Nekromanti Efter nationalstaten

Vimes

Lenny Kravitz
Joined
15 Jun 2000
Messages
11,491
Hörrni, nu tänkte jag starta en Off topic-tråd som har potential att bli politisk pajkastning. Det vore nice om den inte blev det, men det vore också nice om ni skriver något i den ändå.

Såhär: det här med att världen är inordnad i nationalstater är ju en tämligen modern företeelse, och om jag tittar i min spåkula ser det ut som att all utveckling drar mot att de håller på att bli obsoleta som ramverk för makt, ekonomi och kultur. Detta hänger förstås också ihop med den parlamentariska demokratins (vars legitimitet grundas idén om nationen) kris. De högerpopulistiska nationalistpartierna i Europa tror jag inte har någon verklig chans att förhindra den utvecklingen (inte minst för deras svar är att låtsas som om de senaste 60 årens materiella utveckling inte ägt rum) utan är snarare symptom på en världsordning i kris. I grund och botten tror jag det kokar ner till att det är (har blivit) oekonomiskt med rasism och nationalism.

Men vad blir den nya världsordningen? En nyliberal laissez faire-ekonomi där politik (i den moderna europeiska betydelsen) har förvandlats till en historisk parentes känns som den mest uppenbara utvecklingen. Men vad finns det för andra scenarion? Och hur sannolika är de egentligen? Eller är diskussionens premiss felaktig?

Bonuspoäng om man hänvisar till en bok, en tänkare eller ett teoribygge, och även sammanfattar det på ett vettigt sätt.
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,592
Jag tror på federationer, liknande EU, som gradvis blir starkare knutna tillsammans och blir de nya supermakterna. Jag gillar inte det, men det är vad jag tror kommer att hända.

Det jag skulle vilja att det händer är precis det omvända. Nationerna blir svagare, mer lika och gränserna mellan dem blir lägre och lägre, tills de blir meningslösa och vi får ett nationslöst samhälle där gränsernas enda användning är för att ge behändig namngivning av områden på kartorna. Men, jag tror inte det kommer att hända. Internet har potential att bli den sammanlänkande kraften, mediet som visar att folk är folk, oavsett var de bor och hur de ser ut, men jag tror inte att det kommer att hända.
 

Arfert

Facit
Joined
9 Sep 2004
Messages
15,729
Location
Stockholm
Tror att det går åt två håll: Regioner blir viktigare (typ Baskien, Öresundsområdet och Mecklemburg), men som delar av en stor federation, som EU. Mellanläget nationer känns som en förlorare på sikt. Men nationalstaten hänger nog mer ett par hundra år till, eller mer. För tidigt att räkna ut den.
 

Sapient

Swashbuckler
Joined
26 Mar 2011
Messages
2,492
Location
Stockholm
Robert Putnam skrev i "Bowling Alone: The Collapse and Revival of American Community" om betydelsen av tillit och vilken roll det civila samhället spelar i att skapa sådan tillit mellan människor. (Wikipedia ger en bra sammanfattning av hans tes: https://en.wikipedia.org/wiki/Bowling_Alone Även kritiken som riktats mot boken är värd att läsa...) Sverige är ett exempel på ett samhälle med hög tillit - och också exempel på ett välfärdssamhälle.

Faktum är att de flesta samhällen som är att räkna som välfärdssamhällen, också är samhällen med hög tillit och tvärtom. (Och det finns någon slags samband mellan graden av tillit och hur omfattande välfärden är, även om det inte är alldeles entydigt.)

Men det var också så att nationalstaten var ett starkt bidragande villkor.

Att ett land var en nationalstat skapade en grogrund av en tillräckligt omfattande tillit för att välfärdsbygget så att säga skulle "sätta igång" förhållandevis tidigt och/eller kunna bli riktigt ambitiöst. Många länder som var mer splittrade som entiteter (mindre homogena, med en annan struktur än nationalstatens osv) hade betydligt svårare att skapa politisk acceptans för välfärdsstatens uppbyggnad.

I flera sådana länder (men jag gör inte anspråk på att vara heltäckande här) var det misstron mot att "någon" skulle utnyttja systemet, som skapade ett starkt politiskt motstånd. Och där är jag övertygad om att det går att dra slutsatser.

Sen har skillnaderna på många sätt jämnats ut med tiden. Inte minst sedan 1970-talet, när andra länder (ffa. i Europa) såg vilken levnadsstandard som kunde uppnås av välfärdsstaterna, så bröts stora delar av motståndet ned.

