Den sista kampanjen

[Man Mountainman]

Världens tak

Nu kommer vi till kampanjens fjärde del, en svit om 11 spelmöten som utspelar sig i Sang Boreon, högt bland Dhar Kalymnos toppar. Om Sang Boreon kan man läsa följande i Terone-boken:

Belägen högst uppe på en otillgänglig klippa, med milsvid utsikt i alla riktningar över dalar och bergsryggar som tonar bort i fjärran, sägs staden aldrig ha fallit för en fiendehär. I Sang Boreon korsas flera handelsleder på vägen över Dhar Kalymnos, före passen mot de allra mest otillgängliga dalarna. Bortom staden erkänner de stolta och självständiga bergsfurstarna inte storfurstens överhöghet, så här går rikets gräns. Sang Boreon är berömd för astronomerna och universitetets enorma observatorium som täcker större delen av klippans topp, för de årliga spjutspelen som drar kämpar från alla de östra länderna och för fursten, ärkehertig Soron Davoris, som kan räkna sina anor längre tillbaka än storfursten och ätten Silius.

Kampanjen utspelar sig som sagt 400 år före den tid som beskrivs i Terone-boken, så ärkehertig Soron Davoris kommer inte att figurera, men väl hans förfäder.

Kriget går ju sådär för kejsaren, och de goda borgarna i Sang Boreon är rimligen måttligt glada över att behöva husera honom och därmed dra Storfurstens uppmärksamhet till sig. Sang Boreon ska alltså snabbt visa sig vara en plats som kokar av politiska intriger, ränkspel och vässade dolkar.

Samtidigt har rollpersonerna, under händelserna i Virosio, gång på gång uttryckt en ambition att följa sina spår bakåt och konfrontera sitt förflutna, antingen genom att söka hämnd på de som stormade iatrikerklostret Ang-Yerob eller genom att försöka hitta och frita Månskensprinsen, eller bägge. Förr eller senare visste jag alltså att rollpersonerna skulle vilja bege sig västerut, och jag försökte underlätta denna process genom att lägga ut flera krokar i Sang Boreon som skulle leda i den riktningen. I slutändan nappade de på en av dem, men färden västerut skulle komma att bli allt annat än spikrak.

Världens tak: Prepp

Detta skrev jag inför första spelmötet:

Dhar Kalymnos är en vild och svårtämjd trakt. De olika bergsstammarna har alltid varit svåra att hålla ihop, och Sang Boreon har alltid förlitat sig från stöd från centralmakten för att erhålla de militära resurser som krävs för detta. Nu är det oroliga tider, och många av de mer självständighetsivrande stammarna, särskilt i norra delen av provinsen, ser kejsardömets fall som ett tillfälle att vinna sin självständighet inte bara från Alorios Ava (kejsardömets huvudstad) utan även från Sang Boreon.

Det finns tre faktioner i staden:

Kejsarlojalisterna har blivit allt färre med tiden och återfinns främst i kretsen av höga aristokrater kring ärkehertig Ambrosius Davoris.

Unionisterna förespråkar fortsatt underkastelse under Alorios Ava, men anser att kejsardömet spelat ut sin roll. De vill liera sig med Storfursten. Deras främsta argument är att utan den starka centralmakten nere på låglandet kommer det inte att gå att hålla fortsatt pli på bergsstammarna.

Nationalisterna anser att Dhar Kalymnos skulle kunna bli ett självständigt kungarike som inte är underkastat vare sig kejsare eller storfurste. De sätter sin tro till prinsessan Mirella Davoris, som de tror har den politiska begåvning och personliga karisma som skulle krävas för att hålla bergsstammarna enade.

Utöver dessa tre finns det även en lång rad representanter för olika bergsstammar som förespråkar en ännu mer långtgående balkanisering. Dessa är ofta, av taktiska politiska skäl, lierade med nationalisterna – eftersom de hoppas på att en monarki under Sang Boreon skulle vara en god förutsättning för sina egna självständighetssträvanden.

(Detta med bergsstammarna var inspirerat av följande rad i ovanstående citat från Terone-boken: "Bortom staden erkänner de stolta och självständiga bergsfurstarna inte storfurstens överhöghet, så här går rikets gräns." Här ser vi alltså början på den process genom vilken bergsfurstarna gjorde sig självständiga).

I provinsens nordliga delar har två stora stammar (atuarerna och mamulerna) redan förklarat sig självständiga, och provinsens milis är för närvarande uppbundna i ett segdraget gerillakrig. En tredje stam (dedriterna) har även förklarat sig självständig, men med denna valde ärkehertig Ambrosius Davoris att statuera exempel, och utsatte dem för ett regelrätt folkmord. Detta har förstås tjänat till att ytterligare elda på självständighetsivran bland de nordliga stammarna, men det betyder att dedriternas länder nu står tomma, i väntan på att bosättas av med Sang Boreon mer lojala stammar. Det betyder också att det finns land att dela ut till halvälvorna.

I staden finns även olika flyktingar från kriget.

Dramatis Personae

Ärkehertigen Ambrosius Davoris är gammal, konservativ, ryggradsmässigt kejsarlojal men utan att riktigt förstå vad som står på spel.

