Nekromanti Ack, ljuuuva kärlek!

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Okej, innan ni protesterar och skriker "ett inlägg om romantik?!Det här hör inte hemma på skräckforumet!" så kontrar jag omedelbart med följande blixtrande ripost:

"Vilken idiot som helst kan skrämma spelarna genom att försätta deras rollperson i fara. En skräckmästare värt sitt salt kan skrämmas genom att blott angripa deras anhöriga."

Därmed inte sagt att jag är så djäkla bra på det, men jag hoppas bli bättre när den här diskussionen är slut.

Vi har ju nu i flera veckor diskuterat olika sätt att angripa rollpersonen på: Genom monster av olika detaljeringsgrad, direkt vansinne, ljussabelsangrepp med femtioelva T6 och så vidare. Samma tekniker kan nog användas på en slp, men det svåra är förstås att få den där långa fina relationen mellan en slp och en rollperson. Jag har en analys puttrande i bakhuvudet, men jag börjar med följande små åsikter om det det ljuva ämnet romantik i rollspel (ur ett skräckperspektiv, alltså):

#1: En bra relation frodas lika mycket mellan spelsessionerna som under dem. Därför bör du aldrig ta livet av kärleksföremålet under samma spelsession som du introducerat honom/henne. Det är nog lite optimistiskt att du skall hinna få till en djup relation under en spelomgång till att börja med...

#2: Ta inte livet av ALLA kärleksföremålen! Det kommer ju resultera i att spelarna (för att inte tala om rollpersonerna) kommer sluta sig, bli inåtvända och dra sig för att skaffa vänner/ bli förälskade. De vet ju att alla som de pratar med kommer bli varulvsmat innan äventyret är över.

#3: Involvera gärna alla spelare! Många tror väl att förälskelser endast fungerar under intima solospelsessioner, men jag tycker att de bästa relationerna är de som involverar hela spelargruppen. Folk kan vara gamla ex till varandra, det kan blossa upp svartsjuka och olika former av triangeldramer kan förekomma.

Såna här situationer får verkligen liv i ens kampanjer, och det är ganska tacksamt för SL också, då rollspelarna ägnar mer tid åt att agera sinsemellan (jag kommer ihåg en lång debatt när en kille försvarade sin flickvän när de andra påpekade att hon var lösaktig "nej, hon dansar bara på det där stället så att hon kan få råd med en utbildning, hon skall bli tolk och jobba som medlare bland kattfolken!" Jag höll på att garva ihjäl mig bakom spelledarskärmen!)

Extra kul är det förstås när någon spelare har en romantisk affär med en slp som någon annan i spelargruppen har haft ihop det med tidigare. Jag kommer ihåg en kille som skickade en lapp till mig där det stod "jag frågar henne (vid lämpligt tillfälle) om jag är bättre i sängen än Elerion"... Jag skrev "hon nickar och svarar 'Mmmm, visst'" och då blev han alldeles konfunderad och började komma med massor av frågor "Vadå? HUR sa hon det? Var det MMMMM, visst! eller mm ... visst?" och så vidare. Klart kul!

#4: Premiera "romanser" framför tomma "ragg." Vi SL är vana att överdriva väldigt när vi porträtterar vanliga slp, främst för att spelarna direkt skall se vem vi gestaltar. Det är bra, men när det är fråga om romanser måste man nog tona ner lite och måla upp mer nyanserade karaktärer. Enklast tycker jag att det är att få till något med "kompistjejer" som kan umgås mer naturligt med spelarna än förföriska "femme fatales" som i min gestaltning iaf oftare framkallar skrattsalvor än ömma blickar hos min spelargrupp. Starka kvinnoporträtt är också att föredra framför väna bimbos. En hängiven prästinna, en riddarinna, en cool japansk mästerhacker eller en sorts Nina Haagen-punkare är liksom "verkligare" än en drömsk Jennifer Lopes-figur som bara sitter och tittar medans rollpersonerna försöker impa på henne med allsköns raggningsrepliker.