Men likväl behövs det tillit.

När tilliten rubbas, så rubbas också andra förtroenden. Om vi tittar på flera av de stater där de ekonomiska problemen som finns också leder till en ökad politisk polemik och i vissa fall ökat våld mm, så sammanfaller det med länder där tilliten är låg. (Exempelvis i Ungern, Storbritannien och Grekland. Italien och Spanien kan delvis räknas dit. Även Frankrike är ett gränsfall.)

Det finns olika orsaker i alla de specifika länderna, men det gemensamma är att tilliten generellt är låg och har sjunkit under de senaste åren (iaf sedan bankkrisen 2008 och Eurokrisen 2012). Det gäller såväl förtroendet för samhällets institutioner som, iaf i flera fall, mellan grupper av befolkningen. Och inte sällan yttras det också i starkt sjunkande acceptans för främlingar.

Omvänt har de länder som iofs drabbades hårt av krisen ekonomiskt men som har en större tillit (och/eller iaf en homogenitet) klarat den ekonomiska sidan utan lika stora sociala eller politiska omvälvningar. Det finns ett skäl - Irland och Lettland (och delvis Island, utanför EU) hade stora, allvarliga ekonomiska problem - men gjorde betydande reformer. Dessa reformer kostade på. (Så klart! Vi talar om stora nedskärningar...)

Men dessa länders befolkningar "svalde" vad andra länders befolkningar inte gjorde. Och, utan att ha analyserat riktigt alla faktorer så vågar jag påstå att graden av tillit i samhället var avgörande för det. Det mönstret fanns också i Sverige, i samband med krisen på 90-talet. (Det betyder inte att processen varit utan politiska motsättningar, liksom den inte var det i Sverige på 90-talet. Men däremot har det a) kunnat genomföras alls, vilket inte varit fallet riktigt i de andra länderna, där förslag mycket oftare stoppats, och b) det har kunnat genomföras utan att missnöjes- eller extrempartier växer till dubbelsiffriga valresultat och liknande.)

Min slutsats är att ett samhälle måste innehåll en tillräcklig tillitsskapande "grundfunktion" för att antingen kunna bli eller förbli en välfärdsstat av modernt västerländsk snitt. (Det går som sagt att "sälja in" välfärdskonceptet genom att visa på dess rena materiella fördelar, men det går trögare och hoten under vägens gång blir större. Risken blir att ekonomiska bakslag leder till en reaktion och till att politiska missnöjesyttringar får fäste, vilket i sin tur i nästan alla fall leder till åtminstone den långsiktiga konsekvensen att ekonomisk återhämtning försvåras.)

Det behöver inte vara så att den tilliten bygger på etnicitet eller något annat utestängande koncept, bara för att det historiskt var en faktor. Men det behöver (uppenbarligen) finnas något som är tillräckligt stabilt för att stå emot även ganska stora ekonomiska "chocker" utan att skapa stora sociala spänningar.

Problemet är att vi i så fall inte riktigt vet vad.

Idéerna om lösare, större federationer bestående av delvis upplösta nationer (som Troberg nämner) finns, men har hittills väldigt mycket varit ett elitprojekt som saknar bredare folklig uppslutning. (Detta även inom EU som tveklöst är det område i världen som gått allra längst i den riktningen, medan det i regel bara har skapats formerna för embyron till något som knappt ens förmår hålla förhoppningen om något liknande levande ens i de politiska högtidstalen...)

Notabelt är att i alla de länder där misstron ökat, så har den ökat allra mest mot EU. Storbritannien kommer att folkomrösta om utträde (eller ja, om omförhandling, vilket ingen vet om det ens går...) Ungerska Fidesz flirtar med idén om "illiberal demokrati" med bla Ryssland och Turkiet som förebilder. Grekland, tja...

Jag ser inte att förutsättningarna idag finns för någon "post-nationalstat" som ersättare för nationalstaten som idé. Det behöver inte innebära att den idén är död för alltid. Men jag tror snarare att vi lever i en tillfällig bubbla, där de förhållandevis välutbildade höginkomsttagarna upplever en ökad mobilitet, som något naturligt och positivt, och samtidigt finns en ökad mobilitet också bland de ekonomiskt mest utsatta i världen - men utan att de har samma fördelar socialt eller kulturellt. I vissa fall en påtvingad rörlighet, i andra fall en iofs önskad rörlighet - men utan särskilt stora valmöjligheter, vare sig ekonomiskt, socialt eller kulturellt.