Ärkehertigens arvtagerska, prinsessan Mirella Davoris, en ung kapabel kvinna (~25) sympatiserar med den nationalistiska falangen i stadens politiska liv (inte minst för att deras idéer smickrar hennes eget ego). Hon är karismatisk, intelligent och dådkraftig men har en dragning åt det narcissistiska.

Leo Davoris, Mirellas lillebror, avundsjuk på sin storasyster och suktar i hemlighet efter kronan själv. Han har valt att liera sig med unionisterna, i tron att de är hans bästa chans att komma över makten en dag.

Äventyrsfrön

Det finns en komplott för att mörda kejsaren.

Färden västerut

På gränsen mot Tabrane vakar en division ur den tabranska frivilligkåren. (Läsaren påminns här om att Tabrane inte bara gränsar mot Dhar Kalymnos i väst, utan dessutom är rollpersonernas hemprovins och skådeplatsen för deras bittra nederlag vid Ang-Yerob.)

Ska rollpersonerna färdas till fots genom bergen kommer det att ta ungefär 2 veckor tills de kommer tillräckligt lång ned längs floden för att färdas med flodbåt.

 

[Man Mountainman]

Världens tak, del 1: Ankomst till Sang Boreon

Rollpersonerna anländer till Sang Boreon tillsammans med det kejserliga hovet och halvälvorna från Rosbergen. Vi låter tiden förflyta lite snabbare ett tag, och rollpersonerna etablerar sig på kort tid i staden och skaffar ett hus. Hektor gör framgång som praktiserande privatläkare, och Chinin och Asteria tränar de unga halvälvorna i fäktkonst.

Rollpersonerna informerar sig om det politiska läget (se förra inlägget). Ingen i staden verkar vara avsevärt oroad över att Storfursten ska falla över dem omgående. Sang Boreon har ett rykte om att vara ointagligt, och dessutom börjar det lacka mot vinter – och vintern i Dhar Kalymnos är ökänt grym. Ingen attack från väster eller syd är alltså att vänta förrän tidigast vid våren.

Halvälvorna tilldelas ett tältläger utanför stadsmuren. Det är allt Ärkehertigen kan undvara för ögonblicket. Dock talas det om att älvorna kanske kan tilldelas land i dedriternas nu tomma länder – om deras lojalitet till Sang Boreon kan garanteras. Chinin och Asteria besöker tältlägret närmast dagligen för att träna de unga älvorna. Veli, Chinins kamrat från Virosio (som också var bland de som deltog i räden mot Vetenskapscitadellet), är bland de mest ambitiösa eleverna.

Våra hjältar lär känna en kvinna vid namn Lumi Aatu, professor emerita i teologi vid universitetet i Sang Boreon och till yttermera visso halvälva. Hon är kufisk och något kryptisk, men kan berätta om den del av Älvalandet som gränsar mot Dhar Kalymnos. Där lever bergsälvor, eller oreader, som då och då beblandat sig med traktens människor.

Hektor drabbas av abstinensbesvär efter att plötsligt tvingats sluta med Blå Dunster. Han försöker bota dem med hjälp av en blomdekokt han får av Lumi Aatu, en hallucinogen dryck som immundigas som sakrament i någon lokal sekt. Det hjälper.

Hektor gör ett läkarbesök hos en familj vars unge son brutit armen. Det är en finare familj som försörjer sig som hyresvärdar. Samtalsämnet för dagen i denna högborgerliga samling är kejsarhovet, som är föremål för viss frustration. Det sägs dra mycket resurser från staden.

Vi får sedan uppleva en flashback till Chinins barndom. Hon befinner sig på en marknad tillsammans med sin mor; halvälvor från alla intilliggande byar har kommit dit för att handla och umgås. Plötsligt anfaller ett gäng mänskliga huliganer. De misshandlar halvälvor och sätter eld på deras marknadsstånd. Den unga Chinin flyr i vild panik, och sedan upphör flashbacken.

På krogen Den grå obelisken får rollpersonerna sedan syn på ett gäng tabranier som sitter vid ett bord och diskuterar i låga röster. Chinin känner igen en av dem – det är en av de mänskliga huliganer som anföll marknadsplatsen, som vi såg i flashbacken. Genom att tjuvlyssna på tabraniernas konversation, blir de varse att han går under namnet Viledin. Rollpersonerna diskuterar möjligheten att Hektor – som är människa och levt länge i Tabrane (om han inte rentav kommer därifrån?), och alltså borde kunna göra en sådan dialekt – kan slå sig i slang med dem vid någon lämpligt tillfälle, för att försöka luska ut vad de gör där.

Det sista som händer i spelmötet är att rollpersonerna vaknar till budet om att kejsaren, Akation XXIV, dött under natten! Tronarvingen är Menelios XVI, ett treårigt barn.

 

[Man Mountainman]

Världens tak, del 2 – Radik Babaev

Så kejsaren är död. Vad ska hända nu?

(Hur dog kejsaren? Rollpersonerna får aldrig klarhet i den saken, men bakom kulisserna föreställde jag mig att han blivit mördad, och att det var vår gamle vän Nestor Amaraxes som låg bakom mordet – inte så att han gjort det egenhändigt, utan snarare att han, true to form, manipulerat någon deniable asset till att göra hans smutsgöra.)

Rollpersonerna tänker i alla fall göra slag i sina föresatser att speja på Viledin och de andra tabranierna. Hektor klär ut sig och slår sig i slang med dem. De visar sig vara köpmän som handlar med älviskt (!) hantverk. Kan det vara plundringsgods?