#5: Kom ihåg att riktiga relationer bygger på att man faktiskt behöver varandra. Vilken tomhet i dina rollpersoners liv kan kärleksobjektet fylla? I Kult är karaktärerna ofta så trasiga att det är lätt att föda starka romantiska band, det är svårare i spel med riktiga "hjältar". Jag gillar idén med en tunn akademiker som får ihop det med en tuff tjej med skinn på näsan. Det är en rolig relation att rollspela, dessutom. Som spelare har jag (i rollen som skolfröken i Chronopia) haft ett långt och underbart förhållande med en blek gothig diktare. Han var überpretentiös och supermelankolisk och introducerade mig till den absoluta eliten i stadens kulturella societet, där vi gick på balla fester och fnös åt kommersiella barder och så vidare. Själv fick jag trösta honom när han hade förlorat sin konstnärliga själ eller druckit upp alla sina pengar eller liknande.

Förhållanden av denna typ blir intressantare än de som handlar om att en cool hårding vill visa upp en blondin med 18 i KAR för resten av grabbarna, typ.

#6: Tjejen/killen har egna kompisar, ett eget liv, och är inte redo att lämna allt för att hänga med den romantiske rollpersonen och hans/hennes crew. Detaljerad info om dennes vänkrets gör kärleksobjektet mycket intressantare. Vad tycker de om rollpersonen? Hur fungerar de ihop med övriga i spelargruppen? Ibland kan paret försöka göra en "matchmaking" med varandras polare, det kan bli dråpliga situationer! (svåra att rollspela dock, du måste ju alltid vara partnern) Ni har förstås fattat själva att det är tacksamt att skapa nya rollpersoner som börjar med att vara en vän till kärleksobjektet. Håller man på sådär tillräckligt länge (med kärleksaffärer och relationer fram och tillbaka) kan det bli rena Dallas till slut! Och det är ju kul...

Nu ska jag sova (gäääääsp) men tills vidare får dessa tankar duga. Ni har förstås mycket att tillägga, eller sitter det kanske någon med en fundering? Jaja, vi syns i morrn!

/Rising
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,215
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Re: Kärlek, blod, sömnförbannelser och...skräck?

Fantastiskt! Äntligen ett riktigt bra foruminlägg. Tack!

Inte för att jag egentligen behövde det, iofs. Jag spelar och spelleder mycket jordnära kampanjer, med kärlek och relationer som starka inslag, och har således väldigt stor erfarenhet av att hantera kärlek i rollspel. Jag brukar dock ha med många mycket detaljerade SLP:er, och har därför sällan fått till någon särskild "kärleksanknytning" just mellan rollpersoner, undantaget vid två tillfällen - det ena då en redan gift rp var förälskad i den andra rp:ns syster (och denna rp var NÅGOT överbeskyddande), det andra då min rp och en annan rp blev förälskade (och han bar mig i flera mil när jag höll på att förgås av drogabstinens). Särskilt mycket skräckrollspel har jag dock inte spelat, och det närmaste kärlek jag kommit i sådana är att ha varit 'beskyddad' av en obstinat kanadensare OCH en liten tuff brittisk journalist (CoC 1890), samt att ha varit blodsbunden till diverse perversa typer (Vampire, såklart, 1440-talsmiljö. Novell om början på det hela finns på novellsidan). Men jo, kärlek i rollspel är onekligen ett intressant ämne. Begriper mig inte på folk (de tycks vara många på forumen) som notoriskt förkastar det.

