Beskriva religion

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
21,133
Så jag jobbar på världsboken till mitt #Drakar25 projekt och vill beskriva monoteismen där på ett kort sätt men jag vill inte bara skriva ”Det är hård Kalvinism fast med biskopar”. Vissa rollspel går hårt med helgdagar och grejer eller med att beskriva äventyren gudarna haft… Och jag har inget sådant för det är syndigt med högtider och hur vågar du påstå att Draken skulle kunna ha äventyr när han är perfekt allsmäktig?

Så… Tips?
 
Begränsa dig till en kort och kärnfull beskrivning av en central idé - något i stil med kristendomens treenighet. Att det sen existerar hyllmetrar av böcker, kyrkor och uttryck som vilar sig på denna idé kommer ju vara självklart "in game", och är den tillräckligt tydligt formulerad kommer SL nog förstå vad den kan rymma.
 
För äventyrarna och deras spelledare är det viktigast hur kyrkan funkar praktiskt en vanlig dag, vad den har för byggnader och personal och aktiviteter. Inte vad den har för teologi. Den exakta skillnaden mellan kalvinism och lutheranism kommer aldrig upp i spel. De flesta som deltar i en religiös konflikt fattar inte mer än att "det är vi och de och de har fel, biskopen kan förklara varför".
 
Religionsbeskrivningar i rollspel blir lätt abstrakta och oanvändbara. Skriv typ ”tre saker en utövare tror på” , ”tre saker en utövare gör i vardagen” och ”tre saker en utövare kan säga till andra” - så ger du både SL och spelare något de kan använda vid bordet.
 
Om du vill fokusera på religionens stränghet, beskriv tio typiska förbud. Om du sedan vill visa hur folk hanterar dem i vardagen, kombinera varje förbud med en grej som kringgår det. Exempel: "Luxuösa kläder är förbjudna, och alla klär sig i svart, brunt eller grått. Vissa kombinerar dock detta med färggrant och mönstrat sidenfoder som kan visas upp i rätt kretsar."
 
Ska du beskriva den inifrån eller utifrån? Alltså från utövarnas synvinkel eller räcker det med att beskriva hur den ser ut för andra?

Det är den enda religionen i världen så alla är kulturellt del av den, även om vissa valt att bryta mot vad religionen säger är sant (och som är objektivt sant för det här är en fantasy setting). Men jag vill mest beskriva religionen för läsaren av boken, så spelare och spelledare.
 
Kritika mig:

Trons Eld
Tillbedjan av Draken är den enda ”religionen” i Drakdalen. Det är fel att kalla den för en religion för den är sann och alla vet det. Draken är den enda sanna guden i sin värld.


Urmyten
Vid alltings begynnelse fanns endast Mörkret. Ur detta föddes Draken, vars andedräkt tände stjärnorna och vars vingar spände ut himlavalvet. Av smält sten och stjärnljus formade Draken världen och ur dess flammande hjärta uppstod allt liv.

Men när de första dödliga föddes ur aska och gnistor, vände de sig inåt och älskade sig själva mer än den Låga som tänt dem. Deras hjärtan svalnade till glödande aska, och de, liksom alla deras ättlingar, blev oförmögna att återvända till Draken på egen hand.

Därför är det endast Draken själv som kan välja att återantända hjärtan. Frälsning förtjänas inte, den inandas i de själar Draken själv vill kalla tillbaka till sig.


Drakens Läror
Endast aska
Alla människor föds som kalla askor: spillror av Lågan, men helt oförmögna att själva antända. Utan Drakens andedräkt förblir de livlösa, fördärvade och dömda att återfalla i stoft. Även de mest ädla av gärningar är endast rök utan eld, tomma skuggor utan den gudomliga Lågan. Ingen dödlig kan flyga till Draken på egna vingar.

En vilja
Draken väljer själv vilka hjärtan som ska antändas. Detta val grundas inte på värdighet, tapperhet eller dygd, utan enbart på Drakens gåtfulla vilja. De utvalda kallas De Tända, de bär en inre eld som aldrig kan släckas. Andra förblir aska, inte av orättvisa, utan enligt Drakens ofattbara men fullkomliga plan och kallas för de Asklika.

