Nekromanti Det läskigaste ni varit med om

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
6,908
Tänkte lägga in lite skräck i min DoD6-kampanj så jag vänder mig till experterna för lite råd och tips.

Vad är det läskigaste ni varit med om i ett rollspel? Jag har lite svårt att skrämma mina spelare.

"Ägna inte för mycket tid till att vara en bra människa, inte en jävel kommer att tacka dig för det"
 

Adragoor

Warrior
Joined
24 Jun 2001
Messages
260
Location
Lund, Skåne
Det läskigaste jag har varit med om var ett Kult-äventyr. Jag kommer inte riktigt ihåg handlingen i äventyret utom att vi knatade runt i Malmö någonstans. Läskigheten infann sig p.g.a. SL:s förmåga att le ondskefullt och vägra berätta exakt vad som jagade oss eller gömde sig i skuggorna, samt de av SL skickligt förkonstruerade karaktärerna, som verkligen fick en att känna sig som ett offer. Allt till tonerna av filmmusiken till "Silence of the lambs"...

Det viktigaste enligt mig med att få fram en "spooky" stämning är att inte visa för mycket av det hemska. Dock bör de otrevligheter som återfinns beskrivas noggrant och vara av en sådan art att än värre hemskheter kan associeras med dem.
 

]:)

Veteran
Joined
11 Mar 2001
Messages
51
Location
Borås
det läskigaste är när man inte ser vad man möter typ man hör nått bakom sig slänger sig runt och skuter eller hugger som en tok
 

]:)

Veteran
Joined
11 Mar 2001
Messages
51
Location
Borås
ojdå jag glömde att skriva att när man slänger sig runt och hugger eller skuter så finns inget där det skrämmer upp oss ganska ordentligt iaf
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,198
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Re: Det läskigaste jag varit med om

Tja...jag har blivit hopkedjad och 'tafsad på' av ett venetianskt äckelfetto, tillika diablerist. Augustus Giovanni heter han. Den upplevelsen var allt rätt skrämmande :)

- Ymir, måttligt seriös. Fast det VAR faktiskt läskigt.

<P ID="edit"><FONT SIZE=-1><EM>Edited by Ymir on 2001-08-12 06:02.</EM></FONT></P>
 

Foggmock

Myrmidon
Joined
26 Aug 2000
Messages
4,596
Location
Malmö
hmm denna diskussion hade vi uppe för ett tag sen.
Jag blir inte rädd av fula monster och galna kultister. I DoD 6 kan skräcken te sig annorlunda. Monster där är vardagsmat. Se istället till att RP inte HAR någon mat, låt de gå vilse i skogen och känna desperationen. det är skräck! vem vill att ens RP ska svälta ihjäl?
annars funkar överraskningsmomenten. bewsrkiv spännande ett antal saker, utan att någt hemskt händer. vagga in de i en falsk säkerhet. när de minst anar det drämmer du näven i bordet och hojtar högt. de flesta som inte är med på vad som görs hoppar högt från stolen.
Lycka till!

Jag vet att jag har rätt!
 

PAX

Jordisk Äventyrare
Joined
16 May 2000
Messages
3,107
Location
Tindalos
KULT

Min rollperson hamnar i eldstrid med en man i sin egen lägenhet. Båda skjuter i stort sett ihjäl varandra.
Rollpersonen har fobi för läkare och vill absolut inte följa med till sjukhuset. Kämpar krampaktigt för att fly undan de övriga rollpersonerna som har fått för sig att han definitivt skall in på sjukhuset.
Väl på sjukhuset blir min käre RP väl omhändertagen. Under tiden upptäcker de övriga RPna att läkarna inte är vad de utger sig för att vara.

- Nytt spelmöte. -

Strid och tumult uppstår och vad gör de övriga RPna då? Jo, glömmer bort min RP och flyr!
Min RP vaknar upp ur sin medvetslösenhet och inser också fakta vilket får honom att skrika i panik.
De övriga spelarna inser sina RPs misstag och vänder om. Under tiden blir min RP halvt offrad till någon obestämd medicinsk gudomlighet. Till slut blir han räddad av de övriga RPna.

En spännande skräckupplevelse för min RP och ett kul moment i KULT.