Och angående kärlek + skräckrollspel. Tja...diverse perversioner i Vampire är väl vad som främst comes to mind. Man tenderar väl att utveckla beskyddarinstinker för folk man är förälskade i, och om de således skulle få panik och stå som paralyserade när Nyarlatruglxiblobchurnugmygowotl (eller dylik slemmig, köttig sak med oräkneligt antal extremiteter) kommer krälande lär man bli våghalsigare än vanligt, och försöka lugna ned dem/fly med dem innan det är försent. Hur detta skulle gynna skräckrollspelandet som sådant har jag svårt att se. Kärlek kan förvisso bidra till mycket, men hur skulle det kunna utnyttjas speciellt för skräckrollspel? Iofs...en sak från Chronopia ploppar upp ur skallen. Berättaren berättar om hur en kamrats syster blev förälskad i en Äldste av Blodskulten, och drogs med i dennas krets, bortom allt hopp om räddning. Kärlek kan onekligen övervinna allt, men det var väl magi inblandat, och som det mesta när det gäller skräck-associerad kärlek så känns det väldigt 'Vampajr'. Hur kärlek skulle kunna bidra till något speciellt rent skräckmässigt i spel som CoC och Kult kan jag dock inte riktigt komma underfund med. Och det var väl det du (Rising) hade idéer kring? Eller? De framgick nämnligen inte riktigt, och ditt inlägg verkade mer vara en allmän guide i rollspelskärlek än något specifikt för skräckforumet. Helt enkelt, jag ser inte det 'Skräckperspektiv' du nämner. Utveckla således gärna dina tankegångar en smula.

Hmm...jag fick förvisso en riktigt sjuk idé. Ponera att en riktigt skum Chtulhu-grej (insert X here slemklump, typ, helst någon som infiltrerar mänskligheten, på något sätt) skulle bli förälskad i en människa? Kanske inget allt för troligt scenario, men riktigt läskigt skulle man nog kunna göra det. Tänk er en Xi'chotl Mi-go (stavas hur faen då?) som någonstans i sitt sjuka, omänskliga sinne bär kärlek till en specifik kvinna, och vill ha henne till varje pris. Hmm...naeh, är nog ingen särskilt bra idé. (Hmm...jag har en känsla av att något sådant hänt min CoC 1890-rp, men nej, det var nog bara nån Chtulhu-kultist...). Det är ju också ett alternativ, iofs, och ett vettigare sådant; en kultist som går så långt i sin avgudadyrkan att han tänker offra sitt hjärtas älskade till Great Chtulhu, eller nået...

Nej, idéspåning till CoC är nog inte min starka sida. Vampire kan man kanske konsultera mig angående, men CoC överlåter jag nog bättre åt andra (min Sl, tex). Återigen: ett väldigt bra (och intelligent) inlägg, men tänker du inte förtydliga skräck-temat i det hela är det kanske lika bra att vi lägger tråden i rollspelsforumet istället?

Btw...lustigt, jag har haft med en SLP som hette Elerion. Fast hon var en lekfull skogsalvsflicka med överentusiastiska tendenser och en sömnförbannelse över sig ;-)

- Ymir, glömmer aldrig när rp:na skulle klä ut sig och infiltrera De Hängivna, och Elerion övertalade en rp att ta med henne som 'slav'...
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Jaså, glömde jag skräck?

Ehrm...yes, glömde visst skräckperspektivet...

Eller tja, de första punkterna ser jag som direkta skräckparaleller, jag tar ju för givet att kärleksobjekterna förr eller senare kommer att dödas av monster. Vi vill ju att spelarna skall bli rädda när deras rollpersoners älskade hotas till livet.

Det finns förstås elegantare sätt att hantera romantik och skräck i rollspel än så, men dessa kanske är svårare att gissa sig till. Här spånar jag i alla fall fram några andra sätt en kärleksaffär kan användas i skräck, mycket nöje!:

#1: Kärleksobjektet är monstret.
En dunderklassiker. Redan på Greve Draculas tid förstod Det Okända att det ofta var läskigare att skrämma folk med sexuellt påträngande, förföriska "karisma-monster" än motbjudande slemproppar. En intrig jag ofta använt med framgång är den där rollpersonerna inledningsvis hjälper en skygg och mycket förvirrad ungmö mot en aggresiv pöbel som jagar henne. Allteftersom äventyret fortsätter får de hjälpa henne återfå sitt minne och en romans börjar uppstå. Med tiden blir hon dock ibland aggresiv och mycket våldsam. Denna förändring är mycket långsam, krypande, och rollpersonerna börjar förstås ana det värsta. När hon senare visar sig förändras också till det yttre, och återigen blir beroende av rollpersonerna är det fråga om de verkligen vågar hjälpa henne... Lite som i "flugan", ni fattar säkert. Allra läskigast blir det förstås om hon rymmer någon gång. Då vet ju inte rollpersonerna i vilket stadium hon kommer vara i nästa gång de möts. Ett annat exempel är en intrig liknande den vi ser i The Shining. Need I say more?