Lågan är begränsad
Drakens livsande delas inte till alla, utan riktas endast mot de utvalda som skall brinna. Gåvan är dyrbar, inte spilld på den värdelösa aska Draken inte vill väcka.

Elden kan inte stoppas
När Draken andas sin eld över en själ, kan ingen mur av aska, magi eller sten stå emot. Kallelsen förtär varje hinder och det utvalda hjärtat bryter fram i levande lågor. Även om dödliga kämpar, flyr eller förnekar, skall Drakens eld alltid uppsluka det som är kallat.

Evig eld
De som blivit antända kan aldrig släckas. Deras eld må flämta, mattas av eller gömmas under aska men Drakens flamma kan inte upphävas. Till slut skall alla de Tända stiga på vingar av eld för att bo hos Draken i den Eviga Himlen, brinnande i en eld som aldrig tar slut.


Tillbedjan
Bön: Böner talas direkt till Draken, både av de utvalda och av de ovärdiga med egna ord eller de kyrkan lär ut.

Gnistsigillet: De Tända bär Drakens välsignelser: lycka, rikedom, kraft, hälsa och värdighet. De Asklika drabbas av fattigdom, olycka, sjukdom, förnedring och maktlöshet.

Smidet: De trogna prövar sig själva för att bevisa för sig själv eller andra att de är Tända. De gör detta genom eldgång, brännmärkning, fasta, tvekamp eller liknande. Dessa prov har ingen effekt, för ingen som inte är det kan bli tänd, men de kan avslöja vem som är Tända.


Prästerskap och Hierarki
Drakens präster klär sig i svart lyx. Guld målad till att vara mörkt som bly, diamanter dolda under kolfärgad sammet och perfekt smidda svärd doppade i mörka oljor.

Fäder: Präster som vakar över den levande elden bland De Tända, och leder dem i renhet och uthållighet.

Bröder: Eldiga predikanter som förkunnar de Asklikas undergång, varnar att ingen falsk låga (trolldom, avgudar, begär eller empati) kan ersätta Drakens sanna andedräkt och dräper de som kättar.

Drakherrarna: Fäder upphöjda till maktens säten inom den Sanna Kyrkan. De härskar över präster och bröder, och förfogar ofta över både världslig makt och härar likvärdiga sekulära furstars.

Den Fjällklädda Tronen: Trons högste pontifex, betraktad som Drakens utvalda språkrör, vars dekret hålls som absolut sanning.


Den Sista Elden
Vid världens slut skall Draken breda ut sina vingar och förtära hela skapelsen i en storm av eld. De Tända skall lyftas i lågorna, förvandlade till elddrakar, för att i evighet bo hos sin Skapare. De Asklika skall smulas till stoft, deras rök skingras i evighetens vindar, glömda och kalla.


Symboler
Tre symboler är vanliga inom tron:

Lågan och Mörkret: Symboliserar Drakens makt och de Asklikas öde. Avbildas som en kvadrat, hälften vit och hälften svart.

Ögat: Tecknet för Drakens eviga vaksamhet.

Draken: En majestätisk drake som är avbildad i många färger. Symboliserar Drakens närvaro.
 
Kritika mig:

Trons Eld
Tillbedjan av Draken är den enda ”religionen” i Drakdalen. Det är fel att kalla den för en religion för den är sann och alla vet det. Draken är den enda sanna guden i sin värld.


Urmyten
Vid alltings begynnelse fanns endast Mörkret. Ur detta föddes Draken, vars andedräkt tände stjärnorna och vars vingar spände ut himlavalvet. Av smält sten och stjärnljus formade Draken världen och ur dess flammande hjärta uppstod allt liv.

Men när de första dödliga föddes ur aska och gnistor, vände de sig inåt och älskade sig själva mer än den Låga som tänt dem. Deras hjärtan svalnade till glödande aska, och de, liksom alla deras ättlingar, blev oförmögna att återvända till Draken på egen hand.

