Det känns så jävla skönt att dö

God45

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
21,684
Så vi har haft några ”Karaktärerna dör” diskussioner och konsekvens diskussioner nyligen. Och sedan har jag gått runt och funderat på dem. Och en sak som jag tror gör att de känns fel för mig är att folk pratar om att dö som något som är i vägen för fantasin.

Men att dö ÄR fantasin.

Eller i alla fall en del av den.

Vet du vad som hänt varje gång något riktigt över jävligt hänt mig? Jag har lidit. Min kropp eller hjärna har blivit sämre för alltid. Det har känts emotionellt dåligt. Och det har varit förnedrande, Jag har behövt fortsätta leva med det. Det har alla ni också för ni läser det här.

Vore det inte härligt om att när något går fel… Så dog man? Full utplåning. Ingen höftoperation och månader av smärta. Ingen förlust av förmåga. Inget jävla pratande om det. Bara den söta befrielsen av evigt mörker?

Liksom, det kommer hända på riktigt, och jag ser inte fram emot på riktigt. Jag har en massa mer saker att göra och uppleva här.

Men på låtsas? Fuck it, döda min karaktär. Jag tänker inte bli tillfångatagen och jag vill inte få ett dåligt knä eller något. Det låter som att det suger. Så skjut mig i huvudet eller flytta på dig.
 
Gud ja. Det finns få saker i livet jag ser så mycket fram emot som döden. Att leva så länge som möjligt är absolut ut en tävling jag ska vinna, kommer klösa mig fast i jordelivet så länge det bara går, men nog är det mest ett jävla slit, som att springa marathon utan vattenstationer. När det är slut så kommer det att vara så jävla najs att slippa springa mer!
 
Låter som ett uppslag för en värld som drabbats av en farsot av metafysiska parasiter, som rider sina drabbade som om de var nån sorts "rollpersoner", och väljer döden som utfall vid alldagliga missöden av olika typer.
 
God45 said:
Vore det inte härligt om att när något går fel… Så dog man? Full utplåning. Ingen höftoperation och månader av smärta. Ingen förlust av förmåga. Inget jävla pratande om det. Bara den söta befrielsen av evigt mörker?
Click to expand...
Höftoperation? Bror, det räcker med att upptäcka att duschtvålen är slut för att börja överväga alternativen.
 
Det är ju skönt för rollpersonen, som slipper undan mitt grepp, men hela nöjet med rollspel är ju att plåga sin rollperson medan man tycker synd om hen.
 
Brukade älska att dö i rollspel, nu vill jag leva. I rollspel då, men det smittar ju av sig.
 
Jag tycker mest det brukar vara snopet, och så är det ju drygt att behöva komma på en ny rollperson. Och i många spel är det ju dessutom en massa jobb att skapa en ny RP rent mekaniskt, även om man nu skulle komma på ett nytt koncept man ville spela.

Det var ganska många år sedan jag hade någon dödslängtan nu, ens i korta stunder. Det är ändå rätt skönt.
Om inte annat tror jag ju inte på något "efter" så så länge jag får vara någorlunda klar i knoppen så är leva definitionsmässigt alltid bättre än att inte göra det.
 
Det normala sättet att dö på är ett olyckligt tärningskast, och det brukar inte bli så produktivt.
 
Det normala för våra rollpersoner är att man får slut på alla sina resurser, att få slut på idéer och slutligen få slut på tid:


:t6r-5: :t6b-2:
//EvilSpook
 
För mig är väl en dramatisk död något ganska coolt. Medan en tidig eller larvig död kan kännas som en besvikelse. Det handlar bara om dramatiken för mig. Får man säga några coola sista ord, dör man i duell mot den stora skurken, är det självuppoffring för en större sak? Najs! Är det mer typ... snubblade över en död goblin och slog huvudet i en sten innan vi ens träffat på de riktiga skurkarna? Bortslösat.

... Säger jag, som bara haft en rollsperson i en kampanj som dött hittills. Och hon blev magiskt återupplivad direkt, så det blev mer som en kort förskräckelse och inget mer. Men det var iaf coolt och dramatiskt! Att rollpersoner i skräck-oneshots dör hör till lite grann, och är en rätt annorlunda upplevelse. Jag är HELT okej med att vara första dödsoffret i rollspelsmotsvarigheten till en slasher, har jag insett.

Men nej, särskilt många döda rollpersoner har det inte blivit över åren, trots att jag ibland verkligen försökt få till den där självuppoffrande, heroiska döden.

I verkligheten? En period i livet hade jag en ganska blasé inställning till min egen överlevnad. Men numera gillar jag att leva. Och vad som händer efter det, får vi väl se. New Game+?
 
Jag tror bisarrt nog att jag aldrig haft en rollperson som dött under ett spelmöte, bortsett från typ Dungeon Crawl Classics-gauntlets i one-shotformat.

(Det kan ju inte stämma, men det har i alla fall skett så sällan att jag inte kan erinra mig något specifikt tillfälle).

Därmed skulle jag nog tycka att det var en intressant ny upplevelse om det inträffade.
 
Jag har en hel pärm full av döda Expert Drakar och Demoner-rollpersoner, de flesta med en anteckning om vad som dödade dem, inte sällan med många svordomar. Underbart!

Jag försöker inte döda min rollperson, men jag älskar när liemannen ändå kommer ifatt dem, oavsett om det är billigt eller episkt.
 
Det är något i mig som säger att en rollperson som är orädd för att dö ofta anses vara självisk och hänsynslös mot de andra rollpersonerna, att man förstör, på något vis. Men jag har inga konkreta exempel på det.
 
Last edited:
You must log in or register to reply here.
Back
Top