En snabb krönika (med viss konstnärlig frihet) som jag postade på vårt Pendragonforum. Jag brukar inte krönikera i den kampanjen sjölv men kunde inte låta bli efter igår. Och alla krönikor burkar jag dubbelposta hit utifall att det inspererar någon.
Bakgrunden är lång egentilgen, vi kör en utdragen kampanj som började med fem riddare under Uthurs styre, fast nu spelar vi deras barn och barnbarn, en tajt grupp som växt upp tillsammans och varit varandras väpnare och pager i många fall. Det har gjort en karaktärsmässigt väldigt tät stämning, så igår när en av de äldre karaktärerna dog i en kämpalek långt hemmifrån gick stämmningen i någon härlig deppighet och jag behövde skriva av mig.
Det var allas fel att Cardoc Victor dog
Lille Dufius hade så skyndsamt övergivit Cardoc Victor blott året innan för att gå i tjänst som Kynrejns väpnare, nog hade han kunna göra några år till som page. Han hade i så fall kunna se till att Cardoc Victor var i form och laddad för striden. Nu hade han istället tramsat runt med Kynrejn i förklädnad som "den svarte riddarens väpnare", är det ens ärofyllt att strida under ett alias?
Unge Hallwyd kunde inte mycket göra, men han känner sin skuld. Var han verkligen helt uppmärksam på sin herres duster, han tycker sig kunna helt ignorera att distraheras av den undersköna Isolde, men klarade han verkligen det? Borde han ha sett att Cardoc Victor började krokna, kanske rått honom att ge sig i tid...
Och Kynrejn som en gång var Cardoc Victors page, Kynrejn som nedsligt smet in i en dust som han inte hade rättmätigt värde att deltaga i. Han kunde valt att istället övertala den gamle Cardoc Victor att ta honom som kämpe. Kynrejn hade ändock aldrig kunnat ta priset för striderna, då hans hjärta tillhör en annan. Men han kunde på de viset fått sin gamle riddare och vän gift till sist.
Eustach må aldrig tidigare gillat sin far, men en känsla gick igenom honom när Cardoc Victor föll. En vilja till hämd, en strävan efter blod, för en far som han alltid hatat. Plötsligt låg hatet på alla andra, på irländarna som dödat hans far innan han hade hunnit berätta att han älskade honom, innan Cardoc Viktor hann erkänna sin son som en sann son. Inom sig fanns också frågan om det kunde varit hans eget fel att hans fader stöp. Hade han inte strax innan striden känt sig som vanligt vred på sin far och önskat livet av honom. Bara en snabb tanke, men Eustach visste vilken makt sådan kunde ha.
Hade det stört Cardoc Victor att hans dotter var med och såg på hans strid, Lio tror i alla fall det. Hade hon inte tjatat på sin mor att få följa med ut på äventyr och lovat att uppföra sig. Men sedan mest ställt till problem och fått sin fader så vred att han burit hand på henne. Hon hann aldrig ens be sin far om ursäkt och nu var det hennes fel att han dog.
Och stackars Giom, som tar skuld efter skuld. Hade inte han fått sin far landsförvisad hade de aldrig hamnat på den gudsförgätna ön. Och det var för att befria GIoms fader som de stred i kämpaleken. Och var inte Giom den som mjukat upp och sårat Cardoc Victor innan hans ödesstrid? Det hade varit meningslöst och dumt att mellan vänner slås länge om poäng och trötta ut varandra och i det här läget hade det straffat sig för evigt och Cardoc Victor hade fått ta straffet.
Och Trenus som hade tjatat på sin goda vän Cardoc Victor om bröllop och till sist övertalat honom att ställa upp för att vinna kvinnans hand. Senast dagen innan hade han tjatat på sin vän och övertygat honom att inte ställa upp i den harmlösa meleen med trubbiga vapen och insisterat på att de skulle vara med i de ädla och dödliga kämpalekarna. Hade de stridit dagen innan istället hade Cardoc Victor ännu varit i livet.