Efter frukosten går Viledin och hans kamrater iväg, och Chinin smyger efter för att spionera. Tabranierna går till ett hus där de möter upp med en figur klädd i någon av bergsstammarnas traditionella kläder. De tycks ha affärer ihop, men Chinin får inte klarhet i detaljerna. Senare ser de att tabranerna slagit upp en bod som säljer alviskt hantverk.

Rollpersonerna får veta att kejsarens begravning kommer att hållas om tre dagar, och av professor Lumi Aatu bjuds de in att delta vid en gravvaka som anordnas av Medborgarorden och ska hållas i en byggnad som kallas Alamantinska palatset. På Sang Boreons gator är stämningen orolig, och man kan bli vittne till bråk mellan representanter för kejsarens garde och ärkehertigens milis.

Chinin beger sig av för att söka upp Radik Babaev, en rövarhövding hon hade samröre med under den tid hon smugglade mat in i det belägrade Ang-Yerob, innan kampanjens början. Radik håller till med sina rövare någonstans i bergen utanför Sang Boreon. Efter någon dags färd når hon rövarnas tillhåll. Hon samtalar med Radik, som tycks ha god koll på det politiska läget. Han är särskilt intresserad av tabraniernas samröre med bergsstammarna, och framkastar en teori. Det finns många i Tabrane som är föga intresserade av att gå från underkastelse under kejsaren till underkastelse under storfursten, utan drömmer om total självständighet – precis som bergsstammarna. Det är alltså naturligt för dessa grupper att samarbeta. Kanske är det en vapenaffär eller liknande som pågår, och Viledin och hans vänner tillhör den tabranska självständighetsrörelsen?

 

[Man Mountainman]

Världens tak, del 3: Fest på Alamantinska palatset

Asteria vandrar runt på Sang Boreons gator och kliver av en slump in på ett litet tempel som ligger inträngt bland de andra husen. Hon välkomnas av en munk, som tar emot henne och leder henne in i helgedomen. Där inne får hon en vision. Hon ser en mörk öppning i en vägg av is, och ur öppningen kommer hon själv emot henne – men det är hennes gamla jag, från innan händelserna vid Ang-Yerob, med en präktig krona av hjorthorn på huvudet och utan parateknologiska proteser. Visionen upphör, och hon berättar för munken vad hon sett. Denne låter henne veta att det finns en helgedom vid glaciären på toppen av berget Aldos Bashiz, dit hon kan färdas för att finna sig själv – eller bli av med sig själv.

Chinin färdas tillbaka till Sang Boreon. En isande vind har blåst upp från norr, och i fjärran hör hon vargarna yla. Hon får en känsla av att de kallar på henne.

Nästa dag har Chinin återvänt, och det är dags för kejsarens begravning. Denna äger rum i pompa och ståt, men bland de Sang Boreon-bor som skockats längs den stora paradgatan för att se kejsarens sista likfärd är det få som ser ut att sörja. Alla tittar på varandra misstänksamt. Ett bråk bryter ut mellan kejsargardister och den lokala milisen. Deras respektive befäl kommer och bryter upp bråket. Någon i folkmassan ropar "Ner med kejsardömet!" Han blir snabbt arresterad och bortsläpad.

På kvällen är det dags för gravvaka på Alamantinska palatsen i Medborgarordens regi. Varken organisatörer eller gäster är dock några vänner av kejsardömet – de flest av dem, inklusive Medborgarordens ledare Titus Amargos, tillhör den nationalistiska falang som vill ha självständighet för Dhar Kalymnos – och vakan förvandlas snabbt till en uppsluppen fest. När rollpersonerna beger sig dit, iklädda sina bästa festkläder, har det börjat snöa. Väl inne i byggnaden beger sig rollpersonerna var och en för sig iväg för att beblanda sig med Sang Boreons vackra folk.

Hektor träffar Livia Seteraxes, dotter till baron Seteraxes, en ung, vacker och entusiastisk adelsdam som håller hov i en krets av beundrare. Hon ger frispråkigt uttryck för radikala demokratiska uppfattningar – det självständiga Dhar Kalymnos behöver varken kejsare, kung eller ärkehertig, utan borde kunna styras av en folkvald församling. Hektor ger sig livfullt in i debatten. Senare ska han komma att följa den unga baronessan hem. (Jag tror det var här någonstans som @Dimfrost lade till egenskapen Casanova till Hektors rollformulär).

Chinin träffar Zelda Karmov, klankvinna från bergsstammarna och kapten för ärkehertigens spjutgarde. Hon roar sig med att utmana unga sprättar på sparrningsdueller, som hon vinner med lätthet. Chinin kan inte vara sämre utan går med på en duell. Vem som vinner minns jag inte, men Chinin och Zelda blir goda vänner.

Asteria spelar på sin flöjt till gästernas förtjusning. Sedan träffar hon jordmagikern Horus Amelkior, anställd vid stadens universitet och något av ett geni. Denne undersöker hennes parateknologiska proteser och bedömer att de är felkalibrerade på något vis. Han ger vid handen att han kanske kan reparera dem.

