Nekromanti Anomolous Subsurface Environment

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Corps de garde - 130321

För lite mer än en vecka sedan befann sig fyra från samhället lösryckta typer på den i bästa fall oansenliga tavernan Den kladdiga muggen, i den i stort sett menlösa lerfarmarbyn Chelmsfordshire (om man nu kan kalla en ansamling träruckel för en by). De fyra var:

Julius - F.d. kloakarbetare, nu utled på underjordiska terrorister och att få grunkies nedspolade i toaletterna.
Arryk - Legosoldat ärrad från flera krig mellan magikertyrannerna, samt att vakta karavaner.
Baldrick - Klerk, från templet som tillber Theosaurid, dinosauriernas gud.
Adam - Lätt vansinnig vetenskapsman från en tvillingskara om fem barn, alla med cybernetiska armar.

Två av traktens odugliga ynglingar släntrade in på Den kladdiga muggen, och meddelade ljudligt att de sett en övergiven karavan i närheten och de fyra opportunisterna gav sig omedelbart dit för att se om något av värde möjligen efterlämnats. Huruvida Arryk egentligen skulle ha vaktat den här karavenen eller inte framgick inte helt tydligt.

Mycket riktigt hade karavanen blivit plundrad, och en bit bort från karavanen i ett skogsbryn fann de fyra livlösa kroppar och en öppen metallbox. Tre av de livlösa kropparna var några av de lejonhövdade moktarerna, medan de fjärde var en skallig äldre människa. Kropparna såg ut att ha dött av någon obehaglig sjukdom snarare än av våld. I metallboxen fanns en märklig gulaktig sten och en karta som visade vägen till berget Rendon, med texten: “Stenen är nyckeln”. Alltid sugna på att försöka förbättra sin position här i världen återvände de fyra till staden Denethix för att sammanställa en större expedition till Rendon för att försöka lista ut vad det var som försiggick.

Väl tillbaka i Denethix rektryterande man först tre närmare bekanta. Dessa var:
Konrad - En klerk, eller åtminstone tyckte han själv att han var en sådan
L - En barbarprinsessa från några vidder någonstans, med sina slavar I och J i släptåg
Lucy Slow Dance - Språkexpert och charmig som få

Lucy var på fint humör, hon hade vaknat på morgonen utan blod på kläderna eller nånting. Elle var sugen på att lämna den ganska obegripliga stadsmiljön och Konrad behövde samla ihop mer pengar till sin kyrka (som överraskande få av de andra hade hört talas om sedan tidigare). Lucy gav sig av till favorithaket Skamliga kusinen och flirtade där upp Karoo the Sweet (den kanske stiligaste mannen sedan Fabio) och Margret the Flame (som luktar bensin och alltid tycks ha elddon i närheten). Adam försvann iväg till sin favoritdjuruppstoppare där han fann en ung och villig vetenskapsman vid namn Twitch att följa med på resan. Efter att misslyckats övertyga den arbetslösa snobben Francis om stiligheten i utlåningsläderdräkten fick Baldrick istället med sig den mammiga Brilena som lovade att ta hand om alltihop utan att ställa några krav. Julius hämtade med sin f.d. kollega Laerdan (han vann en gång en äggätartävling!) som kunde gå med på att kloaklivet kunde nog vara rätt tröttsamt i längden.

Det var alltså en rejäl skara på 15 personer som gav sig av till berget Rendon. Kartan visade dem till en grotta i berget, från vilken en otäck lukt kom. Det visade sig vara någon sorts hemvist åt ett djur eller märkligare best, som lämnat sitt avskräde i grottan. Elles slav I gnuggade sig i avföringen för att dölja sin doft, medan de andra var mer intresserade av den märkliga plattan av hård, slät och vitaktig metall som fanns i grottans djup. Brevid fann de ett nedkast, där de (efter lite religiöst debatterande om repstumpar) på Arryks initiativ kastade ned stenen de hade i metallådan. Plattan, som visade sig vara en dörr, gled ljudlöst åt sidan och erbjöd en märklig syn: En åttakantig kammare, helt konstruerad i samma material som plattan de just öppnat, med lysande rör i taket och flera dörrar. Skyltar ovanför dörrarna berättade att de ledde till Barackerna, Forskningscentret samt till Energikärnan. De delade efter lite diskuterande upp sig, så att det ena gänget gick mot barackerna och de andra började närma sig forskningscentret i maklig takt.

Det första rummet som mötte dem i barackerna var mycket dammigt, och hade spår av kanske en vagn eller skidor i sig. Det fanns också gott om spår av material som trä och textil i små flisor. Framför en av dörrarna var det mycket noggrant städat. Baldrick försökte öppna dörren med en lång medhavd påle, som splittrades i småbitar när den träffades av ett stålrör riggat som en fälla. De undersökte rummen i anslutning till dörren och fann utöver en oväntat fräsch toalett en märklig spegel med några trasiga sladdar samt en metallbox innehållandes två guldörnspins. Dessa lånade Lucy ut till Karoo, som satte dem på höften (han bär bara korta shorts). Mycket elegant höftparti!

Under tiden hade den andra halvan av gänget dividerat en stund i den första kammaren när något stack fram sitt huvud ur en dörröppning. Det här något visade sig vara en avvaktande man av metall med en cylinder till huvud. När denne upptäckte att det var människor som var och hälsade på blev han mycket uppspelt: “Är ni här för att öppna upp Anomolous Subsurface Environment igen?” Opportunisterna i fråga svarade jakande på frågan, och Twitch sprang iväg för att hämta de som var i barackerna. Snart var hela gruppen samlad runt två metallmän: 54an och Korn.

“Hur länge sedan var det ni stängde förra gången?”
“Åh, sisådär väldigt exakt 3729 år, 11 månader och 2 dagar.”
“Det är vi som äger ASE nu...”
“Hurra!”
“... och vi undrar hur vi ska göra för att öppna verksamheten igen?”
“Det gör vi i kontrollrummet i forskningscentret! Vi måste bara ta oss förbi serganten.”
“Serganten?”
“Följ med oss bara!”

En vindlande promenad nedför flertalet trappor tog det numera ganska väl tilltagna sällskapet ned till det forna forskningscentrat, där de möttes av en makaber syn. Runtom i hela rummet grävde trasiga metallmän, klumpigt reparerade med delar från människor, möbler och annat; runt bland de få materialrester som fanns i rummet. När sällskapet från Denethix kom in i rummet stannade metallmännen upp och stirrade med desperata blickar:
“Deeelar! Delar!”
“Eh, 54an, vilka är det här?”
“Oj, jag glömde kanske att nämna att situationen här har blivit ganska desperat sedan ASE stängde.”

Lucy lyckades lugna ned de trasiga metallmännen lagom länge för att kunna sätta en dolk rätt i huvudet på en av dem (som hade bytt ut sin cylinder mot en människoskalle) som säckade ihop direkt. Detta satte igång en något pirayaliknande process hos de övriga metallmännen som genast kastade sig över såväl sin fallne kamrat som människorna i rummet och en vild strid utbröt. De oskadda metallmännen flydde klokt nog iväg och lämnade de naiva människorna åt deras öde.

De vilda skrotvarelserna gav sig på både varandra och människorna med väldig iver. L försökte få J att kasta iväg sin husdjursgrunkie (en ovanligt aggressiv apreptil) men den satte sig och började äta Ls överläpp istället. I kastade sig rätt in i rummet men snubblade och rullade in i ett hörn och fick åtta skrotvarelser över sig. Lucy, Adam, Arryk och Baldrick gjorde processen kort med de övriga, men hann inte fram till I innan hon övergått från levande människa till att bli ett reserverdelslager. De nedgjorde alla utom tre skrotvarelser som därefter flydde iväg hals över huvud (ibland bokstavligt talat). Alla utom Lucy följde efter i vild galopp, och sprang bland annat genom ett rum där reservdelsvarelserna väldigt noggrant undvek de bräckliga möbler som stod utplacerade. Arryk försökte göra en elegant manöver runt möblemanget och knuffa in en av varelserna i nåt gammalt bord, men undvek med minsta marginal ett märkligt lysande klot som svävade i rummet, varpå Arryks frisyr övergick från en vacker kalufs till en hockeyfrilla av tveksam skönhet.

De lyckades komma ikapp varelserna i ett rum de varit i tidigare, varpå de gav upp och bad om ursäkt för blodtörsten (“det är så sällan vi har möjlighet att hitta nya reservdelar nuförtiden!”). De tre överlevande skrotvarelserna presenterade sig som Fuga, Movitz och Klaxon. Fuga tappade ut Is ena öga någonstans ur sin ögonhåla, men låtsades som ingenting. Konrad bestämde sig för att spara det till senare. Lucy övertygade dem om att de borde mäkla fred med de andra metallmännen, vilket de gick med på att göra nu om ASE faktiskt skulle öppna igen. Det var då de berättade om “fasan”.

