano är oansvarig, aningen obrydd men kreativ, hans kusin är ordningsam, idealistisk men stel. Mekanikern på skeppet är ett 10-årigt hittebarn de uppfostrar tillsammans. Karaktärerna går bråka, ljuga, bli sams och samarbeta om vartannat.

2. Det är en rolig utmaning för mig. "Det är orimligt att göra en plan innan man är i situationen" är jugganos måtto. När någon form av analysparalys börjar närma sig så för jag alltid någonting. Knackar på ondingarnas dörr, hävdar att han är släkt med hotelägaren, jagar upp bartendern för att utpressa denne, osv. Helt utan att jag har en plan. Det blir som en kul improövning att så få snickra i hop en idé ad hoc.
Gör mig är det utmaningen jag tänker att utmaningar kan se ut på massa olika sätt man jag skulle kunna tänka mig att många uppskattar om det är någon form av utmaning iinbyggd i karaktären
 

afUttermark

Swashbuckler
Joined
17 Oct 2011
Messages
2,005
En gång tiden för länge sen blev min karaktär Gustavio Frankelhane inskriven i M:UA, jag skrev Gustavios bedrövliga poesi på Mutantforumet.
En högättad IMM(fast snikättling i spel) ledare för Nya Gardet( en knirkande poesi och konstnärsgrupp med bakgrund i dadaismen).
I vårt privata spel så var han snikättling, med djurkontroll som psikraft. Han hade en mycket tam Pansaar. Hans far tvingade in honom i Vita Kåren mot hans vilja, han ville ju bara festa och skriva poesi. I Elysium passade han på att operera in ett interface.

I KH är min karaktär Molok inskriven( tack Måns och Leon). Han är en snäll minotaur som söker efter en förlorad son bland kopparhavets kobbar och skär.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,483
Fan jag har en hög karaktärer som jag älskar.

Horst Boss, en knarklangande nekromantiker i Svavelvinter var helt fantastiskt rolig att spela. En gotisk skurk som aldrig riktigt lyvkades reformeras.

Severius Blot som började som en superstrikt präst och sedan blev han en kättare som var med och skapade en lich innan han dog av att vägra svika sin moral. Dungeon crawling skapar bästa karaktärerna, jag börjase med kassa stats och ingen backstory alls.

Watts från Vampire Victorian Age som var allt som var fel med kolonialismen och blev prins över Kabul.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,715
Location
Göteborg
En rollperson som lever kvar sedan en omgång i Hantverksklubben: Claude Roussole, en pensionerad fransos som var pilot i andra världskriget. Han skriver en bok om sina upplevelser eftersom han känner att världen inte fattar, inte inser hur det var, vad som hände, vad det betydde. Samtidigt kämpar han med att hans egna minnen håller på att försvinna, och när han väl publicerar boken blir han attackerad av sina forna kamrater för att det han skrivit i boken inte är sant. Just kombinationen av den brinnande passionen för att berätta sanningen, och insikten att hans egna minnen inte är pålitliga, var tragisk och rörande.

Ska välja en till. Jag plockar min rollperson från senaste kampanjen, som nu var ett bra tag sedan. Vampyren Cassius i Monsterhearts. Han var bad boy i skolan, höll sig för sig själv, var för cool för att umgås med andra. Försökte odla en bild av att inte bry sig om vad andra tycker om honom, samtidigt som han kände sig väldigt ensam och gärna ville vara med i en gemenskap, vilket hans stolthet inte riktigt medgav. Detta intensifierades av det faktum att han var en odödlig vampyr och därmed äldre än alla andra, något han såklart inte kunde tala om. Han var en 26-åring som gick i high school tillsammans med ett gäng 16-åringar, vilket också gjorde hans sexuella eskapader rätt … problematiska. Han hade flytt från vampyren som skapat honom, då denne hittat en ny kelgris och inte brydde sig om honom längre.