 

[Man Mountainman]

Världens tak, del 4: Nordanvinden sveper in

Hektor vaknar i baronessan Livia Seteraxes gemak, i den pampiga stadsvilla hon delar med sin far baronen. Det är isande kallt i rummet, och Hektor skulle nog helst vilja stanna kvar under täcket tillsammans med Livia, men baronessan insisterar på att han måste ge sig av. Blir han påfunnen här av baronen eller tjänarna kan det bli tråkigheter. Så Hektor kliver ned på det iskalla stengolvet, kränget snabbt på sig sina kläder, ger baronessan en avskedskyss, och beger sig av genom slottets korridorer.

Han får ducka och kränga sig genom villans korridorer och är mer än en gång nära att springa på en tjänare, men lyckas hålla sig undan. När han tillfälligt gömmer sig i en sidokorridor, hör han plötsligt låga röster från en närbelägen dörr. Några män tycks vara i färd med att planera en kupp mot den unga gossekejsaren!

Där hemma har Chinin och Asteria upptäckt något oroväckande. Snön de drog med sig in i vestibulen kvällen innan ligger fortfarande kvar där. Den har inte smält! De lägger lite av snön på den skållheta kaminen, men den bara ligger där, kall och vit, i trots mot naturlagarna. Chinin känner en vag närvaro av älvalandet, som om hon befann sig i orörd natur.

Chinin och Asteria ger sig av för att träna halvälvorna, och Zelda, spjutgardisten, möter upp för att hjälpa till. Det är kallt, man får pulsa genom snön för att komma till träningsplatsen, och halvälvsynglingaran är osugna, men de gör ett tappert försök. Det framgår att älvorna, som ju bor i enkla tält, lider vissa umbäranden nu när vinten anlänt. Kan rollpersonerna hjälpa dem på något sätt.

Hela gänget möter upp, debriefar lite, och diskuterar vad de kan göra. De kommer fram till att Hektor borde träffa Livia igen för att om möjligt lära sig mer om den stundande kuppen, och att de alla borde hushålla med veden framöver för att kunna hjälpa halvälvorna.

Därefter besöker våra hjältar Lumi Aatu. Asteria har tillverkat ett älviskt brädspel i snidat trä, som hon vill överlämna i gåva som tack för inbjudan till festen i Adamantinska palatset. De diskuterar den märkliga, naturvidriga snön som vägrar smälta, och detta väcker ett minne hos professor Aatu. Hon drar ned en gammal dammig lunta från sina dignande bokhyllor, ett verk om halvälvornas historia av historikern Tabranius.

Där står att läsa en historia om Borealis, nordanvindens furste. Det sägs att Borealis var en rovgirig och ärelysten älva som brukade leda sina vinterryttare på plundringståg till människornas värld, ända tills Månskensprinsen besegrade honom och inneslöt honom i ett fruset fängelse i den yttersta norden. Borealis visitkort var en isande vind från nord som förde med sig snö som inte smälte.

Något väcks till liv i Asterias sargade minne. Hon minns Borealis och vinterälvorna. De tjänade vid Månskensprinsens hov innan de drevs i exil och blev laglösa. Till slut lyckades Månskensprinsen söka upp dem och utplåna dem alla, utom Borealis själv, som undslapp den yttersta rättvisan och istället fängslades i sitt nordliga fängelse. Nu när Månskensprinsen är försvunnnen, kan Borealis ha sluppit ur sin bur?

Chinin är orolig. Hon misstänker att det på något vis är hon själv som är orsaken till alla dessa ödesmättade händelser. Hon minns vargarna som ylade på vägen tillbaka från Radiks tillhåll, och hur de tycktes kalla på henne. Hon minns hur hon dräpte Diana. Är Borealis på väg för att hämta henne?

 

[Man Mountainman]

Jag missade en grej ur förra spelmötet:

Någon gång under dagen, efter att Hektor återvänt hem, får han besök. Det är en viss Agamemnon Ateles, en ung läkare, prydligt klädd men med en antydan av svunna trauman i de mörka ögonen. Agamemnon antyder kryptiskt att Hektor kan komma att behöva ta ställning snart.

(Jag minns inte exakt vad som sades i denna dialog, men Agamemnon Ateles är iaf unionist – en av de som vill att Sang Boreon ska ansluta sig till Storfursten. Han är också – detta avslöjar han inte – agent för den grupp unionister, ledda av baron Seteraxes och andra höga aristokrater, som för närvarande planerar en kupp mot gossekejsaren. Hans mål är att rekrytera Hektor till unionisterna, men han har ett personligt sidomål vilket rör Livia Seteraxes, som han är olyckligt förälskad i. Allt detta har rollpersonerna vid det här laget förstås på sin höjd en väldigt skissartad bild av, inte mer än vad de kunnat ana genom Hektors tjuvlyssnande i baronens villa.)

Agamemnon kommer sedan till sitt ärende. Han vill att Hektor ska ordna en audiens åt honom med den unga baronessan Seteraxes. I utbyte låter han veta att han har kontakter i Ärkehertighpalatset som han skulle kunna dra i, ifall rollpersonerna behöver hjälp med något.

 

[Man Mountainman]

Världens tak, del 5: Audiens med Mirella Davoris

(Här blir anteckningarna återigen en smula luddiga.)