/Patrik

"Die gemüse sind gestorben und die sahne sind so schalk." - Caramba
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
"Vad är det läskigaste ni varit med om i ett rollspel?"

Babylon Project: EAS Pallas Athena svarade på ett nödanropp från Explorer-skeppet Marco Polo, och efter uthopp till normalrymd skickades jaktdivisionen, 127th jaktdivisionen "Athena's Spear", ut för att söka efter Explorer-skeppet. Min rollperson var divisionschef.

Vi hittade Marco Polo, tyst, död, förbränd. Ett Explorer-skepp är ca 8 km lång, ungefär lika långt som Babylon 5. En Starfury är ca 8 meter lång, dvs en tusendel så lång. Att träffa på ett vrak som är ca tusen gånger längre än ditt skepp är rätt läbbigt, speciellt när man inser att vad det än var som skar Marco Polo i småbitar klarade av grovt räknat en miljard gånger så stor volym som jaktskeppet.

Vi närmade oss försiktigt vraket och började spåra färdskrivarna. De fanns inte. Vad det än var som anföll så hade den skurit med ett strålvapen som var lika brett som Pallas Athena rätt genom de sektorer av Marco Polo där färdskrivarna fanns. Inga bevis fanns.

Någonting drog min uppmärksamhet till höger. Där fanns något! Det var svart som rymden, så att blicken nästan gled av det. Det var vagt spindelformat, kallt, svart och otäckt, och hade ingen högre åsikt om oss fjuttiga dödliga, och jag var djupt övertygad om att vad det än var så var det den som hade skurit Marco Polo i småbitar, och nu var den ute efter oss som efterrätt...

...då den tonade bort och försvann.

Jag höll på att krocka med en asteroid innan jag återvann fattningen. Det var min rollpersons första närkontakt med Shadows.

- Krille

"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
 

kalcidis

Hero
Joined
30 Jul 2000
Messages
893
Location
Östbergahöjden
Förutom att spelledaren måste få spellarna seriöse för den stunden skräcken ska komma så måste han även vara väldigt målande i sina beskrivningar utan att vara långdragen.

MEN min personlige skräck-faktor är när saker inte är som det borde vara. T ex kan småbarn vara oerhört hemska. Då syftar jag självklart inte på ett vanligt friskt litet barn.

Använd musik!! Dovt i bakgrunden så man bara uppfattar den. Inte så att man lyssnar på den.

Hoppas det var till ngn hjälp.

mvh
/joakim kalcidis
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Det man inte ser !

Jag tycker att det läskigaste är det som man inte vet eller ser. Det brukar funka för mig iaf !!

[color:red]Nemo saltat sobrius, nisi forte insanis !</font color=red>
 

Johansson

Veteran
Joined
8 Aug 2001
Messages
3
Som spelledare för allehanda skräckspel och som inbiten skräckfilm/bok nyttjare, måste jag nog hålla med om de som sagt att det man inte ser är det man fruktar mest.

När jag verkligen är ute efter att skrämma mina spelare så håller jag tillbaka alla monster som spelarna ändå bara vill slå ihjäl och försöker istället koncentrera mig på situationen de befinner sig i, samt omgivningen. Psykologisk skräck är, enligt mig, det som är mest effektivt.

Varför inte helt plötsligt släcka ner rummet och tända ett par ljus? Kanske slänga på nån trevlig skiva i bakgrunden (ex. filmmusik eller Dark Wave/Ambient... kanske nåt industriellt) Sätt din spelgrupp i en situation som de inte är vana vid, kanske (som någon nämnde) låta dem gå vilse eller någonting. Om dina spelare har någon sorts bakgrundshistoria med (man kan alltid hoppas, hehe) några mörka hemligheter så är det alltid ett alternativ till att spela ut dessa kort. Låt dem kanske träffa på sina mörkaste demoner (bildligt talat) om de nu har några sådana.

Eller... tja... vad vet jag? ;P
 

Anders

Hero
Joined
1 Apr 2001
Messages
822
Location
Göteborg
Ett riktigt otäckt spelmöte (långt)

Sitter här på jobbet utan att göra någon nytta, så varför inte skriva lite (mycket) på forumet?

"Vad är det läskigaste ni varit med om i ett rollspel?"

