Här är scenen:
Jag befinner mig i min kombinerade lägenhet och kontor i centrala Providence. Det är sent och skuggorna i rummets hörn verkar djupare än vanligt, vilket väcker min motvilja mot mörker och känslan av att förlora kontrollen.
Luften är tjock av stillastående rök. På skrivbordet framför mig ligger din .38 revolver – min mest värdefulla ägodel – bredvid min ficklampa och anteckningsbok. Jag är ensam, en ensamvarg som trivs bäst så, utan några speciella människor i mitt liv. Kanske har jag tagit ett glas för mycket, då kärleken till spriten är min enda last.
Det är tyst, men jag har en gnagande känsla av att något udda är på väg att hända, precis som de där sakerna jag ibland ser i ögonvrån.
- Chaos Factor: 5 (Startvärde)
- Setup: Rolands kontor/lägenhet, natt. Ensam. En känsla av obehag.
Ett slag på
3 mot Chaos Factor 5 innebär att scenen ändras, eftersom slaget är lika med eller lägre än Chaos Factor. Eftersom 3 är ett udda tal blir det en
Altered Scene:
Strömmen har gått.
Istället för det trygga, elektriska skenet från skrivbordslampan är rummet dränkt i mörker. Det enda ljuset kommer från glöden på min cigarett och det svaga, gulaktiga skenet från gatubelysningen som silar in genom persiennerna och kastar ränder över golvet – ränder som ser ut som galler. Tystnaden känns tyngre nu. Min fobi för mörker gör att pulsen genast ökar; kontrollen jag värdesätter så högt känns plötsligt skör.
"Strömmen har gått igen. Fan. Inte första gången den här veckan.
Jag måste ta det där snacket med hyresvärden imorgon..."
Lägenheten har två rum. Ett arbetsrum/vardagsrum och ett sovrum. En hall som är avlång och smal. En toalett.
Jag låter handen glida bort från vapnet och så känner jag efter en av lådorna på skrivbordet.
Mythic: Ligger ficklampan där? JA. Jag tar upp ficklampan och skakar lite på den. Fungerar den? Mythic: NEJ
Jag trevar i mörkret, fingrarna sluter sig om den kalla metallen på ficklampan i lådan. Jag drar fram den, riktar den mot rummet och trycker på knappen. Ett torrt klick. Inget händer. Jag skakar den, hårt, och trycker igen. Fortfarande inget ljus. Mörkret är lika kompakt som innan.
Jag suckar, svär för mig själv och mörkret, och lägger tillbaka ficklampan i lådan. Jag reser mig upp och vinklar persiennerna. Ljuset sipprar in utifrån stadens gatubelysning och ger strimmor av hopp i mitt arbetsrum.
Det gulbleka skenet från gatlyktorna nedanför skär genom mörkret och landar över golvet och skrivbordet. Det är inget starkt ljus, men tillräckligt för att trycka tillbaka de djupaste skuggorna i hörnen och avslöja konturerna av mina möbler.
Dammkorn dansar i ljusstrimmorna. Utanför fönstret ligger gatan öde, insvept i nattens tystnad. Rummet känns genast mindre fientligt, och pulsen lägger sig något när jag återfår visuell kontroll över min omgivning.
Hmmm... jag funderar på om mynten tagit slut i automaten ute i hallen eller om kanske någon säkring gått i proppskåpet. Oavsett så måste jag fixa lyset på nåt sätt...
Jag gillar inte att ljuset inte riktigt räcker till att lysa upp nästa rum, den ganska långa hallen.
Dörren in till mitt sovrum syns inte från arbetsrummet. Man måste gå en bit genom hallen för att komma dit.
Den lär vara dränkt i mörker. Fan att jag ska känna så här i mörker. Krypningar i kroppen, rysningarna på armar och ben.
Börjat det regna också? Mythic: JA
Ljudet kommer smygande först, ett lågt trummande som snabbt tilltar i styrka. Regnet piskar plötsligt mot fönsterrutan, och de strimmor av ljus som letar sig in i arbetsrummet börjar flimra och förvrängas när vattnet rinner längs glaset.
Hallen ligger framför mig som ett svart svalg. Gatubelysningen når inte dit in. Den kastar bara en svag, grå dager precis över tröskeln, men resten av korridoren är uppslukad av mörkret. jag vet att dörren till sovrummet finns där inne någonstans i svärtan, liksom proppskåpet, men just nu känns avståndet oändligt.
Obehaget krälar längs ryggraden, en fysisk reaktion som inte går att resonera bort. Håren på armarna reser sig. Det är inte bara frånvaron av ljus; det är känslan av att mörkret i hallen har en egen tyngd, att det trycker tillbaka mot mig. Regnets smatter mot rutan gör att tystnaden inne i lägenheten känns ännu mer påtaglig och hotfull.
Jag rycker till av ljudet mot fönsterbläcket. Kanske vore det bättre att bara kasta sig ut genom rutan... Har jag alltid känt så här inför mörkret? Så länge jag kan komma ihåg... Jag känner vid skrivbordet igen i den andra lådan.
Slår ett slag för "Spot hidden": 63 (miss).
Jag rotar runt i den andra lådan, men stressen och mörkret gör mina rörelser klumpiga. Fingrarna stöter mot gem, gamla kvitton och pennstumpar, men jag hittar inget som kan ge mig ljus – inga tändstickor, ingen tändare, inga reservbatterier.
Mörkret känns genast mer påträngande när jag inser att jag inte har något enkelt sätt att lysa upp det.
Jag andas och stänger ögonen ett kort ögonblick. Väldigt kort eftersom det svartnar helt för en sekund och jag måste blinka för att återfå ett visst seende. Spritflaskan lockar men om jag letar efter den så kommer det sluta med glassplitter och skador på fötterna... Jag fortsätter mot hallen.
Mythic: Hör jag något ljud som jag reagerar på? NEJ.
Jag stannar precis vid gränsen där det svaga ljuset från gatubelysningen dör ut och hallens kompakta mörker tar vid. Regnet smattrar envist mot rutan bakom mig, ett konstant brus som fyller lägenheten.
Jag spetsar öronen, försöker filtrera bort ljudet av ovädret och mina egna tunga andetag för att uppfatta något där inne i svärtan.
Jag
slår ett slag för "listen": 95 (miss).
Det enda jag hör är blodet som brusar i tinningarna och regnets monotona trummande. Mina sinnen är för uppjagade, och ljudet av regnet dränker alla eventuella subtila ljud från lägenheten. Om något rör sig där inne i mörkret – eller om någon väntar – så är det omöjligt att avgöra. Tystnaden från hallen känns inte tom; den känns ruvande.