Under natten känner Chinin att någon kallar på henne över vintervinden som viner in från fjällvidderna. Hon ger sig på egen hand ut i mörkret och snöyran. Där ute utanför stadsmuren händer något! – Jag minns inte vad – och Chinin försöker använda Älvamagi för något ändamål – Jag minns inte vilket – men misslycklas fatalt, vilket leder till en bieffekt – Jag minns inte vad. Men hon stöter i alla fall på Rabus, vargarnas furste (som läsaren kanske minns från detta inlägg). Han låter Chinin veta att han och hans vargflock slagit följe med Borealis och Vinterryttarna, som har anlänt till Sang Boreon, och att Borealis vill att Chinin ansluter sig till honom. Chinin flyr tillbaka innanför stadens murar och återvänder hem, uppjagad och sammanbiten.

Hektor har det desto trevligare. Han är bjuden på supé på krogen Dhar Kalymnos pärla tillsammans med Livia Seteraxes och några andra unga, vackra, radikala personer ur Sang Boreons elit. Där äter och dricker han och socialiserar med den unga revolutionärerna, som i hans luttrade ögon framstår som ganska clueless.

Nästa morgon är det bittert kallt, men blåsten och snöfallet har upphört. Rollpersonerna har bestämt sig för att om möjligt försöka uppsöka prinsessan Mirella Davoris, ärkehertigens arvtagerska och ledare för stadens nationalistfaktion. De har vid det här laget lagt ihop ett och ett, och kommit till följande slutsats. Baron Seteraxes planerar en kupp mot gossekejsaren. Baron Seteraxes är unionist. Unionisterna och nationalisterna är politiska motståndare. Alltså borde Mirella Davoris, nationalisternas ledare, vara den som har mest politisk nytta av informationen, och kanske även ett incitament att stoppa planerna. (Exakt vad rollpersonernas bevekelsegrunder här är, minns jag inte – om det är något slags politisk kalkyl eller bara omsorg om ett oskyldigt barns väl och ve, men off they go).

Audiensen har som sitt officiella syfte att äska nödhjälp till halvälvorna, som fryser och lider i sitt tältläger, och de har god nytta av Agamemnons kontakt på insidan. Prinsessan Mirella mottar dem i sitt arbetsrum, och de förklarar situationen för henne. Hon tar upplysningarna på allvar, och ger rollpersonerna lite mer detaljer. Baron Seteraxes förespråkar hennes bror, Leo, som härskare över Dhar Kalymnos under Storfursten, så hon har förstås all anledning att vilja stoppa det som är på väg att hända. Dock behöver hon mer information innan hon kan agera. Kan rollpersonerna ordna detta åt henne?

Rollpersonerna får också veta att kröningen av den nya kejsaren kommer att äga rum imorgon, efter solens nedgång.

 

[Man Mountainman]

(Här har vi nått ännu ett lokalt minimum i anteckningarnas och mina minnens kvalitet, så jag slår ihop två spelmöten till ett avsnitt och försöker binda ihop det så gott det går).

Världens tak, del 6: Vinterryttarnas ritt

På vägen ut ur Ärkehertigpalatset stöter rollpersonerna på sin gamla vän Nestor Amaraxes. Han anförtror för rollpersonerna att han är orolig för den magiska snön. Snart kommer floden att frysa, och om det då inte går att tina snön eller isen så hotar staden att törsta ihjäl! Han berättar också ett och annat om vad som pågår i den stora vida världen. Det verkar till exempel som att iatrikerna, Hektors orden, har underkastat sig den nya ordningen under Storfursten.

Sedan de skilts från Nestor, kanaliserar Chinin sin älvamagi för att försöka profetera om vad framtiden har i sitt sköte, specifikt vad gäller konspirationen mot gossekejsaren. Hon får en vision av dennes kröning, i en pampig sal någonstans i Ärkehertigpalatset. Så anfalls plötsligt läktaren av ett uppbåd, lett av baron Seteraxes. Bland uppbådsmännen kan rollpersonerna identifiera flera personer de träffat förut, bland annat den unge läkaren Agamemnon Ateles.

Chinin och Asteria bestämmer sig för att smyga efter Agamemnon Ateles och se vad han gör. De följer honom till en byggnad och ned i dess källare, där de blir vittne till ett möte mellan de sammansvärjda. Baronen är där, och flera andra män och kvinnor med aristokratisk bäring.

Hektor, som inte är den smygiga typen, går hem. På vägen känner han hur temperaturen sjunker ytterligare – det är nu, med en teknisk term, snorkallt. Hemma vid villan möter han Veli som står och huttrar vid entrén. Hon har kommit dit för att äska hjälp från rolllpersonerna. Det verkar som att flera av hennes kamrater bland de unga halvälvorna har försvunnit ut på snövidderna, lockade av vargarnas ylanden.

Hektor bjuder in Veli i huset men förklarar att inget kan göras förrän Chinin och Asteria kommer tillbaka. Hektor och Veli sitter där inne i värmen, Hektors casanova-egenskap kickar in, det ena leder till det andra, och det slutar med att de älskar med varandra.