För mig behöver jag hitta ett tema, en grej med rollpersonen som jag kan bygga hens berättelse kring. Jag brukar kalla det rollpersonens ömma punkt. När jag hittar den, och jag kan börja utforska den, det är då jag känner att jag kan engagera mig i rollpersonen och magin inträffar. För Claude var det alltså hans förflutna, och för Cassius var det hans ensamhet som var hans ömma punkt.
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
17,457
Location
Helsingborg
Det handlar nog om att jag kommit på att jag egentligen trivs bäst när jag spelleder, men nuförtiden har jag väldigt svårt att uppbåda något längre intresse för de rollpersoner jag skapar.
Du har förvisso svarat på din egen fråga, men när jag gjorde den här resan så fokuserade jag istället på andra saker i rollspel som var roligare, istället för att försöka finna rollgestaltar-glädjen på nytt. Problemet brukar vara att rollspelsgruppen är fast i hur de ska spela och därmed inte erbjuder nya sätt att få uppleva rollspel. Att byta spelgrupp var ett jättelyft för mig, där jag fick testa på nya sätt att spela och njuta av rollspel.

Nu är jag tillbaka till en grupp som är relativt traditionell och jag har fått gå tillbaka till att försöka hitta det roliga i gestaltningen, men jag har spelat alla koncept mellan himmel och jord så för mig är det rätt omöjligt att hitta något nytt och fräscht i rollpersoner. Så istället fokuserar jag mer på culture gaming - att få upptäcka nya saker i världen och dess inneboende logik.
 

Anthrox

Tunnelseende bybo av oanade proportioner.
Joined
8 Jun 2017
Messages
3,234
Dement ankmagiker, kommer inte ihåg namnet. Grovt beroende av en drog (klyvranka, kommer dock inte ihåg vad det innebar). På grund av demensen hade han glömt bort alla sina besvärjelser och gick runt allmänt förvirrad hela tiden. Han hade en trygghetsgrej, en ramsa från sin barndom, som han rabblade när han var orolig. Vad han inte visste var att det var orden till besvärjelsen 'skapa perfekt illusion' som han rabblade, så det hände konstant en helmassa skumma grejer varenda gång han blev orolig.
Konkreta bidrag till äventyret? Nej, inte ett enda. Han gjorde bara allt svårare.
 

Conan

Swashbuckler
Joined
15 Aug 2000
Messages
2,085
En oerhört trevlig och hjälpsam enorm tirak med en liten ölstuga i Nimto. Tyvärr tappades han bort innan jag han spela honom.
 

Caligo

Swashbuckler
Joined
3 Aug 2010
Messages
1,976
Location
Göteborg
Min karaktär i senaste kampanjen som jag är rätt nöjd med:
Qualin, en 14-årig skugg-/mörkermagiker med mäktiga krafter. Hans krafterna är dock medfödda och svåra att kontrollera. Qualin växte upp i en överklassfamilj i motsvarande Egypten där magiker stämplas som kättare. Hans familj var sedan generationer magiker med starka band till mörkerdimensioner. Familjen utplånades dock nyligen av religiösa fanstiker och Qualin tvingades fly. Han är nu ovetandes manipulerad och styrd av en mäktig nekromantiker och ivägsänd långt bort till en främmande storstad västerut. Där blir det idel kulturkrockar och sökande efter sina rötter.
 

