Nekromanti En synpunkt på Döda drömmars grav [spoilers]

Tre solar

Hero
Joined
8 Mar 2014
Messages
1,169
Överlag är jag mycket nöjd med DDG. Framförallt var gravkumlet föredömligt på att ge ledtrådar till vilka faror som lurade vilket gjorde det roligt och engagerande att ta sig fram till nidvattnet. Däremot tycker jag det är synd att det var så många monster som bara ville åt samma sak.

Det kan verka som en skitsak att gnälla på, särskilt som monstren var väldigt stämningsfulla. Men om man ser till hela ert oevre måste man i rättvisans namn säga att det är ett återkommande tema: nysta upp ett mysterium - hitta en mytisk plats - inse att en massa SLPs redan finns där - titta på eller fly medan de bekämpar varandra. Även om det kan vara jävligt fräsigt, blir det lite som att bli snuvad på sista delen av äventyret av ett quick-time event.

För de kommande äventyren skulle det göra mig hjärtans glad om denna formel av och till bröts upp. Ibland kanske det bara är ett monster som därmed får hela rampljuset (kanske i tre möten, först hotfullt, sedan lismande, sedan THIS IS MY FINAL FORM!!!), ibland kanske grupperingarna inte kommit före utan förföljer rollpersonerna - ibland kanske rollpersonerna till och med får vara helt först, helt ensamma och att finalen inte är en stor kamp mellan olika grupperingar utan bara en känsla av att kliva över en tröskel mol allena, ibland kanske monstren/grupperingarna vill olika saker så att rollpersonerna kan jobba fram en kompromiss istället för en konflikt, ibland kanske ett äventyr börjar - istället för att sluta - med att tre hotfulla och övermäktiga figurer vill åt något som man har...
 
Personligen ser jag gärna att inte VARJE äventyr avslutas med en typisk bossfight. Bara det blir lätt tråkigt på lång sikt... Det finns fler sätt att avsluta i klimax än genom strid, tänker jag.
 
Tycker det viktiga är att undvika repetition och formulaiska äventyr. Till skillnad från vad vi lärt oss av spel och film så är ofta den sista superonda bossen precis lika dödlig som sina hejdukar. Visst, ibland kan det vara en drake, eller en jättespindel, eller en outtalbar ondska. Men ibland är det bara en människa som dör av en armborstskäkta i bröstet precis som alla andra. Att det alltid skall byggas upp till ett stort, svårt klimax är förvisso roligt för spänningens skull, men om spelarna lär sig att förvänta sig det så blir det plötsligt mycket mindre rollspel och mycket mer äventyrs-/datorspel.

Så till den punkten: jag uppskattar att den här typen av feedback uttrycks och hoppas Järnringen tar åt sig där det passar!
 
Medhåll på sätt och vis, men också inte. Visst blir det tråkigt om alla äventyr följer samma formel, ibland behövs det förändring i tempo och tema. Men det är inte alltid av ondo med exempelvis typiska bossfajter eller andra klassiska dramaturgiska knep, det viktiga är egentligen utförandet. Är det coolt så är det.

Men variation är nyckel till framgång för Järnringen och Törnetronen tror jag.
 
davalt;n84603 said:
Men det är inte alltid av ondo med exempelvis typiska bossfajter eller andra klassiska dramaturgiska knep, det viktiga är egentligen utförandet. Är det coolt så är det.

Håller helt med. Jag tycker om en bra bossfight, med bra menar jag att bossen och fighten är minnesvärda.
 
Sen är det ganska svårt att göra nått annat än en bossfight av nått slag. För när man besegrat ledaren är ju som äventyret slut. "Yes, alla är döda, ska vi forsätta att spela när ni vandrar hem i regnet?" ;)
Jag ser det som en naturlig avslutning. Men man måste ju göra den ganska intressant då också, inte bara ta den farligaste motståndaren och låta dem slå ihjäl den.
 
Jag är nog kanske lite butthurt över Vilddjurets Märkes avslut...

"Jaa, vi låter RP slåss mot en styggelse (precis som i förra äventyret), men för att göra det ännu mer SPÄNNANDE låter vi striden ta plats i en tom kvadratisk källare där endast spiraltrappan ner kan användas till något kul! Då får ju i alla fall Rese-bersärken något att göra, så kan alla andra RP, som inte gillar att bara stå och slå, bara gilla läget!"

Episkt. Sjukt, episkt.
 
Själva styggelsen är vad den är, det intressanta kommer ju från Baumelo/odaka
 
Back
Top