Här är det sedan en liten lakun i anteckningarna, men jag tror händelseförloppet är ungefär som följer: Chinin och Asteria kommer hem efter sina spaningar. De kommer på Hektor och Veli tillsammans till sängs. Chinin är upprörd över Hektors agerande, och Veli är generad och skamsen. De beger sig omedelbart ut, med Veli hack i häl, för att om möjligt söka reda på de försvunna halvälvorna. Staden är mörk och tom i den bistra vinternatten; alla håller sig inomhus. När de kommer ut ser de hur ett väldigt norrsken flammar över Ärkehertigpalatset, sprakande i spöklika, blekgröna draperier. De tar sig fram längs de folktomma gatorna, och vid den stora paradgatan som leder från stadsporten upp till Ärkehertigpalatset ser de så vinterryttarna, som rider på sina hjortar i procession mot palatset. De åtföljs av vargar, och i deras tät rider en väldig älva med en björnfäll tungt vilande på axlarna och en gigantisk hjortkrona på huvudet. Våra hjältar gömmer sig, låter älvorna rida förbi, och beslutar sig sedan för att följa efter dem.

När rollpersonerna anländer till palatset står portarna till borggården på vid gavel, och vakterna där utanför har frusit till döds. De tar sig in på borggården, men ser inte Borealis följe. På väg mot palatsets huvudbyggnad blir de så anfallna av en mindre patrull beridna vinterryttare. De nedgör sina motståndare och fortsätter in i byggnaden.

Där inne råder allmän orolighet. Man har siktat Borealis följe, men kunnat konstatera att de ignorerat palatsets huvudbyggnad för att istället bege sig direkt till den flygel där kejsarhovet är inhyst. Rollpersonerna möter upp med prinsessan Mirella Davoris, som ber dem om hjälp med att avstyra vad det nu än är som pågår. Det finns en hemlig tunnel in i kejsarflygeln, berättar Mirella, och väl där inne kan de försöka söka upp kammarjungfrun Elora, som är Mirellas informatör i kejsarens hov. Rollpersonerna får också välja ut ny beväpning ur Ärkehertigens vapenförråd. Därefter ger de sig av för att konfrontera Borealis.

 

[Man Mountainman]

Världens tak, del 7: Showdown med Borealis

Rollpersonerna tar sig in i kejsarflygeln. De smyger runt ett tag och springer ihop med några vinterälvor som de måste nedgöra. Under stridigheterna drabbas Hektor av ett svårt sår och blir utslagen. Rollpersonerna tar till fånga vinterälvan Erian och försöker omvända honom till sin sida, men utan framgång. Erian låter förstå att vinterälvorna är rekryterade från bland de älvor som tidigare tjänade Diana. Nu tjänar de istället Borealis.

Rollpersonerna stöter på ett par kejsargardister som barrikaderat sig i ett rum. De låter veta att Borealis och hans anhang har ryckt fram mot själva det gemak, där gossekejsaren är inhyst tillsammans med sin mor, änkekejsarinnan Lesetia.

Hektor, som är skadad, stannar kvar hos kejsargardisterna, medan Chinin och Asteria fortsätter. På flygelns övervåning konfronterar de så Borealis: En väldig älva i björnskinsspäls och lysande isblå ögon. Han hälsar Chinin såsom Dianas bane och säger att många av hans vinterryttare nog skulle vilja se henne död, men att han själv gärna tar emot en så dådkraftig och lovande ung älva i sitt följe. Men Chinin är förstås inte intresserad av att bli någon vinterryttare, utan kastar sig vildsint mot Borealis. Strid utbryter.

Denna gång blir det ingen one-shot, utan striden är lång och oförsonlig. Borealis använder hela sin arsenal av fula älva-knep. Han förvandlar sig till en gigantisk varg. Han försvinner in i en tavla, och hoppar sedan ut igen för att anfalla ur bakhåll. Chinin är inte heller för god för fula knep. Hon bländar Borealis först i hans ena öga, sen i det andra. I vredesmod använder Borealis då sin älvamagi för att slita med sig Chinin och Asteria till en fickdimension, bestående endast av en snötäckt stenläggning omgiven av en isande snöstorm. Men det har han inget för: Asteria tar sin värja och, med en akrobatisk manöver, planterar den rakt i Borealis hjärta. Nordanvindens furste är död.

Chinin och Asteria återvänder till Terone. Allt är nu tyst och lugnt, och de återstående vinterryttarna tycks ha flytt när deras herre besegrats. Ut ur kejsarens gemak störtar så en elegant medelålders kvinna i nattskrud av utsökt siden. Det är änkekejsarinnan Lesetia, och hon är utom sig av vrede. Hon far ut i vildsinta haranger mot rollpersonerna för att de dödat Borealis och på så vis undanhållit hennes son, gossekejsaren, hans chans till odödlighet och till att återvinna tronen. Det verkar som att hon och Borealis hade något slags överenskommelse: Borealis skulle ge gossekejsaren något av sin älvakraft och stöd från sina vinterryttare i kriget, i utbyte mot... ja, vadå? Rollpersonerna får aldrig svaret, för nu anländer Mirella Davoris med sitt garde och arresterar änkekejsarinnan för att på detta vis ha släppt in fiender i staden. Skrikande och svärande förs hon bort av prinsessans män.

Plötsligt hör rollpersonerna något från utanför fönstret: ljudet av fallande vattendroppar. När de tittar ut, kan de se hur den magiska snö som legat över staden sedan Borealis ankomst börjar smälta bort. En ljum vind från söder har dragit in och fört med sig blidväder och regn. Nordanvindens välde är slut.