“Vad för en fasa?”
“Det var en gång en av oss, men han blev galen strax efter att ASE stängde.”
“Galen hur?”
“Han... gav sig på oss andra, och har byggt ihop sig själv till en enorm best. Snälla, ni måste hjälpa oss förinta honom en gång för alla.”

De flesta var ense om att det inte alls var en särskilt god idé, men eftersom konstrukterna såg så väldigt bedjande ut bestämde de sig för att ge det hela en chans. Dessutom är det förstås vanskligt att driva ett företag i lokaler där det lever någon slags oklar fasa som sliter ben och skallar av folk. De smög genom några vindlande korridorer, fram till att de hörde ett väldigt skärande och skrapande runt ett hörn: “Det är här han har sitt revir!”.

Med taktisk precision ställde sig Baldrick och Konrad (de naivare i gänget) längst fram i en formation som skulle låsa besten i sitt revir medan de kunde ta kål på den med hjälp av sina spjut. Mycket riktigt var det en ohygglig best. Ett dussintal huvuden och flera ben oihopbyggt av maskin- och människordelar släpade runt sig självt och vrålade. Den gav sig med frenesi in i den taktiska formationen och stack ut ena ögat på Baldrick och åt upp Konrads huvud. Nöjda med denna taktiska öppning delade Arryk och Adam besten i två delar med sina vapen, tyvärr hindrade detta den inte från att fortsatt riva och slita i de närvarande kropparna. Lucy använde skuldkänslor (kraftfullt vapen!) för att få metallmännen att ge sig in i slagsmålet, medan en uttråkad Margret som inte eldat upp något på nästan 35 minuter sprang in i rummet och apterade en bomb på den ena kvarvarande halvan. Den nu nedgjorda besten visade sig ha gott om guld och andra ädla material ivävt i kroppen, vilket gladde expeditionen något enormt och påminde dem om vad i hela friden de hade här att göra till att börja med.

“Var finns det mer guld?”
“Jag tror att det finns guld i Övningskammaren?”
“Övningskammaren, vad övar man där?”
“Inför nedstigningen i ASE.”
“Är det farligt?”
“Säkert 85% av alla jag sett gå in har kommit ut igen i alla fall.”

Övningskammaren i fråga visade sig vara ett trehörnigt stenrum, som därmed skilde sig från alla andra ytor de sett under sitt besök. Arryk stack in huvudet och såg en kista samt två beväpnade statyer i någon sorts kristall i vardera hörnet. För att inte riskera något fångade de in kristallstatyerna med änterhakar och band dem. För att minska risken ännu mer valde de att inte gå in i rummet alls.

Skrot- och metalltyperna tyckte att det minsann började bli på tiden att ge sig av att möta Sergeanten och öppna upp ASE igen. Efter lite gräl om att de nog kunde hålla sig lite till om de ändå väntat tretusennånting år så gav expeditionen med sig och man gav sig av. Sergeanten visade sig vara en konstruktvarelse likt de andra, fast mycket mycket större. Han blev djupt imponerade av Karoo och hans skrevörnar och släppte med glädje förbi expeditionen som kom till ett rum bestående i stort sett av en öppning med en gallergrind och en väldig spak och en liten skärm. Lucy föreslog att man skulle läsa skärmen, men Adam hade inte tid med sådana dumheter och drog i spaken omedelbart. Hela berget vibrerade, larm tjöt och det verkade som att hela existensen skakade i sina grundvalar. Efter en stund var det hela över, och gallergrinden öppnade sig. Ett utmärkt tillfälle att gå någon annanstans tyckte expeditionen och gick tillbaka igen.

Lucy lyckades övertala Fuga att öppna en märklig kista med texten “Live practice” i ett rum, varpå han sjönk ihop död. Ingen intresserade sig om att titta efter i kistan efter det.

En tidigare outforskad dörr ledde gänget till ett rum med diverse sladdar stickandes ur väggen, och några ur en metallbox i mitten av rummet. Adam offrade sig för vetenskapen och började koppla ihop sladdar tills han fick en lätt stöt. Detta fick också en hemlig dörr att öppna sig. Denna ledde till ett hemligt utrymme där man fann en slags märkliga blå tvålar, och en hel del guldtråd.

Efter detta lyckades man till slut navigera sig till vad de antog var Energikärnan. Detta för att rummet i fråga bestod av en gigantisk glaspelare fylld av en trögflytande grön och självlysande vätska. I rummet fanns även några trasiga mindre rör i samma typ, fyllda med diverse klumpar. Efter att ??? petat på de här klumparna med en lång påle visade det sig att de var radioaktiva strixar som inte alls var på humör att bli petade på. Arryk fick flera bett av dem, varpå hans kropp antog en grön färg och lade på sig en viss muskelmassa (Hulken med en ishockeyfrisyr!). Även Brilena fick sig ett stick, men sjuknade bara in av upplevelsen. Margret lyckades helt slumpmässigt slå loss ett gäng ädelstenar ur ett av rören.

Man undersökte de få kvarvarande rummen man inte tittat i tidigare men fann inget av intresse utom en hiss som man valde att inte undersöka närmare den här gången. Istället bedömde man att det var dags att ta igen sig en smula, och lämnade stället med ett löfte till metallmännen om att återvända inom kort.

När de väl lämnat grottan de kom in genom visade det sig att de startat en annan process när de öppnade ASE. Gigantiska strålkastare hade tänts runtom berget Rendon. De visste att de inte skulle vara ensamma om ASE länge till...
 

pjuppe

Veteran
Joined
11 Jun 2008
Messages
188
Re: Corps de garde - 130321

RIP Conrad :gremfrown:

Eksem said:
Efter att ??? petat på de här klumparna med en lång påle visade det sig att de var radioaktiva strixar som inte alls var på humör att bli petade på.
Det var Brilena som petade.
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Middag med morlocker - 130407

Efter att ha funderat en stund på huruvida det var någon mening med att bevaka den något hemligare ingång till ASE som upptäckarna hade hittat bestämde sig hela gänget istället för att en bekväm sovplats och barhäng var värt mer. Alltså återvände man tillbaka till Denethix. Lucy Slow Dance åtog sig att sälja merparten av de värdeföremål man funnit på bazaaren, och beslutade sig för att leta efter en elektrisk gitarr till Karoo. Någon sådan fanns tyvärr inte, men det fanns en låda som när man satte igång den spelade upp ljudet av en skrikande kvinna som upprepade ordet “Umbrella” om och om igen. Lucy köpte den direkt. Baldrick bestämde sig för att passa på att ersätta sin tremetersstav då den förra gått sönder. Allt han hittade på bazaren var en stadig gardinstång som av någon obegriplig anledning hade gammaldags förolämpningar och svordomar ingraverat.

Det visade sig att en eländig lerfarmare från Chelmsfordshire hade uppmärksammat strålkastarna och dessutom gjort det olyckliga valet att ta sig till Denethix för att berätta om saken. Olyckligt val i den mån att Lucy tystade den strupen i en gränd illa kvickt.

Man bestämde sig snart för att arrangera en ny expedition till ASE för att hitta mer guld. Lucy släpade med sig ytterligare en av de rastlösa typerna från stamhaket Den skamliga kusinen, Bunny (som gillar tuggummi och grov brottslighet), förutom Karoo och Margret. Baldrick och den moderliga Brilena, Ell och Ji samt några nya expeditionsdeltagare kallade Hugo the Humongous och Jerome följde också med.

De återvände till ASE där de något rastlösa metallmännen 54an, Corn, Klaxon och Movitz väntade. Hela sällskapet begav sig ned för den långa trappa de sett när de öppnade ASE förra gången. Det visade sig att metallmännen tyckte att ASE såg väldigt annorlunda ut jämfört med för några tusen år sedan, t.ex. var den plastmetalliga yta som täckt väggar och tak i förmaket helt borta och allt bestod av väl arbetad sten. Inte heller fanns de automatiska ljuskällorna kvar, och sällskapet fick förlita sig till lyktor och facklor. Man vek av söderut, och hittade snart en mycket vid och hög korridor, fylld med nästan ett halvmeters lager av ben. Efter lite rotande bland skelettdelarna hittade man märkliga skallar utan ögonhålor, samt ben från okända djur. Hugo valde att smycka sig med en skalle. Att rota runt och gå bland benen var en ganska ljudlig syssla, och krasandet ekade runt i den stora korridoren. Snart svarades krasandet på av obehagliga skrik, upprepade med någon sorts intervall och alla ställde sig i stridsposition, och Lucy Slow Dance började spela “Umbrella” från sin musikbox.

