Rising
Vila i frid
Jag köpte Frank Millers fortsättning på Dark Knight Returns för ett par veckor sedan med skyhöga förväntningar. DKR anser jag är en av de bästa serier som någonsin gjorts och jag tycker Frank Miller på det stora taget är en mycket jämn och säker berättare.
Då dagens superhjälteserier är tråkigare än någonsin tänkte jag att det här skulle bli början på en ny guldvåg... men nu är jag alltså besviken. Jag kom ihåg att Frank Miller inte bara legat bakom genialiska Sin City utan också manuset till bottenrullen Robocop 2. Det är den sidan han visar upp här...
Nå, först: Serien är inte slut än, det är endast första delen jag har läst och än kan allting hända. Jag misstänker dock starkt att han aldrig kommer få något grepp om handlingen utan att serien kommer sluta lika tafatt som den började.
Det börjar bra, dock. Framför oss utmålas ett hektiskt konsumptionssamhälle där ingen kommer ihåg något om några superhjältar. Batman, Stålmannen och Lagens Väktare är alla gamla skruttgubbar som ingen tror ens har funnits. De enda maskerade trikåklädda typer som allmänheten känner till är musikerna Wonderchicks. Serien inleds med tre sidor där folk utbyter åsikter om tjejgruppen och ömsom kritiserar dem för att vara dåliga föredömen, ömsom kommer med obscena kommentarer om tjejernas utseende. Det är rappt, det är cyniskt, det är väldigt kul. Sedan stormar nattens riddare Batman in hos Luthor och spöar dennes lakejer. Batarangerna flyger och blodet sprutar. Dialogen är kärv och betonghård. Frank Miller i god form.
Sedan går det utför. En konstig Jokerwannabe bestämmer sig för att döda gamla superhjältar och hinner bl.a. avverka Väktaren, Fnittraren och J'onn J'onnz innan vi ens hinner blinka. Patienterna på Arkham Asylum har tagit läkarna som gisslan och Brainiac dyker upp och börjar slåss mot stålis. Pang! Biff! Tjong! Tempot är alldeles för högt. Man tröttnar.
Det stora med DKR var att man inte behövde veta någonting om Gotham City och Batman för att förstå intrigen. Jokern, Twoface och Stålmannen presenteras för oss klart och tydligt och man får en god introduktion till DC-universat medan historien berättas på ett naturligt sätt. I DK2 går allting däremot så fort att Frank inte har tid att presentera några karaktärer. De etableras inte. De är färdiga förpackningar som bara kastas in utan några förklaringar. Att Frank Miller dessutom valt att ta med Plastic Man gör inte det hela bättre. Hur seriös är han?
Jag älskar Frank Miller's teckningsstil. I Sin City leker han så effektfullt med ytor, linjer och kontraster att man till slut undrar varför någon ens skulle komma på tanken att lavera eller rastrera en massa gråtoner. I Sin City-serierna lyser Frank Millers snille och lekfullhet på sidorna. I DK2 slarvar han och använder de mest förutsägbara bildvinklarna. Siddisponeringen haltar också. Han använder för stora rutor. I Sin City kan han berätta hela historier på heluppslag, men i DK2 känns det bara trött och han verkar ha kladdat så stort som möjligt bara för att få serien klar så fort som möjligt.
Lynn Farley's färgläggning visar på samma fantasilöshet. I DKR använde hon mörka, neutrala omättade färger som inte påminde om någonting i traditionella superhjälteserier. I DK2 gör hon tvärtom. Allt är färglagt med dator och allt är toner och radiella övergångar vilket ger serien ett outhärdligt stelt intryck. Färgerna är grälla och sticker i ögonen. Det ser helt enkelt oerhört fult och billigt ut. Inte bara är de enskilda bilderna slarvigt tecknade, vad värre är att själva berättartekniken framstår som "ful" när så få finesser finns att tillgå. Vad har hänt? Förut drogs man ju in i Frank Millers serier och fängslades av hans berättarglädje. Nu tvingas man hålla boken ifrån sig för att den är så motbjudande vulgär.
Den övergripande storyn är än så länge okej. Man måste läsa serien ett par gånger, men till slut uppskattar man de parallella spåren. Själva handlingen i berättelsen lämnar däremot mycket att önska. Personporträtten är bleka. Stämningen är platt som en kuliss. Historien berättas på tok för snabbt från punkt A till B så att allt utrymme till eftertanke slängs åt sidan. Jag är besviken...