#2: Kärlek mot alla odds!
Alla skräckmästare vet att isolation är ett av grundämnena i skräckperiodiska systemet. Endast en dåre tror att det behöver betyda att man skickar rollpersonerna till öde öar eller övergivna byar i radioskugga. Det kan mycket skickligt skildras som att de drivs ifrån sina älskade. Har de börjat ta varandra för givna? Har rollpersonen inte tid till familjen för allt äventyrande? Se relationerna i filmen Heat för inspiration (ingen skräckfilm, men ändå). Ett annat superbra tips ni kan få låna från mig är att rollpersonerna söker igenom mördarens lägenhet, och hittar flera hundra polaroider på kärleksobjektet, där ett tiotal visar henne sovande i sin säng, tagna innifrån sovrummet! Här måste jag också nämna min gamla (ja, jag vet att jag nämnt det här exemplet förut!) scenario med kvinnan (rollpersonen) som fick syra kastat i ansiktet. Hennes man (en slp) lämnade henne under en lång och smärtsam skilsmässa, men hon hittade senare (långt senare) ändå en man som kunde älska henne trots ´hennes ansiktskador. Då blev det skiiiitbra skräckstämning, tänk om hon skulle förlora honom?... -Bästa skräckäventyr jag kört.

#3: Kärlek slår split i spelargruppen
Oj, förmodligen den mest klassiska av alla romansintriger. Vanlig i fantasyrollspel där nymfer är mycket tacksamma verktyg i skräckmästarens händer. Fungerar bra i hårdkokta deckare också med "femme fatales" som spelar ut rollpersonerna mot varandra. Det fungerar, för äventyrarna är maniskt rädda för att bli varandras fiender. Svårspelat, men kul. Mitt tips är att dra ut REJÄLT på den här typen av romanser, och använda som vitalt bakgrundsinslag för dina mer påtagliga äventyr.

#4: Hennes nya pojkvän
Spelarna hatar att förlora. Och när deras rollperson bryter upp med sitt åtrådda kärleksobjekt och denna finner en ny partner, en mycket "finare" än rollpersonen, då ger det en ENORM känsla av otillräcklighet. -Otillräcklighet leder till osäkerhet, osäkerhet till tvivel, och på det spåret åker man raka vägen till Skräckberga när jag är konduktör. Man kan lockas till att använda pojkvännen som "monstret", dennes underhuggare eller någon annan form av dumskalle som står i rollpersonernas väg, men det avråder jag ifrån. När spelarna klarar äventyret känner rollpersonen att han också "vunnit" över pojkvännen. Då är ju allt arbete förstört! Nä, betydligt bättre är det när pojkvännen får all credit för det rollpersonerna har gjort, och allra värst när han faktiskt har förtjänat det. Se till att spela dryg, mästrande och alldeles omöjlig att besegra, så har du fattat poängen...

Det var väl bättre? Kommer jag på något mer så återkommer jag!

/Rising
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Jomen !

HeHe !
Det här kan ju bli hur bra & använbart som hellst !<img src="/images/icons/devil.gif" border=0 width=15 height=15>
 

Seraphim

Warrior
Joined
1 Sep 2001
Messages
271
Location
Norrut.
Ah! En ny ordrik diskussion!