Ut ur en sidotunnel strömmade ett tiotal vilda varelser, människoliknande men helt utan ögon och med vida munnar fyllda med långa vassa tänder och med kloförsedda händer, skrikandes med regelbundna intervaller. Tyvärr hade inte “Umbrella” någon särskilt lugnande effekt på varelserna så man tog till det vanliga knepet att använda svärd, yxor, påkar, armborst och andra medsläpade pryttlar istället. Ji kastade iväg grunkien K, vilket alltid är ett riskabelt företag. K sprang vidare in i sidotunneln och Ji följde kvickt efter men blev slaktad av skrikmännen som stod ivägen. Särskilt Hugo the Humongous utsattes för ganska grovt våld av vassa tänder och klor, men snart hade hela gruppen skrikmän nedgjorts. I en slemmig final hade Margret inte helt oväntat hittat någon typ av explosivt ämne i en bakficka som med en tändsticka fick den sista skrikmannen att explodera inifrån.

“Blä.”

Ell ville leta efter K, men man lämnade grunkien åt sitt öde och fortsatte till bentunnelns slut där man fann en mystisk öppen låda i sten.

“Vad tror ni att det är?”
“Det ser ut som en sarkofag.”
“Corn, lägg dig i lådan.”
“Varför?”
“Vi vill veta vad som händer. Glöm inte att vi är dina chefer nu!”
“Ok...”

Man väntade en liten stund utan att något särskilt hände, men gruppen uppvisade ett exempellöst tålamod (och var ganska trötta på att rita kartor över omgivningen) och väntade en bra stund till. De tröttnade på att vänta och började gräla om apgudar och dinosauriegudar och dess respektive förträfflighet vilket stal allas uppmärksamhet, och när de vände sig om igen...

“Vad stirrar ni på?”
“Öhhh...”
“Mitt huvud känns annorlunda?”
“Ehhh...”
“Vad är det som har hänt?”
“Messias!”

Corns vanliga cylinderhuvud hade ersatts eller kanske förvandlats till en vätskefylld transparent burk innehållandes ett dinosaurieembryo som fick alla i allmänhet och Baldrick i synnerhet att bli helt till sig. Corn utnämndes till ny förman istället för en lätt besviken 54an, och Baldrick kom i nya religiösa spörsmål med Ell. De andra fortsatte att placera föremål i stenlådan. En skalle från benhögen blev en kortlek med satirbilder av någon typ vid namn Reagan och en säck blev till en bottenlös säck. Man tröttnade efter en stund och när grunkien kom tillbaka från tunneln skrikmännen kommit ur med ett brett leende (“djur ler väl ändå inte?”, “vad skulle du annars kalla den där grimasen?”) och med en sörja av blod och kött runt munnen bestämde man sig för att undersöka tunneln vidare. Den hade två kamrar, och i den ena av dem fann man skrikmännens barn, slaktade av grunkien. Detta verkade inte beröra de närvarande nämnvärt, då de hade sinnesnärvaro att uppfatta och få med sig en rejäl hög med silvermynt som samlats i ett hörn. Vid det här laget hade man återfått intresset för stenlådan.

Man lade ned Jis kropp i lådan under våldsamma protester från Ell, och kroppen blev till en utsökt huvudlös porslinsfigur som skulle bli en vacker vas hos en morbid samlare. Medan man stod och experimenterade vidare med lådan dök något annat upp. Tre långa ormliknande varelser, fast med många små ben och armar, och av någon typ av svampigt kött närmade sig hotfullt. Lucy skar upp en av dem, som visade sig vara någon slags levande svamp. En annan klättrade upp på 54an och började spruta någon form av syra över honom. 54an smälte under vrål av dödsångest ganska okaraktäristiskt för konstruktvarelser innan man hade hunnit skära sönder svampvarelserna. Initu i deras kroppar fann man absorberade ädelstenar och en glasskärare. Ett sista experiment med lådan gav Ell en parfyrmerad treudd, vilket var upplyftande nog för att ge sig vidare.

En liten dörr som ledde vidare från bentunneln tog dem till en gång som delade sig i ett antal gångar. Man hörde skrikekon från en av gångarna och slet upp en dörr för att finna någonstans att gömma sig. En städskrubb, komplett med hink och sopkvast, visade det sig. Där stod de, ett tiotal figurer, och väntade stilla på att skriken skulle tystna. 10 minuter. 20 minuter. 30... nä, där fick det räcka. Istället sprang de rätt ut och kastade sig in i gången där de hört skriken komma ifrån. Det var en stor kammare med högt i tak, och man kom ut på en balkong som sträckte sig runt hela rummet. Där fanns ett stort antal skrikmän som genast gick till anfall. Man mördade kvickt de flesta av dem, men Jerome hamnade i ett dödsgrepp med en av dem, och låsta i varandra trillade de över balkongräcket och knäckte båda två nacken.

Gruppen bestämde sig för att inte fälla några tårar över detta då dylika risker är en del av jobbet, utan återvände till den magiska stenlådan i bentunneln och tvingade ned den bortgågne Jeromes hund, som blev till en uppdragbar mekanisk hund istället. Glada över tillskottet återvände man till Chelmsfordshire för någon dags återhämtning.

Väl tillbaka i Chelmsfordshire och Den kladdiga muggen visade det sig att en konstapel från Denethix militär- och polisstyrka, Den obevekliga näven, var på plats för att snoka lite om de här beryktade strålkastarljusen. För att inte dra till sig någon uppmärksamhet med de väldigt röda och kladdiga kläderna man bar påpekade Baldrick att hela sällskapet varit ute på bärplockning. Det var en smula oklart hur de blivit så röda av att plocka hjortron, men ingen på värdshuset vågade ställa några följdfrågor så man lät helt enkelt saken bero. Lucy använde sin sedvanliga charm för att locka med sig konstapeln till rummet så att hon kunde besvara alla frågor han kunde tänkas ha om strålkastarna. Ingen har sett konstapeln sedan dess, men Lucy hade i vilket fall inte något blod på kläderna eller någonting efteråt. Lucy och hennes hantlangare bestämde sig för att ta sig tillbaka till Denethix för att sälja av alla ädelföremål man funnit, så expeditionen anställde kvickt några andra hugade spekulanter på plats: hårdingen Brick, och en kortväxt representant från Småfolkets Förening som ingen bekymrade sig om att minnas namnet på men som, om någon hade frågat, kunde presentera sig som Fingal. Ell snubblade tursamt över en stamfrände, M, som försökt sig på en lukrativ karriär som bärplockare hos en skummis men tröttnat och mer än gärna följde med till ASE istället.

Man återvände till balkongrummet där Jerome hade strukit med, och begav sig norrut. Man vandrade genom en dimmig portal som mystiskt nog bara var dimmig åt ena hållet, och hamnade i ett rum med ytterligare en likadan portal. I mitten av rummet slogs tre av de långa svampvarleserna om ett skrikmanslik, så sällskapet smög helt enkelt förbi dem och genom den andra portalen. I ett rum hängde några helt andra svampar i taket. De påminde lite om intorkad spya, vilket uppmuntrade Hugo att peta på dem med en pinne med effekten att de började skrika mycket, mycket högt och ihållande. Skriken visade sig locka till sig några intressenter:

“Hallå där, vilka är ni?”
“Va? Vilka är ni själva?”
“Jag kan inte påminna mig om att jag har sett er här förut... var kommer ni ifrån?”
“Utsidan.”
“Vadå utsidan?”
“Alltså utanför ASE. Utanför dörren.”
“Det var det dummaste jag hört.”
“Det är hur som helst sant.”
“Den där lilla där, han ser rätt smaskig ut...”
“Det kan jag intyga att jag INTE är!”
“... vad ska ni ha för’n?”

Typerna visade sig vara väldigt hungriga morlocker. De berättade att de behärskade den här våningen av ASE och huvudsakligen livnärde sig på vättar och skrikmän och att antingen Fingal eller Hugo skulle erbjuda fin omväxling i kosten. Sällskapet försökte få dem att följa upp till ytan för att hämta mat där istället, men det verkade uppfattas som en i huvudsak teologisk fråga. Istället berättade man att det borde finnas ett tiotal döda skrikmän i bentunneln om morlockerna nu var så hungriga. Detta accepterade morlockerna och rådde sällskapet att fortsätta vara fler än morlockerna även vid framtida möten, för deras säkerhets skull.

De hittade ett rum med en tron och kerubstatyer med rubinförsedda ögon. Tronen kunde de flytta på för att hitta en hemlig tunnel. Denna ledde dem till ett rum med ett fungerande gudsöga. Baldrick hade en religiös upplevelse, eller försökte inbilla de andra det åtminstone. Ytterligare ett gräl om apors respektive dinosauriers förträfflighet som gudar utbröt naturligtvis.

Sedan kom de ut i en enorm korridor med alkover, massvis med dörrar och två brunnar. Ur den ena stank det något fruktansvärt, så man bestämde sig för att inte ens spana ned i den andra brunnen. De attackerades av obehagliga oljiga hundar, med dubbla korslagda käftar; och stora insekter som åt på glödande mossa. De senare band de ihop i smidiga snacks-stycken för att kunna muta eventuella hungriga morlocker med.