afUttermark

Swashbuckler
Joined
17 Oct 2011
Messages
2,005
Jag inser när jag tänker på det att mina och andras rollpersoner verkar vara lite trasiga personer. Nästa karaktär jag gör ska vara en lycklig bagare med fyra välartade barn och en spjuveraktig och levnadsglad bättre hälft.
Där den levnadsglade partnern och bagarn(rollpersonen) slår vad om att rollpersonen inte skulle klara av ett äventyrarliv under en blöt firmafest. Vilket resulterar i att bagaren lägger kaveln på hyllan greppar ryggsäcken och plockar ner arvegodsvapnet från vinden.
Obs vid minsta större motgång har man alltså chans att dra sig ur äventyrandet och bara återgå till tryggt hemmaliv.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,715
Location
Göteborg
Jag inser när jag tänker på det att mina och andras rollpersoner verkar vara lite trasiga personer. Nästa karaktär jag gör ska vara en lycklig bagare med fyra välartade barn och en spjuveraktig och levnadsglad bättre hälft.
Där den levnadsglade partnern och bagarn(rollpersonen) slår vad om att rollpersonen inte skulle klara av ett äventyrarliv under en blöt firmafest. Vilket resulterar i att bagaren lägger kaveln på hyllan greppar ryggsäcken och plockar ner arvegodsvapnet från vinden.
Obs vid minsta större motgång har man alltså chans att dra sig ur äventyrandet och bara återgå till tryggt hemmaliv.
Du borde spela Happy Together! Det är precis sådär. Eller ja, förutom äventyrandet, då.
 

Lukas

Smutsig hippie
Joined
25 Jan 2010
Messages
3,611
Location
Huddinge
Min favorit rollperson var i Svart av kval.
I vår sättning blev man vampyr om man dog och hade något oavslutat man brann för.
Jag spelade en Relativt ung kvinnlig vampyr, som var präst. Hon hade ganska precis avslutat sin präst utbildning när hon dog och hennes oavslutade grej var att hon kände att hon ville hjälp andra på samma sätt som religionen hjälp henne.

Så hon agerade fortfarande präst och och försökte vägleda borde vampyrer och människor om hade det svårt i livet. Problemet var att hon använde religionen som krycka för att finna styrka över att hantera bästen inom henne. Men religösa symboler bokstavligt talat skadade henne.
När hon citerade bibeln, så citerade hon medvetet fel så att hon inte skulle uppleva smärta, i en scen när hon var stressad så gjorde hon korstecknet bara för att bränna handen.

Det var något otroligt tragiskt av att spela en person vars ända krycka bokstavligt talat brände henne de gången hon verkligen behövde den.

( och nej hon fick inte ett lyckligt slut)
 

ÅkeZorkh

Problematisk fiskhandlare från Bretagne
Joined
16 Dec 2018
Messages
485
Man har några som man minns och bär med sig...

Ergyl Enbärsplyte, dryg halvlängdsman (DoD)
Thodrim Tekopp, martial arts-anka (DoD)
Guapatrosj (DoD), bister prisjägare, konverterades till (Eon)
Grezil Gûrdinbrôte, tjuv/bastardprins (Eon)
Alahn Adagh (Den fule) från Rigvard, misrabel människospillra (Zanguina)
 

Skarpskytten

D&D-smurf
Joined
18 May 2007
Messages
5,992
Location
Ett häxkräl
Min bästa är nog Hanze Blåmunk, ömsom vän, ömsom fiende till @God45s Horst Boss. Jag har sedan länge insett att jag som spelare lätt blir uttråkad och mest uttråkad blir jag av att gissa SLs plan (dvs spela rälsat). Jag saknar också som spelare (men inte SL, lustigt nog) sinne för detaljer och har svårt att komma ihåg viktiga plot points och ledtrådar. Därför föredrar jag att spela fysiska karaktärer. Själv är jag rätt inbunden, och kanske är det därför jag gillar att spela utåtriktade rollfigurer. Hanze var som gjord för att låta mig slappna av och bara spela loss - han var pratig, korkad, lat och i sig själv nog. Detta klaffade helt perfekt med Svavelvinters karaktärsdrivna upplägg.

En annan favorit var en sjätte generationens Lasombra vid namn Mirabelle, omfamnad någon gång på 1400-talet i en fet Sabbathkampanj vi körde någon gång på 90-talet. Mirabelle var kraftfull (många duttar i discipliner, biskop), godtycklig, grym och lojal - en rollfigur som lät mig ta ut svängarna i en kampanj där jag och de andra spelarna hade stor frihet.
 
Top