Nekromanti En fråga angående Vampire

L

Lindvall

Veteran
Joined
16 Sep 2001
Messages
2
Location
Lidingö
Jag ska spela Vampire för första gången på onsdag, och jag har valt att spela som en vampyr från klanen Malkaviah. Var det ett hjärndött beslut? Jag har nämligen hört att de är mycket svåra att spela. Exakt vilka är svårigheterna?

< är för övrigt ny här på forumet :gremsmile: >
 
Trendriktighet

<I>"Var det ett hjärndött beslut?"</I>

Nej, inte särskillt.

<I>"Jag har nämligen hört att de är mycket svåra att spela."</I>

Folk får för sig mycket om Malkaverna. Faktum är att de
är något av de mest trendiga vampyrklanerna som finns.
Folk anser dem tuffa och häftiga pga. att de är så galna,
ungefär som när min syster tycker Eminem är gullig när han
sjunger "You can suck my dick if you don´t like my shit".
Hur fenomenet uppstår har jag ingen aning om.

<I>"Exakt vilka är svårigheterna?"</I>

Att spela genuint Malkav SOM DET ÄR MENAT ATT DE SKA SPELAS.
Människor tror att man kan springa runt och lulla och leka
pajas - Och vips så har man fångat Malkavens rätta jag.
FEL!

Som tips till dig så du inte trillar i samma grop är
följande:

* Spela Vamire:Redemption till PC. Studera Dev/Null i spelet
och förstå hur han bakar in symbolik mitt i allt det tokiga
han säger
* Läs i Malkavernas klanbok. Massa matnyttigheter helt
enkelt.
* Gå till <A HREF="http://sbn.sverok.se" target="_new">http://sbn.sverok.se</A> och be erfarna
Malkavlajvare om råd.

/Alexander Gyhlesten

"Vigvatten: Smidigt diväteoxid"
 
Ett tips: balla inte ur.

Folk har konstiga föreställningar om galningar som personer som går runt och tror att de är Napoleon och spexar runt i största allmänhet... klan Malkavian består av VERKLIGA galningar, vampyrer med sinnesstörningar. Det är inte roligt, det är jävligt läskigt. Men till skillnad från människor, som har lyxen att sätta sig i terapi och spärra in sig på något trevligt hem, så måste en malkav medvetet ljuga och sopa igen sina spår för att upprätthålla maskeraden. Så var inte FÖR galen - om din gubbe har den tvångsmässiga föreställningen att han direkt måste plocka ut ögonen ur varje blåögd person han träffar kommer han att bli upptäckt väldigt snabbt och kampanjen kommer att lida för det. Var inte heller FÖR LITE galen - om du har en mild fobi mot ryska cirkusbjörnar... tja, då skulle du lika gärna kunna ha varit vilken klan som helst. Ett bra mål att sätta kan vara att din störning ska komma i spel minst en gång per session.

Välj en Derangement, helst ifrån grundboken, prata med din spelledare och tänk ut ett par situationer där din Derangement kan komma att påverka dig.

Är det svårt? Ja, i min åsikt svårare än någon annan klan (förutom möjligtvis Followers of Set). Är det utmanande? Ja. Är det kul? Ja.
 
Re: Happy Crazy eller Scary Crazy?

Eh...jag förstår inte allt det här bullshitet om att malkaverna skulle vara läskiga. De är mest skitballa, imho.

Att spela för hårt på sin derangement är bara trist, dessutom. Mycket roligare och mer givande att utveckla en mer nyanserad och mångbottnad, unik galenskap till sin malkav- för övrigt tenderar vissa andra klaner att vara nästan lika knäppa (nosferatu, främst...) :-)

- Ymir, gillar malkaver som faen.
 
Re: Setiter svårspelade?

Btw...vad är så svårt med att spela en setit? Mig veterligen finns det inga överdrivet svårspelade drag hos en typisk sådan...

- Ymir, referar för övrigt till de seriösa och väl beskrivna setiterna i 3rd edition, inte de oerhört pinsamma fjantonda setiterna i 2nd, som få vettiga människor borde kunna spela på ett trovärdigt sätt
 
Re: Happy Crazy eller Scary Crazy?

"Eh...jag förstår inte allt det här bullshitet om att malkaverna skulle vara läskiga."

Eh, vi talar om ett skräckrollspel här, gör vi inte? Vi talar om vampyrer - och inte vilka vampyrer som helst, utan vampyrer som är ännu galnare än genomsnittsvampyren.