-Gunnar (som hade väldigt trevligt igår)
Bakgrunden är lång egentilgen, vi kör en utdragen kampanj som började med fem riddare under Uthurs styre, fast nu spelar vi deras barn och barnbarn, en tajt grupp som växt upp tillsammans och varit varandras väpnare och pager i många fall. Det har gjort en karaktärsmässigt väldigt tät stämning, så igår när en av de äldre karaktärerna dog i en kämpalek långt hemmifrån gick stämmningen i någon härlig deppighet och jag behövde skriva av mig.
Det var allas fel att Cardoc Victor dog
Lille Dufius hade så skyndsamt övergivit Cardoc Victor blott året innan för att gå i tjänst som Kynrejns väpnare, nog hade han kunna göra några år till som page. Han hade i så fall kunna se till att Cardoc Victor var i form och laddad för striden. Nu hade han istället tramsat runt med Kynrejn i förklädnad som "den svarte riddarens väpnare", är det ens ärofyllt att strida under ett alias?
Unge Hallwyd kunde inte mycket göra, men han känner sin skuld. Var han verkligen helt uppmärksam på sin herres duster, han tycker sig kunna helt ignorera att distraheras av den undersköna Isolde, men klarade han verkligen det? Borde han ha sett att Cardoc Victor började krokna, kanske rått honom att ge sig i tid...
Och Kynrejn som en gång var Cardoc Victors page, Kynrejn som nedsligt smet in i en dust som han inte hade rättmätigt värde att deltaga i. Han kunde valt att istället övertala den gamle Cardoc Victor att ta honom som kämpe. Kynrejn hade ändock aldrig kunnat ta priset för striderna, då hans hjärta tillhör en annan. Men han kunde på de viset fått sin gamle riddare och vän gift till sist.
Eustach må aldrig tidigare gillat sin far, men en känsla gick igenom honom när Cardoc Victor föll. En vilja till hämd, en strävan efter blod, för en far som han alltid hatat. Plötsligt låg hatet på alla andra, på irländarna som dödat hans far innan han hade hunnit berätta att han älskade honom, innan Cardoc Viktor hann erkänna sin son som en sann son. Inom sig fanns också frågan om det kunde varit hans eget fel att hans fader stöp. Hade han inte strax innan striden känt sig som vanligt vred på sin far och önskat livet av honom. Bara en snabb tanke, men Eustach visste vilken makt sådan kunde ha.
Hade det stört Cardoc Victor att hans dotter var med och såg på hans strid, Lio tror i alla fall det. Hade hon inte tjatat på sin mor att få följa med ut på äventyr och lovat att uppföra sig. Men sedan mest ställt till problem och fått sin fader så vred att han burit hand på henne. Hon hann aldrig ens be sin far om ursäkt och nu var det hennes fel att han dog.
Och stackars Giom, som tar skuld efter skuld. Hade inte han fått sin far landsförvisad hade de aldrig hamnat på den gudsförgätna ön. Och det var för att befria GIoms fader som de stred i kämpaleken. Och var inte Giom den som mjukat upp och sårat Cardoc Victor innan hans ödesstrid? Det hade varit meningslöst och dumt att mellan vänner slås länge om poäng och trötta ut varandra och i det här läget hade det straffat sig för evigt och Cardoc Victor hade fått ta straffet.
Och Trenus som hade tjatat på sin goda vän Cardoc Victor om bröllop och till sist övertalat honom att ställa upp för att vinna kvinnans hand. Senast dagen innan hade han tjatat på sin vän och övertygat honom att inte ställa upp i den harmlösa meleen med trubbiga vapen och insisterat på att de skulle vara med i de ädla och dödliga kämpalekarna. Hade de stridit dagen innan istället hade Cardoc Victor ännu varit i livet.
-Gunnar (som hade väldigt trevligt igår)