 

[Man Mountainman]

Världens tak, del 8: Efterdyningar

Rollpersonerna drar sig tillbaka för att slicka sina sår. Veli sitter vid sängen hos den svårt sårade Hektor, men när han somnar in så beger hon sig av.

Mirella Davoris ligger däremot inte på latsidan. Medan rollpersonerna vilar, sätter hon den av nationalisterna länge efterlängtade statskuppen i rullning. Hon skickar ut män för att arrestera de konspiratörer som rollpersonerna identifierat, placerar änkekejsarinnan under husarrest, och tilltvingar sig makten från sin fader, den åldrade ärkehertigen.

Vi låter nu tiden löpa snabbare. Chinin hämtar tillbaka de unga halvälvor som sprungit ut på snövidderna för att ansluta sig till Borealis. Vargarnas furste, Rabus, har hållit dem i förvar. Änkekejsarinnan tar livet av sig i fångenskapen, och det hålls rättegångar mot konspiratörerna. Rollpersonerna dubbas till riddare av Dhar Kalymnos för sina insatser. Veli svassar efter Hektor, men han håller kallsinnigt avstånd till den unga damen, och till slut förstår hon att hon inte har något att hämta där och beger sig bitter av. Hektor och Asteria besöker jordmagikern Horus Amelkior, som fipplar lite med Asterias proteser: förhoppningsvis kommer de att sköta sig bättre i framtiden.

Vintern går.

Ute i den stora vida världen har storfursten nu konsoliderat sin kontroll över större delen av det forna kejsardömet, och installerat sin nya huvudstad i Ilis Obsilium, en förstad till den gamla kejsarstaden Alorios Ava. Den ännu okrönte gossekejsaren befinner sig nu under ärkehertiginnan Mirella Davoris' förmyndarskap, men en dag anländer en zeppelinare utan märken eller vapensköldar från väster och förtöjer vid Ärkehertigpalatset. Därefter nås staden av glädjebudet att Dhar Kalymnos slutit fred med storfursten. (Jag minns inte hur tydligt detta framgick i spel, men min tanke här var att Mirella överlämnar gossekejsaren till Storfursten i utbyte mot fred.)

Rollpersonerna diskuterar vad deras nästa steg ska vara. En möjlighet är att försöka ta sig till Homargolon, där Månskensprinsen enligt Nestor Amaraxes ska hållas fjättrad. En annan är att återvända till Ang Yerob, nu när fred råder, för att försöka utröna något om det som hände där. En tredje möjlighet är att ta sig till templet i glaciärgrottan i Aldos Bashiz, som Asteria såg i sin vision i detta inlägg.

 

[Dimfrost]

(Jag minns inte hur tydligt detta framgick i spel, men min tanke här var att Mirella överlämnar gossekejsaren till Storfursten i utbyte mot fred.)

Jag har i alla fall inget minne av just den detaljen, så det kanske var lite för subtilt.

 

[Man Mountainman]

Världens tak, del 9: Vår

Här slår jag återigen ihop två spelmöten

Vintern förflyter. Hektor knarkar mest, när han inte sköter sin doktorsmottagning. Chinin hänger med Zelda Karmov och andra militärer.

Så anländer våren, snön smälter undan, fjälldalen står i blomstrande skrud o.s.v. Rollpersonerna har vid det här laget bestämt sig för att innan de beger sig västerut, vill de ta sig till glaciären på Aldos Bashiz för att hjälpa Asteria att finna sig själv. De har tur, för snart ämnar Ärkehertighens styrkor marchera mot nordöst för att ta sig an de upproriska bergsstammarna, och rollpersonerna erbjuds få eskort av armén tills de passerar Aldos Bashiz, ett erbjudande de tackar ja till. Marchen sker i övermorgon. Vill rollpersonerna göra något innan dess?

Ja, det vill de. En lös tråd återstår, och det är hela historien med Viledin och tabranierna och deras eventuella vapenaffärer med bergsstammarna. Rollpersonerna spanar på huset där de bergsstamsfolk, som tabranerna setts ha samröre med, håller till. Tyvärr blir de upptäckta, och bergsmännen, uppskrämda, beger sig av, till synes för att lämna staden. Vid stadsporten stoppas de dock av Chinin som, uppbådande sin nya auktoritet som riddare av Dhar Kalymnos, ser till att de fängslas av stadsvakten.

Under nattens skydd bryter sig rollpersonerna sedan in i bergsfolkets nu tomma hus för att leta efter eventuella vapen. Dessvärre hittar de ingenting.

(Här var jag eventuellt för sträng. Tabranierna hade verkligen vapenaffärer med bergsstammarna, och det fanns verkligen en vapengömma i huset, men jag tillämpade lite OSR-iga principer om letande, och eftersom spelarna inte letade på "rätt" ställe, enligt min bedömning, så hittade de inte vapengömman. Varför begav sig bergsmännen av och lämnade kvar vapnen i huset? Jag minns inte. Kanske var avfärden bara en fint?)

Nästa dag anländer Zelda Karmov, spjutgardisten, för att identifiera bergsfolket. Till saken hör här, något jag undertryckt såhär långt för att det kändes onödigt komplicerat, att dessa bergsmän är klädda såsom medlemmar av en bergsstam (algulerna, som är i fred med Sang Boreon) men att det finns indicier på att de egentligen tillhör en annan bergsstam (atuarerna, en av de upproriska stammarna) – och Zelda, själv varande kvinna av bergsstammarna, har tillkallats för att se om hon kan bedöma från fångarnas dialekter osv. vilken stam de egentligen tillhör. Hon säger dock att de är alguler, och de släpps. Rollpersonerna tycks ana något slags inre konflikt i henne, men de undersöker inte saken närmare.