Det är svårt att gradera läskigheter, men något som jag direkt kommer att tänka på är ett spelmöte i Vampire där jag spelade min underbara, älskade rollperson Tracy. Våra rollpersoner hade tagit på oss uppgiften att spionera på barnprostitutionsverksamheten i staden eftersom det misstänktes att sabbath hade ett finger med i spelet. Allt gick fint till en början, flera barn befriades, några inblandade människor fick vad de tålde o.s.v. Dessutom fick vi upp ett spår till ett lager i hamnen dit vi misstänkte att det transporterades barn från Asien som sedan skulle tvingas in i verksamheten. Vi hittar lagret i hamnen och diskuterar hur vi skulle ta oss in där. Allt har hittills gått smärtfritt så vi tänker att det blir en baggis att kolla igenom lagret lite efter eventuella fynd och sedan berätta (skryta) om våra spaningsresultat för prinsens underhuggare. Några attacker skulle vi inte göra, utan uppgiften var enbart att rapportera och sedan låta prinsen sköta resten.

Då plötsligt ser vi hur tre vampyrer kommer gående mot lagret. Sabbaths i antågande med andra ord! De andra i sällskapet föreslår, fyllda av självförtroende, att vi ska angripa dem och sålunda göra en riktigt storkap: ”Vi är ju fyra mot tre, vi slår till först o.s.v.”. Jag inser att det här sannolikt kan bli en övermäktig uppgift och påpekar att jag är värdelös i strid, att vi är rätt gröna i sammanhanget, att vi endast slagits mot en annan vampyr vid ett tillfälle och då var fem mot en. Dessutom ingår det inte i våra uppgifter att attackera någon och vi har inte en aning om hur skickliga de är. Jag föreslår att vi ska skynda oss därifrån och berätta om vårt fynd, men de andra vill inte lyssna på det örat utan tar fram vapnen och gör sig redo. Jag ställer mig en bit längre bort än de övriga.
Sabbaths kommer fram till lagerdörren och då slår vi till med full kraft. Till vår fasa är våra angrepp smått verkningslösa och striden tar en mycket otrevlig utveckling. Sabbathkillarna visar sig ha förmågor som vi aldrig hört talas om och tycks tåla nästan vad som helst. Jag flyr från platsen snabbare än jag någonsin gjort. Får höra en skur av förebråelser från de andra spelarna som inte verkar ha insett att vi när som helst kommer vara stendöda hela bunten. Jag hör hur striden verkar gå illa och springer för livet, med mäktiga sabbaths någonstans bakom mig.

(Får här gå ut ur rummet ett tag medan SL spelar med de andra spelarna)

Får tag på en taxi och skriker åt chauffören att köra mig till en bekant (stadens bamsigaste brujah) snabbt som fan! Kommer fram till brujahn utan att bli upphunnen och berättar att ett gäng riktigt farliga sabbaths dödat eller tillfångatagit mina vänner. Jag gör vad jag kan för att få honom att hjälpa mig att samla ihop alla kindreds som finns att tillgå i staden eftersom motståndarna verkar fruktansvärt skickliga. Brujahn är dock självsäker och vägrar inse hur farliga motståndare det rör sig om. Trots mina protester sätter han igång en vansinnesfärd med riktning mot lagret och tar mig med sig. Ett riktigt pisslag från spelledaren gör att vi är nära att hamna i diket, men hur som helst är vi snart framme vid lagret. Vi traskar in och jag väntar på att det när som helst ska dyka upp sabbaths och slita oss i stycken. Hittar inget, men precis när vi ska gå därifrån så kommer en av de andra rollpersonerna in i lagret. Jag frågar honom vad som hänt. Spelaren svarar: ”Jag tar upp min AK47 och skjuter dig.”. Bland de absolut värsta chocker jag fått i rollspelssammanhang! På något sätt lyckas jag klara det med livhanken i behåll och brujahn kastar sig över den anländande rollpersonen och håller fast honom. Det dröjer dock inte länge förrän näste RP kommer till lagret och skjuter mot oss. Brujahn slänger den förre RP:n på honom och snart befinner vi oss i ett läge där brujahn får kämpa hårt för att hålla fast de andra i gänget, då de verkar vara styrda av någon. Brujahn ber mig ringa till en mäktig tremer, som han tydligen känner, som ska kunna få våra vänner att bli som vanligt igen. Jag gör så och väntar oroligt; dyker sabbathkillarna upp så ligger vi risigt till, även om brujahn antagligen är synnerligen kompetent.