En sinnessjukdom något jäkligt otäckt. Du frågar "Happy Crazy eller Scary Crazy?" och jag svarar: det FINNS inget "Happy Crazy"... ingen mår BÄTTRE av en mental störning. Vampire är trots allt ett rollspel om personlig skräck, så varför gå miste om den personliga skräcken hos ett splittrat sinne? Jag menar, själva kampen mot Besten som alla vampyrer upplever kan ju tolkas som ett fall av schizofreni.

"De är mest skitballa, imho."

Vad är det som är så "ballt" med dem? Och ännu viktigare, hur omöjliggör det skräck? Borde det finnas om det gör det?

"Att spela för hårt på sin derangement är bara trist, dessutom. Mycket roligare och mer givande att utveckla en mer nyanserad och mångbottnad, unik galenskap till sin malkav"

Kanske det, men Derangements utgör trots allt ett rätt stort utbud - särskilt för nybörjarmalkaver. Derangements har dessutom fördelen att många av dem är grundade i verkliga åkommor, vilket gör dem lättare att relatera till och att forska om.

/Diomedes - har dåliga erfarenheter av malkaver
 
Re: Setiter svårspelade?

Svårigheten ligger mest i att följa klanens mål på sättet som beskrivs. Ta reda på folks svagheter och spela på dem, dirigera deras fall genom att få dem att ge in till sina hämningar och fånga tillslut upp dem och invig dem till Sets läror. Det är svårspelat, det tar extra tid och uppmärksamhet... jag har aldrig riktigt sett det göras bra under min Vampire-karriär, precis som jag aldrig sett någon spela en malkav på ett bra sätt.

Men det gäller förstås en TYPISK Setit, som du bad om. Klart att det finns massor av Setiter som bryr sig mer om att tjäna sig själva än kulten, och det är inget som säger att någon som spelar så spelar "fel". Men då missar man lite av charmen med att spela en Setit, precis som en dålig malkav-spelare går miste om en hel del.
 
Re: Happy Crazy eller Scary Crazy?

Njae... Du skriver

"det FINNS inget "Happy Crazy"... ingen mår BÄTTRE av en mental störning."

Som spelare kan man ju tycka att ens rollperson är helfestlig, även om han/hon själv inte är särskilt nöjd med sitt livsöde. Däremot är ganska många sinnessjuka människor glada, eftersom de kan sakna barriärer och mentala gränser vi "vanliga" människor tyngs utav.

Dessutom är det alltid två sidor av skräck-myntet. För att någon ska vara läskig måste någon annan vara rädd. Att spela happy-crazy och vara vettskrämd för "normala" vampyrer är mycket läskigare för spelaren än att vara läskig vampyr och skrämma slag på vanligt folk. Här är dilemmat: Att skrämmas eller bli skrämd, det är frågan.

Sedan tar du upp en smart sak:

"Derangements har dessutom fördelen att många av dem är grundade i verkliga åkommor, vilket gör dem lättare att relatera till och att forska om."

Ja, det är därför jag gillar malkavs, tror jag. Det är liksom påtagligare att vara uppfylld med en sjukdom (ett verkligt tillstånd), än en onaturlig/övernaturlig drift/livsmål (gangrel och nosferatu framförallt, i viss mån även Ravnos och Tzimisce). De är ju på många sätt galna de med, eller hur? Men det är rätt få människor som resonerar i deras tankebanor, så därför tycker jag att malkavians är enklare att spela.

/Rising

Spelledaren: Ok, du flyr in i en stor, mörklagd sal. Mot ena väggen står hillebardar och spjut uppradade, med ringbrynjor och armskenor och liknande. Mot andra väggen står det tre stycken manshöga metallrör på enkla träkonstruktioner med små hjul. Längst bort i salen finns det några träboxar och vad som ser ut som helrustningar..."

"Kobolden: Ok, jag undersöker en av de där rören."

"SL: Hmm, okej, det är för mörkt för att du skall kunna se om det finns något inne i dem. Ovanpå tunnorna, vid dess bortre sida, finns det något som liknar en veke, kanske är det ett ljus?"

"Kobolden: Okej, jag tänder den där veken med facklan. Vad är det i rören?"

"SL: *stön* det är något ivägen, en sorts tung kula av metall."