Nu svarar jag på båda dina inlägg här.. bara så att du vet. <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>

<small>"En bra relation frodas lika mycket mellan spelsessionerna som under dem. Därför bör du aldrig ta livet av kärleksföremålet under samma spelsession som du introducerat honom/henne. Det är nog lite optimistiskt att du skall hinna få till en djup relation under en spelomgång till att börja med...</small>

Håller med. Jag tror att det faktiskt är rent omöjligt att, på ett övertygande sätt, skapa en "älskvärd" SLP och ta ihjäl den samme under samma spelmöte och skapa en känsla av förlust. För jag tror att det är just en förlust man åstadkommer med att ta livet av en "bra" SLP, skräcken ligger i hotet om förlusten.

<small>"Ta inte livet av ALLA kärleksföremålen! Det kommer ju resultera i att spelarna (för att inte tala om rollpersonerna) kommer sluta sig, bli inåtvända och dra sig för att skaffa vänner/ bli förälskade. De vet ju att alla som de pratar med kommer bli varulvsmat innan äventyret är över."</small>

Jag tror, som jag sa ovan, att skräckmomentet i den här teorin ligger mer i hotet om en kär SLP's död, inte just i själva döden av SLP:n.
Om vi tänker på en film, så är det ju innan en av karaktärerna håller på att dö som vi är mest rädda; när hjältarna desperat försöker stoppa den Onde Skurken från att sänka ner karaktären i köttkvarnen. Det hakar ju litegrann in i "bomb"-diskussionen vi hade tidigare.

<small>"Involvera gärna alla spelare! Många tror väl att förälskelser endast fungerar under intima solospelsessioner, men jag tycker att de bästa relationerna är de som involverar hela spelargruppen. Folk kan vara gamla ex till varandra, det kan blossa upp svartsjuka och olika former av triangeldramer kan förekomma."</small>

Hmm.. Att olika rollpersoner har interna intriger är ju alltid roligt, men det förutsätter nästan att rollpersonerna får en del guidning av SL när de skapas eller att SL skriver dem själv. Jag håller helt med om att alla spelare ska vara med på ett hörn, inte nödvändigtvis i samma relation, utan snarare så att alla spelare får ta del utav.. vad ska vi kalla det.. romantikmomentet? Detta för att spelet inte ska bli för vinklat till en karaktär.
Jag tycker också att det kan vara värt att nämna att romantik inte bara behöver betyda nära kärleksförhållanden; i skräckrollspelssammanhang tror jag att alla former av relationer på ett eller annat sätt kan komma att diskuteras i det här sammanhanget.

<small>"Såna här situationer får verkligen liv i ens kampanjer, och det är ganska tacksamt för SL också, då rollspelarna ägnar mer tid åt att agera sinsemellan"</small>

Förutsatt att de fungerar som det är tänkt då. Kommer ihåg åtskilliga modell-konventsäventyr som jag både har spellett och sett, där SL sliter sitt hår för att spelarna spelar ut sina intriger på "fel sätt". En miss från de som skrev äventyren kan tyckas, men det beror också på hur spelarna ställer sig till sådant de inte riktigt rår över (du är förälskad i din kapten!) och hur de tolkar formuleringarna man använt.
Det jag vill säga är att det visserligen är kul och bra att spelarna har "liv" i kampanjen, men många äventyr har slutat i att spelarna helt koncentrerat sig på de inre svårigheterna och kampanjen har liksom bara fallit samman. Nu behöver vi inte ta en diskussion om "styrning eller inte styrning i rollspel"; under förutsättning att man tillämpar "romantikmetoden", ser jag det här som ett problem.

<small>"Starka kvinnoporträtt är också att föredra framför väna bimbos."</small>

Rent allmänt tycker jag att det är lite obekvämt att försöka skapa "seriösa" relationer mellan SLP's och rollpersoner, därför är det lätt att det hela spårar ut i en massa gabflabb och allmänt manligt "höhöhö". Mycket av det tror jag kan bero på att jag spelleder i en grupp av spelare där alla är killar, något som gäller för väldigt många rollspelsklubbar. Det här ser jag som en klar nackdel. Jag kan inte förklara varför, men det är - som andra påpekat tidigare - lättare att skapa en slags "seriös stämning" om tjejer är med i spelgruppen.