Är det någon annan som läst DK2 och har andra åsikter?
/Rising
Då dagens superhjälteserier är tråkigare än någonsin tänkte jag att det här skulle bli början på en ny guldvåg... men nu är jag alltså besviken. Jag kom ihåg att Frank Miller inte bara legat bakom genialiska Sin City utan också manuset till bottenrullen Robocop 2. Det är den sidan han visar upp här...
Nå, först: Serien är inte slut än, det är endast första delen jag har läst och än kan allting hända. Jag misstänker dock starkt att han aldrig kommer få något grepp om handlingen utan att serien kommer sluta lika tafatt som den började.
Det börjar bra, dock. Framför oss utmålas ett hektiskt konsumptionssamhälle där ingen kommer ihåg något om några superhjältar. Batman, Stålmannen och Lagens Väktare är alla gamla skruttgubbar som ingen tror ens har funnits. De enda maskerade trikåklädda typer som allmänheten känner till är musikerna Wonderchicks. Serien inleds med tre sidor där folk utbyter åsikter om tjejgruppen och ömsom kritiserar dem för att vara dåliga föredömen, ömsom kommer med obscena kommentarer om tjejernas utseende. Det är rappt, det är cyniskt, det är väldigt kul. Sedan stormar nattens riddare Batman in hos Luthor och spöar dennes lakejer. Batarangerna flyger och blodet sprutar. Dialogen är kärv och betonghård. Frank Miller i god form.
Sedan går det utför. En konstig Jokerwannabe bestämmer sig för att döda gamla superhjältar och hinner bl.a. avverka Väktaren, Fnittraren och J'onn J'onnz innan vi ens hinner blinka. Patienterna på Arkham Asylum har tagit läkarna som gisslan och Brainiac dyker upp och börjar slåss mot stålis. Pang! Biff! Tjong! Tempot är alldeles för högt. Man tröttnar.
Det stora med DKR var att man inte behövde veta någonting om Gotham City och Batman för att förstå intrigen. Jokern, Twoface och Stålmannen presenteras för oss klart och tydligt och man får en god introduktion till DC-universat medan historien berättas på ett naturligt sätt. I DK2 går allting däremot så fort att Frank inte har tid att presentera några karaktärer. De etableras inte. De är färdiga förpackningar som bara kastas in utan några förklaringar. Att Frank Miller dessutom valt att ta med Plastic Man gör inte det hela bättre. Hur seriös är han?
Jag älskar Frank Miller's teckningsstil. I Sin City leker han så effektfullt med ytor, linjer och kontraster att man till slut undrar varför någon ens skulle komma på tanken att lavera eller rastrera en massa gråtoner. I Sin City-serierna lyser Frank Millers snille och lekfullhet på sidorna. I DK2 slarvar han och använder de mest förutsägbara bildvinklarna. Siddisponeringen haltar också. Han använder för stora rutor. I Sin City kan han berätta hela historier på heluppslag, men i DK2 känns det bara trött och han verkar ha kladdat så stort som möjligt bara för att få serien klar så fort som möjligt.
Lynn Farley's färgläggning visar på samma fantasilöshet. I DKR använde hon mörka, neutrala omättade färger som inte påminde om någonting i traditionella superhjälteserier. I DK2 gör hon tvärtom. Allt är färglagt med dator och allt är toner och radiella övergångar vilket ger serien ett outhärdligt stelt intryck. Färgerna är grälla och sticker i ögonen. Det ser helt enkelt oerhört fult och billigt ut. Inte bara är de enskilda bilderna slarvigt tecknade, vad värre är att själva berättartekniken framstår som "ful" när så få finesser finns att tillgå. Vad har hänt? Förut drogs man ju in i Frank Millers serier och fängslades av hans berättarglädje. Nu tvingas man hålla boken ifrån sig för att den är så motbjudande vulgär.
Den övergripande storyn är än så länge okej. Man måste läsa serien ett par gånger, men till slut uppskattar man de parallella spåren. Själva handlingen i berättelsen lämnar däremot mycket att önska. Personporträtten är bleka. Stämningen är platt som en kuliss. Historien berättas på tok för snabbt från punkt A till B så att allt utrymme till eftertanke slängs åt sidan. Jag är besviken...
Är det någon annan som läst DK2 och har andra åsikter?
/Rising