"Kobolden: Jag försöker pilla bort den med mitt svärd."

"Sl: Det kan säkert ta ett tag."

"Kobolden: Ok, men jag fortsätter så länge det där ljuset brinner, i alla fall!"
 
Re: Setiter svårspelade?

Eh...har du aldrig sett någon spela en Malkav eller Setit bra? Stackars dig. Byt spelgrupp, vi behöver spelare :-)

Nej, jag vettifaen...mitt intryck var att WW hade tonat ned det där urfjantiga korruptionstemat som faen i 3rd edition. Setiterna är väl mer inriktade på att återuppväcka Set och besegra Aeonerna nuförtiden?

- Ymir, helt säker på att han inte skulle ha några problem alls att spela en Setit tillfredställande (and that's just the beginning)...men man är ju lite dryg också.
 
Re: Setiter svårspelade?

"Eh...har du aldrig sett någon spela en Malkav eller Setit bra? Stackars dig."

Det kan ju ha något att göra med att den enda spelaren i min grupp som varit intresserad av att spela någon av de två klanerna har en tendens att pumpa upp sina stridsvärden till max och sedan sitta och sova när det inte är strid. Så ärligt talat har jag väl egentligen aldrig sett någon FÖRSÖKA (förutom mig själv, men jag tror inte att jag har tillräckligt med självdistans för att kommentera mitt eget spelande).

"Byt spelgrupp, vi behöver spelare :-)"

Skåne är lite ur vägen för mig, men tack för erbjudandet. :-)

"Nej, jag vettifaen...mitt intryck var att WW hade tonat ned det där urfjantiga korruptionstemat som faen i 3rd edition. Setiterna är väl mer inriktade på att återuppväcka Set och besegra Aeonerna nuförtiden?"

De behåller det bra, tar bort det dåliga och lägger till mer bra. Ja, Setiterna vill återuppväcka Set och besegra Aeonerna, men de vill också följa Sets lära och hjälpa sig själva och andra att inse sin sanna potential. Metoden för det inkluderar en hel del korruption (droger, sex och brytande av tabun för att bryta ner hämningar). De är fortfarande ormen i Edens trädgård som hjälper människan att nå upp till kunskapens träd - men inte därför att de bara vill jävlas med dem, utan därför att de verkligen vill få dem att inse sin gudomlighet.
 
Re: Happy Crazy eller Scary Crazy?

"Däremot är ganska många sinnessjuka människor glada, eftersom de kan sakna barriärer och mentala gränser vi "vanliga" människor tyngs utav."

Det är väl just barriärer och mentala gränser som sinnessjuka människor har mer av, barriärer de har satt upp för att skydda sig från en omvärld de inte kan hantera, barriärer som de behöver men som de oftast lider av. Det är just så jag ser malkaverna - de har skådat den sanna verkligheten och rest sina barriärer av galenskap för att skydda sig emot den.

Visst, en 40-årig man som regregerat till blöjstadiet kanske känner sig jättelycklig på mentalsjukhusets barnavdelning, men minns att vampyrer sällan har tillgång till terapi eller institutionalisering ("berätta om din Sire...").

"För att någon ska vara läskig måste någon annan vara rädd."

Och i Vampire är du BÅDE läskig och rädd - dels är du rädd för det monster du har blivit (och eventuellt, för den sinnessjukdom du dragit på dig) och dels är du rädd för alla "normala" vampyrer omkring dig.

"Att skrämmas eller bli skrämd, det är frågan."

Bådadera!! Dessutom är det ju rätt skrämmande att märka att alla blir rädd för dig.

"Det är liksom påtagligare att vara uppfylld med en sjukdom (ett verkligt tillstånd), än en onaturlig/övernaturlig drift/livsmål (gangrel och nosferatu framförallt, i viss mån även Ravnos och Tzimisce)."

Vilka onaturliga/övernaturliga drift(er)/livsmål syftar du på i fallet Gangrel, Nosferatu och Ravnos? Vad det gäller Tzimisce förstår jag dig helt och hållet - det är därför jag tycker de gör sig bäst som SLP.
 
Re: Happy Crazy eller Scary Crazy?

"Det är väl just barriärer och mentala gränser som sinnessjuka människor har mer av,"

Nja, tvångstankar och neuroser är ju helt klart ytterligare barriärer, men ta en titt på de galningar du möter i tunnelbanan och liknande; de tittar aldrig på klockan, är aldrig stressade, aldrig oroade över världsläget osv...