<small>"de första punkterna ser jag som direkta skräckparaleller, jag tar ju för givet att kärleksobjekterna förr eller senare kommer att dödas av monster."
+
"Vi vill ju att spelarna skall bli rädda när deras rollpersoners älskade hotas till livet."</small>

Som jag hävdade ovan; det är hotet som är det intressanta ur ett skräckperspektiv, "sense of loss" kan åstadkommas genom att ta död på karaktärerna, likväl som det kan skapas då man låter det spelarna desperat försökt bygga upp under en lång kampanj (insatstänkande och "achivement-insatsen") falla i bitar.
Risken med det här är ju då att spelarna känner att det "inte är lönt" att anstränga sig, då allt de gör går åt helvete.
Tekniken, tycker jag, är en balansgång - att få rollpersonerna att ha ett brett socialt liv (som i riktiga livet) även under en skräckkampanjs gång (ofta blir behovet utav vänner och närhet större i krissituationer) och hota dessa SLP's utan att ta ihjäl dem, men också akta sig för att ständigt hota rollpersonernas nära och kära till livet för att få dem att göra räddningsoperationer, då det leder till att de ser relationer som ett hinder.
En favorit här är ju förstås att få spelarna att känna det som deras fel att folk nära dem dör; de "drar in dem" i kampanjen (som antagligen kräver dödsoffer här och där) och är på sätt och vis medskyldiga till det som händer dem.
Ytterligare en intressant intrig är ju att ha SLP:s som byter sida; från fienden till rollpersonerna (love conquers all) eller från rollpersonerna till fienden (förräderi).

<small>"Det finns förstås elegantare sätt att hantera romantik och skräck i rollspel än så"</small>

Massor. Mina favoriter är de som kan utspelas i det nu nedlagda Wraith: the Oblivion (del i World of Darkness), där spelarna är döda. Naturligtvis väntar ingen himmel, utan snarare ett "helvete" där det mesta är sig likt från livet (nackdelarna i alla fall).
Behovet av relationer (som brett begrepp) blir stort för den döde, och är nödvändigt för att karaktären ska överleva, men det är ju vissa komplikationer med att ha romanser mellan existensplanen..

- §eraphim.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Ah! En ny ordrik diskussion!

Jag håller med dig i dina anmärkningar. Särskilt det om att hotet är det läskiga, att bara förlora sin älskade vind för våg till en varulvs käftar är mer ett misslyckande i största allmänhet. Dock vill jag flika in med en tredje variant, där den älskade bara försvinner. Spårlöst. Nu (om man har spellett rätt) sitter det en spelare runt bordet och hoppas att kärleksobjektet mår bra, var han/hon än är någonstans. En del av de personer jag trollat bort genom åren (främst i Kult) har faktiskt inte återfunnits ännu. Det är en ganska läbbig känsla när någon man bryr sig om bara försvinner sådär, det kan jag personligen intyga! (väntar nämligen fortfarande på att min älskade poet skall hittas av myndigheterna i Chronopia)

Annars, många av dina punkter tangerar ett annat ämne, nämligen formen på spelpassen. Många av mina exempel fungerar ju inte alls i ett femtimmars konventsäventyr, utan måste breddas ut under långa kampanjer. Du verkar vara av samma åsikt. Ok, du nämner klart och tydligt att du inte vill få in den här debatten på sidospåret "styrning eller inte styrning" men jag tvingas ändå bryta mot den begäran. Fungerar kärleksaffärer överhuvudtaget om inte spelaren vill det?

Jag är tveksam. Jag gillar det nämligen inte, varken ur SL-synpunkt eller ur ett spelarperspektiv. Näe, kärlek är bäst i löst berättade kampanjer, det är mitt motto. Hoppas det inte är alltför kontroversiellt.

Det absolut smartaste du skriver, som jag tycker vi ska ha som huvudämne framöver, är dock det här:

"En favorit här är ju förstås att få spelarna att känna det som deras fel att folk nära dem dör."