Och kvar finns en ganska platsbunden medelklass som är den stora nettobetalaren i alla skattesystem, som hotar att dra öronen åt sig.

Motsvarande mobilitet har faktiskt funnits i andra skeden. Från slutet på 1800-talet till första världskrigets början såg vi, åtminstone delvis, samma sak. De välbeställda rörde sig i ganska hög grad mellan Europas olika länder och Nordamerika. Samtidigt emigrerade miljoner fattiga i den ena riktningen, för att bli arbetskraft i USA vilket var snäppet bättre än att sakna försörjning i jordbruket i hemlandet, men inte nödvändigtvis mycket bättre...

Även då fanns motsvarande idéer om global rörlighet och nationens upplösning, om än inte riktigt som politiskt projekt utan snarare en mer kulturell föreställning. (Jag tror inte den tanken "behövs" nu, kulturellt är de flesta redan "kosmopoliter" via nätet...)

Men eftersom jag (som Karl Popper) djupt misstror idén om "historisk lagbundenhet" (The Poverty of Historicism, 1957, rekommenderas) så vill jag på intet sätt antyda att detta skulle behöva bli ett fall av "historien upprepar sig". Tvärtom, min historiska parallell syftar till att visa att vi inte ska förvänta oss någon "rak" utveckling. Rekyler och bakslag av olika slag, är alltid en risk.

Mitt enda svar är nog "den som lever får se"...
 

Tell

Hero
Joined
21 Feb 2008
Messages
1,083
Till Sapient, att samtala om vid nästa kaffe?
Personligen tror jag inte att Putnams kritik är jättereliabel att använda som prediktionskälla - han ignorerar för mycket av alternativa källor till social samvaro. Varför tror du annorlunda?

Till övriga:
För att ägna mig åt lite trådnekromanti, så tror jag att svaret på originalfrågan är personkulter, och andra kvasireligiösa sammanslutningar.

Den långa versionen följer nedan, för den korta, hoppa till stycket "SÅ!". Genomgående i texten använder jag ordet makthavare, om en odefinierad grupp intressenter med behov av, och förmåga att, initiera och påverka världsläget. Se dem som spelarna i en normal rollspelskampanj.

Det staten skall leverera är typ Éclat + Lukes 3 maktformer, dvs. identifikationsobjekt med modeliknande attraktionskraft (eclat) och kontroll över våld (makt1, m1), agendasättande (m2) och definierande av ickeproblem (m3). Detta kan den inte göra, eftersom m2 och m3 ovan förutsätter kontroll över informationsvägarna - till och med eclat förutsätter förmåga att nå ut med sitt budskap. Utan propagandaförmånerna som gör den till budskapsmonopolist, reduceras Staten till konservativa lojalister + intellektuella (som inser statens användbarhet) + de som kommer i kontakt med Lukes makt1 (tvångsmakt).

Problemet är att alliansen mellan stat och makthavare i princip handlar om att befria de senare från behovet av att kontinuerligt tillhandahålla och vidmakthålla statens funktioner, dvs allt ovan. Det handlar i sin tur om att m1 och eclat är effektivast tillsammans, dvs. när de både förefaller övermäktiga, och faktiskt är det. Staten fungerar alltså bäst som monopolist.

Inget företag (eller annan seriös maktspelande aktör) vill ha kontrollen över faktiskt territorium - det drar för mycket resurser. Att ha kontrollen över resurser inom ett territorium, däremot, är att äta kakan, och låta någon annan betala för den.

Det är problemet som slår oss anarkokapitalister till marken - företagsvärlden är helt enkelt inte intresserade av det kontraktet, inte heller traditionella eliter, eller småkommuner eller andra som skulle kunna ta statens funktion. För en typillustration, titta på svårigheterna De Beers har i Kongo, trots sin excellenta organisation och långa historia i regioinen - utan en intresserad samhällsmonopolist är det nästan omöjligt att lyckas!