Efter att ha undersökt en sidotunnel från den stora korridoren fann de ett gammalt galleri med extremt väl utförda tavlor och statyer i. Bland annat fanns här en mystiskt leende kvinna och en väl skulpterad naken man. I taket hängde vad som såg ut att vara en värdefull kristallkrona, så man bestämde sig för att behandla den varsamt genom att kasta upp en våldsam K i den. Efter att ha ryckt sönder kristallkronan i fråga visade det sig dock ändå vara ett lyckosamt drag, när kronan drogs ned från taket öppnade sig nämligen en hemlig dörr! Den hemliga dörren ledde dem till en märklig och i stort sett orörd korridor. En dörr ledde dem till ett rum med schackrutigt golv. Några av plattorna i golvet visade sig vara tryckkänsliga, så de valde man att undvika att gå på. I ett närliggande rum fann man en låst kista. Listiga som man är lät man Hugo bända upp kistan med sitt svärd, vilket var synd på svärdet då syra sprutade ur en tub vid kistlocket och gjorde svärdet obrukbart.

Efter detta öppnade man ytterligare en dörr, och där bakom fanns en märklig syn. En varelse ihopsydd av diverse djurdelar stod blick stilla i ett blått fält. Kroppen såg huvudsakligen ut att vara en vit gorilla, men huvudet var en svart cylinder och ena armen var en gigantisk krabbklo. Först tänkte man klokt nog låta eländet stå, men efter lite nyfiket spanande visade det sig att bakhuvudet på varelsen var juvelbestrött. Bakom varelsen fanns även en spak, som man antog hade med det blå fältet att göra. Ell, övertygad om apornas inneboende godhet (något som alla som utsatts för Ks ömma behandlingar kan låta bli att intyga), lyckades invagga M i tillräckligt stor trygghet för att dra i spaken. Tråkigt nog för M så hade man rätt i att spaken aktiverade stasisfältet, så gorillan blev rörlig och knipsade helt sonika av huvudet på M med sin krabbklo. De andra öste pilar, slungstenar och våld i allmänhet över varelsen och lyckades fälla den. Juvelerna var deras! Då öppnades en annan dörr, och en morlock stack in huvudet:

“Hallå där, vad håller ni på med?! Det är snart dags för mat!”
“Öh... förlåt, det var inte meningen att störa...”
“Seså, kom nu, vi är nästan färdiga.”
“Vi har krabbkött, och apa?”
“Låter fint! Det finns lediga grytor här så sätt igång bara!”

I rummet fanns det gott om morlocker, som lyckligtvis såg ut att vara vid relativt gott humör. Särskilt barnen såg ut att vara glada över att inte behöva bli stoppade i grytan, men den utlovade variationen av kost gladde hela klanen. Det blev en rejäl fest, och efteråt visades sällskapet vägen tillbaka till den stora korridoren med brunnarna, med löften om att så länge de kunde bidra med sådan här god mat skulle nog relationerna mellan expeditionen och morlockerna vara fortsatt god! Efter det här släpade sig hela gruppen tillbaka till Chelmsfordshire för lite väl behövd vila och en smula magsjuka.
 

Tyr

Hero
Joined
14 Oct 2000
Messages
1,647
Location
Karlskrona
Re: Middag med morlocker - 130407

Kul läsning! Ser fram emot fortsättningen. :gremsmile:
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Gäss gäss y'all - 130418

Adam hade en plan:
“Någon sorts boskap borde vi ha med oss nästa gång, att mata Morlockerna med.”
“Kor?”
“Vad är en ko?”
“Det finns ju de här jättebaggarna från de Lanthanidiska ödemarkerna?”
“Som hugger händerna av folk?”
“Jag tänkte mig snarare något i stil med gäss...”

Levande boskap är förstås inget folk i Denethix normalt befattar sig med, så hela sällskapet tog sig därmed istället iväg till utposten Marston där den mesta boskapsskötseln äger rum. Ell som blivit av med sin aptränare bestämde sig för att stanna kvar i Denethix och leta efter en ersättare. I Marston valde gruppen klokt att undvika den lokala krogen “Inte mitt ansikte!” utan ägnade ett gäng mycket tråkiga timmar att förhandla med en gåsfarmare som sålde dem 24 gäss och en vagn. Ell lyckades till slut hitta en man vid namn Albrecht vars förtjusning inför apdjur antagligen skulle betraktas som mycket suspekt i de flesta samhällen men detta gick Ell helt förbi.

Sällskapet som gav sig iväg på en ny expedition till ASE bestod av Baldrick och Brilena, Lucy Slow Dance med Karoo, Margret och Bunny, Arryk med hunden Stygger, Hugo, Adam och kamraten Twitch samt Ell med K, N och Albrecht. Man ägnade ingen särskild tid åt Chelmsfordshire men noterade att det var klart mer befolkat på Den kladdiga muggen än normalt.

Det första man gjorde efter att ha träffat på Movitz och Klaxon igen var att ge sig iväg till lådan som förvandlar saker. De lurade ned en gås, som efter en stund visade sig ha en karta över något kallat “Franrike” intatuerat på huden. Lucy Slow Dance ville genast resa dit, men de andra påpekade att de inte hade någon aning om var det här Franrike låg i relation till något annat. Lucy gav motvilligt med sig. Man bestämde sig för att undersöka den andra vägen från trappan. Vid ett gammalt lik fann man en lapp som beskrev hur det gick till när ASE stängdes den där dagen för många och långa år sedan:

“De har låst oss inne! Jag vet inte vad som hänt på de lägre nivåerna, men jag är säker på att vi aldrig blir utsläppta igen. Soldaterna högst upp i trappan sköt på oss. Snälla berätta för min fru och mina barn att jag älskar dem. Det är något där ute i mörkret...”

Efter att ha duckat en fälla med dartpilar hittade man ett rum med stora skulpterade skelettansikten. Efter att ha pillat lite med dem hittade man spakar i deras ögon. När alla spakar dragits öppnade sig skelettansiktenas munnar, men det rann även ut någon sorts levande slem på marken som man anföll med eld och gevär, tyvärr frätte de sönder Bunnys ansikte och den stackarn dog av skadorna. Man fann även ett skelett helt i silver! För att fira detta lade man Bunnys kropp i lådan, som förvandlades till en staty gjord av scones. Man fortsatte utforska utrymmena i närheten av trappan och fann ett gammalt förråd med burkar med experimentellt slem i. Man testade slemmet på Bunnys sconeskropp. Medan det första försöket lyckades återuppliva henne innan hon kvävdes av sina brödlungor hade tyvärr nästa slem effekten att hela bröstkorgen kollapsade. Allt detta blev alldeles för mycket för Karoo som med tårar i ögonen bestämde sig för att vända tillbaka till Denethix och utföra den kupp mot banken i Denethix som Bunny alltid velat utföra. Lucy lovade att hon skulle hjälpa till.

Man fortsatte traska runt och fann ett rum med någon sorts avföring i. Lucy blev fruktansvärt äcklad medan Ell mest blev nyfiken. Det visade sig att avföringen kom från ett gäng Käftskallar, de dubbelkäftade sexbenta hundarna man stött på tidigare. Dessa besegrade man i en våldsam strid utan att någon enda strök med. Man återvände till lådan för vidare experiment, och den här gången fick man fram en perfekt modell av Banken i Denethix. Denna skulle nog kunna komma till användning tänkte Lucy, när gruppen blev anfallna i ryggen av odöda zombies med svarta och märkliga knivar stickandes ut ur ögonhålorna och händerna. Klerkerna lyckades driva dem på flykten, men inte utan att gruppen ådrog sig rejäla skador.

Gruppen valde att fortsätta utforska några tidigare outforskade utrymmen, och fann en mycket välgjord sköld under ett lager av extremt giftigt mögel. Man fann även några rejält illa åtgågna gevär med tillhörande ammunition. Särskilt Adam blev alldeles överlycklig av tanken på att kunna ägna sig åt våld på behörigt avstånd. Hurra för vetenskapen!

I närheten av det rum där man tidigare fann en tron som visade sig vara en lönndörr hittade man också någon sorts lagerrum. I det här laggerummet fanns det även ett fång ballongvarelser som envisades med att anfalla och sticka de stackars expeditionsmedlemmarna mycket illa. Baldrick lyckades till slut sno åt sig en ballongvarelse och knöt fast den i sin vagn. Detta blev som så mycket annat också föremål för experimenterande vid lådan, där ballongen förvandlades till ett blått ägg. Kunde det vara ett dinosaurieägg? Man lät gässen ta över uppgiften att ruva ägget fram till kläckning.

Medan man stod och lekte med lådan blev man återigen anfallna i ryggen, den här gången av fruktansvärda Skrikmän. Baldrick föll efter en bitter strid, och hamnde därmed i lådan efter att man ägnat sig åt diverse återupplivningsexperiment med de märkliga svarta dolkarna man kom över i striden med zombierna. Resultatet blev en tvåhövdad zombiegris med dolkar i ögonen som sprang iväg och lämnade den lätt chockade expeditionen hjälplöst ropa “Baldrick, kom tillbaka!”. Efter det här bestämde man sig för att vara färdig med expeditionen för den här gången.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,605
Location
Rissne
Re: Gäss gäss y'all - 130418

Ingen del av det där låter inte awesome.
 

anth

Vetefan
Joined
24 Feb 2003
Messages
10,271
Location
Fjollträsk
Anarchclown said:
Vem spelar vad och vilka är henchmen?
Med reservation för att jag kan ha massuppfittat allt i ASE så...