Sinnessjukdom är ju ofta en perceptionsstörning (de upplever mindre av världen omkring oss än vad vi gör) och för att "fylla på" så kommer tvångstankar och liknande. Men om jag bara går efter de sinnessjuka människor jag känner till, så är de flesta mycket lyckligare i sin lilla värld än oss andra. Det finns "Happy Crazy"-galningar, men alla som tror att de är, du vet; "jag är napoleon, jag är napoooleon!"-galningar, de har förstås inte fattat poängen.

"Och i Vampire är du BÅDE läskig och rädd"

Ja, hmm, jag menar att malkavians är bra, för att det är lätt att tänka sig dem både rädda och läskiga. De "tuffa" vampyrklanerna "gangrel, tzimische, assamite" är liksom svårare att tänka sig fly i vild panik.

"Vilka onaturliga/övernaturliga drift(er)/livsmål syftar du på i fallet Gangrel, Nosferatu och Ravnos?"

Jag borde ha skrivit "omänskliga". Jag menar att rätt få människor kan förhålla sig till den alienation en nosferatu bär inom sig. Gangrel, med sitt starka band till "The Inner Beast" och till djuren och naturen har ju en sorts sinnesförvrängning som ständigt inverkar på vampyrens karaktär. Ravnos är också (om än något diskretare) en alienerad grupp i samhället. Om du jämför med Ventrue och Lasombra, som på ett "mänskligare" sätt gör sig till en del av samhället. Ber om ursäkt om jag var otydlig.

/Rising

"SL: Ur buskagen kliver det fram två alvkvinnor iklädda korta klänningar av löv och växter. De verkar fredliga, och vinkar fram er med händerna och visslar. De säger: 'kom, människor! Vi har något härborta som ni ... är ute efter!"

Spelaren: Meh, de där har ju inga tvåhandssvärd!?"
 
Napoleon [OT]

"men alla som tror att de är, du vet; "jag är napoleon, jag är napoooleon!"-galningar, de har förstås inte fattat poängen."

En man kommer in till en psykiatriker, komplett med Napoleon-hatt och 1800-talsutstyrsel och handen innanför rocken. "Jaha" säger psykiatrikern, "jag tror jag ser vad problemet är."
"Nja", säger mannen, "som kejsare av Frankrike så har jag inga problem, men jag är orolig för min hustru Josephine. Hon tror att hon heter fru Johansson."

Häpp!

Psykiatrikern går ronden och i stora salen sitter en herre upprätt i sin säng, med handen innanför pyjamasjackan och en Napoleon-hatt vikt av tidningspapper på huvudet. "Jaha, hur mår herr Svensson?" säger läkaren och tittar på journalen.
"Mitt namn är Napoleon Bonaparte!" säger patienten snorkigt.
"Och varför tror ni det?" frågar psykiatrikern.
"Det har Gud sagt!" svarar mannen trotsigt.
Från sängen bredvid hörs en knarrig röst: "Det har jag inte alls!"

Häpp!

- Krille

"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
 
"Är det svårt? Ja"

Inte bara svårt för den som spelar en malkavian ska kanske tilläggas. Det kan verkligen ställa till det för en när man på något sätt är beroende av en malkavian som plötsligt beter sig galet. Har bl.a. råkat ut för att jag behövde få fram viktig information från en malkavian-SLP. Det visade sig dock att hon genomgick en personlighetsförändring till att bli ett stort barn ibland. Givetvis hände detta när jag var väldigt beroende av henne. Det var defintivt svårt att inte lacka ur totalt när hon ville leka kurragömma och jag ville dra en liten vals som skulle hindra en bloodhunt på mig.

Fast en väldigt rolig grej var när en malkavian i vårt sällskap hade väldiga minnesluckor från sitt förflutna. Konstiga meddelanden och annat från förr dök ibland upp och gjorde honom konfunderad och ställde till problem. Alltså kunde jag ju bara inte låta bli att lägga en liten Dominate på honom så att han trodde att han var skyldig en bamsevampyr massor med stålar. Spelledaren spelade min egentillverkade låtsas-händelse med spelaren som därmed trodde att han återigen fick kontakt med någon från sitt tidigare liv. Det var enormt kul att försöka verka deltagande när killen beklagade sig över att han skulle behöva betala allt han ägde till en okänd snubbe, men att han fått reda på viktig info om sin bakgrund. Lite elakt kanske när vi andra höll på att garva ihjäl oss åt det hela bakom ryggen på honom, men i Vampire är allt tillåtet... /images/icons/smile.gif

Var har förresten du och Elder Girov hållit hus? Jag kände mig riktigt ensam i Vampirediskussionen längre ner på forumet. /images/icons/wink.gif
 
"Det kan verkligen ställa till det för en när man på något sätt är beroende av en malkavian som plötsligt beter sig galet."