Makthavarens intresse av en Statlig parner handlar naturligtvis om stabilitet och långsiktighet. Båda måste garanteras för att snabb kapitalförflyttning och läckra maktintriger skall kunna genomföras. Om jag drar i trådar och sätter igång en rejäl sakfrågedebatt med ideologiska övertoner i ett instabilt samhälle, så riskerar jag att störa samhällets överlevnad, vilket är för dyrt eftersom investeringen i kompetens och kapital inte kan återhämtas utan kostnader.
BTW, detta är huvudargumentet mot revolutionära lösningar, från ett krasst perspektiv. Utöver det, har argumentet varit förstahandsvalet i retoriken för att rättfärdiga förtryck, och i princip stämmer det (vilket naturligtvis inte gör saken trevligare från den förtrycktes perspektiv).

Behovet av en stat som partner, gäller för dig som makthavare i princip oavsett om du har religiösa, klanbundna, kommersiella eller begränsat ideologiska intressen. Alla dessa intressen är dessutom av nöden ointresserade av att sammanblandas med allt för grovhuggen maktpolitik - flertalet människor finner den (och Francis Urquhart) osmakliga, och den minskar dessa gruppers egna éclat, genom att associera dem till m1, snarare än m2/ m3. Den ideologiska renheten, coolheten, och trovärdigheten störs av reduktionen av maktbruket till tvång och våld.
Om jag tror att min arbetsgivare potentiellt kommer att mörda mig, sjunker min prestation, likaså om jag tror det om min präst eller apexlojalitet i ideologin. Som bäst ser jag det som en nödvändig korruption av det rena idealet, som värst som skäl att lämna organisationen.

Problemet för dig som makthaver, är att ovanstående stabilitet och långsiktighet, som du behöver att jag som allierad stat levererar, är omöjlig att vidmakthålla utan lojalitet till mina ideal. Du måste bevara min monopolsituation för att kunna dra nytta av det skydd och den ansvarsfrihet jag erbjuder dig. Detta är Sapient ovan.
Denna lojalitet till statsaktörer förutsätter dels säkerhetsventiler, dels spektakel och symbolvärden, utöver tvångsmakt och institutionellt monopol. Det förra är normalpolitiken med dess känsla av folkligt deltagare, det senare statens glans och nationalism.
Dessa två funktioner, säkerhetsventilerna och spektaklen, är alltså vad som är under attack enligt vad frågan postulerar. Där har populisterna, inklusive nationalisterna, en funktion att fylla. De är statskroppens feberreaktion, som för debatten närmare folket, om så kräver på bekostnad av frihet, sofistikation, och i slutändan, stabilitet och långsiktighet. Det innebär att staten måste vinna över folket, och bekämpa populismen eller förgås; det senare är vad den förefaller riskera under nuvarande kontrakt.

När nu inte nationalstaten kan leverera, kommer man tvunget att leta efter andra modeller, vilka måste bli icketerritoriella, såtillvida att man vill undvika ett världskrig. Anledningen till att detta är fallet, är att kontrollen över informationen idag förutsätter en nästan total ideologisk hegemoni, vilket skulle förutsätta total territoriell dominans, eller en globalstat. Ni som vill tala om tolerans och positiva diplomatiska värden här, får gärna göra det, men all sådan är begränsad av ingroup-outgroup. Jag har ännu inte träffat en ickefeg tolerant individ som är genuint ointresserad av att förtrycka de intoleranta, och hindra dem från att förtrycka andra. Detta är naturligtvis ömsesidigt, och är en del av grunden för problemet med territoriella stater. Jingoism är något som följer av anknytandet av territorium till tankespåret vi-och-dom.

Om man alltså från makthavarnas sida skall skapa uppslutning kring en territoriell stat som allierad, så måste den utesluta tillräckligt mycket ideologiskt oacceptabel information för att försäkra sig om sina medborgares indoktrinering, och det är inte möjligt utan att stänga ned internet, begränsa mötesfriheten och bedriva storskalig kunskapsförstörelse. Ryssland försöker göra detta för närvarande, jag tror inte att de kommer att lyckas. Dessutom måste vi demonisera alla andra former, eller göra dem irrelevanta, för att behålla lojaliteten till den egna staten. Om man vill undvika krig för att erövra världen, måste man hitta andra former.

--

Den första instinkten för en traditionell statsallierad makthavare är då att svara "så låt oss bygga större stater", dvs federationer av EU-typ. Detta eftersom det enligt ovan är monopolsituationen som tillåter staten att vara effektiv, och eftersom större system är trögare, vilket gör dem mindre påverkansbara av folkopinion och andra tekoppsstormar.
Jag tror att dessa megastater kommer att ersätta staterna under en övergångsfas, just eftersom makthavare är benägna att söka allianser med parter som man tidigare samarbetat med på ett framgångsrikt sätt.