Nu när det är sagt låter det ju självklart, men jag vet att många spelledare "skriver in" slp-dödsfall i sina äventyrsmanus, och bestämmer att det kommer ske på så vis. Om vi förutsätter att kärleksaffärer till att börja med inleds på spelarens begäran (vi gillar ju inte när SL säger: "du blir tokförälskad i barägaren, Vilda Ramona"), så måste den också avslutas på grund av spelarens snedsteg. Om spelaren känner att han byggt upp en vital och levande relation kan inte SL döda kärleksobjektet helt utan vidare. Då blir ju spelaren bara arg.

Om det däremot är ens eget "fel" att ens käraste/käresta har dött, då finns det plötsligt en gnagande känsla av otillräcklighet i spelarens bakhuvud. Dessutom blir förstås också själva dödsfallet desto starkare som skräckupplevelse. Bra sagt, alltså!

Sedan kommer du med en rejäl utmaning:

"Ytterligare en intressant intrig är ju att ha SLP:s som byter sida; från fienden till rollpersonerna (love conquers all)"

Jupp, det här har jag faktiskt försökt med lääänge, med väldigt blandade resultat... De första gångerna kan jag erkänna att det inte gick som planerat: Spelarna förförde häxmästarinnan, som flytt från ondskans armeer (suck! Jaja, det var för länge sedan) och hällde gift i hennes frukost morgonen därpå och plundrade liket...

Det tog faktiskt ganska många försök innan jag lyckades få en "onding" bli accepterad (och älskad) av spelargruppen. Jag hade ett rivaliserande äventyrargäng i Chronopia som gång på gång stötte ihop med spelarna. Oftast som fiender, men med tiden började de hjälpa varandra ibland och agera hälare åt varandra. Jag spelade med olika spelare nästan varje gång på den här tiden, så mina äventyrare hade alla olika åsikter om det här andra gänget. Med tiden uppstod det romanser på några håll (andra blev bittra dödsfiender med varandra) och det hela blev ett kuligt inslag allt som allt.

Jag rekommenderar alla spelledare att infoga romanser i sina spelsessioner på detta sätt. Skriv kompletta äventyr som vanligt, men ge bra förutsättningar för spelarna att ta egna initiativ. Om de får träffa en slp om och om igen i äventyr efter äventyr kommer de att utveckla några känslor till dem förr eller senare. Om spelarna inte vill leka låtsasförälskad med dig (ganska vanligt, får man väl ändå säga) så ska de inte behöva det. Ge dem kompletta äventyr som inte nödvändigtvis måste inkludera kärlek och romantik.

Tja, kommer vi på något annat?

/Rising

Jag var tveksam till den här diskussionen först, men nu tycker jag att den är något av det roligaste på forumet! Love rules!
 

Seraphim

Warrior
Joined
1 Sep 2001
Messages
271
Location
Norrut.
Re: Ah! En ny ordrik diskussion!

<small>"den älskade bara försvinner. Spårlöst. Nu (om man har spellett rätt) sitter det en spelare runt bordet och hoppas att kärleksobjektet mår bra, var han/hon än är någonstans."</small>

Jodå, det är ett bra scenario - förutsatt att SL kommer ihåg att han låtit personen försvinna och är nogrann med att komma ihåg att ge små ledtrådar här och där som "leder till" SLP:n. Det behöver ju inte egentligen finnas någon "sanning" bakom de påståendena om SL är vag nog i sina ledtrådar, men det håller händelsen i färskt minne. Om ledtrådarna dessutom passande dyker upp vid händelser där rollpersonernas "ärkefiende" är inblandad kan det bli ännu mer tvivel och ränksmidning.