2097: Lucy Slowdance the thief (LSD), följeslagare: Bunny, Karoo, Margret, Nancy
anth: Baldrick the cleric of dinosaurs, följeslagare: Brilena, Viktor the thief, Northon cleric of Vine, följeslagare Warren
Rob: Arryk the fighter, följeslagare Stygger the dog. Verdis(?) the fighter
Shadowcaller: L the cleric of monkies, följeslagare: J, K, N, Albrecht (håller tyvärr inte koll på vilka av dess som dött)
Rymdhamster: Hugo the fighter
Korpen: Adam the scientist
preaker: Jerome, följeslagare: Fluffy the dog
pjuppe: Konrad the fighter, Fingal the fighter
Owlbearpig: Julius the thief, följeslagare: Paul som fick problem med ögonen - numera ser han känslor (någon form av avancerad synestesi)
Sia:
C:a 20 gäss som ruvar på ett dinosaurieägg.
Allies in ASE: Movitz the robot, Klaxon the robot, Morlocks, goblins, giant slightly intoxicated brain.
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Pärlor och svin - 130516

Viktor, Hugo, Julius, Arik, Lucy Slow Dance och Adam bestämde sig för att det hade blivit dags för en ny expedition till ASE. Som vanligt stannade de en stund i Chelmsfordshire längs vägen, och läget hade förändrats en hel del sedan sist. Det fullkomligen svämmade över av vakter från Den obevekliga näven, vars närvaro i kombination med rykten om att det minsann fanns de som återvänt från Chelmsfordshire med tiotals guldmynt också lockat till sig en större mängd lycksökare. Expeditionen fann detta faktum en aning stressande men efter att ha pressat några av de nya förmågorna på platsen verkade ingen känna till den hemliga ingågen på toppen av berget ännu.

Man gav sig i all hast därmed iväg till ASE för att se till att man hade de bästa möjliga relationer med varelserna i berget. För omväxlings skull tänkte man undvika att fastna för länge vid förvandlingslådan, men den planen gick i stöpet direkt när man fick syn på fackeleld i slutet av tunneln där lådan står. Viktor smög sig närmare genom bentunneln med häpnadsväckande tystnad och fick syn på sällskapet. Det var en gigantisk man av brons, med ett märkligt cylinderformat huvud som vältes bakåt när varelsen talade, och två kortväxta typer i svarta kåpor som fräste. De hade även fyra zombies med sig med knivar genom händer och ögon, likt de man slog sönder under den förra expeditionen. Viktor tänkte smyga tillbaka genom tunneln men var ledsamt nog så chockad över ett annat sällskaps närvaro att ljudet av knäckta ben ekade genom tunneln när han fumlade sig bortåt i tunneln. Bronsmannen hojtade högljutt och zombierna släpade sig efter Viktor.

Expeditionen gillrade kvicktänkt en fälla genom att lämna en extra aggressiv gås som lockbete åt zombierna medan de andra gömde sig i trappan. Gåsen hann picka och pocka zombierna ganska rejält innan de spetsade den stackars fågeln, varpå Adam avlossade sitt gevär och våldsamt kaos utbröt. Arik och Baldrick härjade hjältemodigt in i gruppen av vandöda och nedgjorde dem, dock inte förrän de själva ådragit sig dödliga sår från de nekromantiska knivarna i zombiernas ögon och händer. Förskräckta över att ha förlorat två expeditionsmedlemmar innan man egentligen lämnat trappan stod gruppen som förlamad en stund, när de hörde ett bekant ljud: ‘Nöff, nöff!’. Det var den numera i zombiegrisform tidigare avlidne expeditionsmedlemmen Baldrick! Man matade zombiegrisen med en kaka och gjorde den på bättre humör.

Det visade sig att ljuset i slutet av bentunneln var släckt, så hela gruppen smög sig bortåt för att se om bronsmannen och kåpdvärgarna var kvar. Det visade sig snabbt att de inte ha gått därifrån, utan bara listigt släckt sina ljuskällor.

“Vilka är ni?” dundrade bronsmannen.
“Vi är ASEs härskare!” svarade Lucy självsäkert, vilket drog ned ett dundrande skratt från bronsmannen.
“Ni? Knappast!”
“Och vem är du då?”
“Ricky Ross, diplomat från Miami!”
“Miami? Vi har hört talas om Miami, var ligger det?”
“På den fjärde nivån, era kretiner!”
“Du framstår inte som särskilt diplomatisk?” försökte Adam.
“Vafalls? Jag har minsann dräpt utsända ledare från minst ett tiotal fraktioner! Jag är den främste diplomaten i hela Miami!”

Efter det här följer diverse samtal om lådan, som är anledningen till att Ricky tagit sig hela vägen upp till fjärde nivån. Under tiden noterar kåpdvärgarna att sällskapet har några av de nekromantiska knivarna som man förvärvat från de döda, och de verkar sugna på att få tillbaka dem. Hugo bestämmer sig för att lösa situationen genom att tvinga ned ena dvärgen i lådan. Lömskt plockar den andre av dem fram en voodoodocka som påminner märkligt mycket om Hugo. Detta noterar Julius och klubbar till dvärgen så hårt i pallet att dvärgen säckar ihop död. Kåpdvärgen i lådan förvandlas till en staty i formbart stål vilket imponerar djupt på Ricky.

“Det var då självaste! Jag annekterar nu denna låda i Miamis namn!”
“Det finns ännu mer att annektera utanför ASE vet du.”
“Utanför ASE? Vad talar ni nu om era jubelidioter?”
“Följ med oss så får du se!”

De släpade med Ricky uppför trappan, och stannade lite lömskt en bit bak och lät Ricky möta Sergeanten och tala en stund i enrum.

“Och vem tror du att du är?”
“Släpp mig din eländiga skrothög!”
“Jag släpper minsann inte förbi vem som helst!”
“Vem kallar du för vem som helst? Smaka diplomati plåtskrälle!”

Ett våldsamt slagsmål senare låg både Ricky och Sergeanten i bitar på golvet. Expeditionen hämtade Movitz och Klaxon som blev helt vilda och plockade på sig skrotdelar och byggde om sig själva. En stund senare såg de mycket ståtliga ut, och tog över Sergeantens vaktpost. Medan man rotade runt bland skrotdelarna hittade man även en gigantisk pärla, stor som en tennisboll. Denna visade sig innehålla Rickys medvetande. Efter en stunds diskussioner lovade man att återbörda Ricky till Miami, mot löften om en fet belöning.

Man återvände efter detta till Chelmsfordshire och Den kladdiga muggen för att förstärka truppen inför nästa nedstigning i ASE. Där hade det hänt saker medan man varit borta. För att möta det ökade behoven från de tillströmmande vakterna och lycksökarna hade Den kladdiga muggen påbörjat konstruktionen av en ny våning och en liten butik med de viktigaste förnödenheterna hade startas i ett gammalt ruckel. Efter att ha förhandlat lite med några äventyrare på tavernan fick man med sig förstärkningar i form av Northon, en klerk följandes Vine och Vardis, slagskämpen samt hantlangaren Paul som gick med på lönen efter att ha berättat om att Törstige Herman annars hyrde folk till ganska schyssta priser.

Tillbaka i ASE bestämmer de sig för att undersöka några nya rum för omväxlingens skull. De hittade en snabbare väg mellan trappan och den stora gången med de många alkoverna och började undersöka alkoverna en i taget. De ägnade dock först lite tid åt brunnen i gångens västra del, från vilken det stank något ohyggligt. Vad de kunde se med hjälp av en nedsänkt ljuskälla var att golvet såg ut att vara täckt med kloakvatten och att något rörde sig där nere. De kastade ned en gås för att se vad som hände, och vad det nu än var som fanns där nere så behandlade det gåsen med viss oväntad ömhet. Man valde att ignorera stankhålet för tillfället och gick igenom alkoverna och fann bland annat en liten orgel och en dörr som ledde dem söderut. En rejäl lerhög i ett hörn av ett rum visade sig innehålla aggressiva jättetusenfotingar och några värdeföremål, samt en väldigt illa ritad karta.

Under tiden stod Paul kvar i korridoren och föreslog att expeditionen skulle ha ett namn och en tag. Gruppen valde namnet “ASEs härskare” och en logotyp inspirerad av gäss och Baldrick. Paul som var kvar i den stora korridoren attackerades efter detta av gigantiska insekter som stack ut hans ögon. Man nedgjorde insekterna och behandlade den skrikande Pauls ögon med det experimentella slem man tidigare fått med sig. Hans ögon växte tillbaka, men regnbågsfärgade. Han uppvisade efter detta en förmåga att se känslor som gav honom en helt annan approach till livet. Några kloka visdomsord senare valdes Paul till expeditionens andlige ledare.

