Barn som SL

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,713
Location
Kullavik
Vårt yngsta barn här hemma fick blodad tand av att spela med mig och syskonen och vill själv vara spelledare. Jättekul att han tycker det är så roligt. Problemet som uppstår är att hans äldre syskon inte vill vara med för att han varken följer några direkta regler eller tematik (vill ha både drakar, skalbaggemonster och flygplan i sina påhittade DoD-äventyr), men framför allt skatter och slagsmål.

Jag tycker det är underbart att han är engagerad, och spelar gärna själv med honom, men någonstans vill jag ju gärna att han utvecklas inom spelederiet och förstår lite av vitsen med att spela lite mer tematiskt och strukturerat. Dels för att det blir lite tröttsamt efter ett tag där han tex berättar en monolog som utan valmöjlighet leder fram till en strid eller en skatt, dels för att hans syskon ska tycka det är kul att vara med och spela och dels (framförallt) för att hans eget intresse inte ska försvinna, för det vore trist om han tröttnat själv på att spela på det där sättet och inte hinner uppleva rollspel i sin helhet.

Tar gärna emot tips. Själv försöker jag smyga in tips i han spel med att tillåta valfrihet, och bitvis lite regler (utan att på något sätt bli en nej-sägare). Hade också gärna lånat SL rollen av honom så jag kan visa mer av hur det funkar att vara SL.

Sen finns det givetvis rättvisefrågan där alla barnen vill vara SL (med ultimatum att annars vill de inte vara med).

Lyxproblem, men som jag gärna vill lösa så alla vill vara med.
 
Jag vill bara instämma i storasyskonens klagomål. Min lillebror spelledde scenarion upprepade gånger med samma rollpersoner, så att dessa till sist hade flera exemplar av samma magiska vapen. Och han hittade på ett magiskt spjut som gjorde skadan "alla tärningar som finns i huset".
 
Det viktigaste tycker jag är att låta barn vara barn.

Sure, det vore skönt om småungar hade total disciplin, alltid var tysta, vältvättade, och och stod i givakt i ett hörn tills deras närvaro efterfrågades (alltså jag är inte sarkastisk, jag tycker på allvar att det vore skönt. Jag gillar inte barn.) men det är inte så barn funkar.

Beroende på ålder låter hans "spelledande" som fullkomligt normal och relativt hälsosam barnlek bara iklädd en etikett ungen kommit i kontakt med (dvs han kanske kallar det spelledande, men det är fortfarande bara lek det handlar om).

Du säger ju redan att du inte vill bli en nejsägare, och det är en jättebra utgångspunkt. Jag vill bara varna för att även vad som för dig och mig kan kännas som väldigt lätta "nudges" för att förändra leken i en viss riktning kan resultera i att leken inte längre är rolig för ungen och de slutar leka.

Så sålänge leken inte är direkt problematisk (för våldsam eller farlig på annat sätt, exempelvis) är min åsikt att låta ungen leka och bara leka med bäst du kan.

Resten kommer troligtvis med åldern.
 
Det viktigaste tycker jag är att låta barn vara barn.

Sure, det vore skönt om småungar hade total disciplin, alltid var tysta, vältvättade, och och stod i givakt i ett hörn tills deras närvaro efterfrågades (alltså jag är inte sarkastisk, jag tycker på allvar att det vore skönt. Jag gillar inte barn.) men det är inte så barn funkar.

Beroende på ålder låter hans "spelledande" som fullkomligt normal och relativt hälsosam barnlek bara iklädd en etikett ungen kommit i kontakt med (dvs han kanske kallar det spelledande, men det är fortfarande bara lek det handlar om).

Du säger ju redan att du inte vill bli en nejsägare, och det är en jättebra utgångspunkt. Jag vill bara varna för att även vad som för dig och mig kan kännas som väldigt lätta "nudges" för att förändra leken i en viss riktning kan resultera i att leken inte längre är rolig för ungen och de slutar leka.

Så sålänge leken inte är direkt problematisk (för våldsam eller farlig på annat sätt, exempelvis) är min åsikt att låta ungen leka och bara leka med bäst du kan.

Resten kommer troligtvis med åldern.

Det här! Jag tänker att kraven måste anpassas efter ålder. Sen kan du som vuxen självklart presentera nya saker för barnet, det är ju liksom en grej i hur barn lär sig saker, utmaning i lagom doser.