<small>"Du verkar vara av samma åsikt."</small>

Tja, jag har inte kommit på något bra exempel på situationer där det skulle gå att introducera en SLP så snabbt och effektivt att spelarna känner ett band till personen redan under samma spelkväll. Spelkvällens längd är ju i och för sig också en liten relevant utvikning; har man en jävligt lång spelkväll (säg 6-8h) så kan man ju ha en chans att lyckas, men jag tror att det behövs en paus på en spelkväll för att mötet ska hinna sjunka in.
Jag har lyckats skapa ett band mellan en SLP och rollpersonerna på två spelomgångar, och ett ganska starkt sådant. Jag tror inte att det hade så mycket med tekniken jag använde att göra (var rätt länge sedan), som tiden jag lade ner på att skapa ett band mellan rollpersonerna och SLP:n.

<small>"Fungerar kärleksaffärer överhuvudtaget om inte spelaren vill det?"</small>

Ja och nej. Naturligtvis skulle det vara mycket krystat att försöka få till stånd en het kärleksrelation mellan en spelare och en SLP och spelaren inte var med på noterna. Det innebär ju också att spelaren är en trist typ som inte kan anpassa sig till rollen och att SL är dålig på att anpassa rollerna till spelarna.
Ingen ska ju behöva spela något som inte fungerar, även om jag tycker att en av idéerna med rollspel är att man ska leva ut andra gestalter. När man gör karaktärerna själv tenderar de att bli rätt "lika" i grund och botten; att spela "en annan persons" påhittade roller, och försöka tolka den, är mer utmanande och i mitt tycke roligare.
Å andra sidan är väldigt få rollspelare som jag känner villiga att ta steg till relationer i rollspel utan något vettigt incitament. Att rollpersonen "vill" tycka om någon är ju ett tämligen bra incitament som får de flesta rollspelare att leva ut lite. Det här kan ju bero på att de flesta rollspelare är killar och att killar har problem med att leva ut känslor inför andra, utan "skäl".

<small>"Om det däremot är ens eget "fel" att ens käraste/käresta har dött, då finns det plötsligt en gnagande känsla av otillräcklighet i spelarens bakhuvud. Dessutom blir förstås också själva dödsfallet desto starkare som skräckupplevelse."</small>

Om jag då får kritisera min egen tes litegrann; det gäller ju fortfarande att vara måttlig. För mycket av det goda är aldrig bra och kanske särskilt när vi pratar om relationer i rollspel. Vi pratar just nu dessutom om relationer i skräckrollspel. Vår avsikt är att uppmuntra spelarna att nå ut till andra SLP för att vi ska få en hållhake!
Det här kan vara viktigt att komma ihåg. Om vi alltid är ute efter att spelarna först skapar en relation och att vi ska sitta och förstöra den till slut blir det inte bra. Det blir upprepningar och i bästa fall irriterande. I sämsta fall blir det tråkigt och då har vi misslyckats totalt.
TV-serier kan vara en parallell. I "bra" TV-serier kommer relationerna som befästs i seriens gång att prövas ett par spänningsfyllda gånger, medan "såpor" ägnar sig åt att ta upp de konflikterna stup i kvarten. Nu finns det visserligen personer som finner det intressant, men jag är inte en av dem, och att se det i skräckrollspel skulle vara rent hemskt.

<small>"Det tog faktiskt ganska många försök innan jag lyckades få en "onding" bli accepterad (och älskad) av spelargruppen."</small>

Ännu mer gulligt är det väl om en tidigare fiende lyckas vinna rollpersonernas (spelarnas) förtroende, för att sedan förråda dem "igen". Muahahaha! <img src="/images/icons/devil.gif" border=0 width=15 height=15>

<small>"Tja, kommer vi på något annat?"</small>

Nja, det enda jag kommer på just nu är att man inte kan begränsa sig till romanser av olika slag. Det finns riktiga tårdrypare där två vapenbröder, som undkommit hundra faror och fått släpa sig i smutsen för att till sist nå fram till "målet" skiljs av döden, då en av dem blir träffad "istället för" den andre (som naturligtvis då är spelare). Och där har vi; relation, kontaktknytning, lojalitet som kanske först sätts till skräck, för att sedan bli en förlust, för att förhoppningsvis bli en självanklagelse från spelarens sida; "Om jag bara hade..., så kanske...".

- §eraphim.
Love, Horror and Violence, kanske?
 
Top