(Här tappade jag bollen lite. "Algulerna" var verkligen förklädda atuarer. Min tanke var att Zelda slets mellan sina lojaliteter till bergsstammarna och till Sang Boreon, och därför inte ville förråda sina landsmän. Eftersom rollpersonerna inte följde upp detta, blev det dock ett lite märkligt och svårbegripligt antiklimax av det hela. Jag borde ha kunnat göra Zeldas bevekelsegrunder tydligare och mer dramatiska.)

Rollpersonerna får också på något sätt reda (jag minns inte hur) på att tabranierna de spanat efter kommer att ge sig av. Trötta på att själva leka poliser beger de sig till sin gamle vän Nestor Amaraxes – numera rådgivare till prinsessan Davoris. Nestor varnar dem för att storfurstens hemliga polis är efter Asteria på grund av hennes krafter, Månskensprinsen, osv. De får också ett rekommendationsbrev, ifall de skulle bege sig till Homargolon, så att de kan ta kontakt med Nestors man på plats där. Rollpersonerna anförtror sedan sina bekymmer om tabranierna osv. för Nestor, som lovar att fixa så att det genomförs en räd mot tabraniernas tillhåll. Det görs också, varvid en oförsvarlig mängd guld hittas, mycket mer än enkla handelsmän i hantverk borde förfoga över. (Detta är förstås betalningen tabranierna fått av atuarerna för vapenaffären). Tabranierna arresteras.

(Tabranespåret lyckades jag aldrig få att flyga, riktigt. Tanken var ursprungligen ungefär denna. Om man tittar på kartan över Terone, så ser man att Tabrane inte är en provins i Storfurstendömet utan ett självständigt rike. Under tiden kampanjen varade var Tabrane dock bara en nordlig provins. Här finns alltså en historia att berätta om hur Tabrane vinner sin självständighet. De tabranska milismännen med deras vapenaffärer är förstås en del av denna historia – de slåss för ett självständigt Tabrane mot den segrande storfursten, som fram tills nyligen var deras allierade. Jag tror jag hade någon tanke om att rollpersonerna kunde ställas inför ett litet dilemma här: De ogillar storfursten, men de ogillar också tabranierna som körde dem från hus och hem, så vems sida är de på egentligen, osv.? Dock tappade jag bollen, och det hela gick förlorat i allt för mycket "smyga"-slag osv. Jag behöver kanske i allmänhet öva lite på hur jag spelleder mysterier, inbrott och liknande.)

 

[Dimfrost]

Tabranespåret lyckades jag aldrig få att flyga, riktigt. Tanken var ursprungligen ungefär denna. Om man tittar på kartan över Terone, så ser man att Tabrane inte är en provins i Storfurstendömet utan ett självständigt rike. Under tiden kampanjen varade var Tabrane dock bara en nordlig provins. Här finns alltså en historia att berätta om hur Tabrane vinner sin självständighet. De tabranska milismännen med deras vapenaffärer är förstås en del av denna historia – de slåss för ett självständigt Tabrane mot den segrande storfursten, som fram tills nyligen var deras allierade. Jag tror jag hade någon tanke om att rollpersonerna kunde ställas inför ett litet dilemma här: De ogillar storfursten, men de ogillar också tabranierna som körde dem från hus och hem, så vems sida är de på egentligen, osv.? Dock tappade jag bollen, och det hela gick förlorat i allt för mycket "smyga"-slag osv. Jag behöver kanske i allmänhet öva lite på hur jag spelleder mysterier, inbrott och liknande.

Det är intressant att se hur du utnyttjade möjligheterna med att vi spelade i förfluten tid, så att säga, så att vi kunde se hur förhistorien spelade ut sig.

Just "mysterier, inbrott och liknande" hör ju till de saker som är svåra att improvisera särskilt bra, tycker jag (samma sak med dungeons). Jag har också erfarit att det passar dåligt ihop med en lite improviserande SL-stil som nog påminner en hel del om din, så det är rätt naturligt. Jag tyckte nog inte att det kändes som antiklimax när vi spelade, men de smygfokuserande bitarna av kampanjen var inte direkt de mest engagerande, delvis för att systemet inte erbjuder några vidare bra redskap för sådant, tror jag.

 

[Man Mountainman]

Just "mysterier, inbrott och liknande" hör ju till de saker som är svåra att improvisera särskilt bra, tycker jag (samma sak med dungeons). Jag har också erfarit att det passar dåligt ihop med en lite improviserande SL-stil som nog påminner en hel del om din, så det är rätt naturligt.

Nä, så är det definitivt. Man vill ju gärna att det ska vara en utmaning, att spelarna ska behöva fälla avgöranden osv, men det är inte så lätt utan noggranna förberedelser, särskilt inte om man vill att den fysiska miljön ska spela in. Jag undrar om jag bara borde ha avgjort sådant här på ett mycket enklare sätt. Ett slag: Lyckas du får du informationen, misslyckas du kanske du får informationen ändå, men blir upptäckt. Eller nåt sånt.