Problemet är att dessa antingen måste depolitisera lojaliteten till staten
//ie. JA, staten är ett elitprojekt. Vill du ha anarki? Nej? Bra, Håll Käft! (Och marschera gärna i vår lojalitetsskapande parad till elitens större ära - känner du dig inte som en riktig medborgare nu?//,
eller också råka ut för samma typ av oförmåga att bygga lojalitet som staterna hade. Dvs. behovet av ideologisk hegemoni.

Detta kompliceras ytterligare, av att staten behöver säkerhetsventiler för att bygga lojalitet. Under det nuvarande kontraktet är detta demokratin, och vardagspolitiken. Denna ÄR ersättlig med andra säkerhetsventiler - det öppna hovet vid Versailles, ökenmötena med klanprinsarna i Saudiarabien och den traditionella amerikanska uppmaningen att kontakta "sin" representant i kongressen, är alla funktioner som fyller samma nisch, och tillåter staten att pacificera eventuella missnöjda element.

Saken är dock att överreglering, pseudodebatter och demokratiska val är mycket billigare än alla ovanstående:
Versaillesmodellen kräver extrema symbolinvesteringar, såväl som en kommunikativ skicklighet hos statsparten i alliansen. Att vidmakthålla denna skicklighet är svårt, och investeringarna riskerar lätt att bli dyra, eftersom de ständigt måste vara lika imponerande (dvs eskalera i extravagans).
Ökenmötena inkluderar så gott som alltid extravaganta gåvor och demonstrationer av klanen Sauds förmåga till generositet, och det undergräver dels respekten för staten, dels är det en uppmaning till korruption och klientism, vilka man vill undvika i möjligaste mån, eftersom det både bygger möjlighet för makthavare att infiltrera och förändra staten, och försvårar för statens kontrollörer att genomlida en svårare tid, då generositet inte är en lika smärtfri möjlighet.
Kongressfunktionen, slutligen, fungerar bara så länge kongressen ses som upphöjd och avskiljd från verkligheten. Det måste ligga ett mystiskt skimmer över kongressens visdom och beslutsförmåga - annars är det en jobbig anställd man approcherar, inte en halvgud med mystisk förmåga att kontrollera statens pengar.

Så snart dessa illusioner rämnar, rämnar också legitimiteten hos systemet - Versailles blir en festlokal med en Ludvig XVI-liknande kluns, Saud blir en förtryckande rövardynasti utan ens faktisk legal kontroll över landet, och kongressen blir en samling skrikiga gubbar som inte förstår verkligheten, och fastnar i Weinerskandaler. Därefter får vi nihilister, revolutionärer och annat samhällsillojalt otyg (inget illa ment - från statsperspektiv är det dock vad ni är).

Nästa steg, när det visar sig att megastater inte kan leverera stabilitet, är att bygga kommersiella stater. Legoknektskompanier är ett symptom på detta - jag personligen tror att samhällsbyggarlegoknektskompanier bara är ett par år från dags dato, och kommer att bli nästa boom-industri.

Problemet med detta, är att kommersiella intressen förutsätter frivillighet hos den betalande, och att stater är utpräglat kollektiva varor. De älskas aldrig om de redan finns, och få vill betala frivilligt för existensen av lapplisor. Alltså kommer en kommersiell modell av nöden att vara transitativ, och möjligen fungera som permanenta stödhjul för en annan form av statsallierad.

---

Om man inte kan bygga större stater med bibehållen demokratisk säkerhetsventil, eller kommersiella stater, så måste man vända sig till andra legitimitetsskapare.

Här kan man i princip välja mellan kultledare, tidigare dynastier av makthavare, eller etablerade religioner. Kultledare är för karismatiska för att kunna erbjuda långsiktig legitimitet. Familjeföretagsstaterna, såsom Hohenzollerns Preussen eller Vasaättens Sverige övergavs just för att de började begränsa makthavarna mer än det smakade att slå ned ännu ett student-/borgar-/bonde-/arbetaruppror; se kostnaden för säkerhetsventiler ovan. Alltså återstår långsiktiga religiösa traditioner, och liknande organisationer.