Kanske kan du @Henke ha någon regel att ni får hitta på saker i tur-och-ordning. Först säger barnet en sak som denne vill ska ske, vilket du sen tar vid och bygger vidare på för att sedan lämna över till nästa deltagare. Då får du in det här med gemensamt skapande och gemensamt ansvar för vad som händer i berättelsen. Och gör det på ett sätt där du bejakar och möter barnet i dess fantasi. Allt behöver inte vara så strukturerat och prydligt uppställt alla gånger, jag menar hur många rollspel är inte ett hopkok utan dess like när du väl börjar granska dem i sömmarna?
 
Så sålänge leken inte är direkt problematisk (för våldsam eller farlig på annat sätt, exempelvis) är min åsikt att låta ungen leka och bara leka med bäst du kan.
Fall in i leken och kör monologer. Lek med barnet på barnets sätt. Det var så jag lekte som barn. Vi hittade på massor av saker tillsammans men det var ofta att en hittade på och den andre följde och så turades man om.
 
Skulle det funka att köra ett improviserat äventyr där man bytte SL var 15:e minut eller så? Då blir det kanske mer tydligt vad som funkar och inte funkar?
Ja, varva SL är absolut ett bra verktyg. Den risken jag eventuellt ser är att det blir berg- och dalbana kring skatter, monster, rälsning, etc. Men det är absolut ett bra sätt att styra spelet så alla lär sig.
 
Kanske kan du @Henke ha någon regel att ni får hitta på saker i tur-och-ordning. Först säger barnet en sak som denne vill ska ske, vilket du sen tar vid och bygger vidare på för att sedan lämna över till nästa deltagare. Då får du in det här med gemensamt skapande och gemensamt ansvar för vad som händer i berättelsen. Och gör det på ett sätt där du bejakar och möter barnet i dess fantasi.
Absolut. Jag tryckte tidigt på att "nej" är tråkigt och att man hellre får säga "ja, MEN.." och förändra situationen så man möts halvvägs.
 
Fall in i leken och kör monologer. Lek med barnet på barnets sätt. Det var så jag lekte som barn. Vi hittade på massor av saker tillsammans men det var ofta att en hittade på och den andre följde och så turades man om.
Jo, det är såklart bra. Samtidigt så är det bra om man kan hitta någon form av ramar kring spelandet. Om den yngste plötsligt hittar på att det dyker upp rymdskepp och superhjältar mitt i ett DoD-äventyr så lär storasyskonen hoppa av ... osv osv :)
 
Ja, varva SL är absolut ett bra verktyg. Den risken jag eventuellt ser är att det blir berg- och dalbana kring skatter, monster, rälsning, etc. Men det är absolut ett bra sätt att styra spelet så alla lär sig.
Det blir nog berg- och dalbana första gången i alla fall. Men det kanske måste få bli det? Sedan kan man ju samtala om vad var och en gjorde bra så att alla lär sig något?

-Hur var det när Klara spelledde?
-Jätteroligt!
-Vad bra! Varför var det roligt?
-Det var så spännande!
-När var det spännande?
-Det var som allra mest spännande när vi träffade skeletten!
-Varför var just det spännande?

Och så vidare 😊
 
Tänker tillbaka på första perioden vi spelade och hur vi turades om att hitta på. Det blandades friskt och inte alltid blev det bra.

Men ju fler gånger nån gjorde nåt intressant, desto bättre blev vi. Haken är kanske att alla inte orkar vänta på bra …
 
Det här är en jätteintressant tråd som jag håller ett öga på. Men jag har inget att bidra med.
 
Jättekul att de spelar och det viktigaste är nog att de gör något som typ är rollspel, sen kommer det nog att utvecklas av sig själv och intresset går säker upp och ner som det brukar med barn.

Alltid svårt med barn i olika åldrar att få dem leka samma lek.

Skulle du kunna smyga in någon form av världsbyggande som inkludera allt möjligt fast lite mer strukturerat. De kanske åker genom olika tidsåldrar, ibland är det rymd, ibland fantasy osv. Men en sak i taget och mer tydligt när det växlar mellan dem. Lite doktor Who eller liknande som har massa konstiga grejer blandat.
 
Back
Top