I ett annat rum sprang Margret rätt in i en fälla och fastnade i ett nät i taket. I nätet fanns metallbitar sydda som gjorde ett väldigt oväsen och lockade till sig de ansvariga för fällan, ett gäng små goblins med breda och vassa flin och oproportioneliga huvuden. Lucy gick hårt på charmoffensiven och vann deras hjärtan. Muntert och förvirrat berättade de att de bodde där i underjorden, men fann sig jagade och illa behandlade av såväl Morlocker som Skrikmän. Man anlitade goblinerna som guider, och började med att besöka goblinernas hemvist.

Efter att ha missat att besöka goblinernas kläcksäckar leddes de in till ett rum med en upphöjning, på vilken det fanns en enorm glasbehållare med märkliga sladdar och knappar. Inuti behållaren flöt en gigantisk hjärna omkring. Goblinerna fick ett helt annorlunda beteende i det här rummet och blev mycket ordningssamma och lydiga. Hjärnan började tala till expeditionsmedlemmarna medelst telepati:

“Vi har funnits här långt innan människorna kom till den här platsen! En gång härskade vi över hela området och förslavade och skapade egna tjänare som vi önskade! Men se så lågt jag fallit.”

De talade vidare en stund med Storhjärnan, som berättade att hans inflytande i ASE nu sträckte sig till goblinerna och deras närområden. Konflikterna med Morlockerna höll goblinpopulationen alldeles för svag och låg för att Storhjärnan skulle kunna skaffa sig dominans över området. Viktor bjöd Storhjärnan på en flaska vin, som hade en överraskande berusande effekt. Adam gled smidigt fram till hjärnans behållare och smekte den behagligt genom att sensuellt vrida och trycka på knappar och reglage. Hjärnan blev väldigt mottaglig och berättade lite om rum i närheten, särskilt ett med många färgade dimmor.

Man ingick i en pakt med Hjärnan, och lovade att man skulle använda sitt goda inflytande hos Morlockerna för att mäkla fred mellan dem och goblinerna. I gengäld hjälpte Storhjärnan dem att göra en testomgång i rummet med de många färgade dimmorna. Den kände till ett urtida sätt att testa sådant som bara händer i fantasin, nämligen ett slags simulationsystem kallat “Eon”. Man använde sig av detta simulationssystem för att experimentera med dimmorna och fällorna i rummen intill för att göra sig beredda inför ett faktiskt besök dit.

Mycket nöjda med sina förberedelser och nyligen knutna kontakter begav man sig tillbaka för Denethix för några dagars behövlig vila.
 

anth

Vetefan
Joined
24 Feb 2003
Messages
10,271
Location
Fjollträsk
Re: Pärlor och svin - 130516

Eksem said:
Under tiden stod Paul kvar i korridoren och föreslog att expeditionen skulle ha ett namn och en tag. Gruppen valde namnet “ASEs härskare” och en logotyp inspirerad av gäss och Baldrick.
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Re: Middag med morlocker - 130407

Kul att du tycker det, särskilt då din krönika är väldigt rolig att följa den med!
 

pjuppe

Veteran
Joined
11 Jun 2008
Messages
188
Du kan stryka Fingal the fighter och göra plats för Dr Heinz Mendel, scientist, och hans henchman Klaus!

Hade jag tänkt iaf.....
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Syra - 130527

Ett ganska stort gäng gav sig av mot ASE för att undersöka dess korridorer lite närmare. Man återvände till den stora korridoren som leder genom mitten av komplexet och kartlagde några dörrar. Istället för att följa orginalplanen att undersöka de färgade kamrarna man gjort en testkörning av med storhjärnan så valde man återvände till de kamrar där man tidigare funnit de gigantiska insekter som ätit av den radioaktiva mossan.

En lång korridor tog dem till ett trekantigt rum med en lucka i taket och två tryckplattor på den ena väggen. Man pressade in båda plattorna samtidigt och hurra, en överraskningsfest, ty från luckan i taket föll det ned ballonger! Tyvärr av samma blodsugande och aggressiva typ man tidigare träffat på och man fäktade vilt för att hålla ballongerna borta från sig. Dock inte innan några av dem sugit i sig blod och exploderat över halva gänget. Expeditionen blev dock belönade av att en dörr öppnades, varpå man sturskt tog sig vidare in i komplexet.

Ett ganska trevligt men lite väl nedgånget rum mötte dem. Söta målningar av djur och natur längs väggarna och tre söta gnomer i trä i en ring på golvet. Varje gnom hade dessutom en vacker ädelsten i hatten! Dessa blev ett hett åtråvärt byte för expeditionen som försökte rycka åt sig ädelstenarna. Givetvis väckte detta viss ilska hos gnomgolemarna som reste sig för att försvara sig mot dessa giriga inkräktare. Efter en del slagsmål återstod blott träflisor och ädelstenar av gnomerna, men inte förrän åtminstone delar av expeditionen fått flisor i fingrarna. Gänget hittade några hemliga dörrar som ledde expeditionen tillbaka till förvaringsrummen där de tidigare funnit gevären. Man vände istället tillbaka och tog en avstickare norrut.

Från ett rum kom ett slags fladdrande men intensivt ljus. Man smög försiktigt fram till dörröppningen, och fick då syn på en stor grupp insekter som samlats runt en starkt lysande glob på en pelare. Man lät Margret koka ihop någon av sina explosiva vätskor och försöka bränna dem inne, givetvis med resultatet att hälften av insekterna flydde undan röken och explosionen rätt in i expeditionen som fick slåss för sina liv. Efter att ha nedgjort insekterna tog man med sig den lysande globen för att ha en långsiktigare ljuskälla.

Efter att ha snurrat runt lite bland några yrselframkallande korridorer hittade man en öppen fallucka. I botten låg ett lik, som höll i några papper. Dessa visade sig vara erotiska teckningar, så man lät Lucy klättra ned och ta dem.

Nästa kammare var en märklig kammare i synnerhet. En klar vätska täckte golvet, och i bortre änden av rummet fanns en platå med massvis av guldmynt på. En spaning mot taket avslöjade att det i taket fanns någon typ av cylindrar med vassa spikar på. Man testade några material mot den genomskinliga vätskan, som var extremt aggressivt frätande. Verdis kastade en änterhake mot cylindern, och försökte svinga sig inåt rummet. Givetvis började cylindrarna sänka sig nedåt i svinget, så Verdis fick försöka svinga sig tillbaka direkt utan att komma åt guldet. Hon kom tillbaka ut ur rummet utan att ha frätt sönder något värre än skorna och fotsulorna och fick sitta en stund och svära på den medhavda vagnen.

De fastnade en stund vid en låst dörr när ett gäng morlocker dök upp. Efter att ha blivit lämpligt mutade med diverse boskap och Lucys bländande karisma lämnade Morlockerna över nyckeln till dörren och berättade att det var deras återhämtningsplats. Det visade sig vara ett rum där grinande munnar på väggen sakta dräglade ned i skålar. Efter att ha tömt en av skålarna på dess vidriga innehåll läkte Verdis fötter ihop. Skönt!

En mycket lång korridor ledde dem till ett rum som fortfarande var under konstruktion och utan vidare intresse utöver det.

De vände tillbaka och hittade en avstickare i den långa korridoren som ledde dem in till ett mindre komplex bestående av flera rum. I ett av rummen fann de en gigantisk skatt i en hög, hurra! Naivt nog antog åtminstone en ur expeditionen att det skulle vara så lätt att komma över skatter i ASE och blev greppad av en slemmig tentakel. Man öppnade med gruvelig hämndlusta och besvikelse eld mot slemhögen av falska löften, och den pyste ihop helt under sådan vrede!

Bland de andra rummen fann de en kristallskalle, som liknade de stenskallar de tidigare hittat. Man hittade även hissen till förmaket. Man var ganska åtgågna vid det här laget och kände sig ganska nöjda med sin insats och bestämde sig därmed för att återvända till Denethix för att återhämta sig och sälja pornografi och sexshower.
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Det krälande kaoset - 130625

Det började bli vinter i Denethix och Verdis ägde inte en enda pistol. Det tänkte hon åtgärda. Efter närmare en halv dag sökande genom bazaaren och diverse små butiker runtomkring snubblade hon in på en liten butik där en sorgsen och åldrande änka kunde gå med på att sälja sin pistol. Tyvärr var den i uselt skick, så Verdis vände sig till sin bekanta från ASE-expeditionerna: Adam. Adam kände till att åtminstone prof. Laerdis var skjutvapenintresserad, om man nu kunde få honom att inte ägna nätterna åt att klubba ned katter.