Jag har faktiskt tänkt på samma idé, men inte riktigt fått tillfälle att omsätta det i spel... ännu. En malkav besitter nödvändig kunskap och spelarna tvingas borra sig längre och längre ner i hans galna, splittrade fantasier... det har en viss appeal.

"Var har förresten du och Elder Girov hållit hus? Jag kände mig riktigt ensam i Vampirediskussionen längre ner på forumet."

*Suck* Blev det en Vampirediskussion av det också? Man får väl titta in på det. :)
 
Re: Happy Crazy eller Scary Crazy?

"ta en titt på de galningar du möter i tunnelbanan och liknande; de tittar aldrig på klockan, är aldrig stressade, aldrig oroade över världsläget osv..."

Jag kanske inte tittar tillräckligt ordentligt, men jag har inte sett så många "galningar" i tunnelbanan, och jag har heller inte pratat med dem om vad de är oroliga för. Kanske finns de där.

"Sinnessjukdom är ju ofta en perceptionsstörning (de upplever mindre av världen omkring oss än vad vi gör) och för att "fylla på" så kommer tvångstankar och liknande."

Jag är inte psykiatriker eller nåt, och jag märker att jag tydligen har en något förvrängd bild av sinnessjukdom. Jag var under intrycket att många störningar var en slags mentala försvarsmekanismer för att skydda psyket mot saker det har svårt att hantera.

"Men om jag bara går efter de sinnessjuka människor jag känner till, så är de flesta mycket lyckligare i sin lilla värld än oss andra."

Och om jag går efter de jag känner till så är många väldigt olyckliga och plågade människor. Olika erfarenheter, antagligen.

"De "tuffa" vampyrklanerna "gangrel, tzimische, assamite" är liksom svårare att tänka sig fly i vild panik."

Du har en poäng där, men å andra sidan finns där en större möjlighet att betona Guds förbannelse med kontrasten av en skräckinjagande vampyr som flyr från solljuset, eller den inre Bestens primitiva natur när samma vampyr skyggar bort från elden.

"Jag menar att rätt få människor kan förhålla sig till den alienation en nosferatu bär inom sig... Ravnos är också (om än något diskretare) en alienerad grupp i samhället."

Tja, alla har väl känt sig utanför ibland. Visserligen är det antagligen inget som går upp emot att bo i kloakerna i ett par årtionden, men jag tror inte att det är särskilt mycket svårare än vanligt. Dessutom tillhör ju alla vampyrer en alienerad grupp i samhället - de ÄR ju faktiskt vampyrer.

"Gangrel, med sitt starka band till "The Inner Beast" och till djuren och naturen har ju en sorts sinnesförvrängning som ständigt inverkar på vampyrens karaktär."

Här håller jag med dig. Enligt min erfarenhet brukar spelare lösa det med att helt enkelt hänga runt i parker rätt mycket och snacka med djuren... de skaffar sig också gärna ett par husdjur. Svårare än så behöver det ju inte vara, men liksom med en Malkavian-spelare som inte tar sin galenskap på allvar så går man ju miste om någonting.
 
Re: Happy Crazy eller Scary Crazy?

Okej, det finns förstås schizofrena människor också, som verkligen inte mår bra och som (precis som du säger) har psykiska försvarsmekanismer (även om forskare förstås inte vet mycket om vad som triggar dessa symptom).

Jag tog inte upp dessa, eftersom de är väldigt mycket svårare att spela. Ämnet jag diskuterade var ju ändå ifall det fanns något "Happy Crazy" eller hur? Jag medger att jag generaliserade en aning.

"de ÄR ju faktiskt vampyrer."

Jojo, men en Ventrue eller en Lasombra nästlar sig ju in i människornas samhällen, medan en nosferatu är dömd att vara utanför.

/Rising

"Tragedy is when I cut my finger. Comedy is when you fall down an open manhole cover and die."-Mel Brooks
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top