Vi hör ljud utanför lagret, men som tur är visar det sig vara tremeren som kommer. Utan att ens bevärdiga oss med en blick ser han till att bryta det tillstånd som de andra rollpersonerna befinner sig i, förklarar att han förväntar sig en gentjänst i någon form och ger sig av. Jag tackar brujahn, han försöker verka cool och frågar om det är något med han behöver hjälpa oss med. Vi skäms något över vårt misslyckande och säger att vi nog ska klara oss själva. Han försvinner medan vi står kvar i lagret, som för övrigt är fyllt med oljetunnor.

Vi diskuterar hur vi ska kunna snygga till historien innan vi går till prinsens underhuggare. Efter en stund berättar SL hur att vi hör något utanför lagret. Det är som om en kall hand griper tag i hjärtat på mig, och antagligen på de andra spelarna också. Vi står i ett oljelager (brinner nog fint...), det finns övermäktiga sabbaths utanför, och både brujahn och tremeren har försvunnit. Smått förlamade tittar vi på varandra och tar oss för pannan. Snacka om att gå från askan in i elden – klantigt, klantigt, klantigt... Det är kört, det finns inte en chans att vi kan klara det här! Någon föreslår att vi ska störta ut, ta oss till vattnet och dyka ner, kanske får de åtminstone inte tag på alla fyra. Vi lämnar lagret och har alla känslan av att vara på väg till vår egen begravning. Otroligt nog så blir vi inte attackerade, kanske gav sig sabbaths av när de såg brujahn och tremeren som båda tillhör de i staden som åtnjuter mest respekt. Vi känner oss dock iakttagna, men vi kan ta oss till vår bil och bege oss in till centrum.

Resten av spelmötet gjorde jag en mycket svag insats, det var som att paniksituationerna innan hade förlamat delar av skallen. Men Tracy lever och frodas! /images/icons/smile.gif
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
6,908
Re: Ett riktigt otäckt spelmöte (långt)

Fan vilket häftigt äventyr! Jag har aldrig spelat Vampire men jag har lite koll på det här med klaner och sånt (såg vampyrernas hemlighet när den gick på TV + att jag har läst clanbook novel - nosferatu). Er SL verkar jäkligt kompetent!

"Ägna inte för mycket tid till att vara en bra människa, inte en jävel kommer att tacka dig för det"
 

Anders

Hero
Joined
1 Apr 2001
Messages
822
Location
Göteborg
Re: Ett riktigt otäckt spelmöte (långt)

"Er SL verkar jäkligt kompetent!"

Antagligen den bäste SL jag haft och dessutom en grymt skön snubbe på det hela taget. Sorgligt nog har han flyttat från stan så det har inte blivit något spelande med honom på länge. /images/icons/frown.gif
Jag har inte blivit så engagerad i en rollspelskampanj sedan -85, det säger kanske en del...
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
17,471
Location
Helsingborg
Re: Ett riktigt otäckt spelmöte (långt)

Verkade vara ett skönt äventyr. Känns som om det jag tänker skriva känns fjuttigt.

Iaf. Min värsta skräckupplevelse (förutom när jag vet att mina karaktärer är på väg att dö) var när vi en natt spelade "Secret Service" ute i ett lusthus. Vi skulle söka igenom ett hus ute i skogen efter folk som vi skulle ta fast. Efter att SL har fått oss nerviga (fönster som kastar tillbaka reflexen av oss själva = trodde först det var nån annan) i det dunkla lusthuset så hör vi "När kommer du hem?" och ett ansikte uppenbarar sig i ett av fönstrerna.
En spelare skrek till utav skräck. Men tydligen var det bara hans far som undrade... ja, när han kom hem.

/[color:green]Han</font color=green> som rekommenderar filmen "Strange Days" starkt. Thriller
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Några fina tips

Sättet man skräms på i rollspel (och blir skrämd) fungerar lite annorlunda än det gör i ointeraktiva medier som böcker, film och serier.