“Det var då en vacker pjäs!”
“Javisst, men inte i så gott skick?”
“Några runinskriptioner och lästa ritualer över den skall nog komma till rätt med det.”
“För all del... är det något du kan hjälpa till med?”
“Absolut! Men... jag behöver hjälp med att samla in katter.”
“Katter?”
“Jag har en teori om att kattben skulle bli utmärkt cement. Spänstig, men strukturellt hållbar!”
“Eh...”

En kort diskussion senare åtog sig Verdis och Adam att samla ihop katter åt Laerdis så att han kunde ägna sig åt att laga pistolen. Adam lade även fram en teori om att ben från Skrikmän skulle göra sig fint som grund för byggnader med särskilda krav på akustik. Laerdis blev mycket intresserad och lovade att ordna fram ammunition till pistolen om de kunde leverera sådana här Skrikmansben åt honom.

I en annan ände av Denethix beklagade sig en av Nortons kolleger sig över att någon kladdat fula, gula tecken runt stan. Norton hickade till mellan vinklunkarna och blev tillräckligt intresserad för att ge sig ut i natten för att leta efter gärningsmännen. Det visade sig att då även Verdis och Adam hade ett nattprojekt så sågs de alla i de lite fattigare hamnkvarteren i jakt på katter och klottrare. Stämningen i den delen av staden var ganska olugn, folk gick runt med högafflar (inte för att någon har sett något hö i Denethix sedan... någonsin) och facklor och svor. Man bestämde sig för att ducka saken för tillfället och jaga katter.

Nästa dag hade man hakat upp sig lite på det här med de gula tecknen. Man överlämnade katterna till Laerdis och fick tillbaka en pistol i utmärkt skick, samt hyrde en hjälpreda vid namn Svarte Harry. Han bar en skitig rustning, och var på det hela taget ganska smutsig, men verkade i övrigt duglig. Verdis kontaktade ett gäng gatpojkar att stå på vakt och leta efter klottrarna, samt att markera ut på en karta över Denethix var de kunde hitta nya tecken.

Man spenderade ytterligare en natt på stan, när stämningarna blev allt aggressivare. Underklasskvarterens invånare flyttade sig tydligen med facklor och beväpning mot det publika politiska huset, varpå de möttes av Den obevekliga näven som hade med sig det tunga artilleriet: en vagn med eldsprutande huvuden på toppen. Man bestämde sig för att lämna politiken åt andra och duckade in i ett hus medan revolutionen slogs ned på andra sidan dörren.

Under natten visade det sig att även om gatubarnen man anställt inte hittat någon av klottrarna hade de hittat många nya märken. Man såg snart ett mönster som påminde om själva symbolen de klottrade. De noterade att tecknets mitt var placerat väldigt nära Stjärnkyrkan, och att det sista tecknet borde sättas ut någonstans i närheten av Turbinernas Tempel. Stjärnkyrkan var känd som en ganska oansenlig religiös krets sedan tidigare, som inte interagerade med de andra religionerna så mycket. Turbinernas Tempel är den plats i staden där energi genereras från ett vattenfall för att få elektricitet till överklassens kvarter.

Adam, som representant för Vetenskapens kyrka, valde att hålla vakt vid Turbinernas Tempel under natten, medan Adam och Verdis smög sig in på Stjärnkyrkans mässa. Det var dags för mässa i båda templen samtidigt, när dramatiken bröt ut. I Turbinernas Tempel drog fem av de tio deltagande i mässan fram långa knivar och skar upp de andra fem, vars blod sögs in i märkliga boxar under turbinerna som började snurra många gånger så intensivt som vanligt. Under tiden utspelades en scen involverandes gula masker i mitten av mässan i Stjärnkyrkan. Scenen avslutades med att en person blev nedstucken med en rituell kniv när hela rummet blev elektriskt och en gigantisk grodvarelse svällde fram ur mannen med kniven.

Adam och Svarte Harry nedgjorde de onda kultisterna i Turbinernas Tempel, medan Verdis och Norton hittade en hemlig dörr de kunde smita iväg genom efter att de haft ihjäl ett gäng kultister, medan den gigantiska grodan började äta kultisterna runt sig och svälla för varje svald kropp. Verdis och Norton smög runt i kyrkans korridorer och fann diverse oheliga böcker, samt ett kassaskåp fullt av ädelstenar och guld! Under tiden tog sig Adam och Svarte Harry tillsammans med några andra Vetenskapare till Stjärnkyrkan lagom till att en gigantisk groda slog sig ur byggnaden.

Tillsammans lyckades de samlade ASE-expeditionsmedlemmarna förinta den gigantiska grodan. Adam och Norton stannade kvar för att se till att Stjärnkyrkans rester tillföll rätt organisation och att de båda fick den ära de förtjänade, medan Verdis smög undan i natten.
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Shroooms, man

Trots mina tidiga löften till spelgruppen om att hålla igång en krönika över ASE-kampanjen så misslyckades jag med det. Lyckligtvis finns det hårt arbetande och duktiga krönikörer inom spelgruppen, så här kommer en krönika över en nedstigning i ASE författad av Owlbearpig:

"Lucy Slow Dance vaknade utan blod på kläderna eller någonting. Det här var en perfekt dag för en tripp till ASE. Senare skulle det visa sig att det helt enkelt var en perfekt dag för en tripp. Hursomhelst, det tappra gänget av mer eller mindre tappra äventyrare bestod denna dag av:

Lucy Slow Dance, som vid ett tidigare besök hade använt den numera legendariska förvandlingslådan för att förvandla sig till två knappt en meter långa porslinsfigurer varav den ena hade dött och med lådans hjälp förvandlats till en sfär som den återstående porslins-LSD kunde använda för att ta sig genom väggar.

N.N. – Präst och förkämpe för Vingudens religion.

Julius Tiptoe – Kloakexpert och notoriskt feg kleptoman.

Nona Glyn – Ganska våldsam präst

Adam Panzer – Vetenskapsman med cybernetiska armar. Motiverar alla sina infall med ”För Vetenskapen!”, till exempel valet att byta ut sina armar.

Gässen, som nu har deltagit i fler expeditioner än de flesta av de "riktiga" äventyrarna, lämnades hemma denna gång, närmare bestämt i Adams laboratorium, i väntan på uppgradering. Gås 2.0 kommer att vara självlysande (så att den kan skickas in i mörka rum), explosiv (så att den kan skickas in i monsterfyllda rum) eller heliumfylld (så att den kan skickas ut över avgrunder). Vilken typ av uppgradering det blir vet ingen riktigt ännu men det kommer garanterat att vara något fint och hedrande som tack för lång och trogen tjänst. För Vetenskapen!


Sällskapet tog sig in samma väg som vid tidigare tillfällen, hälsades av Klaxon och Movitz, och tog sig utan incidenter fram till platsen för goblinernas avstannade hissbygge. De pratade lite med den goblin som var satt att vakta hissen och medan de pratade petade han sig förstrött i örat med sitt spjut. Petandet blev mer och mer entusiastiskt och oförsiktigt och orsakade till slut blodförlust och medvetslöshet. Sällskapet dividerade en stund om de kunde få XP genom att ta moraliskt ansvar för hans död, gick vilse i olika nivåer av metaspelande, och fortsatte sedan över bron.

De gick ner för trappan till nästa nivå. Expeditionens första mål var kryokammaren där de tidigare hade börjat tina upp en kvinnoliknande varelse. På väg dit hände två saker: Först hörde de oerhört motbjudande musik som efter snabb rekognosering av Lucy visade sig komma från ett gigantiskt cirkustält i en ännu mer gigantisk grotta. Sedan fick Laerdan, den modige kloakarbetaren som Julius hade rekryterat till sällskapets köttmur, skallen inslagen av en av väggvarelserna. Båda väggvarelserna expedierades dock snabbt av Nona och Adam, och Vinprällen helade Laerdan och vann två nya trogna dyrkare av vinguden.

I kryokammaren väntade ett antiklimax. Den upptinade kvinnan fanns där, men livlös och med två hål i ryggen som verkade ha funnits där innan hon frystes ner. Kanske hade hon frysts ner i väntan på att läkarvetenskapen skulle hitta ett sätt att bota två hål i ryggen. Den tiden var uppenbarligen inte nu och sällskapet bestämde sig för att inte tina upp fler personer. I stället fick Lucy den briljanta idén att förstärka sin sfär med hjälp av kylan. Sfären kyldes framgångsrikt ner och splittrades därefter i småbitar mot stengolvet. Lucy fick dock snabbt en ny idé. Ett draperi längre bort i rummet verkade vara gjort av människohud. Det kanske skulle kunna ge fungera som rustning. Ett litet problem bara: När Lucy gick fram mot draperiet sträckte det ett par fastsydda människoarmar mot henne och tog ett strypgrepp. Ett verkningslöst slag av Nonas stridsklubba och ett verkningsfullt hugg av Adams tvåhandssvärd senare hade Lucy sin mantel och sällskapet gick vidare in i rummet bortom den nu draperilösa dörröppningen.