Därför är det endast Draken själv som kan välja att återantända hjärtan. Frälsning förtjänas inte, den inandas i de själar Draken själv vill kalla tillbaka till sig.


Drakens Läror
Endast aska
Alla människor föds som kalla askor: spillror av Lågan, men helt oförmögna att själva antända. Utan Drakens andedräkt förblir de livlösa, fördärvade och dömda att återfalla i stoft. Även de mest ädla av gärningar är endast rök utan eld, tomma skuggor utan den gudomliga Lågan. Ingen dödlig kan flyga till Draken på egna vingar.

En vilja
Draken väljer själv vilka hjärtan som ska antändas. Detta val grundas inte på värdighet, tapperhet eller dygd, utan enbart på Drakens gåtfulla vilja. De utvalda kallas De Tända, de bär en inre eld som aldrig kan släckas. Andra förblir aska, inte av orättvisa, utan enligt Drakens ofattbara men fullkomliga plan och kallas för de Asklika.

Lågan är begränsad
Drakens livsande delas inte till alla, utan riktas endast mot de utvalda som skall brinna. Gåvan är dyrbar, inte spilld på den värdelösa aska Draken inte vill väcka.

Elden kan inte stoppas
När Draken andas sin eld över en själ, kan ingen mur av aska, magi eller sten stå emot. Kallelsen förtär varje hinder och det utvalda hjärtat bryter fram i levande lågor. Även om dödliga kämpar, flyr eller förnekar, skall Drakens eld alltid uppsluka det som är kallat.

Evig eld
De som blivit antända kan aldrig släckas. Deras eld må flämta, mattas av eller gömmas under aska men Drakens flamma kan inte upphävas. Till slut skall alla de Tända stiga på vingar av eld för att bo hos Draken i den Eviga Himlen, brinnande i en eld som aldrig tar slut.


Tillbedjan
Bön: Böner talas direkt till Draken, både av de utvalda och av de ovärdiga med egna ord eller de kyrkan lär ut.

Gnistsigillet: De Tända bär Drakens välsignelser: lycka, rikedom, kraft, hälsa och värdighet. De Asklika drabbas av fattigdom, olycka, sjukdom, förnedring och maktlöshet.

Smidet: De trogna prövar sig själva för att bevisa för sig själv eller andra att de är Tända. De gör detta genom eldgång, brännmärkning, fasta, tvekamp eller liknande. Dessa prov har ingen effekt, för ingen som inte är det kan bli tänd, men de kan avslöja vem som är Tända.


Prästerskap och Hierarki
Drakens präster klär sig i svart lyx. Guld målad till att vara mörkt som bly, diamanter dolda under kolfärgad sammet och perfekt smidda svärd doppade i mörka oljor.

Fäder: Präster som vakar över den levande elden bland De Tända, och leder dem i renhet och uthållighet.

Bröder: Eldiga predikanter som förkunnar de Asklikas undergång, varnar att ingen falsk låga (trolldom, avgudar, begär eller empati) kan ersätta Drakens sanna andedräkt och dräper de som kättar.

Drakherrarna: Fäder upphöjda till maktens säten inom den Sanna Kyrkan. De härskar över präster och bröder, och förfogar ofta över både världslig makt och härar likvärdiga sekulära furstars.

Den Fjällklädda Tronen: Trons högste pontifex, betraktad som Drakens utvalda språkrör, vars dekret hålls som absolut sanning.


Den Sista Elden
Vid världens slut skall Draken breda ut sina vingar och förtära hela skapelsen i en storm av eld. De Tända skall lyftas i lågorna, förvandlade till elddrakar, för att i evighet bo hos sin Skapare. De Asklika skall smulas till stoft, deras rök skingras i evighetens vindar, glömda och kalla.


Symboler
Tre symboler är vanliga inom tron:

Lågan och Mörkret: Symboliserar Drakens makt och de Asklikas öde. Avbildas som en kvadrat, hälften vit och hälften svart.

Ögat: Tecknet för Drakens eviga vaksamhet.