Vi har alltså alternativen att depolitisera staten, vilket inte fungerar på lång sikt, eller att vila på traditionell indoktrinering av religiös karaktär. Frågan är hur man kan skapa legitimitet för de senare i en ickereligiös tid. Svaret är kluvet.

Antingen byter man form på religionen, och gör den till en ideologi, eller en kult av ett koncept med ett etablerat prästerskap som är intresserade av mer makt. Detta innebär att kommunistpartiet, naturvetenskaperna och teknokratin, eller de gudomliga riskkapitalisterna alla är trovärdiga framtida religiösa parter.

Eller också uppmanar man den traditionella religionens företrädare att göra som de alltid ar gjort. Man anpassar det man kan till den egna religionen, utan att gå för långt och därmed alienera tradionalisterna. Detta är den överlägset lättaste vägen, eftersom man har stordriftsfördelar och försprång i form av en existerande organisation, med existerande troende/kunder och en existerande struktur för att förändra sina budskap. Här är studiet av revitaliseringsrörelser såväl som internentrepreneurer användbara, men ibland säger ett exempel mer än tusen teorier.
Se alltså den skicklige Påve Fransicus, som redan gör detta, genom youtube-närvaro, cooptande av modern levnadsföring (utan att sluta att påpeka dess syndighet) och genom symbolåtgärder, som att fortsätta att ta tunnelbanan till jobbet, från en lägenhet på andra sidan Rom. Resultatet är att monseigneur:er och andra religiösa katolska makthavare har börjat få inflytande över den politiska processen igen, på ett sätt som de saknat vad gäller öppenhet sedan Kennedy-klanens politiska makttillträde. Givet femton år, kan Fransicus mycket väl ha revitaliserat katolicismen som politisk kraft till den grad att "ultramontanist" är en normal beskrivning på ens politiska attityder och lojaliteter.

---

SÅ! (Och nu sticker vi ut hakan ordentligt, och litar på vår fortsatta nätanonymitet om vi har fel)

VI kommer alltså förmodligen att se en ideologiskt baserad efterträdare till den territoriella staten.

Detta kommer i princip att utvecklas på basis av en allians av ideologier och religioner, som omfattar en tillräckligt stor del av mänskligheten för att kunna verka mot avvikare utan att kunna sanktioneras effektivt.

Tvångsmakten kommer att ligga hos inkvisitörer och fanatiker, som agerar på basis av överenskommelser mellan flera lokala religiösa ledare; välfärdsstaten, som först brakat ihop när stolper samuelssonteoremet besannades (efter att transportkostnaderna kollapsat), har återuppstått i form av utdelningar från de ideologiska ledarna, som dels tar hand om sina egna, dels om mänskligheten - av sitt hjärtas godhet, naturligtvis.

Staterna kommer inte att förfalla som administrativa regioner, men de kommer tydligt att stå tillbaka tll förmån för de ideologiska ledarna, ungefär som förhållandet är i Iran.
Deras förmåga till tvångsmakt och oberoende agerande kan förväntas vittra över hundra år, till dess de enbart är regionala lagböcker, för frågor som rör sex-och-samlevnad, avtalsdetaljer, brottsformuleringar med mera. Saker som inte är nödvändiga att reglera från ett rent maktperspektiv.
Straff genomdrivs efter en skenprocess i fall som involverar mer än uteslutande ur den religiösa gemenskapen (och därmed välfärdsstaten), men fall förs endast till domstol på rekommendation av någon av de lokala religiösa/ideologiska domarna. Det innebär att m3 helt ligger i händerna på de religiösa beställarna.

Förhoppningsvis kommer våra nya ideologiska ledare att vara godhjärtade - säkert är att de kommer att tvingas bli mindre totalitära än vad territoriella stater har varit. Dessutom kommer de att vara kringskurna av alliansen med faktiska makthavare. Dessa kommer med viss säkerhet även fortsättningsvis att vara handels- och teknikpositiva, vilket innebär att internetkulturen kommer ha större åverkan på det verkliga livets kultur än tvärt om. Så inga porrförbud, inga yttrandefrihetsinskränkningar, förmodligen väldigt få försök att censurera eller blockera information - precis som man gör sedan ett par år nu, kommer man förmodligen att arbeta med desinformation och strategiskt ignorerande, snarare än faktisk censur.

Så det är mitt glaskuleskådande; jag tar tacksamt emot funderingar, kommentarer och förslag på andra utvecklingar.
 
Top