Innanför ett rum fyllt av ben fanns ett nytt rum med flera knivhandszombies. Adam fick den briljanta idén att frysa ner rummet med hjälp av kryokammaren. För Vetenskapen! Tyvärr fick den idén överges. Ljuset i rummet skvallrade om ett mycket stort rum och man började istället planera ett bakhåll där zombierna en efter en skulle luras in i benrummet. Den otåliga Lucy smög förbi zombierna, nio till antalet, och kom in i den stora grottan som visade sig innehålla en djungel. I närheten av ingången fanns en stor grop och någonstans i mitten fanns en stor marmorbyggnad. Lucy var dock betydligt mer intresserad av de svampar som växte längs en av väggarna. Hon plockade några och åt en bit av en, men kom sedan på att hon borde försöka prata med dem. Svamparna verkade inte alls arga för att Lucy hade ätit av dem utan tyckte mest att allt var skönt och groovy. Lucy presenterade sig med sina initialer, LSD, och frågade om svamparna ville följa med på en tripp. Om de ville! Alla i det där hörnet av grottan var helt överens om att allt var groovy och far out.

Under tiden bestämde sig den nästan lika otålige Julius för att följa Lucys exempel och smyga förbi zombierna. Det verkade gå bra men plötsligt råkade han trampa en av dem på tån. Upptäckt! Nio zombies vände sig mot honom och fladdrade hotfullt med sina handknivar. Julius reagerade snabbt och sprang in i djungelgrottan förföljd av fem ganska långsamma zombies. På lite avstånd passerade han Lucy, som högljutt förkunnade att allt var utspejsat och skönt. Och hörde han inte ett par andra röster också? Ingen tid att fundera på det nu. Marmorbyggnaden verkade vara en bra plats att fly till. Väl framme där hade han lagt lite avstånd mellan sig och zombierna och hade tid att utforska byggnaden. En ingång ledde in till ett enda rum utan flyktvägar eller gömställen. Det enda som fanns i rummet var två marmorpelare och ett stort tvådimensionellt ansikte som hängde i luften mellan dem. ”GE MIG DINA SORGER!” befallde ansiktet med djup och kraftfull röst. Efter en sekunds tvekan började Julius berätta om sitt torftiga liv i kloakerna, hur han ständigt blev biten av nedspolade djur och den problematiska relationen med sin far. Ansiktet verkade bli väldigt nöjd av berättelsen. Den såg t.o.m. mätt ut. Och Julius kände sig märkbart lättad. En snabb koll ut i djungeln visade att det fortfarande fanns tid att fly. Med lätta steg sprang Julius vidare mot en grottöppning i en av väggarna.

Den här gången var det nog bäst att försöka få med Lucy som inte verkade ha märkt knivhandszombierna. Hon hade fullt upp med att vara coolast i världen och yla ner i påsen som som hade plockat svampen i. Julius kände ett starkt behov av att vara lika cool och få vara med i Lucys gäng som hon pratade om som om de var närvarande. Julius gjorde sitt yttersta för att spela cool och för att övertyga henne om att det var en bra idé att sticka. När det var gjort sprang de mot grottöppningen. Julius med lätta steg, Lucy med jävligt coola, groovy och helt utflippade steg.

Rummet innanför grottöppningen var i stort sett tomt men hade mycket intressanta väggar. På sådär 6-9 platser fanns avbildningar som skulle kunna föreställa scener ut ASE:s historia eller något sådant. Lucy ställde sig och började studera en av dem men drogs snabbt med av Julius som kom ihåg att de var jagade av knivhandszombies, och de sprang vidare mot dörröppningen i bortre ändan av rummet.

Nästa rum var betydligt mindre och smakfullt inrett med tre stavar i ett silverliknande material som höll upp någon slags glasbehållare som det verkade slå blixtar om. Julius, trött av språngmarchen, började inspektera konstruktionen medan Lucy outtröttligt hastade vidare, inte så mycket av rädsla för knivhandszombies som av det faktum att det antagligen fanns något med väldigt sköna vibes i den angränsande korridoren. Efter att ha konstaterat att behållaren antagligen inte var möjlig att ta ner med hjälp av stavarna utan att den skulle falla i golvet tog Julius det djärva beslutet att ta den med sina bara läderhandskar. En djävelusisk stöt for igenom hans kropp och kokade betydande volymer av hans benmärg. Lätt chockad ställde han ner den oskadda blixtbehållaren i dörröppningen och skyndade efter Lucy.

Lucy befann sig nu i ett av rummen längs korridoren. Där inne fanns en mängd lik i olika grad av förfall, alla med tomma ögonhålor. Julius kom in i rummet ungefär samtidigt som att ett monster som av allt att döma bestod hundratals ögon sammanhållna av slem föll ner från taket och attackerade Lucy. Lucy dräpte besten utan minsta fruktan för att den skulle ta hennes ögon (hon var trots allt en porslinsfigur) medan Julius, som hade mänskliga och antagligen mer saftiga och åtråvärda ögon tyst backade ut ur rummet (hans berömda feghet kan också ha påverkat beslutet). Han återvände dock efter att striden var över. Lucy hade då tagit det för henne självklara beslutet att sätta alla ögon på plats i likens ögonhålor. Julius såg henne göra det, konstaterade att liken nog skulle fortsätta att vara lik och tänkte att det skulle vara en värdig handlig att gå efter Lucy, sluta deras ögonlock (det var iallafall några som hade dem kvar) och läsa en kort bön för deras själar (till Vinguden som han nyligen hade börjat dyrka). Självklart passade han samtidigt på att söka igenom liken och fick på så sätt ihop en betydande mängd guldmynt.

Under tiden gjorde Adam och Nona processen kort med återstående tre zombies, gick in i djungeln, undersökte svamparna som verkade finnas i alla möjliga färger och undersökte det stora hålet som verkade vara bottenlöst. Sedan hittade de öppningen in i rummet med avbildningar och ungefär samtidigt som de kom in hörde de en explosion från rummet bredvid och delar av knivhandszombies samt ett par mer eller mindre intakta exemplar kastades in i genom dörröppningen. De gjorde processen kort med dem, gick vidare genom ett litet rum med tre silverstavar och rester av knivhandszombies, och återförenades snart med de andra.

Det nu kompletta sällskapet gick in i rummet bredvid och hittade där en slags byrå full av små svarta kulor som pratade. Försiktigt rullade Adam två av dem mot varandra på golvet med resultatet att de båda gick i småbitar under utstötandet av hjärtskärande skrik. Plötsligt kom Adam att tänka på en annan talande kula, nämligen Ricky Ross, Diplomaten från Miami, den patetiska återstoden av den stora och aggesiva robot som de flera veckor tidigare hade lurat att utmana den andra stora och aggesiva roboten Sergeanten. Adam drog fram Diplomaten ur fickan och höll fram honom mot de svarta kulorna. Han verkade dock inte alls intresserad av att kommunicera med dem utan började istället helt odiplomatiskt svära och förbanna sällskapet samt i detalj beskriva den tortyr han planerade att utsätta dem för så fort han kom tillbaka till Miami och fick en ny kropp.

- Jaha, om du någonsin vill komma till Miami och få en ny kropp så ska du nog inte berätta det där för oss, sade Adam listigt.
- Hmm, sade Julius efter en stund. Följ med mig. Jag tror att jag vet någon som Diplomaten borde träffa.

Hela sällskapet (utom Lucy, som hittade en sköönare och mer far out avstickare från korridoren) gich vägen tillbaka genom korridoren, blixtbehållarrummet, tavelrummet och djungeln och fram till marmortemplet. Adam plockade upp diplomaten ur fickan och placerade honom på golvet framför ansiktet som inte helt oväntat sade "GE MIG DINA SORGER" med en lika djup och kraftfull röst som tidigare. Ricky Ross började omedelbart den långa redogörelsen om hur han hade blivit av med sin kropp och tillbringat de senaste veckorna i Adams ficka. Under tystnad backade sällskapet ut ur templet, övertygade om att de hade gjort en perfekt matchning.

Under tiden följde Lucy den där skööna korridoren som visade sig leda fram till ett galler som vaktades av två bistra clowner med spjut. En charmattack från Lucy fick dem att hissa upp gallret, släppa in Lucy och ta henne till deras ledare, cirkusdirektören. Lucy försökte charma även honom och övertyga honom om att hon skulle vara perfekt för föreställningen. Han var tyvärr inte alls lika lättflörtad utan ställde en massa jobbiga frågor. Lucy tappade snabbt tålamodet, drog omärkligt sin silverdolk och gjorde ett blixtsnabbt och kraftfullt utfall mot cirkusdirektörens hals. Detta fick två effekter: Cirkusdirektörens huvud förflyttades till hans rygg, hängandes i en slamsa, och den store skeptikern och hindret för Lucys cirkuskarriär var ur världen. Lucy tog nu snabbt ledningen och började handfast leda clownensemblens repetitioner inför föreställningen som bara var några timmar bort..."
 
Top