Draken: En majestätisk drake som är avbildad i många färger. Symboliserar Drakens närvaro.
Eftersom det verkar utspela sig på en mindre geografisk plats så vore det intressant att veta var fäderna och bröderna håller till. Rör de sig bland folket eller finns det något central tempel som de hänger i.

Om man vill få det att kännas som en institution så vore det intressant med typ 2-3 korta hänvisningar till ändringar som skett pga något historiskt, typ "gnistsigillet blev populärt efter krigen mot groddemonerna för 4 sekel sedan" eller "Här förvaras också de brända benen från Pontifex Ignatius, som utfärdade Flamdekretet för de asklika anno YYY"
 
Kritika mig:

Trons Eld
Tillbedjan av Draken är den enda ”religionen” i Drakdalen. Det är fel att kalla den för en religion för den är sann och alla vet det. Draken är den enda sanna guden i sin värld.


Urmyten
Vid alltings begynnelse fanns endast Mörkret. Ur detta föddes Draken, vars andedräkt tände stjärnorna och vars vingar spände ut himlavalvet. Av smält sten och stjärnljus formade Draken världen och ur dess flammande hjärta uppstod allt liv.

Men när de första dödliga föddes ur aska och gnistor, vände de sig inåt och älskade sig själva mer än den Låga som tänt dem. Deras hjärtan svalnade till glödande aska, och de, liksom alla deras ättlingar, blev oförmögna att återvända till Draken på egen hand.

Därför är det endast Draken själv som kan välja att återantända hjärtan. Frälsning förtjänas inte, den inandas i de själar Draken själv vill kalla tillbaka till sig.


Drakens Läror
Endast aska
Alla människor föds som kalla askor: spillror av Lågan, men helt oförmögna att själva antända. Utan Drakens andedräkt förblir de livlösa, fördärvade och dömda att återfalla i stoft. Även de mest ädla av gärningar är endast rök utan eld, tomma skuggor utan den gudomliga Lågan. Ingen dödlig kan flyga till Draken på egna vingar.

En vilja
Draken väljer själv vilka hjärtan som ska antändas. Detta val grundas inte på värdighet, tapperhet eller dygd, utan enbart på Drakens gåtfulla vilja. De utvalda kallas De Tända, de bär en inre eld som aldrig kan släckas. Andra förblir aska, inte av orättvisa, utan enligt Drakens ofattbara men fullkomliga plan och kallas för de Asklika.

Lågan är begränsad
Drakens livsande delas inte till alla, utan riktas endast mot de utvalda som skall brinna. Gåvan är dyrbar, inte spilld på den värdelösa aska Draken inte vill väcka.

Elden kan inte stoppas
När Draken andas sin eld över en själ, kan ingen mur av aska, magi eller sten stå emot. Kallelsen förtär varje hinder och det utvalda hjärtat bryter fram i levande lågor. Även om dödliga kämpar, flyr eller förnekar, skall Drakens eld alltid uppsluka det som är kallat.

Evig eld
De som blivit antända kan aldrig släckas. Deras eld må flämta, mattas av eller gömmas under aska men Drakens flamma kan inte upphävas. Till slut skall alla de Tända stiga på vingar av eld för att bo hos Draken i den Eviga Himlen, brinnande i en eld som aldrig tar slut.


Tillbedjan
Bön: Böner talas direkt till Draken, både av de utvalda och av de ovärdiga med egna ord eller de kyrkan lär ut.

Gnistsigillet: De Tända bär Drakens välsignelser: lycka, rikedom, kraft, hälsa och värdighet. De Asklika drabbas av fattigdom, olycka, sjukdom, förnedring och maktlöshet.

Smidet: De trogna prövar sig själva för att bevisa för sig själv eller andra att de är Tända. De gör detta genom eldgång, brännmärkning, fasta, tvekamp eller liknande. Dessa prov har ingen effekt, för ingen som inte är det kan bli tänd, men de kan avslöja vem som är Tända.