Tips ett: Kom ihåg att spelarna faktiskt är väl medvetna om att de spelar ett skräckäventyr. Hur duktiga de än är på att leva sig in i sina rollpersoner så kommer de ändå veta i bakhuvudet att de spelar ett spel. Har det varit lugnt en timme eller så, så börjar de omedelbart misstänka alla nya SLP och förvänta sig bakhåll m.m. Något som funkar djäkligt bra är att låta spelarna göra saker så att de FÖRVÄNTAR sig något läbbigt -utan att något läskigt händer! Klassiker är när spelarna ska åka tåg eller båt (alla förväntar sig ju att de ska bli överfallna då) och låta dumma spelare som höll vakt och gjorde nattliga undersökningar vara sömniga och slöa morgonen därpå. När spelarna inte vet var de har dig, blir de osäkra. Osäkerhet leder till skräck.

Tips två: Spelare är alltid rädda om sina rollpersoner, för de har tillbringat flera timmar med att slå fram värden och skriva ner bakgrundsinfo. Men det är först när rollpersonen har fått ett LIV (erfarenheter, kamrater, gamla flickvänner mm) som de börjar bli LIVRÄDDA inför tanken på att förlora dem. Som spelledare ska du låta dem få lite erfarenhet att riskera, det är ett sätt att öka spelarnas "insats". Jag spenderar ALLTID en stor del av äventyret på att låta spelarna dejta, prata med grannarna, umgås med sina familjer och så vidare. När spelarna dessutom börjar fasa för deras ANHÖRIGAS liv (som när varulven gömmer sig någonstans i grannens trädgård och han kommer ut och undrar vad det är som låter), då har du verkligen LYCKATS som spelledare!

Tre: Låt aldrig äventyret gå på räls. Spelarna känner INSTINKTIVT på sig när de gör något som du har antagit att spelarna skall göra. -när spelarna bara har ett enda alternativ (jaha, MÅSTE vi sova över hos greven?) då vet de att det står i "manus" och det är stämningsdödaren #1. De vet ju att enligt ditt manus har spelarna en ärlig chans att klara sig. Men om spelarna har en uppsjö av alternativ, och deras val leder till att de hamnar i situationer som de inte tror att du har förutsett (vilket är helt fel, du har bara dessutom förutsett alla andra tänkbara utgångar), då är de inte längre säkra på att de överhuvudtaget KAN överleva äventyret. (När det är som bäst så tror äventyrarna att de inte kan döda monstret (tex) men hoppas ändå att de åtminstone kan klara sig med livet i behåll, så att de kan konfrontera ondskan i ett senare äventyr) Om spelarna verkligen förlorar något när de handlar fel, kommer de att bli djäkligt spaka varje gång du i framtiden presenterar mer än ett möjligt alternativ. Något av det allra värsta är att låta en spelare bli rullstolsbunden eller blind eller liknande, och sedan ta ifrån honom mycket av det han i sitt vardagliga liv kunde njuta av.

(Du kan få ett trix av mig: en av mina spelare avslöjade en miljöbrottsling (det antyddes vagt (VÄLDIGT vagt, rollspelarna själva trodde inte på det) att han var något annat också; något omänskligt och alldeles fruktansvärt. Efter att mannen hamnat i fängelse blev den unga juristen angripen av dennes son som kastade syra i hennes ansikte. Hon klarade sig till sjukhus, men hade fått ett alldeles vanställt ansikte. Därpå kunde hon inte längre praktisera juridik, hennes man lämnade henne och hon plågades av mardrömmar. Det läbbiga var, berättade spelaren för mig, att det bara hade varit en mänsklig grabb som förstört hennes liv. Det lade ett skräckmoment under hela återstoden av kampanjen: Det farliga var inte det att ett okänt hot lurade någonstans i form av övernaturliga monster, utan det var allt det där andra -att åka tunnelbana till mötesplatsen, att sova på vandrarhem osv. Och just det att jag dragit ut på skilsmässan och de detaljerna beskrev han (spelaren) som det värsta han någonsin varit med om under ett rollspel. När hon (rollpersonen) till sist träffade en man som kunde älska henne trots hennes ansiktsskada blev det läskigt på riktigt: Om en vanlig kille kunde göra allt det där, vad har jag då inte att förlora NU, med omänskliga fiender?) -Okej, det här kräver VÄLDIGT seriösa spelare, men jag tror det kan fungera som tips! Lycka till!
 
Top