Prästerskap och Hierarki
Drakens präster klär sig i svart lyx. Guld målad till att vara mörkt som bly, diamanter dolda under kolfärgad sammet och perfekt smidda svärd doppade i mörka oljor.

Fäder: Präster som vakar över den levande elden bland De Tända, och leder dem i renhet och uthållighet.

Bröder: Eldiga predikanter som förkunnar de Asklikas undergång, varnar att ingen falsk låga (trolldom, avgudar, begär eller empati) kan ersätta Drakens sanna andedräkt och dräper de som kättar.

Drakherrarna: Fäder upphöjda till maktens säten inom den Sanna Kyrkan. De härskar över präster och bröder, och förfogar ofta över både världslig makt och härar likvärdiga sekulära furstars.

Den Fjällklädda Tronen: Trons högste pontifex, betraktad som Drakens utvalda språkrör, vars dekret hålls som absolut sanning.


Den Sista Elden
Vid världens slut skall Draken breda ut sina vingar och förtära hela skapelsen i en storm av eld. De Tända skall lyftas i lågorna, förvandlade till elddrakar, för att i evighet bo hos sin Skapare. De Asklika skall smulas till stoft, deras rök skingras i evighetens vindar, glömda och kalla.


Symboler
Tre symboler är vanliga inom tron:

Lågan och Mörkret: Symboliserar Drakens makt och de Asklikas öde. Avbildas som en kvadrat, hälften vit och hälften svart.

Ögat: Tecknet för Drakens eviga vaksamhet.

Draken: En majestätisk drake som är avbildad i många färger. Symboliserar Drakens närvaro.
Hur vet man om någon blivit antänd?
 
Jättebra fråga! Skrev omedelbart en ny sektion för att göra det tydligare!

Det vet man inte. Bara Draken vet tills världens slut när de Antända uppstiger till hans sida.
Ok, det är ju bra stoff! Dels för de klentrogna som utgår från att de aldrig kommer tändas men mer så för de maktfullkomliga som hävdar antändning i tid och otid!

Vissa menar också att avtändning är en viktig fas...
 
Det här har jag tänkt på alldeles för mycket inom Glorantha, och min slutsats är att alla gör det fel.

Det är ett så uppenbart sätt att börja uppifrån på viset du har gjort, eftersom det är så man lär sig om religioner i skolan. Och jag tycker att man ska tänka uppifrån så när man konstruerar religionen.

Men sedan bör man i rollspelet beskriva den underifrån, nedifrån och upp. Det viktigaste är inte hur de teologiska trossatserna ser ut, utan hur folks (specifikt rollpersonernas) kontakt ned religionen ser ut. Hur påverkar religionen din vardag? Finns det en sedlighetspolis, eller kanske till och med inkvisition, som håller efter folk? Hur missbrukar den sin makt i så fall (för det gör den garanterat)? Vad för sorts saker måste man låta bli att säga? Hur förväntas man klä sig? Finns det några schismer man åtminstone måste agera inom (och eventuellt ta ställning i - "tror ni att påven är antikrist? - Jag har icke hört det förut, svarade Candide. Men antingen han är det eller inte, så är jag hungrig.")? Vilka maktfraktioner finns det inom kyrkan och hur påverkar de folk? Finns det kätterier som folk tycker känns intressantare, sannare, eller bara trevligare (jämför hur de allra flesta kalvinister och evangeliska numera är arminianister snarare än traditionalister)? Hur ser kyrkans finansiering ut och hur påverkar det rollpersonernas finanser? Hur ser "folkreligionen" ut, som den organiserade religionen tycker har missförstått allting (kanske man kan visa att man är utvald genom att vandra på brinnande kol, oberoende av vad auktoriteterna säger? kan man göra magiska saker saker genom att "låna" helig eld genom att antända något med den i hemlighet, på samma vis som medeltidskyrkan hade jättemycket problem med att folk ville få tag på vigvattnet för magiska ändamål?)?

I en fantasyvärld får man också mer direkt den sortens frågeställningar som den historiska kyrkan bara behövde ta tag i ibland - hur är det med icke-mänskliga varelser?
 
Last edited:
Back
Top